Oj. Dåligt uppdaterad här på Lyran nu. Det har ett och endast ett skäl: för mycket att göra. Det är skolavslutningar, studentuppvaktningar, jobb och allmänt arbete med 4 barn. De e mycke nu.
Förra veckan var jag på BVC på minsta barnets 2-månaderskontroll. Nytt är nu att inte bara barnet kollas upp, utan man får även som mamma en koll. Inte längd och vikt, men man får fylla i ett litet formulär om hur man mår. 10 strategiska frågor.
I vanlig ordning skriver inte fru Sträng samhällets syn på alla rätt på såna där prov. Jag brukar skriva bra på prov, men här får jag inte godkänt.
Det resulterade i besök hos MVC:s psykologer. Igen. Neverending story. Vet inte vilken terapeut och vilken skola i ordningen. Efter att ha provat kuratorer, psykolog, psykiatriker, KBT, gestaltterapi och lite annan smått och gott... börjar jag känna mig rutinerad. Skönt att hamna hos en tjej som närmst kan beskrivas tillhöra den mer klassiska freudianska skolningen. Redan efter en kvart pratade vi uppväxt och föräldrarnas relation. Pang på bara. Det kan väl vara ok. Men berätta inte saker för mig som jag redan räknat ut själv. Och framför allt, prata inte med mig som om jag vore tre år.
Well. Det var första tillfället. Jag ska ha tålamod. Tålamod är en dygd. Jag är en dygdig flicka.
Eller inte. Men det, det är en annan historia.
Inledningsvis konstaterade vi i samtalet att jag är 4-barnsmor och att det i sin natur innebär stress. Psykologen bekräftade med all tydlighet att 4-barnssituationen inte är att leka med. Det är intensivt av bara satan. Bara allt praktiskt: tvätten i en 6-personers familj, handla, förbereda och truga i mat, det eviga plockandet bland leksaker och allt annat. Bara all logistik, rätt person på rätt plats vid rätt klockslag, glöm inte extra kläder efter väder, blöjor, vems skor är det här osv...
Psykologen och jag var rörande överens om att det är ett tajt läge. Intensivt, med bara tid för damage control, näst intill omöjligt att ha någon övergripande strategi. Agera på instinkt i situationen som den är, nåt annat har man inte.
Toppenkanon. Men det var då det hände. Det var då hon ställde frågan. Den underliga, underliga frågan att få av en jämnårig tjej en bit in på 2000-talet. Bara att det fortfarande uttrycks på detta sätt, säger en del om hur långt vi inte kommit i samhället.
"Din make, då? Hur är er relation? Hjälper han dig mycket hemma?"
Låt oss smaka på det en gång till: "Hjälper han dig mycket hemma?" Som om hela projektet liksom är mitt och att han kommer in och hjälper mig då och då? Ungefär som man hjälper någon bekant med att flytta en soffa: jag hugger i här några minuter och hjälper dig med detta...
Jag log och svarade: "Ja, jag får jättemycket hjälp hemma". Jag orkade inte dra igång en genusdiskussion där och då. För jag ser det inte så och det gör inte maken heller. I vår relation finns det en rad saker som ska göras, allt från att dra in pengar till att plocka med disk, hålla ordning på ekonomi och tvätt, klippas gräs och åka med barnen till sjukhuset när det hänt något. Allt måste bli gjort för att det ska funka. Ingen uppgift är mer värd än någon annan - skulle man skita i någon enda av dem skulle det braka ihop mer eller mindre snart. Vi ser till att det blir gjort. Kanske inte alltid så genomtänkt. Men det blir gjort. Ibland är jag slapp och orkar inte, ibland han. Men det blir gjort till slut.
Fler liknande kommentarer har jag mött sen barnen föddes. Om jag varit någonstans har jag ibland fått frågan: "Vem har barnen nu då när du är här? Passar maken dem?"
Passar maken dem... Man är väl inte barnvakt åt sina egna barn. De skulle aldrig säga det när jag är med dem. Och också känslan av att maken inte är den självklare till att vara med barnen när inte jag är det, som om han kommer en bit ner på listan. Underligt.
Det är svårt att få igenom jämställdhet när vi fortfarande uttrycker saken på det sättet. Utan att vara medvetna om det för det mesta tror jag. Vi har jobb kvar på den fronten. Allihop.
Men vad sjutton. Det arbetet lägger vi bara på toppen av allt det andra som ska fixas med. De e mycke nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar