Groupies och doggystyle

Det är Mello-tider. Som en sann motvals kärring försöker tant Sträng i mest möjliga mål undvika att ta del av eländet. Tant gillar inte dunka dunka.
   Men det verkar barnen göra.
   För den oinvigde dock, som försöker hålla en viss nivå här hemma. Kommer det lite som en chock. När barnen helt ledigt går omkring och sjunger om såväl groupies som doggystyle.
   Då tvingas tant Sträng söka information. Och läsa på. Och höra sig för.
   Jag förstår nu att det är en helt annan typ av groupie än den jag i första hand tänkte på. Till min stora glädje.
   Och till min ännu större glädje visar det sig att det där med doggystyle var en fråga om språkförbistring och dålig hörsel i flera led. 5-åringens något otydliga uttal av det för henne okända ordet dollystyle i kombination med tant Strängs ålderspåverkade hörsel.

Puh. Nu kan vi andas igen. Saker och ting är tillbaka på rätt plats och tant Strängs puls har gått ner med ett par hundra slag per minut.

Slår rekord i INTJ

Eller nja. Inte nödvändigtvis INTJ helt och hållet, för det är väl såklart individuellt hur mycket man tål.
   Men för min del är det här med långledigt inte så lätt som man kan tro. Den introverta delen av mig, den som jag vet behöver backa undan och andas, skrapa ihop resterna och plåstra över de värsta såren efter striderna... den delen får inget utrymme alls. Den förminskas helt och hållet under långhelger. I synnerhet när vädret bjuder på orkanstyrkor i byarna och en stor del av familjen därför helt enkelt blåser omkull om man går ut.
   Vi är många som trängs på samma yta, såväl fysiskt som mentalt.
   Man kan ju inte undvika att fundera över om man som INTJ dessa dagar inte är världens sämsta förälder. Det är inte lätt att vara av med all sin stubin, att vara naken, blästrad och skitsur ända in på bara benen. En prövning såhär mitt i småbarnsåren.
   Jag tänker att det kommer en annan tid, en annan gång, då mina färdigheter kan blomma ut istället, då mina sidor är en tillgång istället för en motgång. Men till dess...

2014 var intressant på sitt sätt. 3 allvarliga benbrott, 4 barn med vattkoppor samtidigt (varav en hade det i halsen och på insidan ögonlocken - vilken hjälte), helstruligt - like nobody's business - på jobbfronten. Och allt det där andra privata som inte hör hemma här på det offentliga internet men som fyller livet till bredden och allt som oftast får det att rinna över.

Sträng inleder nya året sliten, på dåligt humör och med direktkontakt med min introverta sida på ett tidigare sällan skådat vis. Men med tiden ska väl 2015 bara vara uppåt framåt. Det borde inte vara så svårt om man tittar i backspegeln. Tänker jag.

Famous last words. 

Aj.

Vår minsta sover fortfarande mellan oss. 1 år och 4 månader gammal. Snart nog är hon stor. 

Men. Jag kan säga en sak. Det enda som slår en liten häl i ansiktet klockan halv fem på morgonen, är en gipsad liten häl i ansiktet klockan halv fem på morgonen. 

Men det finns glädjeämnen också. Idag börjar dagis. Missförstå mig rätt. Jag älskar barnen. Men jag tycker dagis är bra. 
   Just sayin'. 

Summan av lasterna ger 5 av 5 sprutor

Det låter kanske som en dramatisk titel. Och ja, lite dramatiskt har det varit. Men inte så värst ändå liksom. Det som är värt att fundera på är ironin. Ödets ironi. 

Jag har ägnat våren åt att städa. Den ena energitjuven (så pretentiöst uttryck att jag nästan behövde en grogg innan jag ens kunde skriva det, men det finns inget bättre ord) efter den andra har åkt ut med huvudet före. Jag har ett litet antal kvar. Men de flesta har åkt ut. En efter en, målmedvetet, beslutsamt, har jag jobbat mig fram till en lugnare tillvaro. Och den kulminerade helt lägligt med en för Sverige storstilad rekordsommar med tropisk värme. Och semester under densamma. 3 veckor kommer jag att ha haft då jag nästan inte jobbat någonting. Det har varit (är) fantastiskt. Några sköna kvällar ute, några goda cigarrer i gott sällskap. Och sol och bad. Allt det jag hoppats och trott att en semester kunde vara. 

Men här kommer ironin. Summan av lasterna ska ju vara konstant har man nu en gång lärt sig efter att ha sett Mannen som slutade röka. Och precis som Gösta Ekman hade jag lust att skrika "Versez le café sur votre derrière. S'il vous plaît", när minsta barnet, på dagen nästan 1 år och 4 månader, igår ramlade omkull i köket och föll så illa att hon bröt benet.  Det blev en tur till akuten på lokala orten där läkaren röntgade det lilla benet, mailade bilder till närmsta stora sjukhus för utlåtande från specialist på området. Ett par timmar senare hade vi en styck 1-åring med ett litet ben i ett ännu mindre gipspaket. 

   Det är ju strålande, moderna tider, när man kan få välja färg på gipset. Hon hade kanske inte brytt sig, men de äldre systrarna skulle gilla lila, tänkte vi. 
   För denna insats får den svenska sjukvården 5 sprutor av 5 möjliga. Man läser så många skräckhistorier att det är skönt att få se något annat. Även om man blir förtvivlad över att det inte funkar på det sättet jämt, för alla. Jag skulle hellre betala en högre slant och veta att det var lite ordning på grejerna. Men det är ett helt annat inlägg.    

Dottern spekulerar

Satt med 5-åriga dottern i knät efter ett dopp i poolen. Vi myste. Hon tittade på mitt ärr i naveln efter operationen för mitt navelbråck. Hon frågade:
"Mamma, vad är det?"
"Det är ett ärr."
"När försvinner det?"
"Aldrig."
"Aldrig aldrig någonsin? Ska du ha det där tills du dör?"
"Ja."
"När är det då? Hur många år?"
"Många hoppas jag. Så många att jag hinner se dig bli riktigt stor. Så stor att du får egna barn, en egen bebis någon gång om du vill det."
"Ok. Då kan ju du vara barnvakt för den om jag plötsligt får lust att göra något annat."
"Ja, det kan jag."
"Vad bra."
Tystnad. En axelryckning. 
Och sen var det inte mer med det. En 5-åring har mycket att sköta en varm sommardag. 

Husmorssemester?

Om man söker på begreppet husmorssemester på NE får man veta att: "Åren 1946-79 fanns en organiserad verksamhet för att ge utarbetade "hemmafruar" möjlighet till en tids avkoppling." Det ni. Mums för Måns.
   Nu är ju jag ingen utarbetad "hemmafru" (med alla citattecken och grejer på rätt ställe). Utarbetad? Ja absolut, så klockorna stannar och grisar flyger. Men hemmafru? Nejdå, inte alls. Bara delvis. Ungefär lika mycket som maken är hemmaman. Vi delar lika. 
   Men, som sagt, utarbetad. Det kan du fetehajja. 
   Jag har nyligen haft dagar då jag suttit en stund i soffan med barnen före frukost och undrat om det är såhär det känns precis innan man åker till vårdcentralen istället för kontoret. Är det såhär det känns precis innan galenskapen tar över och man omyndigförklaras.  Och det är därför jag hängt här på Lyran mindre än någonsin. Huvudet har varit tomt. Eller fullt. Lite beroende på hur man ser det. Och så har jag fyllt 40. Det är inget för veklingar. Men det är inte sånt det ska handla om idag. Utan om husmorssemester, denna våta dröm... Låt mig utveckla. 

En dag ur fru Strängs liv. Företrädesvis en helgdag med fint vårväder. Vi har 4 barn i familjen (varav 3 är under 5 år). En härlig familj med där barnen helt Bullerbyn-mässigt springer runt på tomten i gummistövlar och keps. Det är så idylliskt så man kan svimma. Det doftar av vårens blommor och den nedklippta tujan. Vi har planterat nya klängväxter kring de stammar som blivit kvar och ser fram emot att se hur vår (läs makens) konstnärliga idé kommer se ut när allt vuxit klart. Grannar stannar till på gatan för att knyta skorna - resterna av tujan ser tillräckligt postapokalyptisk ut för att skapa nyfikenhet. 
   Okej, där har ni scenen, starten, upplägget. Att barnen väckt mig halv sex på morgonen, att jag försökt få dem somna om liggande på golvet i deras rum i en timme medan vi kontinuerligt grälar på varann, att de bråkar om allt från pålägg till vad de ska ha på sig... Det låter vi vara för nu. Andas istället in doften av nyklippt gräs och känn vårsolen värma din rygg. 

Projekt: rensa kirskål kring altanen, ca 7 meter lång och 30 cm bred yta, dvs sammanlagt drygt 2 kvm. 
Ambitionsnivå: Få bort det synliga ovan jord, dvs blad och tillhörande stjälk. Inget avancerat med att hoppas få med rötter och liknande. 
Beräknad tidsåtgång: ca 1 timme. 
Starttid: Ca kl 10.00. 
Beräknad sluttid: Med lite avbrott här och där för att snacka lite med grannen, ta en snabb kaffe och leta efter diverse trädgårdsredskap; lunch.
Extra mål för dagen: Om tid finnes, kanske också hinna med att plantera lite blommor (köpt påsar med färdiga blandningar sommarblommor). 

Lite sen i starten kliver jag ut i trädgården ca 10.15, redo att driva den ojämna kampen mot kirskålen. Jag vet att det aldrig går att vinna, bara att kämpa väl. Och jag är för dagen stridslysten. Kom an bara. Jag hittar en gammal filt att sitta på, en sekatör för de fall jag samtidigt kan klippa ner nån torr gammal gren från buskarna i närheten och vid 10.30 är jag färdig för avfärd. På med handskarna, ner på knä och klara...  färdiga...  G...
   "Mamma, V kastar sand på mig!"
Av med handskarna, upp igen och ånga iväg till sandlådan där 3-åringen sitter med händerna för ögonen och ser skyldig ut. Jag reder lite i situationen, det vanliga, hotar med att de åker i säng om de bråkar med varandra, att vi tar bort sandlådan igen om de inte kan sköta det när de leker i den, att det inte blir någon TV ikväll om de inte håller sams... 
   Åter till projektet, på med handskarna, ner på knä, ett, två, tr...
   "Buäähhh!!!" 1-åringen har trillat över trehjulingen. Av med handskarna, upp, ånga iväg till olycksplatsen, trösta, pyssla, gosa. Ok, allt på banan. Tillbaka till projektet, på med handskarna och ner på knä. ...på det fjärde ska det ske, på det fe... Eehhh... Vad är det som låter? Är det en liten röst jag hör? Helt avlägset liksom? Ett ropande barn?    
   "Färdig! Mamma!! FÄRDIG!! Jag är FÄRDIG!!" Eller hur. 5-åringens röst inifrån husets toalett. Av med handskarna, upp, in i huset, torka. Vänder på klacken och krockar med 3-åringen i köket. "Mamma, jag är törstig."

Sen är det igång. Barn som bråkar, springer in till grannen, som ramlar, som inte når, som blött ner sig och fryser, som är för varma, som inte kan knäppa tröjan/byxorna/skorna, kissat ner sig, som vill vattna blommorna men inte får, som är törstiga, hungriga, behöver sova middag, vill gå till lekplatsen, blöjor som behövs bytas, jord och sand som får sköljas ur nyfikna munnar. Barn som tar av sig skorna och fyller dem med jord, som behöver ha på cykelhjälmen, som behöver ha av cykelhjälmen, som är livrädda för diverse insekter, som är rädda för grannens gräsklippare, som lämnar grinden öppen så lillasyster springer ut i gatan, som undrar tusen gånger vad man håller på med och vad det blir för mat, som tycker det är för ljust, för mörkt, som inte har något att göra och behöver plåster. Och nånstans emellan allt vill jag själv ha en kopp kaffe och sitta still en sekund. 

