Vems är presenten?

Funderar idag över begreppet rättvisa. Finns det egentligen? På riktigt? En universell sanning som säger exakt vad rättvisa är? Öga för öga, tand för tand. Inte vet jag. Till den som har, skall vara givet. Det är en fråga som kräva rödvin. I mängder som är direkt olämpligt för mig att konsumera, såsom varandes en ammande kvinna.

Jag tänker också på det filosofiska spörsmålet kring den berömda presenten... Om någon ger dig en present du inte vill ha, vems är presenten då? Man måste inte ta emot en present som man inte vill ha.

Och det är lite där vi landar en mellandagskväll som denna. Med ett konstaterande att det inte finns någon rättvisa, annat än som en mer filosofisk debatt med föga koppling till verkligheten. Och att folk slänger in oönskade presenter i ens liv för jämnan. Oftast hinner man inte ens reagera eller se att det var en present innan man redan har den i knät och den har blivit en del av ens liv.

Kvar är besvikelse och en utmaning för en själv som människa att förhålla sig till livet och sina egna värderingar. En fråga om när det är dags att ta strid, att avgöra vad man har att vinna eller förlora och om det är värt det. En fråga om vem är jag, vad står jag för och hur långt är jag beredd att gå för det jag tror på. Och om jag får frågan från mina barn en gång i världen, om de undrar vad meningen med livet är, ska jag svara dem just det. Att lista ut vem man är, sin plats i tingens ordning. Att ta sig en rejäl titt i spegeln. Attse alla sina sidor, bra som dåliga. Acceptera detta hos dig själv.
   Om  man sen tycker det är värt att leva ett liv för att ta reda på det... det är en annan sak. Och det tar vi en annan gång.
   God fortsättning.

Vi får hoppas på pappaledigheten

 

Jag frångår mina vanor och slänger in två inlägg i rad på temat jämställdhet. Jag är inte känd för att driva jämställdhetsfrågor eller att i sociala sammanhang förjämnan lägga upp allt ur ett genusperspektiv. Jag är färgad av den gamla mediabilden av feminism där tjejer minsann också kan byta till vinterdäck och tapetsera.

   Men det är ju såklart inte det det handlar om. Det handlar om att behandla alla runt sig med samma respekt som man själv skulle vilja bli bemött med. Man, kvinna, vit, svart (och alla andra färger också såklart). Alla är människor som försöker överleva i en värld av motvind, vad än motvinden består av för den enskilde.

   Så, på det fantastiska sociala mediet fejsbukk, hittade jag häromdagen följande bild. Vid en snabb blick kan det se ut som att den store Will Smith är den som sagt det. Om det är så eller inte vet jag inte och det är egentligen inte viktigt. Det viktiga är just det som sägs.

 

 

 

Så sant som det är sagt. Men då är det ju liksom redan för sent. Skadan är redan skedd. Jag minns den egna uppväxten. Fy sjutton. Och det knyter sig i min mage när jag ser på mina tre små tjejer och vet att de ska igenom det också.
   De hårt dömande blickarna från det motsatta könet. Man blev skrattad åt vare sig man var cool eller nörd. För byxorna man hade, frisyren, sättet man gick på. Det retsamma sättet. Mobbing eller taffligt försök till närmande? Inte vet jag. Kanske vet inte de heller. Men att det var fruktansvärt, det vet jag.
   När jag lämnar de små på dagis passerar vi en skola med klasserna 1-9 och på skolgården där ser man beteendet, precis nu som då, inget har hänt.

Jag tänker, hur kommer det sig? Lär vi oss ingenting?

Det sägs att den största influens och förebild man har här i livet är föräldern av samma kön. Alltså är det upp till alla pappor att göra något åt det här.
   Jag hoppas på pappaledigheten. När papporna spenderar tid, mycket tid, ensamma, med både små tjejer och små killar. Och lär känna dem ordentligt. Redan från början.
   Det kan inte vara en fråga om att bara uppfostra tjejerna till att tåla mer och tuffa till sig. Små killar måste få sin del av det hela också. Och det skulle nog ha större verkningsgrad snabbare dessutom.
   Då kanske vi slipper pinsamt fruktansvärda historier som den i USA där en stackars tjej som druckit för mycket släpas runt på fester och utsätts för den ena hemskheten efter den andra och efteråt verkar ingen ifrågasätta pojkarnas beteende, utan det är en fråga om att hon får skylla sig själv. Det är ju helt snett.
   Om pojkar hade haft förebilder i sina fäder och andra vuxna män runt omkring till att behandla alla människor runt sig med respekt och att inte utnyttja eller förlöjliga andra, hade det nog inte hänt. För då hade det inte varit ok.

Så alla ni pappalediga därute. Tänk på det. Lär era söner att behandla tjejer på sådant sätt att ni slipper torka era döttrars tårar. Tänk efter före.  

Aldrig får man vara helt nöjd, sa myran

Den senaste tiden har det gått som tåget. För första gången på många många år (om någonsin), har jag haft gott hopp om min yrkesmässiga framtid (den privata rullar på och är helt gryyyym). Jag har fått erbjudande om jobb lite högt och lågt och har tom fått tänka över att anställa någon för att jag ska hinna med.
   Jag har för en gångs skull haft lite flow. Lite grejer på gång. Lite framtidstro. Lite vibb. Självklart med tillförsikt, men ändå liksom.
   Men så, precis som vanligt, sticks det in käppar i hjulet. Snålheten bedrar visheten någonstans längs vägen och ytterligare en spik slås in i en kista som egentligen redan är så igenspikad att den omöjligt ens kan sprängas upp.
  Jag blir så trött. Ledsen. Besviken. Och jag tar det på mig, känner mig skyldig, skäms. Ifrågasätter mig själv och straffar mig själv. Jag är så bra på det så det förstår ni inte. Utåt håller jag ihop, står på mig, men inom mig rämnar allt som ett bräckligt korthus. Tvekan. Förvirring. Fly, inte fäkta.
   Men vad var det terapeuterna (oh ja pluralis, en gång mer än du kan säga) sa? Att tänka nytt är som att ändra på en upptrampad myrstig. Det tar en stund för myrorna att hitta en ny väg och sen måste tusen myror gå på den innan den är fullt etablerad, men sen är det som om det alltid är den vägen som i årtusenden har tagit dem mellan A och B. Att ändra beteenden är som att trampa upp en ny myrstig. Första gången känns det helt knäppt, barockt, men så småningom, efter tusende gången sitter det som en smäck. Det blir det nya som är det självklara, så som det alltid varit.
   Så den här gången tänkte jag låta flitiga lilla arbetsmyran prova en annan väg. Inte dra på sig offerkoftan och tycka att alla andra är dumma som inte förstår mig. Istället ska jag stå rak i ryggen och lämna den som inte förstår och uppskattar mitt värde. Inte själv ifrågasätta om jag verkligen förtjänar det... Kuvad och lätt att knuffa omkull. För om jag tvekar över om jag förtjänar det, är det självklart för alla andra att anse att jag inte förtjänar det...

Det finns ett annat inslag också. Någonstans där, under den blöta och tunga offerkoftan, kokar det inom mig av ilska. Jag blir förbannad, känner mig kränkt och skulle egentligen helst dela ut en klockren, rak höger. Men ilska är meningslöst. Om inte slutmålet, dvs att ha rätt, är värt att röra upp himmel och jord för, bör ilskan hanteras, plockas isär och desarmeras direkt. Den gynnar ingen.

Jag har den senaste veckan haft äran att hjälpa en kollega att översätta en bok han skriver på. Jag har suttit upp till tänderna begravd i texter och anekdoter om organisationspsykologi och jag är så oändligt mycket klokare nu än jag varit innan i detta ämne. Jag har kommit till så många insikter. Det finns många människor som borde läsa boken när den är klar och utgiven. Väldigt många.
   Alla ormar och skorpioner, till exempel. (för den påläste här på lyran, minns ni kanske ett tidigare inlägg: Skorpiormarna). Idag har jag tänkt på det, på den mänskliga naturen. Det är dags för fru Sträng att göra sig av med alla skorpioner och ormar och att istället omge sig av människor som står för den goda kulturen. Och det är trots allt de flesta av oss.
   Fru Sträng måste inse att det är dags att sluta försöka tillfredsställa människor som varken kan eller vill vara nöjda (sådana finns). Uppgiften är omöjlig.
   Fru Sträng tänker inte låta just den skorpionen sticka en gång till. Sorry, no can't do. Talk to the hand.

