Skoldisco, nakenbilder, okej?

Jag har en låtlista som heter Skoldisco. Jag har nämnt den förut. Då och då återkommer den, uppdateras och aktualiseras. Exakt vad som triggar detta är oklart, men det förefaller vara när livet plötsligt kräver att jag måste låtsas vara vuxen på riktigt. Det kan vara konflikter, alldeles för mycket att göra på jobbet, alla barnen sjuka i omgångar, stora ekonomiska beslut... Ja, ni fattar. Av någon anledning blir det då ett kort ögonblicks verklighetsflykt att i bilen avnjuta Sandras Maria Magdalena eller Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart.
   Om det är så konstruktivt vet jag dock inte. Jag blir bara ännu mer påmind om vilken bild jag hade av vuxenlivet då som tioåring i flickrummet och hur fruktansvärt väsensskild den är från hur det faktiskt blev.
   Ah well, där är vi. Och det är ett helt annat blogginlägg.
   Hur som helst.

Häromdagen hade jag i vilket fall min låtlista Skoldisco smygande på låg volym på jobbet. En kollega till mig är ett par år äldre, men vi har i stort sett samma minnen till de här låtarna, vi var på ingefär samma plats i livet när det begav sig. Den ena efter den andra pinsamheten (Modern Talking, A-ha...) spelades, som ett långt och vemodigt vackert pärlband, en orgie, av guilty pleasure. Arbete under tystnad.
   Kollegan: "Bananarama alltså."
   Jag: "Kan du fetehajja."
   Tystnad. En stund. Några låtar.
   Kollegan: "Modern Talking, alltså."
   Jag: "Det är riktigt."
   Tystnad. Några låtar.
   Kollegan: "Sabrina, alltså?" Ur de skrangliga högtalarna strömmade brottarhiten Boys.
   Jag: "Absolut."
   Tystnad.
   Kollegan: "Hur var det egentligen? Jag kommer inte ihåg. Vem av dem var snyggast?"
   Han syftade självklart till det påstådda kriget mellan italienska Sabrina Salerno och brittiska Samantha Fox. Då blev det dags att avbryta arbetet för en kort stund. Den ena var mörk, den andra blond, olika nationaliteter. Typ så. Mer än så kunde vi inte konstatera just då. Men en annan diskussion följde strax därpå. Nämligen den om hur tiderna förändras.
   Kollegan: "Hur naturligt hade det känts? Att komma in i barnens rum och hitta tuttbilder på Samantha Fox på väggarna? För nu snackar vi ju barnens rum, på riktigt."
   Alla mina vänner, och ni andra, där ute. Tänkvärt. Det är snart 30 år sen nu, nådens år 86-87. Och i en tidning riktad till barn och unga ungdomar, ca 10-15 år, är det märkligt nog möjligt att som mittenposter trycka upp... lättklätt. Liksom. Spontant? Ärligt?
   Själv var jag 12 då, liksom de flesta av mina vänner. Barn. Faktiskt. Jag minns klasskamrater som då, 11-12-13 år gamla, hade väggarna tapetserade med bilder på Sammy Fox och Sabrina så att häftmassan var slut i den lokala pappershandeln. Och man sjöng med som en galning på en halvdan engelska, men skivspelaren på evighetsrepeat. Sammanlagt blev ju budskapet detta:

Boys, boys, boys

I'm looking for a good time

Boys, boys, boys

Get ready for my love

Everybody, summertime love
You'll remember me
Everybody, summertime love
Be my lover, be my baby

???? Jodå, så atteee.... Eller varför inte:

Hot and cold emotion, confusing my brain

I could not decide, between pleasure and pain

Like a tramp in the night, I was begging for you

To treat my body like you wanted to

Oh, Oh

Oh, Oh

Oh, I was begging for you

Touch me, touch me

I want to feel your body 

Your heartbeat next to mine

(This is the night)

'Cause I want your body

All the time

Jag vet inte jag. Vad tycker ni? Hur politiskt korrekt känns det, så här i eftertankens kranka blekhet. Min kollega ställer en intressant fråga. Hur naturligt hade det känts, att komma in i barnens rum och mötas av detta budskap? Sonen fyller snart 11. Hade han satt upp en bild på en halvnaken kvinna i raff-set (underbart uttryck för övrigt), eller - för den delen - indianplym, och lyssnat på evighetsrepeat medan hon stönar fram det ena efter det andra... Hade det känts helt okej liksom?
   Nej. Bilden hade åkt ner utan diskussion. Det där, kompis, är inte ok.   

Pendeln har svängt, minst sagt. Detta var i samma tidshärad som Michael Jacksons video Thriller visades sent på natten för att den var så otäck. Idag visas Walking Dead på bästa sändningstid (nästan) medan Janet Jacksons eventuella Nip Slip blir förstasidesstoff. Spännande tider.

Så, hur såg det ut i Fru Strängs flickrum vid denna tid? Jag hade inte bilder på Sammy och Sabrina, ska erkännas, men å andra sidan, såhär med facit i hand, vet jag inte om det var så mycket bättre på mina väggar ändå. Det var bilder på gulliga kattungar, samt det klassiska temat sött-tjejansikte-vilt-djur-bilder. Och Mel Gibson, Mickey Rourke och...

Och...

Likadant fast tvärtom, tänker jag.
   Inte farligt stereotypa könsbilder. Alls. Knappt nästan nånting. Hade jag gillat om tjejerna här hemma om några år tapetserar rummet med halvnakna, inoljade muskelmän med vapen?
   Nej, inte alls.

Så där har ni det. Där hittar ni fru Strängs tankegångar en tidig söndagsmorgon i mars 2014.

Dåtid, framtid och nutid, allt på en gång

Idag är det onsdag. Då är jag mammaledig tillsammans med hela rövarbandet. Solo här hemma med en 4-åring, en 2,5-åring och en 6 månaders bebis.
   Ibland är det tajt läge.
   Ibland är det helt ok.

Idag är det helt ok. Barnen är finast och kommer skapligt överens. Vädret är strålande fint. Allt hade kunnat vara underbart.
   Men som vanligt är det fullt av smolk i bägaren. Visst smolk bara en svag fläkt i den höga höstluften, annat smolk ligger som en tung dimma över hela tillvaron. Visst smolk rent personligt-i-nuet slitigt, viss smolk en större samhällspolitisk och filosofisk fundering. Allt finns på en gång. Och fru Sträng gör det hon är bäst på, rör ihop det och slås ner i skorna.
   4-åringen har valt att gå upp strax efter 5 flera dagar i rad, med påföljd att det generellt blir mitt gig att gå upp då också. Med andra ord; jag är trött. Sjukligt så. Man kan liksom inte gå och lägga sig tidigare än halv tio på kvällarna. Men ok. Livet med småbarn, där har du det.
   Jag mår illa som en tok. Arbetsteorin är att det beror på navelbråcket jag hade hoppats skulle vara opererat nu. Och nej, jag är inte med barn igen. Vi har hittat andra hobbies. Jag har lite ångest för att illamåendet trots allt inte skulle ha med bråcket att göra... vad är det då? En av mina starkare grenar är hypokondri, så gissa själva resten.
   Där har ni det flyktiga smolket, den nypande kylan i den pigga höstluften. Och nu till den tungt liggande dimman.