Vid 16-tiden står en frustrerad, ilsken och oförlöst fru Sträng, på gränsen till nervsammanbrott, inne i köket och skalar potatis till middagen. Möjligen är drygt 1 kvm kirskål bortrensat, i runda slängar en halvtimmes jobb på drygt 5 timmar. Framför TV:n sitter 3- & 4-åringen och ser på Powerpuffpinglorna och frågar en gång i minuten när de kan få glass. De är trötta och griniga eftersom de vaknat för tidigt. Idag också. 
   Och i bakhuvudet på fru Sträng viskar en röst: husmorssemester... 

  

Föräldraskap är att regelbundet umgås med sina dåliga sidor

Klockan 05:55 vaknar man av ett väsande ljud i bästa Poltergeist-stil. Ifrån dörröppningen hörs ett: "JagvilltittapåTV".
   Det är 3-åringen som tycker det är dags att gunga igång dagen.
  "Nej, gå och lägg dig, det är mitt i natten."
   Men hon är 3 år. Och gör det enda 3-åringar kan. Nämligen svarar:
   "Jag vill inte."

Maken ångar upp, rycker upp rullgardinen i deras rum, tänder i taket och fräser: "Varsågod, då kan ni vara vakna, var tysta och lek då om ni inte vill sova."
   Han stänger dörren till deras rum och lägger sig igen.
   Det går ca 20 sekunder så öppnas dörren igen.
   "Stäng dörren" säger vi.
   "Men jag ska bara gå och kissa", säger 4-åringen.
   "Ok."
   Det går 20 sekunder till. Sen ropar hon från toaletten så det sjunger i fönsterrutorna: "Jag är FÄRDIG!!!"
   Min tur att ånga upp, yr och vimmelkantig håller jag mig i väggen för att få bäring. Dags att torka rumpa.
   När det är klart förmanas dottern att gå till baka till sitt rum och leka tyst. Hon nickar förstående och tassar iväg.
   Jag tvättar händerna, går och lägger mig igen. Att somna om ärbara att glömma, men kanske att slumra en sekund, att sträcka ut sig. Jag hinner inte ens släta till täcket innan dörren öppnas igen.
   "Nej, stäng dörren, ni får leka därinne", väser jag i förtvivlat försök att inte väcka 1-åringen som är grinig hela dagen om hon inte får sova länge på morgonen.
   "Men jag har bajsat", säger 3-åringen.

Eller hur. Varför inte.

Upp igen, långa benet före till tvättstugan/skötrummet, tända kirurgbelysningen och med hårda tag göra rent en mycket illaluktande 3-årig rumpa. Under tiden förmanar jag barnet om att hon ska gå tillbaka och leka tyst när vi är klara.
   När hon är ren föser jag henne framför mig tillbaka till sovrummen, skjutsar in henne i deras rum och stänger dörren. Jag hinner inte ens vända mig om och ta steget de 80 centimetrarna in till vårt sovrum förrän dörren öppnas igen och 3-åringen säger: "Jag vill ha iPaden".
   "Det får du inte. Lek nu och var tyst. Stäng dörren", säger jag.
   Jag ser hur 3-åringen förändras. Blicken svartnar, hon böjer ena benet, redo att börja stampa i golvet och drar efter andan. Innan jag hinner räkna till 2 kommer hon att skrika med sina hesa-Fredrik-stämma så att taket lyfter om jag inte tänker snabbt.
   "Ok då", säger jag. "Sätt dig tyst i sängen så hämtar jag den."
   Vi har en deal. Jag ångar till vardagsrummet och rafsar runt en stund innan jag hittar den. Hon får den. Vi är ok.
   Jag lägger mig igen. Gör vad jag kan för att 1-åringen ska somna om.

Det går ca 3 minuter, sen finner döttrarna det lämpligt att leka med bilbanan. Eller i alla fall, med den tillhörande polisradion. Den låter ju nästan knappt något alls. Och inte heller väsnas det nästan nånting när de öppnar och stänger dörren sådär 8 gånger per minut.
   Upp igen. Ber dem stänga av polisradion. iPaden ligger glömd nånstans, så viktig var den.

Klockan är 06:10 och jag har haft fler konflikter än jag kan räkna. Jag har förlorat såväl slaget som kriget och nånstans längs vägen även mitt förstånd. För att inte tala om mitt humör. Och 1-åringen är vaken.

Jag är konstant arg. Aldrig glad. Jag ifrågasätter varje dag mina incitament för att fortsätta. För jag umgås bara med alla mina dåliga sidor. Och det är ju bara intressant och inspirerande till en viss grad.

Stina i Saltkråkan sa en gång till Tjorven: "Hemma på vår gata i stan, där bor det en fru och hon har sålt alla sina ungar för 25 öre styck."
   Tänk att jag omnämns i Saltkråkan.

Klockan är nu 07:05 och det fortsätter på samma vis. "Jag vill ha smör, jag vill ha vatten, jag vill ha mjölk, hon sa att min mugg är ful, jag vill ha mer smör, jag kan själv, jag vill inte ha leverpastej, jag vill ha kex istället, jag vill inte ha det brödet, jag vill inte ha mjölk ur det gula paketet utan det röda, jag behöver en sked, jag vill ha smöret på andra sidan, jag vill måla samtidigt, jag vill gå till dagis, hon sa att jag inte får följa med till dagis, jag vill inte hårda byxor på mig, jag vill ha min favorittröja... "

Jag vill också. Men det är det ingen som bryr sig om.  




 

Pårökt och politiskt korrekt

Det här med att gå upp innan Skam fått på sig tofflorna vareviga dag... Jag vaknar oftast strax före klockan 6 av en viskande röst, ett intensivt väsande: "JagvillsepåTV".
   Oftast försöker jag sno åt mig en kvart till genom att be barnet återgå till sängen en stund. Den där kvarten blir generellt 3-4 minuter innan jag hör ytterligare ett väsande: "FårjagsepåTVnudå?"
   Jag vinner inte slaget, men kanske kriget en gång i världen.


Men ibland kan det ha sina poänger. Som idag. Snurrig, förvirrad och uppgiven snubblade jag upp för att sätta på TV:n, även jag väsande mellan tänderna: "Väckintepappochlillasyster!"
   Bolibompa.
   Tecknat.
   Politiskt korrekta barnprogram. Barnen fostras på ett för sådant lämpligt vis till att bli goda och snälla samhällsmedborgare med rätta värderingar om saker och tings värde (till mig själv att fundera över: var går det snett?).
   Sällan har väl denna fostran sammanfattats så väl i följande citat som kom mig till livs vid 06.10 denna morgon från en barnprogramskaraktär:


   "Jag förstår inte vad som är så bra med guld. Det är ju inte alls lika gott som ost."


Och med detta citat börjar veckan.

Lurigt värre

I julklapp fick 4-åringen en sagobok med datum. Det vill säga, att det är en lagom lång saga per sida, en sida per dag med datum uppe i hörnet. Det är en perfekt bok. Man slipper läsa sig hes om kvällarna.
   Idag var det naturligtvis dags för tredje januari. Gurknäsan, var titeln.
   När jag hade läst färdigt sa jag: "Så, nu var sagan slut. Så läser jag nästa imorgon. Sagan på den fjärde."
   4-åringen tittade på mig med alla sina rävar bakom öronen hängande ut. "Neeeej, mamma, nu luras du."

?


 

Pussel och pussel

En kompis till mig la igår upp en bild på fejsbukk. Varje jul pusslar han helt traditionsenligt ett pussel och igår var han klar med 2013 års prestation. Jag tror de brukar vara i storleksordningen 1000-2000 bitar. Perfekt lagom. När jag såg bilden knöt det sig i halsen. Ni förstår, jag är också en pusslare. Jag älskar att pussla. Ovanstående vän hjälpte mig med en programvara en gång och gav mig inloggningen Pusselknarkare. Det ligger väl något i det.

När jag väntade andra barnet pusslade jag mig igenom sista 2-3 veckorna. Härligt.
   När jag väntade tredje barnet pusslade jag också. Då syntes andra barnets lilla hand likt ett periskop sökande över bordskanten för att komma åt de åtråvärda bitarna. Men det gick bra.
   När jag väntade fjärde barnet fanns det alldeles för många små hjälpsamma händer här för att det skulle vara genomförbart.
   Pussla. Tid för kontemplation. För mig ett meditativt tillstånd. En bra kaffe, lite bra musik, förlora kontakten med tid och rum. Andas in, svettas ut.
  Jag undrar, när kan jag få tillfälle nästa gång? Att korka upp ett riktigt bra pussel? Jag har några på lut i förrådet. Bland annat ett 3000-bitars med motivet Seattle skyline by night. Det innebär att ca 2500 av de 3000 bitarna är i olika nyanser av mörkblått och därför har jag dragit mig lite för att ta mig an det. Men jag hoppas kunna pussla det innan synen blir för dålig på gamla dar...
   Och jag är alltid på jakt efter nya, schyssta pussel. Star Wars-motiv, Pink Floyd, Beatles och Bob Marley pryder väggarna här hemma. Och även Escher-motiv. Nej, jag pusslar inte gulliga kattungar eller slott i Österrikiska alperna.

På senare tid är det enda pusslet jag hinner ägna mig åt det här:

(Lägg gärna extra märke till kolumnen längst ut till höger: "Matsedel". Eller hur.)
Livspusslet (för övrigt ett ord jag avskyr, hur beskrivande det än är. Jag avskyr det på samma sätt som jag avskyr vinnarskalle, fullständigt vedervärdigt. Jag avskyr också ordet tänk som ett substantiv, som ersättning för sätt att tänka. Och är vi ändå på avdelningen usch, har på senare tid cementera dykt upp och hamnat på modet för än det ena, än det andra).
   Och livspusslet är inte tid för kontemplation och definitivt inte något meditativt tillstånd. Det är en cirkus i sprakande färger, ett ständigt larm som borde få myndigheter att reagera. Ett konstant plingande, plongande och blinkande flipperspel där hela familjen är en uppsättning kulor som studsar fram och tillbaka. Och sen råkade vi lägga i några femkronor för mycket också, så det är många kulor som studsar samtidigt. Och jag tror, trots alla mörkblå nyanser... Seattle skyline by night... Kom tillbaka, allt är förlåtet.

INTJ, nattvak och helamning i 9 månader

Om jag räknat rätt är vårt minsta barn 9 månader idag. Och äter inte mat. Så gott som. Utan bara mig. 
   Jag längtar så väldigt efter att få ha mig själv ifred. 
   Som introvert behöver jag ha utrymme. Tid och plats för återhämtning. Reflektion. Omgruppering. Till att andas ut och ladda om. En luftspalt på 5 cm kring min fysiska person hade smakat fågel. Hur mycket jag än älskar mina barn, orkar jag inte att ha min sfär överbefolkad hela tiden. Det äter upp all min energi. Jag har aldrig tidigare varit så trängd som nu. Det vankas personlighetsförändring och utmattningssyndrom.    

Så ibland, som idag, önskar en betydande del av mig att jag skulle vakna upp imorgon och så är det den 27:e december 2017 istället. Då är det minsta barnet drygt 4,5 år och de mest intensiva åren i form av jagharminabehovochjaghardemnuochbaradukanhjälpamigmeddem är över. Då krävs annat, det vet jag. Men man kan också säga att du får vänta en stund. Och den där fasen då man ligger stel som en pinne i jättekonstig ställning i sängen för att lilla bebisen inte ska vakna om jag kanske ens råkar andas... är också över. 