Nu, läsare, ska jag se några avsnitt på den eminenta serien Bored to Death, äta jordgubbar med grädde och mörk choklad, dricka ett glas vin och njuta av att jag för första kvällen på länge inte har något som hänger över mig, vare sig jobb eller annat. För den blöta offerkoftan, ska inte få hänga över mig ikväll, så jävla enkelt är det. Mina myror har hittat en annan stig.

Mjukporr 80's style

Igår visade TV4 film Den Blå Lagunen. Utan att riktigt kunna säga varför, mest nostalgi tror jag, hamnade jag framför den. Först sådär lite löst medan jag matade och nattade barnen, men sen blev jag liksom kvar. Hjärnan höll på att koka över av tankar och funderingar och åsikter kring detta... fenomen. I första hand mindes jag ju självklart första gången jag såg den... Ah... Tidigt 80-tal, kan ha varit runt 9-10 år sådär. Generat varm fnittrade jag mig igenom större delen av filmen för att efteråt dra mig undan till flickrummet och läsa Starlet iklädd min fina Takano-overall (min var aprikosaktigt rosa) och drömma mig bort till öde öar och mannen i mitt liv. Där skulle jag få honom alldeles alldeles för mig själv, föda 68 barn och alltid ha fluffigt, nyfönat och fräscht hår. Bergsprängaren spelade säkert lite Italia-disco som soundtrack för mina drömmerier. Mmm... Kärlek verkade enkelt, men självklart vansinnigt spännande. Allt skulle liksom lösa sig, vi skulle gå omkring och le kärleks- och hemlighetsfullt åt varandra hela tiden, bara man fick honom lite för sig själv... Och bara han var söt, liksom.

Igår lämnade filmen bitter eftersmak. Själva kärleksdelen av det hela kan man ju skratta sig blind och flintskallig åt på samma natt, men som vuxen var det ju en del annat som vände sig ut och in. Sen när känns det helt ok att låta en 14-årig flicka springa omkring mer eller mindre naken i en hel film, badandes, krypandes runt på alla fyra? Och gossen ifråga var väl förvisso runt 18 när filmen spelades in, men han ser ju ut som 14 han också (om än mer biffig i kroppen, en 14-årig pojkkropp hade väl inte funkat riktigt). Skulle det kunna göras idag? Det hoppas jag inte. Men på 80-talet kom de faktiskt undan med nån känsla av oskuldsfullhet över det hela. Igår tyckte jag det var äckligt. Vad var syftet med filmen, undrar jag?
   Jag kunde inte med att se klart eländet, lätt illamående när det var dags för stackars lilla Brooke Shields att föda barn och då bytte jag över till VH1 och lite musik innan det var dags att avnjuta ett avnsitt House. Pang rakt in i Madonnas Material Girl, som nog var aktuell i mitt liv samtidigt som filmen ovan. Glättigt och lite oskyldigt utmanande. 80-talet, så var det då...

Sen drog minnet iväg längs Memory Lane och jag kom att tänka på några av de andra... låt oss kalla det erotik-utvecklande filmerna som kom en till livs på 80-talet... Jag tänker såklart spontant på... trumvirvel, tack...

I denna film, som ju är ytterst medioker när den är som bäst, finns det en scen när Rob Lowe och Cynthia Gibbs... Ja, låt oss säga att det blev en klar pulshöjning i den då 12-åriga kroppen. Jisses Amalia.
   Men visst verkade kärleken vara mer komplicerad nu än i Blå Lagunen? Hon är dotter till hans tränare och han bor hos en tant som helst tar betalt i natura för hyran och hans kompis (Patrick Swayze, salig vare hans själ) blir skadad i en match och...  Så mycket ANNAT jox det verkade finnas runt omkring som ska förstöra hela tiden? Ska det vara sådär jobbigt? Hmmm... Medan hormonerna snurrade så jag fick tinnitus satte hjärnan igång och fundera också. Vad krångligt det verkar vara, det där med kärlek och sånt. Det ska tydligen inte vara enkelt... Musiken som målade bakgrund till dessa nya funderingar var Slippery when wet av och med Bon Jovi och i de låttexterna kunde man läsa sig till kärleksbekymmer så det tjöt om det. Hemskt pinsamt såhär i efterhand. Och så hade man på nåt skumt sätt dubbel lugg också, en som stod upp och en som låg ner. Herregud, att det fick vara sådär....