Ok. Så jag startar igång låtlistan Skoldisco som innehåller allt lättlyssnat 80-talet hade att erbjuda. Allt från lättare pudelrock och Gyllene Tider till Italia Disco och tysk pop som Modern Talking.
   Och jag minns tiden som 10-15-åring i flickrummet, bilder på Arnold Schwarzenegger och Mel Gibson på väggen hemma. Funderande och drömmande om framtiden, hur det skulle bli så fränt. Hur det var höljt i ett drömskt dunkel. Att bo själv. Att ha ett jobb. Göra vuxna grejer liksom. Helt ärligt. Hur svårt kan det vara, tänkte man. Hur svårt kan det vara, det som gör vuxna så allvarliga och tunga. Som gör att vuxnas största problem inte verkar vara att den tröjan jag hade tänkt ha på skolfotot ligger i tvätten. Vad kan vara värre?

Idag, onsdagen den 2:e oktober 2013, utgör låtlistan Skoldisco och förnimmelsen av det halvvuxna barnets funderingar min dåtid. Till ljudet av Alphaville, Billy Idol och Men Without Hats blir soundtracket till känslan av att vara så nöjd med valet av papper att slå in läsårets nya skolböcker med. Och rädslan för att ha sovtofsar i håret. Svårare än så var det inte.

Idag, är man enligt myndigheter och allmänhetens syn på saken inte längre ett halvvuxet barn, utan helt fullfjädrat vuxen. Att hjälpa sonen slå in läsårets böcker i det papper han valt är något som görs halvt i sömnen när alla somnat och lugnet slutligen lägger sig i huset. Inget spännande alls.
   Även som vuxen tänker man såklart på framtiden. Och aldrig har jag väl insett hur vuxenlivet bara gör en allvarligare för varje dag som går. För jag vet nu att problemen är långt större än den där favorittröjan som ligger i tvätten.
   Idag är problemet att måste vi skydda våra barn från att leva. Både pojkar och flickor. Men självklart i synnerhet flickor.
   Idag måste vi tydligen lära våra flickor att samhällets regler och bestämmelser inte gäller dem. Idag måste vi tydligen lära våra flickor att det inte är någon idé att de säger något, för det är ändå ingen som lyssnar, för du förstår att ett nej är inte ett nej längre. Ett nej betyder tydligen gör vad du vill med mig, jag har ingen rätt att bestämma det själv.
   Och tydligen ska vi lära våra pojkar att inte känna ånger om de gjort något dumt. De ska tydligen lära sig att de ska göra allt för att komma undan och att det är deras rättighet att lyckas med det.
   Idag tittar jag in i mina döttrars tre par ögon och vet att de startar från minus. De kommer alltid att vara på minus. De kommer att behöva slåss hårdare, skrika högre och begränsa sitt eget utrymme dygnets alla timmar för att inte råka illa ut, bli överkörda. Indirekt ska vi tydligen lära dem att de är byten. Villebråd. Offer. Liksom redan från början. De räknas inte, är inte lika mycket värda. Deras ord väger inte lika tungt. Ingen egen vilja, de får nöja sig med det som blir.
   Bara för att de är flickor.

Idag, till tonerna av Annie Lennox vackra stämma, utgör dessa tankar min framtid. Och jag kan inte känna annat än sorg. Och vrede. En stor vrede så jag inte kan prata med mina små. En vrede som gör att jag ilsket slänger stekpannan i diskhon när vi ätit färdigt och skrämmer slag på mina små. De ser bara att mamma är arg. Vad har vi gjort, undrar de säkert. Och såklart har de inget gjort. Det är ju det som är så fruktansvärt. Inget alls. De bara är det de är. Och för mig, som mamma, i all deras härlighet.
   Domare Sven Jönson har missat hela poängen. Han ansåg inte att den 15-åriga flickan befann sig i ett utsatt tillstånd medan sex pojkar förgrep sig på henne. Och det är just tack vare sådana som Sven Jönson som alla flickor alltid befinner sig i ett utsatt tillstånd. Dygnets alla timmar. Oavsett geografi. Och oavsett ålder.

Ok, så framtiden är dyster. Riktigt dyster.
   Kvar har jag nutid. En 2-åring som vill ha morötter och en 4-åring som vill bjuda mig på låtsaskaffe. En bebis som precis vaknat.
   Idag kan jag erbjuda dem millimeterrättvisa. Lika mycket mjölk. Välja saga var sin dag. Till vilken nytta? Världen kommer slå omkull dem sen. Gör jag dem en björntjänst? Ska jag istället förbereda dem på att den som slår hårdast vinner? Bokstavligt.
  Idag pratar jag med sonen om att inte utnyttja den som är svagare och mer utsatt än han. Aldrig. Vad det än gäller. Och jag säger till honom att försöka ingripa om han skulle se det hända.

Så i nuet känns det hopplöst. Till tonerna av glättig 80-talspop släpar jag mig nu ut i köket för att se om det finns något att förbereda till middag. Även de svaga i samhället behöver ju trots allt ha mat.



.

Så vill jag att mina döttrar ska se ut

Vad har hänt med fru Sträng, kan man undra. Girl Power, feminism, jämställdhet. Ingen ände. Jag verkar ha kommit in i ett stim med inlägg som berör dessa ämnen. När Fan blir gammal blir han religiös, antar jag.

Jag hittade en artikel/blogginlägg eller vad sjutton det nu är. Länken till hela texten får du här:
http://www.rolereboot.org/life/details/2013-06-how-i-want-my-daughter-to-look

Det är en text om en kvinna som fick panik när hon insåg att barnet hon väntade var en flicka och inte en pojke. Inte så att hon inte ville ha en tjej, utan bara det att hon hela tiden föreställt sig sitt barn som pojke. Såsom det kan vara ibland. Jag vet precis, tänkte likadant med mitt första barn. Det är klart det är en kille, liksom. Värdeneutralt.
   Hennes panik bottnar sig snarare i hur hon ska klara av att fostra en flicka under rådande omständigheter i samhället. Med den skeva mediebilden av hur en kvinna ska vara och framför allt hur hon ska se ut.
   Hon får panik över att dottern skulle se ut som hon själv. Jag kan identifiera mig i det också. Jösses, liksom. Ska hon behöva gå igenom samma självförakt i förhållande till sin spegelbild? Men så tänker hon en gång till. Och det finns hopp. Som tur är. "I know that she will not be me, even though she is inside my body right now. She will be this complete other person. But maybe, just maybe, she will rock these genes I’ve given her. Maybe she will take them farther than I ever could. Maybe she won’t give a shit."
  Heja heja, tänker jag. Och jag klistrar in, rakt av, hennes önskan hur hennes dotter ska se ut.

I hope that she will look comfortable in her body
I hope that she will look happy
I hope that she will look like she can be bold when she wants to
I hope that she will look like she’s wearing clothes that she likes to wear
I hope that she will look like she’s taken the time to get to know herself
I hope that she will look like she laughs whenever she thinks something is funny
I hope that she will look like she has a pretty good idea where she’s going
I hope that she will look like she can forgive herself
I hope that she will look like she has plenty of fun
I hope that she will look like she isn’t afraid
I hope that she will look exactly like herself



Jag håller med så att jag kan gråta. Så är det, mina barn. Ta den skruvade och sjuka mediebilden av vad en tjej ska vara och hur hon ska se ut och kör upp den i kvinnoförtryckets alla upptänkliga analer. Put on your shitkickers and kick some shit. 