Nu är det natt både ute och inne, både i hjärta och sinne. Då barnen varit och är sjuka, blir belastningen såklart större. Den minsta har helt hamnat ur sömnmönstret och tycker nu det är klädsamt att vara vaken mellan ca 23.00 och 03.30. Och helst vill hon övningsgå alla de timmarna. Ischias och diskbråck. För att inte tala om de envetna ihållande foglossningarna som jag trodde skulle gå över när hon inte längre var kvar på insidan.
   Jag vill bara förtydliga för er därute som tror att maken Sträng är en slappis, så att jag är helt själv med detta nattvak, att så är inte fallet. Maken Sträng har de senaste dagarna absolut gjort sina nattskift med de andra två små.   

Nejdå. Jag är inte bitter. Inte alls. Inte det minsta. Neeeeejdå. Men jag har några uppslag till Lars Norén om han skulle få soppa torsk. 
   Jag läser följande på Wikipedia om Lars Norén (saker jag aldrig trodde skulle ske: att jag sitter vaken halv tre på natten och dammar av mina kunskaper om Lars Norén): Hans senare verk kretsar kring möten och tid i mänskliga rum. Hans pjäser är ofta på ett unikt sätt skrivna likt en sorts närmast ändlös intern dialog. 
   Pang på rödbetan. Kunde inte sagt det bättre själv. Jag skulle just nu vara en otrolig side kick. 

Nehej. Jasså. Annars då? Jodå, så atteeee... Och bilen går bra? 
   Medan ni andra förhoppningsvis har en läkande natts sömn, ska jag gå och titta till det lilla barnet som för ögonblicket sitter i hallen och tuggar på ett par skor. Och sen kanske jag ska försöka använda tiden till något konstruktivt. Som till exempel att fräscha upp mina kunskaper i oregelbundna franska verb, företrädesvis tempusformen passé simple? 

Ursäkta. Jag ber att få tacka för visat intresse. Nu hör jag att barnet försöker äta upp julgranskulorna. Jag återkommer tillsammans med mitt förstånd. Om jag skulle råka hitta det nånstans här bland gömmorna. 

All I want for christmas is Kåvepenin

Julen är över. Tiden går fort när man har roligt. Och så roligt som vi har. Herrenadå.
   Vi började egentligen ha riktigt kul redan på onsdagen före jul med att snart 3-åringen från sekund till annan gick från att vara lite febrig och hängig till att skrika ut sin ångest i högan sky och ta sig för örat. Maken satte henne i bilen och åkte till akuten, kom hem nån timme senare med konstaterad dubbelsidig öroninflammation. Stackars lilla barn. Kåvepenin efter viss motstånd och sen i säng.
   Dagen efter vissnade 4-åringen fram vid lunch, febern sköt i höjden och hon deppade till rejält. Men eftersom hon inte hade ont någonstans lät vi henne vara. Ungen är väl förkyld, liksom... Ingen bättring syntes till och helgen passerade i revy. På måndag eftermiddag, dagen före julafton, var hon knappt kontaktbar och hostade som en uteliggare. Maken satte henne i bilen och ilade till akuten.
   Diagnosen ställdes till dubbelsidig öroninflammation och dubbelsidig lunginflammation. Inga halvmesyrer här inte. Ska det vara, ska det vara. Vi går all in. Som alltid. Kåvepenin efter viss motstånd och sen i säng.
   När läkaren i fallet ovan fick nys om att vi dessutom hade ytterligare ett litet barn (9-månadersbebisen) som var lite febrigt och hängigt, föreslog han att vi skulle komma in med henna dagen efter också så att han fick kolla upp henne. Eftersom det brukar vara lugnt på akutmottagningen på julafton, som han sa. Sagt och gjort, strax efter kl 8 på julaftons morgon stämplade fru Sträng in på närakuten med lilla utslagna bebisen på armen. Strax därpå ställdes diagnos innefattande dubbelsidig öroninflammation. I detta fall hade dessutom trumhinnorna redan hunnit spricka. Jag frågade om det lilla barnet vidare kunde tänkas ha lunginflammation och läkaren svarade att det inte var någon större poäng att reda i det ytterligare, men eftersom hon hostade så var det väl inte omöjligt. Men det är samma penicillin med samma dos och lika länge, så det blir samma behandling i vilket fall. Så, för tredje gången på mindre än en vecka, i med Kåvepenin efter visst motstånd och sen i säng.

Där har ni det. Tre dubbelsidiga öroninflammationer och minst en lunginflammation. Man kan säga att vi hade triss med option på en kåk i sjukdomar, än är inte helgerna slut, så det kan hända att vi får tur. Det familjen Sträng tydligen mest önskade sig denna jul var Kåvepenin. Otippat.
   Såhär kul har vi faktiskt inte haft sen vi draggade efter mormor i fel sjö.

Fotomodell på gamla dar

Torsdag morgon. Den gråa västkustdimman ligger som en blöt filt över tillvaron. Jag har dragit mig undan för en lugn stunds egentid på toaletten. Eftersom vi har två barn som plötsligt kan få för sig att låsa dörren inifrån och sen drabbas av panik när de inte kommer ut, har vi inget lås. Jag hade tänkt tillämpa bajsregeln (den om att det är den möjlighet man har till egentid i ett hem med 4 barn när den andra föräldern också är hemma; då är toaletten en fristad) istället.
   Plötsligt, lika oväntat som oönskat, öppnas plötsligt dörren av en glad 4-åring. Inte bara står hon där med sitt solstråleleende, utan hon är dessutom utrustad med en iPhone (av äldre modell där de kan spela Dora-spel så skjortan står rakt ut). Glatt håller hon upp den och innan jag hinner reagera säger hon: "Jag ska bara ta kort på dig mamma!" I nästa sekund blixtrar det till och där är jag fångad som ett rådjur i strålkastarljuset där jag sitter i all min bleka härlighet. När jag är som allra mest till min fördel.

Egentid, bajsregel, my ass. Bokstavligt talat. Här finns ju bilder att ta, ögonblick att föreviga. Tänk att jag skulle gå och bli fotomodell såhär på gamla dar.