Ett par år senare (minns nu att detta var 80-talet och att man i större utsträckning på den tiden höll sig till åldergränserna, så även om denna film jag nu ska nämna kom samma år som Youngblood, såg jag den inte förrän jag hade "åldern inne", om ni hajjar), kom nästa film på temat in i mitt liv. Och ja jävlar, vad det gick upp för en att det där med kärlek verkar vara ett elände snarare än något annat. Det börjar med attraktion och slutar med katastrof och under tiden förstår man absolut ingenting. Vilken film kan jag då tänka på? Jo, självklart det erotiska eposet:

Här hade jag följaktligen hunnit uppnå de aktningsvärda åldern av 15 år och hade hunnit en liten liten bit på vägen. Hångel var inget nytt och spännande i sig (även om resten var höljt i dunkel), men det var ju det där med relation/förhållande som var så avlägset, så konstigt (och är det väl fortfarande, vem kommer någonsin att förstå). Nu tyckte man ju att man var vuxen, man hade liksom inte chans och så på varandra längre, utan man var ihop. Och man pratade med tjejkompisarna om allt trassel man hade i relationen, saker som var rätt och fel och saker han sa och gjorde. Att se 9 1/2 vecka satte kropp och hjärna ur spel till att fungera normalt i skolarbetet på ett par veckor. Whitesnake lämnade intryck i det lilla tonårshjärtat och deras videos på temat gjorde det inte enklare.
   Hormonellt tappade man ju konceptet fullständigt vid blotta tanken på Mickey Rourke (betänk att detta var på 80-talet, innan karln fick för sig att han ville se ut som en blandning av en ny- och sönderopererad Courtney Love och en svensk Hollywoodfru) och nedgång till tunnelbanan en regnig kväll (ni som sett den vet vad jag pratar om, ni andra... jaaaa, your loss).  Men den delen av mig som försökte förstå sig på vad kärlek är? Ja, den tänkte ju på Mickey Rourke och ridpiskan som han drämmer till stackars Kimsan med i butiken. Eller när hon får krypa omkring på golvet och plocka upp skrynkliga sedlar han slängt? Vad är det frågan om? Vad är en del av relationen, vad är en del av spelet/leken och framför allt - var hör sexet hemma mitt i alltihop? Vad är vad?
   Snacka om förvirring? Hur ska man hitta sin egen plats i allt detta? Det verkar som att det inte är så enkelt som ett totalt beroende av varandra och fullständigt blind och villkorslös kärlek på en öde ö... Man ska ha koll på sin egen identitet i relation till den andres och till det gemensamma och mitt upp i detta ska allt manifesteras fysiskt också till viss del...  Det kan väl aldrig gå väl detta? Och hur ser det ut idag? Vilka filmer motsvarar de tre ovan idag, för dem som är 10-15 nu, 2011? Är det Canal Digitals eftermidnattsanalporr, 7 stora karlar på en liten tjej (har jag hört...)? Hur fan ska man förhålla sig till det när man är allt annat än halvfärdig ens som person?

Med tanke på komplexiteten i det sista stycket, borde man inte få ha sex förrän man är... runt 30? Livet är inte som i Blå Lagunen, mina vänner, alltför ofta åker ridpiskan (om än inte rent bokstavligt, så bildligt) fram och förvirringen är total. Jag är snart 40. Jag tror att man inte får så mycket mer koll på det hela.
   Men, can't live with them, pass the beernuts. 