Vi får hoppas på pappaledigheten

 

Jag frångår mina vanor och slänger in två inlägg i rad på temat jämställdhet. Jag är inte känd för att driva jämställdhetsfrågor eller att i sociala sammanhang förjämnan lägga upp allt ur ett genusperspektiv. Jag är färgad av den gamla mediabilden av feminism där tjejer minsann också kan byta till vinterdäck och tapetsera.

   Men det är ju såklart inte det det handlar om. Det handlar om att behandla alla runt sig med samma respekt som man själv skulle vilja bli bemött med. Man, kvinna, vit, svart (och alla andra färger också såklart). Alla är människor som försöker överleva i en värld av motvind, vad än motvinden består av för den enskilde.

   Så, på det fantastiska sociala mediet fejsbukk, hittade jag häromdagen följande bild. Vid en snabb blick kan det se ut som att den store Will Smith är den som sagt det. Om det är så eller inte vet jag inte och det är egentligen inte viktigt. Det viktiga är just det som sägs.

 

 

 

Så sant som det är sagt. Men då är det ju liksom redan för sent. Skadan är redan skedd. Jag minns den egna uppväxten. Fy sjutton. Och det knyter sig i min mage när jag ser på mina tre små tjejer och vet att de ska igenom det också.
   De hårt dömande blickarna från det motsatta könet. Man blev skrattad åt vare sig man var cool eller nörd. För byxorna man hade, frisyren, sättet man gick på. Det retsamma sättet. Mobbing eller taffligt försök till närmande? Inte vet jag. Kanske vet inte de heller. Men att det var fruktansvärt, det vet jag.
   När jag lämnar de små på dagis passerar vi en skola med klasserna 1-9 och på skolgården där ser man beteendet, precis nu som då, inget har hänt.

Jag tänker, hur kommer det sig? Lär vi oss ingenting?

Det sägs att den största influens och förebild man har här i livet är föräldern av samma kön. Alltså är det upp till alla pappor att göra något åt det här.
   Jag hoppas på pappaledigheten. När papporna spenderar tid, mycket tid, ensamma, med både små tjejer och små killar. Och lär känna dem ordentligt. Redan från början.
   Det kan inte vara en fråga om att bara uppfostra tjejerna till att tåla mer och tuffa till sig. Små killar måste få sin del av det hela också. Och det skulle nog ha större verkningsgrad snabbare dessutom.
   Då kanske vi slipper pinsamt fruktansvärda historier som den i USA där en stackars tjej som druckit för mycket släpas runt på fester och utsätts för den ena hemskheten efter den andra och efteråt verkar ingen ifrågasätta pojkarnas beteende, utan det är en fråga om att hon får skylla sig själv. Det är ju helt snett.
   Om pojkar hade haft förebilder i sina fäder och andra vuxna män runt omkring till att behandla alla människor runt sig med respekt och att inte utnyttja eller förlöjliga andra, hade det nog inte hänt. För då hade det inte varit ok.

Så alla ni pappalediga därute. Tänk på det. Lär era söner att behandla tjejer på sådant sätt att ni slipper torka era döttrars tårar. Tänk efter före.  

De e mycke nu. Men jag får hjälp.

Oj. Dåligt uppdaterad här på Lyran nu. Det har ett och endast ett skäl: för mycket att göra. Det är skolavslutningar, studentuppvaktningar, jobb och allmänt arbete med 4 barn. De e mycke nu.

Förra veckan var jag på BVC på minsta barnets 2-månaderskontroll. Nytt är nu att inte bara barnet kollas upp, utan man får även som mamma en koll. Inte längd och vikt, men man får fylla i ett litet formulär om hur man mår. 10 strategiska frågor.
   I vanlig ordning skriver inte fru Sträng samhällets syn på alla rätt på såna där prov. Jag brukar skriva bra på prov, men här får jag inte godkänt.
   Det resulterade i besök hos MVC:s psykologer. Igen. Neverending story. Vet inte vilken terapeut och vilken skola i ordningen. Efter att ha provat kuratorer, psykolog, psykiatriker, KBT, gestaltterapi och lite annan smått och gott... börjar jag känna mig rutinerad. Skönt att hamna hos en tjej som närmst kan beskrivas tillhöra den mer klassiska freudianska skolningen. Redan efter en kvart pratade vi uppväxt och föräldrarnas relation. Pang på bara. Det kan väl vara ok. Men berätta inte saker för mig som jag redan räknat ut själv. Och framför allt, prata inte med mig som om jag vore tre år.
   Well. Det var första tillfället. Jag ska ha tålamod. Tålamod är en dygd. Jag är en dygdig flicka.
   Eller inte. Men det, det är en annan historia.

Inledningsvis konstaterade vi i samtalet att jag är 4-barnsmor och att det i sin natur innebär stress. Psykologen bekräftade med all tydlighet att 4-barnssituationen inte är att leka med. Det är intensivt av bara satan. Bara allt praktiskt: tvätten i en 6-personers familj, handla, förbereda och truga i mat, det eviga plockandet bland leksaker och allt annat. Bara all logistik, rätt person på rätt plats vid rätt klockslag, glöm inte extra kläder efter väder, blöjor, vems skor är det här osv...
   Psykologen och jag var rörande överens om att det är ett tajt läge. Intensivt, med bara tid för damage control, näst intill omöjligt att ha någon övergripande strategi. Agera på instinkt i situationen som den är, nåt annat har man inte.
   Toppenkanon. Men det var då det hände. Det var då hon ställde frågan. Den underliga, underliga frågan att få av en jämnårig tjej en bit in på 2000-talet. Bara att det fortfarande uttrycks på detta sätt, säger en del om hur långt vi inte kommit i samhället.
   "Din make, då? Hur är er relation? Hjälper han dig mycket hemma?"
   Låt oss smaka på det en gång till: "Hjälper han dig mycket hemma?" Som om hela projektet liksom är mitt och att han kommer in och hjälper mig då och då? Ungefär som man hjälper någon bekant med att flytta en soffa: jag hugger i här några minuter och hjälper dig med detta...
   Jag log och svarade: "Ja, jag får jättemycket hjälp hemma". Jag orkade inte dra igång en genusdiskussion där och då. För jag ser det inte så och det gör inte maken heller. I vår relation finns det en rad saker som ska göras, allt från att dra in pengar till att plocka med disk, hålla ordning på ekonomi och tvätt, klippas gräs och åka med barnen till sjukhuset när det hänt något. Allt måste bli gjort för att det ska funka. Ingen uppgift är mer värd än någon annan - skulle man skita i någon enda av dem skulle det braka ihop mer eller mindre snart. Vi ser till att det blir gjort. Kanske inte alltid så genomtänkt. Men det blir gjort. Ibland är jag slapp och orkar inte, ibland han. Men det blir gjort till slut.

