Då och då händer det att fru Sträng läser en bok. Periodvis läser Sträng massvis, periodvis inget alls. Jag har haft ett år då det varit väldigt segt, men kommit loss lite det sista. Till och med så att jag inte hunnit skriva några rader om de sista böckerna jag läst...
Detta är väl ingen blogg om litteratur i den meningen, men det är ju ett av mina intressen, så... då var det med det.
För ett par veckor sen läste jag Pojkarna av Jessica Schiefauer. Upplägget var onekligen lockande: Tre illa tilltufsade tonårsflickor kommer över ett elixir som förvandlar dem till pojkar. Dörren låg öppen för ett intressant och utmanande förlopp.
Men det blir inte så. Det blir en kärlekshistoria, om än med katastrofalt slut.
Som kärlekshistoria är boken... intressant, skruvar till det alldeles finfint. Men som filosofisk utmaning tappar den bort sig helt och hållet. Jämställdhetsfrågor och andra saker som hämnd och att utforska världen iklädd en annans kropp på riktigt... Det var det som hade smakat fågel, men det blev inte mycket med det alls.
Därför vet jag inte vad jag ska ge för betyg. Som tonårsberättelse om identitetssökande får den höga poäng. Som vuxenhistoria med samhällskritisk och filosofiska inslag får den inte så mycket. Det var det.
Men, hör och häpna, jag har hunnit med en bok till sen sist. För drygt ett år sen plöjde jag snabbt och effektivt igenom Charlaine Harris' serie om Sookie Stackhouse, som också filmats som serien True Blood. Fart och fläkt, lättsmält språk med glimten i ögat. Underhållning och äventyr rakt av i rasande fart, inga döda punkter. Jag gillade den.
Så har då Charlaine Harris släppt en ny serie, med en ny hjältinna. Första delen heter Grave Sight. Alltid lurigt. Klarar hon av att skapa en ny karaktär, så det inte bara är Sookie fast i en ny miljö med nya förutsättningar?
Charlaine får bra betyg från mig. Harper är inte alls Sookie, upplägget är annorlunda, stämningen är dyster och ansträngd, mer puttrar under ytan än man får grepp om. Kanske är den inte lika exotisk som vampyrhistorierna i True Blood, men den har onekligen sin charm - på ett helt annat sätt.
Läs den om du gillar lite övernaturligt, jag rekommenderar den. Jag ska absolut skaffa fler i serien.
Det var väl det för nu. Jag har idag precis tagit mig an Boktjuven, som ska vara ett storverk enligt kritikerna. Jag återkommer när jag vet om håller med om detta.
Visar inlägg med etikett litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett litteratur. Visa alla inlägg
söndag 26 augusti 2012
lördag 4 augusti 2012
Ett mål avklarat
Jodå, så atteeee...
Det är bara en dag kvar på semestern. En semester som jag på eget bevåg förlängde en vecka mer än jag tänkt. Kroppen - och huvudet - skrek åt mig att bara göra det. Och för en gångs skull lyssnade jag. Och se, det gick bra... Vad jag vet har det inte vållat jordbävningar i Kina som lett till att 2 miljoner behövts evakueras. Inga stora passagerarplan har störtat. Möjligtvis har det påskyndat nersmältningen av polarisen, men det är svårt att säga i vilket utsträckning... Typ. På det stora hela har det nog gått bra.
Och dessutom gjorde denna sista vecka det möjligt att läsa ut min bok som jag harvat med sista två månaderna: Alla själars natt av Deborah Harkness. Det har väl varit lättillgängligt fart och fläkt som passerar in genom ena örat och ut genom andra. Allt som allt kan det ju sammanfattas som en Romeo och Julia-historia.
Så idag, när jag började närma mig de sista sidorna uppstod svår förvirring. Häxan Diana och vampyren Matthew står mitt i ett begynnande krig mellan alla möjliga väsen och Diana behöver åka tillbaka i tiden för att lära sig massa häxkonster av häxor från 1500-talet. Sen kunde man ju anta att de måste tillbaka till nutid för att att kunna kämpa i striden.... Så långt kunde till och med jag se in i framtiden.
Men... Hur skulle allt detta kunna hinnas med när det bara var drygt 15 sidor kvar?
Så jag ögnade igenom texten på baksidan en gång till. För den läskunnige finns där informationen om att boken är den första i en trilogi.
Doh.
Frågan är nu om jag orkar läsa resterande två delar. Första får 3 av 5 möjliga av mig och då är det knivigt... Egentligen har jag alldeles för lite tid och ork att läsa något alls som får mindre än 4. Varför ödsla tid på smått ointressanta böcker när man vet att det finns så många som är så fantastiskt bra?
Men den har ju inte varit dålig heller liksom. Inte alls.
Damn.
Nåja, i väntan på att jag ska få en uppenbarelse och veta vilken väg jag ska gå i denna svåra korsning, har jag valt svenskt, ett augustpris dessutom. Inte för att jag brukar ha nån större koll på det. Men ändå. Jag gillade idén, får väl se om historien lever upp till det. Pojkarna av Jessica Schiefauer. Jag ligger alltid lite efter på litteraturfronten - skyller på de stackars barnen för det.