Inredningsångest

Vår soffa har gått sönder. Vi har en stor reva som blir större och större och vid inspektion kan man iaktta att den inte är ensam. De andra är ännu små och oskyldiga, men om någon månad eller två till så är katastrofen ett faktum. Häromdagen stod den älskvärda lilla tvååringen och pillade i soffan innanmäte med nappen. Mums. Vi behöver alltså ha en ny soffa.
   Efterforskning på nätet gav vid handen att hörnsoffor (känns lite 80-talsretro, jag vet, men det är den perfekta lösningen för vår familj och vårt vardagsrum) inte är jätteheta just nu och att man får räkna med att pynta upp runt 30 000 för att åstadkomma en skapligt snygg pjäs.Vi hittade en på Mio vi gillade, men att köpa något för ca 35 000 som man vet kommer att kissas, spillas choklad och glass i och inte minst kräkas på, kändes inte så aktuellt.
   Så vi åkte till Ikea.
   I många relationer kan ett besök till Ikea vara starten på en skilsmässa. I vår relation är det en ganska enkel sak. Vi hittade två soffor att välja mellan, resonerade lite fram och tillbaka. Den ena soffan var lite snyggare, men hade lägre ryggstöd och var lite hårdare att sitta i, min favorit. Maken gillade den soffan som var lite mindre snygg (tyckte alltså även han), men som var mer bekväm. Efter lite dividerande kom vi fram till att den bekvämare soffan snabbare blir nedsutten och att det gick att köpa till nackstöd till den andra soffan och så var saken klar.

Väl hemma började så funderingarna kring möblering. Jag vet att ni är många tjejer därute som blir lite suddiga i konturen och hamnar i självsvängning av tanken att få göra om i vardagsrummet. Jag får ångest och blir bara förvirrad. Hos oss är det maken som har visionerna. Så även denna gång. Fram på eftermiddagen presenterade maken ett ommöbleringsförslag som jag för min del aldrig hade kommit på på egen hand.
   Denna nya möblering innebär några smärre tillbyggnationer, måleriarbete och kabeldragning.
   Jag föreslog att vi skulle göra si preliminärt för att sen göra så om vi gillar det.
   Maken tyckte vi skulle göra så direkt.
   "Men om det visar sig att vi inte gillar så, får vi ju göra om alltihop, bättre att vi gör si först, så är det lättare att backa tillbaka"(INTJ, bakåtsträvaren, den försiktige generalen Dysterkvist, glaset är halvtomt, kill joy).
   "Ja, men gillar vi så, får vi göra allting dubbelt om vi gör si" (ESFP, visionären, framåtandan, glaset är halvfullt, upptäckarglädjen).
   "Ja, men om vi gör så direkt och ogillar det, så blir det ju ännu jobbigare att backa tillbaka än vad det blir i dubbelarbete med att göra si preliminärt några dagar först." (Förnuftets röst, den kloka, den... tråkiga?)
   Tystnad.
   "OK, jag kan tänka mig att backa på det", säger maken. "Vi gör si först, så får det bli lite merarbete mot att vi lättare kan backa om det inte funkar."
   Tystnad. Eftertanke. Varför är jag sån? Varför utgår jag liksom från att förändringen inte kommer att bli bra? Varför hängslen och livrem? Varför döda makens härliga entusiasm och förmåga att tänka estetiskt utanför synliga ramar? Varför är jag så himmelens tråkig mot honom? Jag vet ju att det brukar bli bra. Och blir det inte det, får man väl ändra om igen, fast kanske inte till hur det var innan utan till ett nytt, tredje sätt istället, är det så märkvärdigt? Kör nu, var inte så himla stel, våga sniffa på luften utanför din comfort zone, kvinna.
   "Nej, vi gör så direkt, det blir kanon", säger jag.
   Maken tittar uppgivet på mig och säger krasst: "Nej, var inte sån nu, för då går jag ut och promenerar några timmar". Jag vet vad han menar. Han har haft flickvänner och sambos innan som velat och haft sig fram och tillbaka.
   Fast jag velade inte. Jag menade det efter att ha tänkt om. Vi gör det på riktigt, direkt från början. Våga chansa lite. Kanske a small step for mankind, men definitivt a giant leap för undertecknad. Så, älskade make, du behöver inte gå ut och promenera och sen få skit för att du gjorde som jag sa (dessa underliga varelser, kvinnor, går inte att göra nöjda, du får skit om du gör som de säger och skit om du inte gör som de säger, damned if you do, damned of you don't). Jag står för vad jag sagt.
   Det kommer att bli hur fint som helst här hemma. Och det kommer inte att vara min förtjänst, älskade make.

 

På hjärtats hotell har jag hållit vad jag lovat

Jag har tre barn. Jag älskar dem så det värker i kroppen och tjuter i öronen. Alla har de exakt likadana rum, precis lika långt från receptionen på mitt hjärtas hotell.
   Men alla föräldrar vet också att man har olika relationer till sina barn, helt enkelt för att de är olika människor med olika karaktärsdrag som man funkar mer eller mindre bra med.