Fler liknande kommentarer har jag mött sen barnen föddes. Om jag varit någonstans har jag ibland fått frågan: "Vem har barnen nu då när du är här? Passar maken dem?"
   Passar maken dem... Man är väl inte barnvakt åt sina egna barn. De skulle aldrig säga det när jag är med dem. Och också känslan av att maken inte är den självklare till att vara med barnen när inte jag är det, som om han kommer en bit ner på listan. Underligt.
   Det är svårt att få igenom jämställdhet när vi fortfarande uttrycker saken på det sättet. Utan att vara medvetna om det för det mesta tror jag. Vi har jobb kvar på den fronten. Allihop.

Men vad sjutton. Det arbetet lägger vi bara på toppen av allt det andra som ska fixas med. De e mycke nu.   

Och så sägs det att vi kvinnor är känslomässigt labila

De senaste dagarna har vi kunnat läsa olika artiklar om dödade kvinnor i Sverige under 2000-talet. Det har handlat om dessa kvinnors öden, men också inte minst ödet för de barn som lämnas kvar och som i många fall varit vittne till mordet på sina mödrar. Kanske har de till och med försökt gå emellan och rädda, men misslyckats.
   Det är ju så hemskt alltihop att man inte vet i vilken ände man ska börja ens.
   Stackars barn och stackars kvinnor och stackars alla de andra runt omkring som förlorat en viktig person.
   Det är för jävligt.
   Än mer jävligt blir det när man läser den här artikeln.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/dodadekvinnor/

Här är de uppradade, det ena ödet efter det andra. Klickar man på dem, en och en, får man upp en text att läsa om varje fall.
   I så gott som samtliga har kvinnan larmat tidigare, ibland under flera års tid. Ibland har mannen gått igenom utredningar, medicinerats och... ignorerats. Släppts ut utan uppföljning.
   Resultatet är en hel rad fruktansvärda öden. I de flesta fall har mannen valt att ta livet av sig själv också i direkt anslutning till mordet på kvinnan.

Det sägs i samhället att det är vi kvinnor som är känslomässigt trasiga, labila och på gränsen till nervsammanbrott.
   Men om inte detsamma går att säga om alla dessa män, så vet jag inte vad. Och det här är ju bara en liten liten procent av alla som mår dåligt. Som låter det gå så långt, som har det i sig att låta det ta uttryck på det här sättet. Så, vad är mörkertalet?
   Vi mår väl i stort sett lika dåligt allihop. Kom inte och skyll på att vi kvinnor är snurriga bara för att vi har hormoner som spelar oss spratt hela tiden. Män är lika knepiga.

Hur vore det om samhället istället tog hand om denna masspsykos som råder? Kom till rätta med problemet i grunden? Hjälp och stöd för trasiga människor med bakgrund som behövs bearbetas? Kanske ett samhälle med mindre press? Kanske ett samhälle med ett lugnare tempo, med mer möjlighet att känna sig hel? Vård, omsorg, uppmärksamhet? I alla åldrar...

Så tänker jag. Är det inte våldtäkter i Indien så är det hundratals mördade kvinnor i Sverige. Kan vi inte bara få vara ifred till slut, allihop. Det är allt. Vad är grejen med denna häxjakt? På vilket sätt förtjänar vi det?
   Så längde denna märkliga kvinnosyn råder, skjuter vi oss själva i knät. Den som inte fattat det, är det bara att beklaga.

Det blev inget 2013 för Damini

Oftast orkar jag inte uppbåda kraft att engagera mig. Jag är med andra ord oftast en dålig människa. Det finns så mycket elände i världen och jag blir så förtvivlad när jag läser och hör om det. Förtvtvlad pga maktlösheten. Och för att jag känner mig så bortskämd, vilket jag nästan sköms för då... Det är en för komplex känslobild helt enkelt.
   Men Damini har jag läst om. Damini... För er som missat var Damini en 23-årig indisk tjej som hamnade ensam på en buss tillsammans med en grupp män som våldtog henne i omgångar. I vissa texter står att läsa att de avslutningsvis valde att köra upp någon typ av rör/stav ordentligt långt in i underlivet på henne innan de slängde av henne från bussen och fortsatte sin turné genom Delhis fina områden.
   Hon blev liggande en timme, naken och blödande, innan polisen kom och tog hand om henne.
   12 dagar senare dog hon på sjukhuset. Inre blödningar och hjärnskador.
   Damini... Det var inte hennes riktiga namn, utan ett namn som hon symboliskt tilldelats efter en film där Damini är en tjej som kämpar för våldtagna kvinnors rättigheter till upprättelse i någon form.

Usch. Jag kan gråta. För Damini finns överallt. Det händer överallt. Att män tar sig friheten att skada en kvinna, just bara för att hon är kvinna. För att hon har en kvinnas kropp. För att hon är född med vagina och bröst istället för penis.
   Och det verkar vara enda skälet. Jag har aldrig förstått varför. Jag kan inte förstå varför. Jag vill inte förstå varför. Jag ska inte behöva förstå varför.
   Som om vi gick där, men våra vaginor fladdrande i vinden och provocerande tryckte dem i ansiktet på dessa män: "Nananananaaaa, du har ingen vagina... Nananananaaa, du kan inte ta mig..." Tills männen blir så ilskna och frustrerade att de tänker: "Du ska fanimig få för att du har en sån...!!!"
   Så är det ju inte. Vi har inte valt. Den är bara där. Liksom. Vi kan det ni inte kan: bära och föda barn. I det avseendet är ni beroende av oss. Helt och fullständigt. En by behöver hundra kvinnor för att överleva. En by behöver bara en fertil man för att överleva. Är det denna inneboende känsla av mannens tillkortakommande som tar sig uttryck på detta fruktansvärda sätt, världen över?  Som om vi kvinnor är glada, malliga och stolta för att det är så? Tro mig, den kvinna som någon gång varit gravid, skulle gladeligen låta mannen sköta varannan graviditet om det var möjligt.
   Men nu är det så här. Gilla läget. Och låt oss bara vara. Låt oss ha denna förmåga utan att kränka oss för det. Det är fel. Vi har inte valt, inte bett. Det var det kortet vi tilldelades när det var vår tur. Kunde lika gärna ha blivit tvärtom. Och då hade ni blivit varse.

När sånt här händer, blir det fel i ett led till. Det är lätt att skrika "MÄN ÄR SVIN!" Men det är ju också fel. Alla män har det inte i sig. Det finns miljontals som aldrig ens skulle kunna tänka tanken att skada en kvinna på det sättet. Det finns miljontals som skulle längta efter att plåga, tortera ihjäl de män som ägnar sig åt detta. Det finns män som älskar kvinnor, på det rätta sättet. Respektfullt och omtänksamt. Som är rädda om sina tjejer, fruar, döttrar, systrar, mödrar, som tar strid för att allt ska gå rätt till. För att alla ska kunna slappna av.