Jag tänkte ge mig i kast med Pojkarna direkt. Nalle Puhs film om Heffaklumpen har jag sett såpass många gånger att jag inte känner behov av att se den igen och det är den film som visas på Bio Sträng nu fram till läggdags.
Trevlig kväll.
Det är bara en dag kvar på semestern. En semester som jag på eget bevåg förlängde en vecka mer än jag tänkt. Kroppen - och huvudet - skrek åt mig att bara göra det. Och för en gångs skull lyssnade jag. Och se, det gick bra... Vad jag vet har det inte vållat jordbävningar i Kina som lett till att 2 miljoner behövts evakueras. Inga stora passagerarplan har störtat. Möjligtvis har det påskyndat nersmältningen av polarisen, men det är svårt att säga i vilket utsträckning... Typ. På det stora hela har det nog gått bra.
Och dessutom gjorde denna sista vecka det möjligt att läsa ut min bok som jag harvat med sista två månaderna: Alla själars natt av Deborah Harkness. Det har väl varit lättillgängligt fart och fläkt som passerar in genom ena örat och ut genom andra. Allt som allt kan det ju sammanfattas som en Romeo och Julia-historia.
Så idag, när jag började närma mig de sista sidorna uppstod svår förvirring. Häxan Diana och vampyren Matthew står mitt i ett begynnande krig mellan alla möjliga väsen och Diana behöver åka tillbaka i tiden för att lära sig massa häxkonster av häxor från 1500-talet. Sen kunde man ju anta att de måste tillbaka till nutid för att att kunna kämpa i striden.... Så långt kunde till och med jag se in i framtiden.
Men... Hur skulle allt detta kunna hinnas med när det bara var drygt 15 sidor kvar?
Så jag ögnade igenom texten på baksidan en gång till. För den läskunnige finns där informationen om att boken är den första i en trilogi.
Doh.
Frågan är nu om jag orkar läsa resterande två delar. Första får 3 av 5 möjliga av mig och då är det knivigt... Egentligen har jag alldeles för lite tid och ork att läsa något alls som får mindre än 4. Varför ödsla tid på smått ointressanta böcker när man vet att det finns så många som är så fantastiskt bra?
Men den har ju inte varit dålig heller liksom. Inte alls.
Damn.
Nåja, i väntan på att jag ska få en uppenbarelse och veta vilken väg jag ska gå i denna svåra korsning, har jag valt svenskt, ett augustpris dessutom. Inte för att jag brukar ha nån större koll på det. Men ändå. Jag gillade idén, får väl se om historien lever upp till det. Pojkarna av Jessica Schiefauer. Jag ligger alltid lite efter på litteraturfronten - skyller på de stackars barnen för det.
Jag tänkte ge mig i kast med Pojkarna direkt. Nalle Puhs film om Heffaklumpen har jag sett såpass många gånger att jag inte känner behov av att se den igen och det är den film som visas på Bio Sträng nu fram till läggdags.
Trevlig kväll.
söndag 24 juni 2012
Ooops, I did it again
Jajamen. Jodå så att... och sen då så att... Och bilen går bra?
Vi försöker införa nya sovrutiner för det minsta barnet (läs: sova i egen säng; så här när hon snart är 1,5 år hade det varit najs att kunna nojsa lite med maken lite oftare, liksom sådär lite okynnes). Detta innebär för vår del att man sätter sig tillrätta på golvet inom synhåll för det lilla barnet och väntar tills hon somnat. Det brukar handla om en 15-20 minuter sådär. Inget bråk. Lugnt och fint (att hon sen har en tendens att vakna igen efter ca 40 minuter och att vi då inte riktigt än har fått kläm på hur vi hanterar den situationen för allas bästa, det struntar vi i för nu).
Det är lika bra att bunkra upp med nåt att göra den stunden. Rumble, frågefeud, blogginlägg... jobba en stund... det finns mycket att välja på.
Så det har hänt något fantastiskt. Fru Sträng har startat igång en bok. Det var längesen nu. Förra året flöt det på rätt bra under våren med hela True Blood-serien (fart och fläkt, lättsmält äventyrsupplägg med en touch av chick litt av den mildare sorten), men sen har det varit trögt. Jag idisslade mig igenom Shantaram och klämde fransk litteratur på pulsen (Igelkottens Elegans och Lyckan är en sällsam fågel) lite grann under hösten, men fick liksom inget flyt i det.
Och nu under våren har det varit eländigt kört. Vilket säger mig en del om mig själv. När jag mår bra läser jag (mycket energi och nyfikenhet). När jag mår väldigt dåligt läser jag (flykt medan jag omedvetet smider planer för hur jag ska ta mig ur det). När jag inte läser, mår jag följaktligen lite mitt emellan. Det är då jag sliter på mig själv. För det är då jag inte kan koncentrera mig, inte kan sitta still, vankar av och an och inte kan slappna av.