Som flugor till skit. Och det är jag som är skiten.

Helg. Illamående (nej, jag är inte på smällen). Det kommer som en våg, börjar svagt långt ute till havs och slår sen till med all kraft inom någon kvart. Jag blir som däckad. Ibland måste jag ta åksjuketablett för att klara det.
   Jag vet inte vad det beror på. Det kommer att par gånger i veckan. Gärna när jag är ledig. Utredning pågår.
   Så jag drar mig undan för att vila, för att i lugn och ro få rida ut den värsta stormen. Oftast mattas det av efter någon timme eller två. Jag tar mig till boudoiren, kryper ner under täcket, stålsätter mig samtidigt som jag försöker andas in och svettas ut med långa andetag. Kom igen nu Sträng, andas dig igenom skiten. En halvtimme ska jag väl kunna lyckas få till.

Men då kommer 2-åringen. Lyfter på täcket och kryper ner. Vill mysa. Ligger två sekunder på ena sida, rättar till täcker, två sekunder på andra sidan, klappar mig på kinden, sätter sig upp, lägger sig ner. Ålar till slut ur sängen, in på sitt rum och hämtar en bok. Lägger sig tillrätta igen på min arm.
   Så jag läser. Medan det snurrar i huvudet. Ok. En bok klarar jag. Emma hos tandläkaren.
   Så hon hämtar en bok till. Jag läser den också. Hon börjar bli otålig, bläddrar till nästa sida innan jag hunnit igenom hälften av texten. Bra, tänker jag, hon tappar snart intresset. Snövit.
   Så hämtar hon en bok till. Örnis bilar. Jag läser, andas in, biter ihop.
   En sista bok. Mumin. Efter det får jag vänligt säga att jag inte vill läsa mer. Hela hjärnan mår illa.
   Ok, säger 2-åringen, vi kan gosa. Hon ligger bredvid, på, och på något underligt vis under mig. Skruvar, snurrar, rycker i täcket. Så ledsnar hon äntligen.

Då kommer maken. Han undrar hur jag mår, ligger bredvid en stund och klappar. Underbara vän. Vi pratar en kortis. Jag kallsvettas och det vattnas i munnen.

Bebisen gnäller. Hon vill träna på att gå. När hon får syn på mig i sängen vill hon inte gå någon annanstans än till mig. Ok. Jag tar henne till mig, lägger henne intill under täcket. Obarmhärtigt tar hon tag kring bröstet med båda händerna, gräver ner 10 små sylvassa naglar, sätter 4 stycken rakbladsvassa tänder i bröstvårtan och börjar äta. Hon sparkar av sig täcket, med påföljd att jag fryser.

2-åringen blir genast nyfiken. Vad gör ni? Jag vill också ligga här med er och gosa. Hon drar i täcket, det hamnar på tvären och mina fötter och ben hamnar utanför. Jag tittar på dem båda, klappar på dem, luktar på dem och älskar dem av hela mitt hjärta medan magen gör revolt.

Då kommer 4-åringen. Kryper intill på andra sidan, börjar bråka med 2-åringen om att det nu minsann är hennes tur att gosa med bebisen, kräver att lillasyster ska flytta på sig.

Tur att man är en person som inte har behov av ett eget utrymme. Någonstans, någon tid på dygnet, oavsett fysiskt och psykiskt skick. Eller hur det nu var.

Fru Sträng ger upp ungefär där. Det går inte. Mission abort. Jag kan lika gärna masa mig upp.

De dras som flugor till skit. Och det är jag som är skiten.

Säger som Lars Demian: "...tog en öl och två i stop, sen gick jag hem och skrev en sång om alltihop."

Diskussion vid frukostbordet

Älskade barn. Intressanta barn. Bråkiga barn. Ilskna barn. Spillande barn. Funderande barn.
   Våra barn, precis som alla andras, är en mix av allt ovan och lite till. Underbara och förfärliga i all sin härlighet.
   Idag fick jag vittna om följande filosofiska fundering vid frukostbordet.

4-åringen: "Eller hur mamma att allt bajs hamnar i havet?"
   Jag: "Ja." Inte vet jag, egentligen, men ok då. Det är det enda svaret jag orkar med innan jag fått kaffe.
   4-åringen till lillasyster: "Där ser du, allt bajs hamnar i havet".
   2-åringen, skeptiskt: "Neeeej... Det kan inte hamna bajs i havet. Då kan man ju inte simma där. Då får man ju bajs på armarna och benen." Inte mer med det, liksom. Hon tittar på mig med de där tefatsstora gulbruna lejonögonen och konstaterar vidare, liksom lite som att det finns vissa självklara regler här i världen: "Och så kan man inte åka i bilen i bara pyjamas."
   Tänk så mycket enklare allt vore om alla höll sig till reglerna.

Det var bättre förr när jag grät ibland

Det är ett slit, det här med livet. Som introvert med ett depressivt sinnelag är jag ibland lika ömtålig som en snöflinga. Minsta lilla, så rasar strukturen ihop.
   Jag försöker vara stryktålig. Jag tror att jag lyckas för det mesta. Men ibland räcker det inte.

Fram till för ca ett halvår sen, var min räddning gråten. I bilen hem. I duschen. Ibland under ett stulet ögonblick i tvättstugan eller kanske i köket medan jag skalar potatis. En tårfylld urladdning, tyst hulkande för mig själv. Underbart. Det kan låta dramatiskt, men det är inte så farligt.
   Det är mitt sätt att tömma lite. Att släppa på trycket. Att starta om. Alla har sitt sätt. Och det har alltid varit mitt.

Men. Senaste dryga halvåret är det precis som om gråten tagit slut. Nu orkar jag inte ens det. Orkar inte frammana den, underligt nog, läkande känslan av hopplöshet som triggar fram den renande gråtattacken. Kvar blir jag liggande i ett märkligt tillstånd av illamående och orkeslöshet. Jag är trött. Arg. Sliten. Känner mig angripen från alla håll. Min personliga sfär tar slut i nivå med huden. Och som ammande - ibland inte ens det.
   Som introvert sliter det något vederstyggligt.