Idag, så här sista skälvande timmarna på 2012 med huvudet fullt av tankar på Damini, är jag tacksam för att jag har en sådan make. Han står där, i vått och torrt, stöttar och tar om hand. Han är varm och snäll och rättvis. Igår kväll somnade jag, liggandes sked, men hans varma bröstkorg mot min rygg. Trygg och lugn. Jag vet att här är jag säker. Våra döttrar är säkra. Vi kan andas ut här. Damini hade sällskap av en manlig vän, minuterna innan det hemska hände. Hade hon blivit kvar i hans sällskap, hade det säkert sett annorlunda ut. Hon hade kanske också kunnat somna den dagen, lugn och varm. Istället för alldeles trasig inuti på ett sjukhus.
   Jag är också glad att jag har en son. En son som jag kan uppfostra till den rätta synen på tjejer. Att tjejer är cool. Att tjejer är som killar, att killar är som tjejer, men att vi fick lite olika kort när de delades ut. Det i sig, gör ingen skillnad mellan hur livet ska se ut för oss. Via min son har jag chansen, även om den är liten, att förändra saken. Om han står för en annan syn, kanske han kan påverka dem runt omkring att ta efter.
   Men jag är också orolig för de två döttrar jag har. Att en dag få uppleva att någon av dem är Damini. Den dagen skulle jag inte kunna inte fungera längre.

Men idag kan jag skydda dem ifrån det. De är små, vi har dem hemma hela tiden och kan styra över allt som händer. Så idag ska vi vänta in ett 2013, pilla med leklera och se på Lilla Spöket Laban. Men Damini finns där. Alla Damini världen över. Jag hoppas att det finns en alldeles speciell plats i himlen för er. Och de som skickade er dit, för dem hoppas jag att det finns en alldeles speciell plats i helvetet. Där de varje dag genomlever era sista timmar, för evigt satt på repeat. Inget annat är rättvist.

Gott nytt år alla. Må det bli ett bättre.

Tur. Det är bara det det handlar om.

Ni har säkert läst det, brevet som Anna Berglund skrivit till statsminister Fredrik Reinfeldt. Den uppdaterade här på Lyran vet att jag sällan (aldrig) är den som står främst på barrikaderna. Inte heller är jag den som står på andra sidan. Jag är ointresserad, tycker hela ämnet är tråkigt. Det är för komplext för mig. Jag har ett starkt rättvisepatos, men jag har också lite för lätt för att sätta mig in i allas situation. Därmed flyter det en smula ihop. Jag kan se allt ifrån alla perspektiv och lika ofta som det går att peka ut en solklar syndabock i en given situation efter att ha lyssnat på alla iblandade, lika ofta går jag ifrån situationen med ett uppgivet ryck på axlarna – här har ju alla varit med och hållit i kniven…
   Men det är ju inte så att jag skiter i allt. Absolut inte. Bara de riktigt nonchalanta skiter i allt. Det vi skapar idag är det som våra barn tar över och jag vill ju att deras framtid ska vara bättre och ljusare än… så som det är nu. Liksom.

På ytan kan det tyckas som att Anna Berglund och jag är mil bort ifrån varandra. Men jag ser det inte så. Visst, jag är nästan 15 år äldre och lite sånt, men… för bara 4 år sen hade jag heller ingen bostad och ingen klar bild över hur jag skulle lösa det. Med barn, vilket krånglar till det något.
   Och visst har jag utbildning, mer universitetspoäng än jag kan räkna, men inom alla de ämnen jag idag INTE arbetar med. Utbildning är överreklamerat, min bestämda åsikt. Alltså kan jag inte se en enda koppling mellan mina studier och min nuvarande situation. Jag är inte där jag är tack vare min utbildning.
   Och jag har också jobbat dubbelt. Fram till för ca 6 år sen har jag alltid jobbat mer än heltid, jobbat när jag pluggat, jobbat extra på kvällarna osv osv. Allt för att få pengarna att räcka till och i bästa fall kanske räcka till något roligt också.
   När jag sen valde att inte jobba dubbelt, jobbade jag långt över heltid ändå, fast bara på ett ställe. Och som egenföretagare hade jag förmånen att göra de extra timmarna alldeles gratis.
   Som 29-åring drog jag på mig ett diskbråck, men vården lät mig veta att jag var för frisk för att operera och diskbråcket läkte ut av sig själv, fast hann under tiden ställa till oreda i ryggen med kronisk värk som följd.

Så Anna Berglund och jag är inte så långt ifrån varandra som man skulle kunna tro om man skulle ställa oss bredvid varandra.
   Det som skiljer oss åt är en sak, som jag ser det. Inte rika föräldrar, för det har inte jag heller. Inte nåt flådigt ställe att växa upp på, jag kommer från ett problemfyllt arbetarområde i en förort.
   Inte att jag sprungit på någon osedvanligt kompetent person på Arbetsförmedlingen eller någon bostadsförmedling. Efter att ha varit arbetslös en gång som ung, förvisad till samhällets hjälp och det enda som mötte mig var en uppgiven arbetsförmedlare som sa ”du får hoppas att du har friska och snälla föräldrar”, insåg jag att den vägen inte var en möjlig väg att gå. Man får klara sig själv. Och det i såväl socialdemokraternas som moderaternas Sverige.  
   Och bostadsförmedling? Är det århundradets största skämt?
   Så det enda jag haft som Anna Berglund inte haft är tur. Tur att råka vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Och framför allt, det mest oumbärliga i vår värld, turen att springa på rätt personer. Men det är inget strävsamt och medvetet arbete från min sida, för jag har aldrig varit skicklig på att knyta ytliga kontakter, introvert som jag är. Utan det är tur, ren och skär tur.
      Via en dåvarande arbetskamrat fick jag ett förstahandskontrakt på en fin liten hyreslägenhet, så att jag kunde flytta hemifrån. Den lägenheten löste boendeproblemen då och senare, tills jag ställde till det för mig själv med en relation som inte fungerade och hamnade i ett läge att börja om, utan någon biljett, så att säga. Då var det inte långt från bostadsproblem, men även denna gång räddade turen och slumpen mig.
  Och via nuvarande arbetskamrater och andra kontakter har jag fått fler uppdrag som gjort det möjligt för mig att starta eget som faktiskt rullar på ok. Tusentals är de, vars företag och drömmar går i stöpet innan de ens blivit varma i kläderna. Just nu funkar det. Men jag har varit med så pass länge att jag vet att det kan vara över, upp som en sol och ner som en pannkaka på en vecka. Jag är ödmjuk. Man vet aldrig.

Anna Berglund. All respekt. Din situation visar på det allra mest orättvisa i samhället. Jag blir så sur, det känns trist och hopplöst.
   Och Fredrik Reinfeldt. Hur tänkte du nu? I ett Sverige där hårt arbete skulle löna sig? Och hur tycker du det fungerar så långt? Är det inte bara klubben för inbördes beundran? Vi som redan är bäst ska bli ännu bättre? De andra – de behöver vi inte bry oss så mycket om… eller? Sånt där trivialt som nånstans att bo. Och vård. Nja, ska det verkligen vara nödvändigt?

Tyvärr är min bittra erfarenhet (och då är jag ändå en av dem som, i alla fall för ögonblicket, ser ut att ha lyckats, jag är en av de där som kan göra lite mer som de vill; ingenting jämfört med de som är en av de där på riktigt, där är jag ljusår bakom, men jag har det bra och jag har det jättebra och jag har framför allt möjligheten att påverka min egen situation) dock att det bara handlar om tur. Jag har varit vuxen både under vänster- och högerstyre, haft problem både under vänster- och högerstyre, hade behövt hjälp från samhället både under vänster- och högerstyre och känner att det mesta är slumpmässigt. Ibland har jag fått god hjälp, ibland ingen alls. Det har handlat om vem man haft turen att springa på. Om de varit på gott humör den dagen, om deras chef skickat schyssta signaler den veckan. Om det regnar, solen skiner, månen står i rätt linje mot solen... vad vet man?  
   Man är förvisad till sin lyckliga stjärna och till de man har runt sig, vänner och arbetskamrater. För min del har det fallit väl ut. Jag är tacksam och ödmjuk inför det, men jag har varit med så länge att jag vet att det kan tas ifrån mig lika fort. Och då kommer jag kanske också att behöva samhället. Men då tror jag det kommer gå åt skogen. Vare sig mitt brev, likt Anna Berglunds, då kommer att vara adresserat till Fredrik Reinfeldt eller någon annan. 
   

Lönnmord på snäll och rolig

"Påverkas av reklam? Jag? Nej, inte särskilt faktiskt." Så tänker jag. Skeptiskt tittar jag på reklamen och tänker inom mig att Becel knappast sänker kolesterolhalten. Eller att en mascara kan ha teleskopeffekt eller att en foundation skulle innehålla ett synkroniseringskomplex... som om det överhuvudtaget skulle finnas en sån sak.
   Lika förhatligt skrattar jag åt den tyska reklamen för tex Toffiffee eller Glade där solen alltid lyser in, mamman är iordninggjord i håret och pappan är lite crazy och leker med ungarna i leran. Jag skrattar, förkastar de stereotypa idealen och anser mig på fullt allvar stå över sådant trams. Så lättlurad är jag inte. Bah. De försöker bara lura på mig en massa saker jag inte behöver. Och så fördömande reklamen är, tror de verkligen att vi är så dumma? Så enkelt var det, genomskådat och klart. Allt är fejkat.
 Trodde jag. Tills jag såg klippet här nedan. Gör dig själv en tjänst, gör dina barn en tjänst, offra 5 minuter av ditt liv på att se det.

Killing us softly

Det visade sig att jag har sprungit så fort och så rakt in i fällan att jag inte ens märkt det. Jag har sprungit så fort att jag förmodligen slagit i huvudet så illa i inte alls så särkilt mjuka skumgummimattan som borde tagit emot en på andra sidan. Jag har slagit i huvudet så hårt att jag helt missat vad som hänt.
   Nej, jag köper inte Becel eller Toffiffee och jag är rätt övertygad om att det inte går att rulla på en foundation snyggt med en roller. Men det andra, det dolda budskapet, DET svalde jag med hull och hår. Och även om jag tänkt "allt är fejkat", så har jag inte varit medveten om exakt på vilket sätt det är fejkat.

När Cindy Crawford själv säger: "I wish I looked like Cindy Crawford". Då måste det väl ändå vara fel? Om det inte är en bild på den det är en bild på, vad är det då?

"Girls are getting the massage today, so young, that they need to be impossibly beautiful, hot sexy and extremely thin", säger kvinnan på filmen. Det visste vi ju. Inget nytt under solen, annat än att det såklart är fruktansvärt. Och det gäller ju inte bara unga.
   Det är vad hon säger sen, som jag hade missat, som hade passerat mig så obemärkt. Jag har inte tänkt på det på det sättet. "And they also get the message that they are going to fail, that there is no way to really achieve it."
   Och det är här jag gått på pumpen ordentligt. På nåt sätt har jag blundat för den där sista delen av det. Att det är omöjligt. Jag gick på dert. Jag har hela tiden tänkt att med hårt arbete och stort engagemang, så kan man vara sån. Snygg. Rik. Framgångsrik. Mystisk. Sexig. Smal. Allt det där som de är i reklamen. Allt de ÄR; inte allt de HAR. För jag har aldrig velat ha allt det de HAR. Och där trodde jag att jag inte varit så påverkad...

Klippet heter Killing Us Softly och det är ju precis det som händer. Långsamt låter de oss alla, i synnerhet kvinnor, tjejer, tanter, kalla oss vad du vill, sakta låter de oss blöda ihjäl från tusen och åter tusen hårfina småsår. Även männen fråntas en stor del av det egna fria valet att välja hur de vill förhålla sig till sig själva och till oss, även om de inte utsätts riktigt i samma omfattning. De har också en bils som prånglas fram, fast den lämnar något mer utrymme. T ex är det ok att vara lite äldre. Vi kvinnor, tjejer, ska helst inte överstiga 35 (om vi håller oss ifrån rynkor och några extra kilon över midjan), absoluta smärtgränsen går vid 40 oavsett hur väl du sköter dig. Och på nåt konstigt sätt är det detta vi försöker nå:

Nej, tänker du, aldrig i livet att jag skulle vilja bli så smal. Nej, självklart inte. Då dör man nämligen, vilket modellen på bilden gjorde, 39 kilo tung, 21 år gammal. Hon jobbade fortfarande när hon dog. Alltså har branschen accepterat hur hon såg ut. Och tjänar pengar på det. Och vi är alla med och betalar, i en eller annan form.
   Så vi förblöder, dör en långsam död, som de naturliga varelser vi borde få vara, men aldrig accepteras som.
   Vi ägnar en äckligt stor del av livet till att försöka bli något vi aldrig kan bli och alldeles för lite tid att istället leva fullt ut och vara allt det vi kan vara.

Barn är bättre. De ser skönhet på riktigt. I deras ögon är skönheten självklar och enkel och djup. När min son gick på dagis och var 4-5 år gammal var en av de han lekte med mest en tjej. Vid något tillfälle frågade jag honom vad han gillade hos henne. Hans ansikte sken upp som en liten sol och han sa: "Hon är rolig!" Och för att understryka bubblade det ur honom en rad anekdoter om saker hon sagt och gjort och han skrattade så han inte kunde prata när han tänkte på det.
   Några år senare, när han gick i första klass, fattade han tycke för en tjej i klassen. Jag frågade återigen vad det var han gillade och hade väl väntat mig att han, lite generad, skulle tycka att hon var söt. Men nej. Han tittade på mig som om jag vore från en annan planet och inte riktigt hade nån som helst koll. "Hon är snäll", sa han med ett tonfall som ifrågasatte om det skulle vara aktuellt med några som helst andra bedömningsgrunder.
   Vår snart treåriga dotter var med inne i badrummet här om dagen när jag duschade och när jag kom ut från duschen och höll på att torka mig tittade hon på mig, pekade och sa: "Fin tutt". Hon klappade sig sedan på bröstet och fortsatte "Jag har åsså fin tutt". Det förstår nu alla som läser detta inlägg att jag, tre barn senare, J-kupa (som i Jävligt stora) och snart 40, har allt annat än en fin tutt. Men för min dotter är de det. Det är där hon söker tröst när hon är ledsen. De sitter på en av de personer som betyder mest för henne. De är fina. Hennes är också fina, bara för att de finns. Även om de så att säga inte finns ännu. I hennes värld är det så enkelt.