Men nu har jag alltså börjat läsa. Valet föll på den bok som låg framme mitt i det tetris vi ägnat oss åt här hemma när vi flyttat runt mellan sovrummen medan vi renoverat. En bok som inte låg i bokhyllan och därför inte kom med i de påsar av böcker som packats ner i väntan på ett nytt rum att bo i. Det blev Alla Själars Natt av Deborah Harkness. Såhär 100 sidor in i den kan man väl säga att det nog påminner lite om True Blood-serien. Fast utan charmen. Men det är långt kvar, så det kan väl vända.
Det började så lite oskyldigt... men sen vet ni... var det som att öppna Pandoras Box. Jag gillar att läsa. Jag skulle kunna bo i en bokhandel. Det är som knark att gå in i en. Man vrider och vänder på böcker, läser baksidan, tjuvläser nån sida mitt i för att få känsla för språkbruket... Bara en bok till, ska bara kolla lite, bara pyttelite... Bara en till... Och den här... Och vips så har det gått en timme utan att man märkte vad som hände. Naipaul, den gamle Nobelpristagaren, sa en gång i en intervju att man skulle behöva leva tre liv: ett att läsa, ett att skriva och ett att leva. Jag är böjd att hålla med. Även om jag själv inte fastnat särskilt för hans böcker...
Så igår, innan jag riktigt förstod vad som hände, hade jag skickat efter fyra böcker från de fina människorna på Adlibris. Igen. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag menar... ???? När ska jag ha tid att läsa dem? Ska de bara läggas uppe på den där högen av de andra 60 böckerna som finns här hemma som jag också vill läsa? Och när ska det ske? När barnen flyttat hemifrån och jag brutit knät och är gipsad upp till höften i 6 månader?
Typ.
Och till råga på allt, precis medan jag skrivit detta inlägg, fann det lilla barnet det lämpligt att somna i soffan, alldeles av sig självt. Kvällens läsestund på 15 minuter försvann samtidigt som jag förberedde mig mentalt på denna korta, men ack så underbara, stund av tystnad och dämpad belysning den innebär...
Tja. Well. Det får jag ta igen imorgon. Ha en skön kväll.
Vi försöker införa nya sovrutiner för det minsta barnet (läs: sova i egen säng; så här när hon snart är 1,5 år hade det varit najs att kunna nojsa lite med maken lite oftare, liksom sådär lite okynnes). Detta innebär för vår del att man sätter sig tillrätta på golvet inom synhåll för det lilla barnet och väntar tills hon somnat. Det brukar handla om en 15-20 minuter sådär. Inget bråk. Lugnt och fint (att hon sen har en tendens att vakna igen efter ca 40 minuter och att vi då inte riktigt än har fått kläm på hur vi hanterar den situationen för allas bästa, det struntar vi i för nu).
Det är lika bra att bunkra upp med nåt att göra den stunden. Rumble, frågefeud, blogginlägg... jobba en stund... det finns mycket att välja på.
Så det har hänt något fantastiskt. Fru Sträng har startat igång en bok. Det var längesen nu. Förra året flöt det på rätt bra under våren med hela True Blood-serien (fart och fläkt, lättsmält äventyrsupplägg med en touch av chick litt av den mildare sorten), men sen har det varit trögt. Jag idisslade mig igenom Shantaram och klämde fransk litteratur på pulsen (Igelkottens Elegans och Lyckan är en sällsam fågel) lite grann under hösten, men fick liksom inget flyt i det.
Och nu under våren har det varit eländigt kört. Vilket säger mig en del om mig själv. När jag mår bra läser jag (mycket energi och nyfikenhet). När jag mår väldigt dåligt läser jag (flykt medan jag omedvetet smider planer för hur jag ska ta mig ur det). När jag inte läser, mår jag följaktligen lite mitt emellan. Det är då jag sliter på mig själv. För det är då jag inte kan koncentrera mig, inte kan sitta still, vankar av och an och inte kan slappna av.
Men nu har jag alltså börjat läsa. Valet föll på den bok som låg framme mitt i det tetris vi ägnat oss åt här hemma när vi flyttat runt mellan sovrummen medan vi renoverat. En bok som inte låg i bokhyllan och därför inte kom med i de påsar av böcker som packats ner i väntan på ett nytt rum att bo i. Det blev Alla Själars Natt av Deborah Harkness. Såhär 100 sidor in i den kan man väl säga att det nog påminner lite om True Blood-serien. Fast utan charmen. Men det är långt kvar, så det kan väl vända.
Det började så lite oskyldigt... men sen vet ni... var det som att öppna Pandoras Box. Jag gillar att läsa. Jag skulle kunna bo i en bokhandel. Det är som knark att gå in i en. Man vrider och vänder på böcker, läser baksidan, tjuvläser nån sida mitt i för att få känsla för språkbruket... Bara en bok till, ska bara kolla lite, bara pyttelite... Bara en till... Och den här... Och vips så har det gått en timme utan att man märkte vad som hände. Naipaul, den gamle Nobelpristagaren, sa en gång i en intervju att man skulle behöva leva tre liv: ett att läsa, ett att skriva och ett att leva. Jag är böjd att hålla med. Även om jag själv inte fastnat särskilt för hans böcker...