De där timmarna, ensam hemma, i soffan, men alldeles för hög musik i öronen, halvslumrande. De där 8, lagom belastande, avsnitten Californication i rad ihop med ett glas rött och lite choklad. Den där känslan av utrymme, andrum. Att hitta tillbaka till egna rytmen.

En annan gång.




  

Helg igen. Jag vet inte vad som är värst.

Lördag förmiddag. 2-åringen och 4-åringen är uttråkade och rastlösa knappt två timmar efter uppvaknande, tjatar om mat hela tiden. Den minsta är trött, sover så länge jag ligger där med tutten i munnen. Rör jag mig skriker hon.

Jag önskar jag var en person som inte behövde så mycket down time. Men det är jag inte. Därför är helgen nästan värre än arbetsveckan. Så kan det gå.

Helgen - en transportsträcka

Ni vet känslan som kommer smygande på torsdag lunch. Ett hopp om livet. Om drygt en dag är den nära. Helgen. Tid för lek. Tid för vila. Tid för att umgås. Mysa. Äta god mat. Sova. Kalas. Fest. Eller bara en bra film och en skål ostbågar.
  Snart, snart. Snart är den här. Fredag morgon är det tungt att gå upp, men lukten av frihet lurar runt hörnet. Det förlovade landet som är helgen.
   Ni känner igen det. Ni förnimmer känslan. Upprymdhet. Lukten av ett glas vin. Här kommer vi med stormsteg. Långa benet före.

En halvtimme tidigare stänger man av datorn, unnar sig ett försök att hinna före alla andra i fredagstrafiken. Ett djupt andetag när kontorsdörren stängs igen bakom. Nu är det min tur, din tur, vår tur, familjens tur, att spendera tiden som vi vill. Tid att ladda batterier. Att fylla på bränsle i tanken.

Och varje fredag åker man hem, fylld av sinnebilden av en perfekt helg. Tid där man njuter av varandra.

Och varje gång är man lika blåst.

Fredagkvällen består av övertrötta, överstimulerade, överjävliga kids som vägrar äta den goda maten med den goda såsen: "TYCKER INTE OM DET!!!"  Inte tar de hänsyn till att det är fredag och att det inte ens finns ångor kvar i tanken hos föräldrarna. Såsom brukligt för fredagen låter man barnen vara uppe nån timme längre i ett evigt hopp om att de i så fall sover en timme längre på lördag morgon.
   Lång näsa. Dra den om älgen också.

Lördag morgon viskar 4-åringens röst "Jag vill se på TV och ha frukost" vid halv sex på morgonen, precis som alla andra morgnar. Skillnaden mellan lördagen och låt oss säga t ex tisdagen, är att jag gick och la mig senare kvällen innan. Jag har alltså redan här förlorat och ligger sämre till än när jag åkte hem från jobbet på fredag eftermiddag.

Konflikt utbryter. "Gå och lägg dig innan du väcker de andra", vädjar jag. Har jag tur gör hon det och jag kan få en halvtimme till. Har jag otur hör jag 2-åringens röst sekunden senare: "Jag också".

När TV:n är på och Doras överpigga röst fyller huset hörs 4-åringen undra: "Vad ska vi åka till idag?" Hon förväntar sig att bli underhållen. Stimulans. För att leka själv, eller kanske med lillasyster, i ett rum fullt av leksaker, det är inte aktuellt. Det är passé. Nej, det ska serveras upplevelser.

Vi är inte bra på det här hemma. Vi åker inte till lek- & buslandet eller simhallen på helgen för att till varje pris undvika att barnen har tråkigt. Jag vill att de ska ha tråkigt. Det är nyttigt att ha tråkigt.
   Men så tänker inte barnen. Vid lunch på lördag är volymen hög och stämningen låg och oavsett väder och vind tar vi oss ut en stund. Till lekplatsen.
   Hem. Pysslar. Med barn som kan sitta med samma sak i, säg, tjugo minuter. Sen ska det vara nåt nytt. De får hjälpa till att förbereda mat medan man förmanar om att knivarna är vassa och spisen är varm. De trängs om att stå på samma plats. Till slut får man diskbråck av att hacka lök för att man tvingas jobba ergonomiskt förkastligt.

Helgen.
   När lördag eftermiddag kommer sneglar man ängsligt på klockan: hur lång tid är det kvar innan de ska lägga sig? Hur tar jag mig igenom dagen till dess? Hur många gånger till de ska de krocka idag för att de planlöst bara springer runt?

Självklart kommer det dåliga samvetet flygande och knockar en fullständigt i en sidledstackling där man står mitt under dubbla skift utan övertids- eller OB-ersättning i tvättstugan. Jag älskar ju mina barn, varför kan jag inte njuta av dem?

På lördagen jagar man dem i säng så fort det går. Det är ingen idé att hoppas på sovmorgon, bättre att njuta av den tid det faktiskt går att få dem att sova. Klockan sju startar vi kvällsfilmen och njuter av vår vuxentid. För min del består den just nu av att sitta så still jag kan i soffan med en 7-månaders bebis bokstavligt talat hängandes vid bröstet. Rör jag mig vaknar hon. Det gäller att dricka precis så mycket att man inte blir kissenödig.

Ramlar i säng senast halv elva, somnar som en klubbad oxe.

Vaknar halv sex på söndag morgon av en viskande röst: "Jag vill se på TV och äta frukost." Och så börjar vi om igen.
   Söndagen handlar om att slå ihjäl tid. En transportsträcka.

Helgen. Som ska läka alla sår, fylla alla energidepåer. Som ska tillåta dig att ta mark och slå av till promenadtakt. Helgen. En tid att bara vara. Andas. Landa. Chilla. Softa. En stund då klockan inte styr.
   Som INTJ sliter det extra. För helgen är den enda tiden jag kan välja att inte vara en del av karusellen.
   Men det blir ett tillstånd av limbo. Varken hackat eller malet. När söndagskvällen kommer och barnen är i säng laddar man inför måndagen och den kommande veckan.
   Nu är vi på igen. Tid som man förstår. Tid man vet hur man ska disponera. Tid där det trots allt, märkligt nog, ställs mindre krav på en. På vissa sätt.

Men jag vet. Att nästa fredag sitter man där igen vid lunchen, tar ut den inbillat förskönade fredagskänslan i förskott. Och som en dåre, hoppas på ett annat utfall. Denna gången då? Kanske blir smaken helt annorlunda den här gången trots att ingredienserna är samma?

Var det verkligen detta som var meningen med livet?

Egentid när man som minst anar det

Som 4-barnsmamma ser man positivt på saker som andra kanske inte ens lägger märke till.
   En sen kväll ensam i gångarna på ICA Maxi, t ex. Underbart. Egentid.
   Bilkö på väg in till jobbet. Visst, jag kommer inte hinna med lika mycket under dagen, men vaddå?  Stänger av ljudet på telefonen och höjer stereon. Egentid.
   Väntrummet på vårdcentralen i en obekväm besöksstol med TV4:s morgonsoffa på låg volym. Egentid.
   Man får plocka russinen ur kakan så ofta det går.

För snart två veckor sedan fick jag helt otippat ytterligare en stunds egentid, där man som minst anade den.
   I våras lyckades jag med bedriften att ha både influensa och lunginflammation samtidigt som jag var gravid i 8:e månaden. Det tyckte min magmuskulatur inte var värsta festen. Så den gick helt enkelt sönder. Med ett litet klädsamt navelbråck som resultat.
   När det minsta barnet passerade 6 månader och jag fortfarande var graviditetsillamående alldeles för ofta, sökte jag vård och fick tid för operation av nyss nämnda navelbråck.
   Sådant görs numera ofta med lokalbedövning och man slipper därmed sövas. Det tackar vi särskilt för. Så det var inte mer med det, upp på operationsbordet. Klockan 08:05 stack läkaren första bedövningssprutan rakt in i buken och sen rullade det på.
   Visst. Det är inget stort ingrepp. Inget farligt. Men det är ändå ett hål som öppnas upp och två personer som sen hjälps åt att peta in tarm, lägga in och sy fast ett nät, sy ihop en muskel och sen sy ihop huden igen. Även om bedövningen tar bort smärtan, känner man tydligt hur de rycker och drar, kalla instrument som läggs på magen och lite sånt.
   Ok. Rock on. Bring it.

Klockan 08:40 vaknade jag till av operationssköterskans milda röst. Hon tittade över skynket de satt upp så jag inte kan se eländet (att mycket av det hela speglades i fönsterrutan tänkte de väl inte på och själv valde jag att vända huvudet åt andra hållet) och frågade försiktigt: "Går det bra?"
   Rösten kom till mig från fjärran land och jag viskade hest fram ett "Eeh... Va?"
   "Oj, förlåt, väckte jag dig?"
   "Ja, jag tror det."

Till listan med sena kvällar på Maxi och bilköer kan jag nu lägga operationer under lokalbedövning.
   Egentid.
   Ah, the bliss.

INTJ, 4 barn och tungsinne

För er därute som kanske inte lider av depression periodvis kan det vara svårt att förstå hur man kan halvslöa i soffan med hel familjen och tycka att det mesta suger.
   Alla 4 barnen är friska och utvilade, maken håller dem sysselsatta med ett spel. Själv har jag den minsta på magen och kramas för allt vad tygen håller och lite till.
   Hemmet är i harmoni.
   Jag har precis sovit middag. Det är lördag. Vi har en ny snygg fåtölj. Bilen är nyservad. På spisen kokar en omgång gottgottgott kött till middagen.
   Jag har gått ner 5 kg på 7 veckor och lyckats få tag på lite kläder (den uppdaterade vet att det inte är en så trivial sak som det kan verka) som jag faktiskt känner mig fin i.
   Med andra ord. Allt är på topp. Livet på en pinne. Hemmet är fullt av kramar och glada skratt.

Men nej. Inte jag. Jag är förlorad i kriget med mig själv, såsom Thåström uttryckte saken en gång i tiden. Sinnet väger tusen ton. Hjärnan är tom. Det känns som om det inte finns något kvar inuti. Inget i huvudet, inget i kroppen. Ett tomt skal.

Och då, just då, hjälper det inte alls att allt runt omkring är balsam för själen. Jag skulle vilja vara själv. Helt själv. Alldeles ensam. Inte bara några timmar, utan några dagar. Veckor. En del av mig vet att jag ligger back på den, för den introverte, så helt livsnödvändiga tiden för sig själv. Oändligt back. Jag kallar det inte egentid, för det är inte det det handlar om. Det handlar om alla de timmar den introverte behöver för att bara vara alldeles still i sitt sinne. Hämta energi. Ladda. Slappna av. Läka.

Det är svårt, mina vänner. Att ha sånt. Att få sån tid. I ett hem med 4 barn. Att låta melankolin svepa med mig på en våg av slummer och tappad tidsuppfattning. Lägga patiens. Pussla. Ligga alldeles still och lyssna på bra musik alldeles för högt.

Men sådant utrymme finns inte. Inte än på många år. Och då får det ta uttryck i en orkeslöshet som idag. En oförmåga att få något gjort. Att lite lite inte förbruka de sista resurser som finns. För idag går jag på bara ångan. Och knappt det.

Älskade familj. Ni är det bästa och finaste i hela världen och ni betyder allt, utan er är det ingen idé med någonting.
  Men idag hade jag behövt vara utan er. Idag läcker jag som ett såll, det blöder ur djupa sår i hela min rustning. Jag hade behövt krypa undan och pyssla om mitt skydd.

Men det får bli en annan gång. Om jag andas djupt orkar jag återigen få ihop alla och gå ut en sväng till lekplatsen och ett varv i området för att få den minsta att sova och de större att cykla av sig spring i benen. Min tur får komma en annan dag.