Jag önskar att hon en dag träffar en kille som blir varm i magen när han hör hennes pärlande skratt. En kille som inte kan få nog av glimten i hennes öga. En kille vars hjärta slappnar av när han tänker på henne värme och tryggheten hon står för. För det hon gör, för hennes syn på sig själv och sin omgivning, för det hon är duktig på och för det hon inte är duktig på. Inte för hennes midjemått. Eller något ideal han tror att han söker, lika vilsen som alla andra.

Jag vill inte att hon ska förblöda, sakta, droppe för droppe, instängd i en bild hon aldrig kan leva upp till. Jag vill inte att alla som är snälla och roliga, ska lönnmördas på detta fruktansvärda sätt. Tyvärr vet jag inte riktigt hur man ska kunna påverka det. Jag får återkomma när jag listat ut ett sätt att göra det.

 
   

Strängt upprörd över smolk i bägaren

God morgon

Som vanligt uppe med tuppen i detta hemman. Dock inte för att mjölka korna eller så, utan för att starta igång Hajar som hajar och byta bajsblöja. Puhhh.... Man hör de snart 3-åriga små fötterna tassa in och snart har man en liten tjej som kurar ihop sig alldeles intill. Man kan ge sig sjutton på att det bara tar sekunder, sen har man en klarvaken 1-åring som bökar runt på andra sidan.
   Klockan är runt 6 på morgonen, det är lördag. Den där avlägsna drömmen om att få sova ut någon gång biter sig envist kvar och blir därmed ständigt krossad.
   Man får en fot i kisseblåsan, man blir skallad och hårt pussad med en napp emellan vilket leder till fläskläpp. Och man är framför allt inte ens vaken och vid medvetande än.

Men ändå, så älskar man det. De luktar så gott. De luktar liksom vår doft, vår familjs doft. De är varma och goa och deras händer är så mjuka. Den stora pratar och pratar och är fruktansvärt rolig, full i sjutton. Den minsta lär sig precis gå och är stolt som en tupp varje gång hon tar de där tre-fyra stegen. Och som förälder är man ännu stoltare och glad varje gång: titta, hon kan gå, det är ju fantastiskt... Som om det aldrig hänt förr i hela världen...
   Och när de är sjuka, har man dem intill, dag och natt, pysslar, kramas, låter sig gladeligen bli nedsmittad med varenda liten bakterie de har... För man älskar dem, för man vill aldrig de ska komma till skada, man vet att man är kapabel att döda den som bär hand på någon av dem...
   Det är våra små. Tjejer och killar. Det vackraste som finns på denna jord, perfektion i små 10-15-20-kilospaket. Just våra små råkar vara tjejer. Det är därför det tar så satans styggt i hjärtat att se följande bild:

Hur kan det vara så? Bakom alla dessa miljontals små tjejer, finns det också en mamma och en pappa. Som helst hade skyddat dem från allt ont. Som hade dödat den som bar hand på deras fina små. Det är en instinkt.
   Men världen är inte sådan. Det finns fattigdom. Och där det finns fattigdom, tvingas föräldrar göra val som går emot instinkten. Ett barn säljs, för att rädda resten av familjen. Och kanske inte ens säljs ibland...
   För det finns inte bara fattigdom; det finns makt. Och den med makt tar den som inte har någon makt. Och plötsligt är deras lilla fina tjej stulen, borta för evigt.

Och jag blir så arg. Dessa flickor hade inte kunnat vara till salu om det inte hade funnits en köpare. Och det måste finnas miljontals köpare för att det ska bära sig. Män i allmänhet, som får ut något av att ligga med en ensam, olycklig, skadad, livrädd och troligen också väldigt sjuk liten tjej.
   Varför? Har de alla sexuella avvikelser som pedofili? Eller är det makt som triggar dem - de gör det bara för att de kan? Eller tradition - det är okej att ligga med barn - det har vi gjort i alla tider?
 
Eller är det rädslan att förlora den fiktiva makten de önskar de hade?
  För er som inte sett filmen, kan jag rekommendera Ett land utan kvinnor. En fransk-indisk film som driver ämnet till sin spets. Man låter döda alla tjejbebisar, eftersom männen är med värda. I sin extrem leder detta ganska snart, säg 20 år, till att det inte finns några fertila kvinnor kvar. Det säger sig självt, på 20 år riskerar hela området alltså att dö ut.
   Men en man har en dotter kvar. Man betalar dyrt för henne, installerar henne i en lada, dit alla sedan går för att ligga med henne närhelst det faller på. Till slut blir hon med barn, barnet föds och glädjen är stor när det framgår att det är ett litet flickebarn. Filmen är fruktansvärd, teorin bakom hemsk och man mår illa hela tiden.

I motsats till detta, kan man se Travis video Flowers in the window.

Travis Flowers in the window


Bandet är och åker någonstans o ödemarken, kommer fram till en stad och stannar till för att handla lite. Vart bandet än går, är det bara kvinnor överalt, kvinnor i fertil ålder, sågott som alla är gravida. Sångaren går igenom staden och hamnar till slut strax utanför, där han ser en man, fastkedjad i en inhängnad. Mannen kryper i panik mot honom i hopp om att bli befriad.

Egentligen är det samma sak. Exakt samma sak. Skillnaden är bara att byn med kvinnor och bara en man, kan överleva väldigt länge. Bara något enda av barnen blir en kille till och man har lite genetisk koll, lever den byn vidare.
   Den indiska byn? Nja.. nej.

Det handlar inte om att någon är bättre än någon annan. Men det behövs egentligen fler kvinnor än det behövs män om man ska hålla en folkgrupp igång men ändå är det tjejerna som alltid, i alla tider överallt, får dra det kortaste strået. Är detta en reaktion på den naturliga maktbalans som egentligen alltid ligger i botten? Och den ligger oss kvinnor i fatet helt och hållet, då vi från början liksom inte direkt kan göra ett aktivt val i frågan, vi får bara ta konsekvenserna av det.
   Är det så, är det fruktansvärt. Desperata och enfaldiga karlar världen över som för en förtvivlad kamp för en imaginär maktbild. Skrattretande, på ett sätt.
 
Ändå, skulle jag inte vilja kalla mig själv feminist. Jag undviker att vara någon -ist rent allmänt. Och den feminism som oftast ges bild av i media tycker jag stundtals är helt befängd. "Alla män är talibaner." Ärligt talat? Vad är det frågan om? Den är på många sätt likadan som det har varit när männen tyckt sig vara bäst, fast nu ska det vara precis tvärtom. Vilket ju egentligen är lika galet.
   Men jag slår åter ett slag för A Girl's Guide to Taking Over the World. Här visas en annan bild. En nyanserad bild. Ett upplägg jag köper direkt. Det här är till att vara rätt på det.

A Girl's Guide

Och se bilden nedan. Underbar, fin tjej; precis en sån som finns runt oss, överallt. När ska de få plats till att bara få vara sig själva istället för nån typ av villebråd? Så de slipper jagas av knäppa ideal och att hela tiden visas till sin plats? Eller säljas?

Nu ska jag göra frukost till mina små fina. Jag ska fostra dem väl till att ta över världen. En bättre värld.

Normalt sett Strängt opolitisk, men det här...

... det här är bra skit.