Så igår, innan jag riktigt förstod vad som hände, hade jag skickat efter fyra böcker från de fina människorna på Adlibris. Igen. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag menar... ???? När ska jag ha tid att läsa dem? Ska de bara läggas uppe på den där högen av de andra 60 böckerna som finns här hemma som jag också vill läsa? Och när ska det ske? När barnen flyttat hemifrån och jag brutit knät och är gipsad upp till höften i 6 månader?
Typ.
Och till råga på allt, precis medan jag skrivit detta inlägg, fann det lilla barnet det lämpligt att somna i soffan, alldeles av sig självt. Kvällens läsestund på 15 minuter försvann samtidigt som jag förberedde mig mentalt på denna korta, men ack så underbara, stund av tystnad och dämpad belysning den innebär...
Tja. Well. Det får jag ta igen imorgon. Ha en skön kväll.
torsdag 1 mars 2012
Tre veckor, gäller det vuxna också?
Sonen går i andra klass och har läsläxa varje dag. 15 minuter. Jajamen.
Vid något tillfälle tog boken slut och han hade inte med någon annan från skolan, så vi tog en som stod här i hyllorna. Valet föll på en av böckerna i 5-serien.
15 minuter om dagen, 4 dagar i veckan... Nja det var segt. Ett par sidor bara varje gång.
Till slut föreslog fröken lite snällt att han kanske skulle byta bok. Hon sa att skolans bibliotekarie hade sagt att barnen helst inte skulle ge sig på böcker som tar mer än tre veckor för dem att läsa ut. 5-boken hade åkt fram och tillbaka i någon dryg månad, och han hade knappt kommit en tredjedel. Sagt och gjort, boken byttes mot nåt lite mer lättillgängligt för en åttaåring.
Jag undrar om tumregeln ovan även gäller vuxna. I mitten av oktober började jag med eposet Shantaram. 934 sidor med intensivt liten text. Tja, det har man ju klämt förr.
Men det har varit segt. Som att gå över tiden på en graviditet. Man undrar till slut om bebisen någonsin kommer att komma ut? Var allt bara et skämt? Det finns ingen bebis därinne som vill ut, tydligen... Jag har kämpat på, ibland med flera veckors mellanrum och då bara någon sida här och där...
Så ikväll, tog den ändå slut. Till slut. ÄNTLIGEN, som Gert Fylking skulle uttryckt saken.
Jag gillar att läsa och tanken är absolut att det då och då ska dyka upp något om litteratur på denna blogg, men ja... det blir inte så mycket med det när det tar nära 5 månader att läsa ut en bok. Liksom.
Nåja, Shantaram, såhär några år efter att den slog igenom. Jag gillar den. Generellt. Även om karln har en förkärlek till högtravande beskrivna känslosvallningar, stundtals till ren pinsamhet.
Fast en och annan tänkvärd rad fanns det också. "Men jag var ensam och det av två skäl. Maffian var deras, inte min. För dem kom organisationen i första hand. Men jag var lojal mot männen, inte mot maffian, mot bröderna, men inte brödraskapet. Jag arbetade åt maffian, men jag gick inte med i den. Jag är inte den sorten som går med. Jag har aldrig kunnat hitta en klubb, klan eller idé som varit viktigare för mig än de män och kvinnor som trott på den."
Men bortsett från det, så tycker jag boken var bra skit. Vilken historia. Det är ju helt galet, på riktigt. Och får man tro hans hemsida är det ju långt ifrån slut där den tar slut och en fortsättning är på väg. Och så har Johnny Depp m fl köpt filmrättigheterna, vilket enligt hemsidan också då ska vara på G.
Och sen ser han ju ut som en blandning mellan Mr Sensitive Pony Tail Man och Crocodile Dundee. Bara det.
Nu ska jag - äntligen - ta en tur ut till bokhyllan och hitta nåt nytt att dra igång. Den senaste boken jag köpte heter Fågeln som vrider upp världen. Också ett omfattande stycke text. Så jag väljer nog något annat. För jag ska sikta på något som jag hinner läsa ut på ca tre veckor. Eller fem. Veckor då alltså.
Vid något tillfälle tog boken slut och han hade inte med någon annan från skolan, så vi tog en som stod här i hyllorna. Valet föll på en av böckerna i 5-serien.
15 minuter om dagen, 4 dagar i veckan... Nja det var segt. Ett par sidor bara varje gång.
Till slut föreslog fröken lite snällt att han kanske skulle byta bok. Hon sa att skolans bibliotekarie hade sagt att barnen helst inte skulle ge sig på böcker som tar mer än tre veckor för dem att läsa ut. 5-boken hade åkt fram och tillbaka i någon dryg månad, och han hade knappt kommit en tredjedel. Sagt och gjort, boken byttes mot nåt lite mer lättillgängligt för en åttaåring.
Jag undrar om tumregeln ovan även gäller vuxna. I mitten av oktober började jag med eposet Shantaram. 934 sidor med intensivt liten text. Tja, det har man ju klämt förr.
Men det har varit segt. Som att gå över tiden på en graviditet. Man undrar till slut om bebisen någonsin kommer att komma ut? Var allt bara et skämt? Det finns ingen bebis därinne som vill ut, tydligen... Jag har kämpat på, ibland med flera veckors mellanrum och då bara någon sida här och där...