I rum nummer X bor S. Han är min store S, nu 8 år. Han är stor och ståtlig, han är söt (hatar man såklart när man säger till honom, men det struntar jag i) nu och som mamma till honom är jag säker på att han snart kommer att bli snygg och sen, i sinom tid stilig. Han är snäll och smart och självständig på många sätt. Han har ett hjärta av guld och är generös, lugn och omtänksam. Han må vara en kopia av mig till utseendet, men han är sin pappas son i sättet. Jag lever inte tillsammans med hans pappa längre. Det är rörigt och komplicerat, men funkar ändå ganska bra. Pappas son. Ut i fingerspetsarna.

När S var några år, sa en spåkvinna en gång att jag i ett tidigare liv lovat: "Jag ska göra allt jag kan för att föda dig" och att det löftet inte var till S. Så jag väntade och väntade, undrande över vem det kunde vara jag svurit en sådan ed till... Men det dröjde. Jag hann gå igenom mycket elände, sorg och förtvivlan. Jag började befara att jag inte skulle hålla mitt löfte.

Men så, plötsligt, efter 6 år, kom det en gäst till rum nummer Y. Där bor lilla A, nu 2 år. Orsaken till att det dröjt så? Jo, hon visste redan däruppe i sin himmel vilken pappa hon ville ha och det tog lite tid, men när det var löst gick det undan. Ett år på dagen efter att jag träffat hennes pappa första gången åkte vi hem med henne från BB. Hon är också lik mig till utseendet, men hon är pappas tjej. De har det där speciella när de är tillsammans. Det där som bara är deras och som gör mig varm i hela kroppen. Lilla A är vår clown, vår filur, vår härliga och vår glada. Vår spontana, rättframma, självklara, okonstlade och avspända. Äntligen, tänkte jag, har jag hållit vad jag lovat. Men spåkvinnan sa att den lilla jag hade svurit min ed till skulle ha uppnäsa och fräknar. Lilla A har varken uppnäsa eller fräknar. Och hon är pappas tjej. På det där härliga sättet.

Det dröjde bara 1,5 år och sen flyttade en gäst in i rum nummer Z. Där bor lilla V, nu 9 månader gammal. Jag tror att jag har fullgjort mitt löfte nu, den ed jag svor. Hon är väldigt lik sin pappa till utseendet och det är för tidigt att säga något om personligheten i detalj. Men jag tror, den här gången, att det är fråga om mammas tjej; den här gången är jag närmast. Tredje gången gillt. Där finns en liten uppnäsa och hon har den där bleka hyn som brukar innebära fräknar. Lilla V är vår eftertänksamma, vår avvaktande, hon som tittar med stora blå ögon rakt in i hjärnan på en. Lilla V är vår viljestarka, vår envisa, vår granittjej, hon som verkar veta något som vi andra bara kan gissa.

Sista månaderna när jag väntade henne tyckte jag mig se skuggan av ett väsen vid en viss plats i huset. Varje kväll, flera gånger, skymtade det förbi, en skugga, ett vinddrag. När vi kom hem från BB lika så. På samma plats i huset kunde jag ibland känna att luften var lite tjockare. Ibland hade en filt lagts omsorgsfullt tillrätta över den lillas kropp när hon sov, trots att jag under tiden varit med den stora.
   Jag tror att lilla V hade en eskort med sig till oss. När hon var några månader försvann känslan, skuggan, vinddraget och den tjocka luften. Jag tror att det kunde konstateras att hon hamnat rätt; att hon var där hon skulle, att löftet hade hållits. Hon har kommit hem till dit hon hör hemma. Hon bor nu i det rum på mitt hjärtas hotell som var reserverat precis bara för henne, ett rum som var färdigbyggt och stod öppet i väntan på henne och som för alltid hade gapat tomt med dörren på glänt om hon inte kommit.

Nu sover de, alla barnen, och det är tyst och lugnt här på hjärtats hotell. I lobbyn sitter två vuxna och myser över var sitt glas vin i den skumma belysningen. Snart ska de ge upp för kvällen och krypa ner i den stora dubbelsängen och kramas som de alltid gör. God kväll.

Ensam i tvåsamheten

Jag hade haft ont i ryggen, strålande ner i benet i drygt 3,5 år. Man lär sig att leva med mycket. Några besök hos naprapat och kiropraktor, men utan resultat. Så en kväll, när jag resten mig ur soffan vek sig plötsligt benet och jag var nära nog att trilla omkull. Dagen därefter ringde jag läkare och fick så tid för undersökning några dagar innan jul.
   Läkaren undersökte mig noga och när jag fick visa honom hur duktig jag inte var på att göra sit-ups sa han att det var dags för mig att börja träna. Har man inga magmuskler får man ont i ryggen. Men hans bekymrade min sa mig att det var något mer än så som han inte kände sig nöjd med. Han sa: "Det kan vara diskbråck, men i så fall är du för frisk för att opereras och då är det träning som gäller. Jag ska boka tid för magnetröntgen så vi får kolla upp att det inte är något annat..." Ett handslag och en önskan om god jul senare satt jag i bilen på väg hem och grubblade. Träning. Det tycker jag väldigt illa om, men det kan jag väl acceptera och det är nog bra för mig rent allmänt. För bra för att opereras, då? OK, så jag ska alltså ha ont då. Well, bara jag vet att det inte är farligt kan jag väl stå ut med det också. Men vaddå kolla upp så det inte är något annat?
   Hypokondrikern i mig fick fullt spelrum i rusningstrafiken hem och jag grät mig de ca 3 milen från läkaren till hemmets trygga härd. Eller så kunde man ju tro att det var i vilket fall...
   Jag kom hem till dåvarande sambon, rödgråten och förtvivlad och ställde mig och diskade. Jag har löst många problem medan jag diskar (funkar inte alls lika bra med t ex dammsugning). Sambon frågade hur det var med mig, vad sa läkaren om det hela?
   När jag hade lugnat ner mig lite berättade jag som det var: kanske diskbråck, men att han ville kolla så det inte var något annat... Jag kunde såklart räkna ut med stjärten och en krita att detta något annat förmodligen inte skulle innebära goda nyheter, varför annars vara så hemlighetsfull kring det så här innan helgerna?
   Jag hade då väntat mig en kram, värme, en axel att gråta på resten av kvällen. Omtanke, omsorg, ett öra som tålmodigt lyssnade när jag klämde ur mig all min ångest och oro och för all del beklagande över värken.
   Men nej. Det blev istället alldeles tyst en kort sekund och sen fick jag en vänskaplig fläpp på axeln, dvs en klapp, ungefär som när man är orolig för en tenta man ska skriva och bästa kompisen klappar till en peppande på axeln. Och kommentaren: "Äh, det där klarar väl du" följt av hans ryggtavla när han lämnade köket och mig ensam kvar med disken, kommer jag aldrig att glömma. Han tog inte upp saken mer.
   I mellandagarna fick jag en remiss till magnetröntgen inbokat första veckan i januari. Jag fick såklart vatten på min kvarn i och med detta. Jag räknade till 8 arbetsdagar från mitt läkarbesök till att jag hade röntgen genomförd mitt i helgerna. Man kan inte tänka sig annat än att min ärende ansågs vara akut.
   Ca en vecka efter röntgen ringde läkaren. Sambon och jag satt i bilen på väg in till jobbet i all snöblask och jag fick veta att bilderna hade sett bra ut, att det inte fanns något diskbråck nu, men att spåren av ett gammalt, utläkt, var synliga och att det sannolikt var sviterna efter det som ledde till värk. I övrigt såg allt bra ut och det var då läkaren la till ett: "...inga tecken alls på tumör..."
   Jag var givetvis lättad över att allt var bra, men den där obehagskänslan av något annat, dvs tumör,  kom tillbaka och jag drabbades av lust att älta saken lite grann. Med sambon. Såklart. Vem annars?
   Men just då kom vi fram till hans arbete och han sa: "Det var ju skönt", som svar på nyheterna, stängde bildörren och gick. Inte en sekund extra dröjde han sig kvar i bilen för att dela stunden med mig och inte heller senare under dagen visade han något större intresse att prata om saken.
   Där någonstans slogs sista spiken i kistan in och dryga halvåret senare var vår relation som livskamrater över för alltid. Den var nog över långt innan detta hände, men ibland behöver man ha sig några riktiga käftsmällar (strax efter detta fick jag ytterligare en sådan som min själ hette duga, mer om det en annan gång) för att inse vad klockan är slagen.

Men nu är det lördag kväll och dags för ett bra glas vin framför någon schysst rulle. Jag har fortfarande ont i ryggen, men vad sjutton. Lite krämpor ska man väl tåla.

Stödet man inte fick

Jag ville byta jobb. Så evinnerligt trött på det jobbet jag hade, på att det inte fanns några utvecklingsmöjligheter och att cheferna då och då rök ihop (gift par, bråk mellan dem kändes lika intimt som att se in i deras sovrum). Så jag började titta efter jobb och hittade ett projektledarjobb som verkade intressant. Äntligen kunde jag slippa alla griniga kunder som ringde och skällde, att sitta och fakturera samma fakturor hela tiden.
   Så jag gick hem till dåvarande pojkvännen, mannen med rivjärnet, och berättade om vilket fint jobb jag hittat som jag ville söka. Det var några pinnhål upp i svårighetsgrad jämfört med det jag hade, men det är väl så det ska vara när man är 26 år och sugen på utveckling? Han visste hur jag vantrivdes med jobbet som sekreterare. Och han sa:
   "Men, tror du verkligen att du klarar av ett så svårt jobb?"
   "Tja..." Inom mig blev det krig. Klart jag klarar av ett svårare jobb... eller gör jag kanske inte det? "Det blir kanske tufft till en början...", mumlade jag.
   Mr Skyddande pappan, Mr Jag vet allt om stora världen sa då:
   "Nej, försök du istället att bli så duktig sekreterare du bara kan." Och så återgick han till att läsa i tidningen... Inte bokstavligt, förvisso, men bildligt.

Idag är jag VD på ett företag med 16 anställda och vi växer så det knakar. Jag kan om jag bara vill och får chansen. Och jag försöker tänka på att inte lyssna på dem som har lägre tankar om en än vad man själv har. Och man ska absolut inte ha en sådan hemma i sitt base camp.

Jag kan köpa en ny diskborste till dig. Vilken färg vill du ha?

I en annan tid, ett annat liv, var jag en gång ihop med en kille med lite annorlunda idéer. Det var lite 40-talsstuk över många av hans åsikter och kanske kommer jag återvända till honom vid fler tillfällen, för det kan jag tycka att han förtjänar. En kort tid bodde jag hos honom medan jag hyrde ut min lägenhet till en vän i nöd.
   Det här var ganska nyligen efter att jag flyttat hemifrån och jag var fortfarande i upplärningsfas till att klara av mat som var mer avancerad än korv med bröd, makaroner och korv och kokta ägg. Det var helg och jag hade tagit mig för att göra egen lasagne. På riktigt. Rivit osten själv och varit hur ambitiös som helst. Lasagnen blev kanon och som den flygfärdiga husmor jag övade på att bli, tänkte jag inte helt överraskande också diska efteråt. Sagt och gjort.
   Men då kom pojkvännen ut i köket för att hämta något och tittade förskräckt på vad jag höll på med. Med lätt panik och förfäran i rösten sa han: "Du diskar väl inte rivjärnet med diskborsten??!!"
   "Jo... ja... öh... nähä..." stammade jag fram, för det stod väl ganska så klart att det var precis det jag gjorde.
   "Gör inte det, det sliter så på diskborsten", sa han strängt, vände på klacken och lämnade köket.
   Kvar stod jag i chock. Skulle jag nu diska rivjärnet med disktrasan? Skölja det rent i rinnande vatten? Kanske meditera det rent? Eller varsamt och kärleksfullt skrubba det rent med mina, i såna fall snart blödande, små fingertoppar? Jag önskar så att jag hade funnit mig med ett svar där och då; jag borde ha sagt: "Jag kan köpa en ny diskborste till dig om du vill. Vilken färg vill du ha?" Men det hela var så dumt så att hjärnan checkade ut för ett ögonblick och inte ens ett "gör rent det själv då" kom över mina läppar. Jag diskade klart eländet med diskborsten, även om jag precis förstått vilka allvarliga konsekvenser det bar med sig... Jag lagade aldrig mer mat till honom där i hans lägenhet. Jag hoppas att diskborsten klarade sig okej ändå och att han fortfarande har den kvar som en lojal trostjänare. Han är tydligen gift nu. Undrar om hon sköter disken på ett bra sätt.