Klicka in dig på följande facebooksida:

A Girl's Guide to Taking Over the World

Nedan följer några smakprov:

“The thing women have yet to learn is nobody gives you power. You just take it.” Roseanne Barr

Tack. Vem du/ni än är som ligger bakom. I like it.

Jag kommer aldrig att kunna förstå; det är ju den som har kvinnor i sitt lag som kommer att vinna.

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article13571657.ab

Jag anser mig vara ganska oengagerad i de flesta samhällsfrågor i det lite större perspektivet. Ja, så hemsk är jag. Jag orkar inte läsa på och tycka saker hela tiden. Jag har tre barn, ett ganska krävande jobb och en hel hög hjärnspöken som kräver uppmärksamhet. Ska jag dessutom hålla mig uppdaterad på alla frågor runt omkring blir det min undergång. Jag väljer därför bort det till förmån för min familj, min mentala (och därmed även fysiska) hälsa och mitt arbete.
   Men, en av de frågor jag ofta plågar min man med att diskutera är just detta: varför är vi inte lika mycket värda? Artens överlevnad, som enda skäl om man nu inte vill se på det djupare, borde göra det omöjligt för samhällen att inte vilja ha kvinnor. Det är ju tvärtom. Det är det samhälle som har kvinnor som kommer att vinna. Allt annat är lögn och förbannad dikt. Det tar bara en generation, sen är förlusten för de andra lika total som oundviklig.
   Och så snubblade jag över denna artikel i ett svagt ögonblick och jag blir så arg, så arg. Det här är en käpphäst för mig. Om delar av mänskligheten är så korta om huvudet är det inte konstigt att det ser ut som det gör. Men framför allt, jag begriper inte hur man kan bli så kort om huvudet?
   Fattigdom, säger maken. Han tänker att det är det som ligger bakom. Och så har det nog varit i de allra flesta fall. Den kortsiktiga lösningen för att få mat för dagen.
   Men enligt denna artikel är det i medelklassen de flesta aktiva valen görs, så nu verkar det inte vara fattigdom längre som styr. Så vad är det då? Hur kan det slå slint så i huvudet på hela världsdelar? Det är ju korkat, rent överlevnadsmässigt om man nu inte orkar lägga fler aspekter på det.
   Jag vill slå någon för detta. Slå hårt och innerligt, tortera och plåga. Ha ihjäl 160 miljoner män (och säkert en och annan kvinna också) på inflytelserika positioner i de delar av världen där detta är ok? Hitler, Stalin, Pol Pot och alla ni andra folkutplånare: släng er i väggen, här kommer jag.
   Det väcker en ilska och förtvivlan inom mig som... jag kan inte ens skriva mer.

# kvinnofälla

Kom att tänka på det här med kvinnofällan och samhällets lust att bestämma över oss kvinnor. Igen. Och det med bistra order och trist attityd från våra egna led. Jag för min del passar mig noga för att erkänna mig vara någon ist - oavsett vilken. Möjligtvis med undantag av humanist, men å andra sidan - vad är det? Men feminist då? Är det inte något alla kvinnor av idag borde vara? I media - som jag också passar mig noga för i de flesta fall - går drevet att man ska vara feminist. Och män ska också vara feminister. Som de säger i reklamen: “och tillsammans ska vi krossa patriarkatet”. Nja, innan jag skriver under på något, vill jag se en feminism som är rätt på det och inte en byta-däck-på-bilen-feminism. En feminism som hyllar kvinnan för allt som är kvinnligt. Om alla kvinnor på jorden hade haft det bra, hade alla barn på jorden haft det bra och framtiden hade varit ljus. En feminism som får kvinnor att gilla att de är kvinnor snarare än att känna sig otillräckliga för att de inte är som män.   

   Tjejer är fina. Flickor, damer, kvinnor, tanter, vad du vill. Varför ska vi vara militanta på mäns vis för att bli erkända? Feminism borde vara att hylla tjejer precis som de är. Måste vi rusta för krig på mäns vis? I samma stund som vi gör det erkänner vi oss underlägsna. Och i vissa avseenden anses vi vara det, så är det och det ogillar jag starkt, men måste vi BLI män för att lösa det? Det är ju då vi ser ner på oss själva mest av alla.
   En gång för längesen hade jag nöjet att umgås flyktigt ett kort tag med en tjej som sa sig vara feminist; hon var den första jämnåriga jag pratade med i min ungdom om detta som hade en klar uppfattning i ämnet. En cool tjej. Långt fixat hår, en figur som piskade skiten ur vilken tecknad drömkvinna som helst och hon själv njöt av den mest av alla. Det var push-up BH, höga klackar, läppstift, nyrakade ben, fixade ögonbryn och urringade klänningar. Om hon kände för det. Men hon kunde också komma blek och trött, oduschad, med snuset rinnande nerför tänderna, iklädd armébyxor, kängor och sliten, illa sittande t-shirt. Eller mer neutral intetsägande attityd; jeans och nån tröja. Om hon kände för det. Oavsett vilka kläder, smink och stil hon valde för dagen var hon rak i ryggen som en fura och hade en blick som sa “jag tar ingen skit, vare sig från man eller kvinna, ung eller gammal, så enkelt är det”. Hon var soldat och prinsessa, allt i ett paket. Precis som alla andra kvinnor på vår runda jord. Vi kan vara allt. Om vi bara får vara ifred. Hon älskade sig själv, ett ärligt självförtroende som tålde kritik och hon ville ständigt utvecklas. Inte för att passa andra, utan för att inte gå miste om något på grund av att hon skulle ha satt upp begränsningar för sig själv genom oförmåga att lyssna. Men hon utgick också från att hon skulle bli accepterad för den hon är, för att hon har precis just den färgen, den nyansen som ingen annan har, den är unik och äger sin plats i regnbågen, precis som alla de andra. Det är det vi ska sträva åt, tänker jag. Inte kvinnor som ett kollektiv gentemot männen som ett kollektiv. Jag ska kunna vara som jag är. Vill jag stanna hemma med mina barn eller inte är det en business mellan mig och min man, eller partner om vi nu ska täcka in alla. Han (hon) kanske hellre vill vara hemma mycket mer? Är vi inte som mest jämställda då om han (hon, nu lägger jag ner det, ni fattar vad jag menar) får det om han brinner mest för det? Jag har rättighet att vara hemma mycket i världens bästa föräldraförsäkringssystem om jag vill. Jag har också rättighet att inte vara hemma alls särskilt mycket om jag vill. När det ska delas helt analt galet på mitten för att som det heter skydda mig, tar man ifrån mig en möjlighet att välja. Jag vill kunna välja det själv, allt annat är en inskränkning på den frihet som vi kämpat så hårt för att nå. För mig är kvinnofällan när jag tvingas göra något jag inte vill. Hur ska vi kunna lyckas med det om vi dömer våra medsystrar hela tiden? Om vi inte ens håller sams i egna led och låter den som vill vara hemma med barnen kunna vara det?

Nu ska jag gå och vara lite mammaledig och njuta av att jag är världens bästa mamma för att jag är hemma tillsammans med mina barn precis på ett sånt sätt som jag gillar det. Då har barnen en glad mamma. Det mår de bra av.