Så ikväll, tog den ändå slut. Till slut. ÄNTLIGEN, som Gert Fylking skulle uttryckt saken.
Jag gillar att läsa och tanken är absolut att det då och då ska dyka upp något om litteratur på denna blogg, men ja... det blir inte så mycket med det när det tar nära 5 månader att läsa ut en bok. Liksom.
Nåja, Shantaram, såhär några år efter att den slog igenom. Jag gillar den. Generellt. Även om karln har en förkärlek till högtravande beskrivna känslosvallningar, stundtals till ren pinsamhet.
Fast en och annan tänkvärd rad fanns det också. "Men jag var ensam och det av två skäl. Maffian var deras, inte min. För dem kom organisationen i första hand. Men jag var lojal mot männen, inte mot maffian, mot bröderna, men inte brödraskapet. Jag arbetade åt maffian, men jag gick inte med i den. Jag är inte den sorten som går med. Jag har aldrig kunnat hitta en klubb, klan eller idé som varit viktigare för mig än de män och kvinnor som trott på den."
Men bortsett från det, så tycker jag boken var bra skit. Vilken historia. Det är ju helt galet, på riktigt. Och får man tro hans hemsida är det ju långt ifrån slut där den tar slut och en fortsättning är på väg. Och så har Johnny Depp m fl köpt filmrättigheterna, vilket enligt hemsidan också då ska vara på G.
Och sen ser han ju ut som en blandning mellan Mr Sensitive Pony Tail Man och Crocodile Dundee. Bara det.
Nu ska jag - äntligen - ta en tur ut till bokhyllan och hitta nåt nytt att dra igång. Den senaste boken jag köpte heter Fågeln som vrider upp världen. Också ett omfattande stycke text. Så jag väljer nog något annat. För jag ska sikta på något som jag hinner läsa ut på ca tre veckor. Eller fem. Veckor då alltså.
lördag 28 januari 2012
Ett citat, minns ej från var
"Låt aldrig önsketänkandet få växa sig starkt där ryggraden borde sitta".
torsdag 22 december 2011
Kan inte starta krig
Jag vet,
lika säkert som jag vet att allt är förgängligt,
lika säkert som det är skönt för skalder att få sova
vet jag
när jag sitter lutad mot min älskade med vår minsta sovande i min famn
med doften och känslan av henne och honom som fyller upp allt jag vet och kan,
jag vet då
i det ögonblicket,
att den som en gång mått som jag mår där och då
aldrig kan starta krig
lika säkert som jag vet att allt är förgängligt,
lika säkert som det är skönt för skalder att få sova
vet jag
när jag sitter lutad mot min älskade med vår minsta sovande i min famn
med doften och känslan av henne och honom som fyller upp allt jag vet och kan,
jag vet då
i det ögonblicket,
att den som en gång mått som jag mår där och då
aldrig kan starta krig
onsdag 7 december 2011
Högtravande ur Shantaram
Snart halvvägs in i Shantaram, en bok som jag annars tycker är rätt skaplig så långt, blir jag nu sittandes helt trött över följande stycke:
"Jag tryckte läpparna mot denna himmel och slickade i mig stjärorna. Hon tog in min kropp i sin och varje ögonblick var en besvärjelse. Vår andhämtning var som om hela världen bad böner. Svett rann i strömmar till raviner av njutning. Varje ögonblick var en kaskad av sidenhud. I ömhetens sammetskåpor drogs våra ryggar samman till skälvande, hetsande hetta som driver musklerna att fullborda det som tankarna påbörjat och som kropparna alltid får till skänks. Min kropp var hennes vagn och hon körde den in i solen. Hennes kropp var min flod och jag blev hennes hav. Och det klagande stön som till slut drev samman våra läppar var den värld av hopp och sorg som extasen vrider loss ur de älskande när den översvämmar deras själar med salighet."
Ja, eller hur. En olidligt högtravande omskrivning av: "Vi hade varit kåta på varandra länge och äntligen blev det ligga. Schysst ligga."
Riktigt så oromantisk behöver man väl kanske inte vara heller å andra sidan, men stycket ur boken ovan slår det mesta jag läst. Svaga minnen av kärleksscenen i Umberto Ecos Rosens Namn är det enda jag tycker kommer i närheten. Men då är det mer OK, för det är 1300-tal, en stackars ung munk hamnar i läge med en ung vacker kvinna, mer vild än tam till sin natur och Eco lider inte av samma Hemingway/Greven av Monte Christo/Papillon-komplex som Roberts gör.
Men missförstå mig rätt, i övrigt tycker jag boken hittills varit schysst, fart och fläkt och färgsprakande. Men han får lägga ner det högtravande samlivet, för det blir ingen människa lyckligare av.
"Jag tryckte läpparna mot denna himmel och slickade i mig stjärorna. Hon tog in min kropp i sin och varje ögonblick var en besvärjelse. Vår andhämtning var som om hela världen bad böner. Svett rann i strömmar till raviner av njutning. Varje ögonblick var en kaskad av sidenhud. I ömhetens sammetskåpor drogs våra ryggar samman till skälvande, hetsande hetta som driver musklerna att fullborda det som tankarna påbörjat och som kropparna alltid får till skänks. Min kropp var hennes vagn och hon körde den in i solen. Hennes kropp var min flod och jag blev hennes hav. Och det klagande stön som till slut drev samman våra läppar var den värld av hopp och sorg som extasen vrider loss ur de älskande när den översvämmar deras själar med salighet."
Ja, eller hur. En olidligt högtravande omskrivning av: "Vi hade varit kåta på varandra länge och äntligen blev det ligga. Schysst ligga."
Riktigt så oromantisk behöver man väl kanske inte vara heller å andra sidan, men stycket ur boken ovan slår det mesta jag läst. Svaga minnen av kärleksscenen i Umberto Ecos Rosens Namn är det enda jag tycker kommer i närheten. Men då är det mer OK, för det är 1300-tal, en stackars ung munk hamnar i läge med en ung vacker kvinna, mer vild än tam till sin natur och Eco lider inte av samma Hemingway/Greven av Monte Christo/Papillon-komplex som Roberts gör.
Men missförstå mig rätt, i övrigt tycker jag boken hittills varit schysst, fart och fläkt och färgsprakande. Men han får lägga ner det högtravande samlivet, för det blir ingen människa lyckligare av.
Jag kan inte mycket om årets nobelpristagare, men det här är bannemig briljant
"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse." Tomas Tranströmer
måndag 7 november 2011
Ny bok
Igår fick jag äntligen avslutat Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel. Jag hade hållit på med den i över en månad. Allmänt tycker jag att det är lite för lång tid, man hinner tappa farten och glömma bort viktiga detaljer i handlingen om man håller på för länge med en bok.
Men med sjuka barn, sjuk själv, renovering i vardagsrum och hall och alldeles för mycket att göra på jobbet var det så det blev. Vidare har jag en tendens att vara periodare med mitt läsande. Ibland räcker en bok knappt en vecka och jag läser när jag är på toa, äter frukost, steker pannkakor och går och hämtar posten. Ibland kan jag inte alls koncentrera mig på någon bok och det kan gå månader utan att jag läser något alls.
Lyckan är en sällsam fågel får betyg 3 av 5 av mig. Tillsammans är man mindre ensam var bättre. Den här var djärvare i språkupplägget, ganska originell på det sättet, faktiskt lite för originell för min smak. Tappade bort mig lite då och då. Säkert extremt konstnärligt och häftigt, men inte min grej.
Men ändå, en läsvärd bok, och som alltid hamnar man i kölvattnet av en bra bok. Man är ju kompis med karaktärerna och lagom till att man lärt känna varandra riktigt bra så är boken slut och man måste söka nytt umgänge någon annanstans. Jag har en hylla med böcker jag är sugen på att läsa och gick igår kväll till den och valde ut 5-6 stycken att välja mellan. Till slut föll valet på Gregory David Roberts Shantaram, som jag köpte då när den var så på tapeten för en 6-7 år sen, men som jag inte kommit mig för att läsa. Jag måste ha rejält med läsvibb för att ens tänka tanken på att öppna en bok på över 900 sidor. Med liten text... Och utan att trassla in mig i detaljer, kan jag säga att sådan vibb av förklarliga skäl har lyst med sin frånvaro sen 2001.
Häromdagen surfade jag dessutom runt efter nåt nytt schysst pussel (ja, jag har sannolikt någon svag dragning åt det mer autistiska hållet) då jag fått för mig att jag ska ta mig an ett 3000-bitars, lite utmaning. Det blir lite extra utmaning när man tänker att tjejerna, ca 2,5 år och 10 månader, nyfiket kommer at undra vad mamma håller på med timme ut och timme in... 900 sidor bok är nog mer anpassningsbart i verkligheten än 3000 bitar pussel.
So, Bombay, here I come.
Men med sjuka barn, sjuk själv, renovering i vardagsrum och hall och alldeles för mycket att göra på jobbet var det så det blev. Vidare har jag en tendens att vara periodare med mitt läsande. Ibland räcker en bok knappt en vecka och jag läser när jag är på toa, äter frukost, steker pannkakor och går och hämtar posten. Ibland kan jag inte alls koncentrera mig på någon bok och det kan gå månader utan att jag läser något alls.
Lyckan är en sällsam fågel får betyg 3 av 5 av mig. Tillsammans är man mindre ensam var bättre. Den här var djärvare i språkupplägget, ganska originell på det sättet, faktiskt lite för originell för min smak. Tappade bort mig lite då och då. Säkert extremt konstnärligt och häftigt, men inte min grej.
Men ändå, en läsvärd bok, och som alltid hamnar man i kölvattnet av en bra bok. Man är ju kompis med karaktärerna och lagom till att man lärt känna varandra riktigt bra så är boken slut och man måste söka nytt umgänge någon annanstans. Jag har en hylla med böcker jag är sugen på att läsa och gick igår kväll till den och valde ut 5-6 stycken att välja mellan. Till slut föll valet på Gregory David Roberts Shantaram, som jag köpte då när den var så på tapeten för en 6-7 år sen, men som jag inte kommit mig för att läsa. Jag måste ha rejält med läsvibb för att ens tänka tanken på att öppna en bok på över 900 sidor. Med liten text... Och utan att trassla in mig i detaljer, kan jag säga att sådan vibb av förklarliga skäl har lyst med sin frånvaro sen 2001.
Häromdagen surfade jag dessutom runt efter nåt nytt schysst pussel (ja, jag har sannolikt någon svag dragning åt det mer autistiska hållet) då jag fått för mig att jag ska ta mig an ett 3000-bitars, lite utmaning. Det blir lite extra utmaning när man tänker att tjejerna, ca 2,5 år och 10 månader, nyfiket kommer at undra vad mamma håller på med timme ut och timme in... 900 sidor bok är nog mer anpassningsbart i verkligheten än 3000 bitar pussel.
So, Bombay, here I come.
lördag 5 november 2011
Lyckan är en sällsam fågel, citat
"För första gången sen Charles kom dit tog han inte med anteckningsboken. Alla människor som han älskade här på jorden var samlade runt honom och det fanns ingenting kvar att drömma eller fantisera om, föreställa sig eller teckna.
Absolut ingenting."
Absolut ingenting."
torsdag 29 september 2011
Igelkottens elegans, citat del 2
Jag har förvisso haft semester och varit bortrest en vecka i varmare land, men mer om det vid ett senare tillfälle. I detta inlägg vill jag bara dela med mig av ett par citat till ur den mysiga lilla boken Igelkottens elegans. Håll till godo.
"Som alla vet misslyckas diplomatin alltid när maktkampen är jämn. Man ser aldrig en starkare part acceptera den svagares diplomatiska förslag."
"Leva, äta, föröka sig, utföra den uppgift man är född till och dö: det är meningslöst, det är sant, men det är så det är. Det är arrogant av människor att tro att de kan betvinga naturen och undgå sitt öde som biologiska varelser... och de är blinda för grymheten och våldet de utövar i sitt eget sätt att leva, älska, föröka sig och kriga mot sina likar..."
"Människans strävan efter mening och skönhet är ju knappast något tecken på att hon är ett högre stående väsen, som fjärmat sig från det djuriska och försöker motivera sin existens genom andlig förkovran, utan kan tvärtom ses som ett skarpslipat vapen i syfte att uppnå materiella och triviala födelar. Och om vapnet blir ett självändamål beror det helt enkelt på vårt artspecifika nervsystem, som skiljer oss från de andra djuren och förser oss med en effektiv överlevnadsstragei - den mänskliga intelligensen - varigenom vi också har förmåga till komplexitet utan grund, tankar utan innehåll, skönhet utan funktion. Det är som ett datavirus, en onödig konsekvens av hjärnbarkens intrikata struktur, en pinsam avvikelse där alla tillgängliga resurser missbrukas å det grövsta."
Det finns mycket att njuta av i Igelkottens elegans om man gillar den typen av bok. Jag tackar min svägerska som gav mig den i samband med lilla A:s födelse, och beklagar samtidigt att jag inte kommit mig för att läsa den förrän nu.
"Som alla vet misslyckas diplomatin alltid när maktkampen är jämn. Man ser aldrig en starkare part acceptera den svagares diplomatiska förslag."
"Leva, äta, föröka sig, utföra den uppgift man är född till och dö: det är meningslöst, det är sant, men det är så det är. Det är arrogant av människor att tro att de kan betvinga naturen och undgå sitt öde som biologiska varelser... och de är blinda för grymheten och våldet de utövar i sitt eget sätt att leva, älska, föröka sig och kriga mot sina likar..."
"Människans strävan efter mening och skönhet är ju knappast något tecken på att hon är ett högre stående väsen, som fjärmat sig från det djuriska och försöker motivera sin existens genom andlig förkovran, utan kan tvärtom ses som ett skarpslipat vapen i syfte att uppnå materiella och triviala födelar. Och om vapnet blir ett självändamål beror det helt enkelt på vårt artspecifika nervsystem, som skiljer oss från de andra djuren och förser oss med en effektiv överlevnadsstragei - den mänskliga intelligensen - varigenom vi också har förmåga till komplexitet utan grund, tankar utan innehåll, skönhet utan funktion. Det är som ett datavirus, en onödig konsekvens av hjärnbarkens intrikata struktur, en pinsam avvikelse där alla tillgängliga resurser missbrukas å det grövsta."
Det finns mycket att njuta av i Igelkottens elegans om man gillar den typen av bok. Jag tackar min svägerska som gav mig den i samband med lilla A:s födelse, och beklagar samtidigt att jag inte kommit mig för att läsa den förrän nu.
tisdag 6 september 2011
Agent Smith, du har rätt
För ett tag sen såg vi den här filmen i sin helhet här hemma. Jag rekommenderar den för den som inte sett den, se trailer på bifogad länk.
Home
Den är vacker och underbar, vyerna fantastiska och förtrollande. Och allt detta finns, alldeles intill, i ett land nära dig i en värld som är så liten att du kan vara på vilken plats som helst inom ett dygn.
Men, det är ju aldrig så enkelt. Jag är ingen miljöaktivist och gör förmodligen tusen direkt miljövidriga val varje vaken sekund. Så ibland får man vibb och vill rädda världen, men... efter att ha sett denna film vet det sjutton om man kan. Som vanligt är det girighet och makt som är boven, inte den enskildes val i vardagen. Girigheten och makten ser till att den enskilde inte har så mycket val.
Jag tänker på filmen Matrix, detta epos, och på Agent Smiths replik: "I'd like to share a revelation that I've had during my time here. It came to me when I tried to classify your species and I realized that you're not actually mammals. Every mammal on this planet instinctively develops a natural equilibrium with the surrounding environment but you humans do not. You move to an area and you multiply and multiply until every natural resource is consumed and the only way you can survive is to spread to another area. There is another organism on this planet that follows the same pattern. Do you know what it is? A virus. Human beings are a disease, a cancer of this planet. You're a plague and we are the cure."
I rest my case, på något sätt. Det finns inget mer att tillägga. Människan är en märklig varelse som oroväckande ofta verkar vara oförmögen att se sitt eget bästa. Planen för överlevnad är så kortsiktig att den leder till undergång. Vi fungerar precis som ett virus. Hinner vi glida från Matrix till Star Trek innan det är för sent? Hinner vi lösa problemet med att åka till andra världar för att ta över även där innan vi helt gjort slut på resurserna här?
Jag har ett boktips för den som, liksom jag, ägnar tankar åt detta håll. Läs serien Rama av Arthur C Clarke/Gentry Lee. Där får människan chansen att börja om på nytt, ett nytt Eden om man så vill, med all den kunskap vi har idag. Första delen ger förutsättningarna för fortsättningen men är lite seg. Håll ut, för sen blir det åka av från del 2. Och du, låt mig veta vad du tyckte...
Home
Den är vacker och underbar, vyerna fantastiska och förtrollande. Och allt detta finns, alldeles intill, i ett land nära dig i en värld som är så liten att du kan vara på vilken plats som helst inom ett dygn.
Men, det är ju aldrig så enkelt. Jag är ingen miljöaktivist och gör förmodligen tusen direkt miljövidriga val varje vaken sekund. Så ibland får man vibb och vill rädda världen, men... efter att ha sett denna film vet det sjutton om man kan. Som vanligt är det girighet och makt som är boven, inte den enskildes val i vardagen. Girigheten och makten ser till att den enskilde inte har så mycket val.
Jag tänker på filmen Matrix, detta epos, och på Agent Smiths replik: "I'd like to share a revelation that I've had during my time here. It came to me when I tried to classify your species and I realized that you're not actually mammals. Every mammal on this planet instinctively develops a natural equilibrium with the surrounding environment but you humans do not. You move to an area and you multiply and multiply until every natural resource is consumed and the only way you can survive is to spread to another area. There is another organism on this planet that follows the same pattern. Do you know what it is? A virus. Human beings are a disease, a cancer of this planet. You're a plague and we are the cure."
I rest my case, på något sätt. Det finns inget mer att tillägga. Människan är en märklig varelse som oroväckande ofta verkar vara oförmögen att se sitt eget bästa. Planen för överlevnad är så kortsiktig att den leder till undergång. Vi fungerar precis som ett virus. Hinner vi glida från Matrix till Star Trek innan det är för sent? Hinner vi lösa problemet med att åka till andra världar för att ta över även där innan vi helt gjort slut på resurserna här?
Jag har ett boktips för den som, liksom jag, ägnar tankar åt detta håll. Läs serien Rama av Arthur C Clarke/Gentry Lee. Där får människan chansen att börja om på nytt, ett nytt Eden om man så vill, med all den kunskap vi har idag. Första delen ger förutsättningarna för fortsättningen men är lite seg. Håll ut, för sen blir det åka av från del 2. Och du, låt mig veta vad du tyckte...
onsdag 31 augusti 2011
Amen
Från http://tankefel.blogspot.com/2009/10/bibelen-2-i-paradiset.html:
"Ty paradiset är den plats där en kan vara lycklig och veta att en alltid är välkommen tillbaka; men helvetet, det är den plats där en förväntas vara lycklig men aldrig kan lämna."
"Ty paradiset är den plats där en kan vara lycklig och veta att en alltid är välkommen tillbaka; men helvetet, det är den plats där en förväntas vara lycklig men aldrig kan lämna."
lördag 20 augusti 2011
Igelkottens elegans, citat
“…människan lever i en värld där makten består i ord och inte i handling, där den yttersta kompetensen är att behärska språket. Det är fruktansvärt, för i själva verket är vi primater, programmerade att äta, sova, föröka oss, erövra och trygga vårt territorium och de som är mest lämpade för det, de mest djuriska bland oss, blir alltid lurade av de andra, de vältaliga som inte ens kan försvara sin trädgård, ta hem en hare till middag eller fortplanta sig ordentligt. Människorna lever i en värld som domineras av de svaga. Det är en hemsk förolämpning mot vår djuriska natur, en sorts perversion, en oerhörd paradox.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)