Jag ville byta jobb. Så evinnerligt trött på det jobbet jag hade, på att det inte fanns några utvecklingsmöjligheter och att cheferna då och då rök ihop (gift par, bråk mellan dem kändes lika intimt som att se in i deras sovrum). Så jag började titta efter jobb och hittade ett projektledarjobb som verkade intressant. Äntligen kunde jag slippa alla griniga kunder som ringde och skällde, att sitta och fakturera samma fakturor hela tiden.
Så jag gick hem till dåvarande pojkvännen, mannen med rivjärnet, och berättade om vilket fint jobb jag hittat som jag ville söka. Det var några pinnhål upp i svårighetsgrad jämfört med det jag hade, men det är väl så det ska vara när man är 26 år och sugen på utveckling? Han visste hur jag vantrivdes med jobbet som sekreterare. Och han sa:
"Men, tror du verkligen att du klarar av ett så svårt jobb?"
"Tja..." Inom mig blev det krig. Klart jag klarar av ett svårare jobb... eller gör jag kanske inte det? "Det blir kanske tufft till en början...", mumlade jag.
Mr Skyddande pappan, Mr Jag vet allt om stora världen sa då:
"Nej, försök du istället att bli så duktig sekreterare du bara kan." Och så återgick han till att läsa i tidningen... Inte bokstavligt, förvisso, men bildligt.
Idag är jag VD på ett företag med 16 anställda och vi växer så det knakar. Jag kan om jag bara vill och får chansen. Och jag försöker tänka på att inte lyssna på dem som har lägre tankar om en än vad man själv har. Och man ska absolut inte ha en sådan hemma i sitt base camp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar