Dystymi är det nya svarta

"Dystymi", sa läkaren. Och jag gick hem och googlade. Det är ju för härligt att läsa om sig själv på det där sättet, som åskådare till sitt eget personliga Lars Norén-drama.

   Definitionen lyder: "sjukligt svårmod". Låt oss smaka på det för ett kort ögonblick. Sjukligt svårmod. Sjuuuukligt svååårmoood... änna då va. Liksom.  

   Man förstår också snart att man utöver detta, som lök på laxen och grädde på moset, kan drabbas av egentlige depression. Då har man liksom två depressioner på gång samtidigt. 

Så utöver medicinering ordinerade doktorn god sömn, bra mat, fysisk aktivitet och att planera in roliga saker. 

   Jag kan gilla konceptet. 

   Om det inte vore för att en person med sjukligt svårmod som en smörgås med lite extra depression som gott pålägg, i allmänhet inte tycker att något är roligt. Det är liksom det som är hela grejen.

Vi får se hur det går.    

Att fira julen ensam på köksgolvet is the shit.

Hoppsan hejsan. Det var tre månader sen sist jag var här. Det är all time high. Eller low. Lite beroende på var du anser att gräset är grönast och hur fullt/tomt glaset är.

Livet rullar vidare här i hushållet Sträng. Sen sist har vi hunnit med ytterligare ett benbrott (vi hann vara gipsfria i exakt 8 dagar innan sonen vurpade), en avslagen tand (också sonen - han ska visst ta igen allt det han inte skadat sig hittills), total förändring på arbetsfronten för båda makarna Sträng, några omgångar dagisförkylning och en operation. Det växer ingen mossa på en rullande sten, sägs det. Inte vet jag. 

Och så är det ju dessutom mitt uppe i julen, helgerna och allt det där. Det där fruktansvärda, det där mardrömslika för oss INTJ. Eller åtminstone för mig. Det är som att öppna kranen med energi och sen får den stå där och rinna i hur många dagar som helst. Tills det inte finns något kvar.
   I allmänhet tycker jag att julen kan sammanfattas i uttrycket headless chicken race. Definition enligt Google: 
   "A group of people working under pressure, frantically, expending a lot of energy without making any real progress."

Men det där vet ni alla. Många tycker nog samma sak. I år har jag osedvanligt många kontakter som verkar fly fältet och firar julen i närheten av några skidbackar. Klokt. Men vi var hemma. Jag har i år försökt med alla till buds stående medel skapa julvibb här hemma. Inte min paradgren. Men jag har försökt. Skaffat fler fina tomtar, fler adventsljusstakar. Fönsterdekor. Till och med bytt ut vaxduken i köket till en med julmotiv. 
   Att det är 8 grader varmt, blå himmel och sol på själva dopparedagen är ju inte direkt medvind. 

Så igår var det dags. Att riva av vaxremsan i bikinilinjen. Släkten kom hit och vi bjöd på mat som maken saftat och syltat i dagarna två. Allt väl. Det är en lugn släkt. Innan de kom betade vi av julklappsutdelningen så att barnen skulle kunna vara hanterbara under dagen. Det är tuffa dagar av förväntan för små hjärtan.
   Efter maten var det Kalle Anka-dags och alla bänkade sig framför TV:n till ljudet av den envetna hackspetten. 
   Fru Sträng plockade undan i köket, fyllde diskmaskinen till bredden, bar ut skräp och källsorterade. 
   Och sen, med en kopp kaffe i handen, satte jag mig till rätta på golvet i köket alldeles bredvid diskmaskinen. Vi har golvvärme i köket och en tyst diskmaskin som erbjuder ett svagt surrande hummmmm medan den går. Ett lugn. 
   I vardagsrummet hördes ljudet av sjungande möss i Askungen och dvärgarnas sång i Snövit. Fru Sträng tog sina tio minuter (lyxigt nog nästan en hel timme) ensam på köksgolvet. 
   Maken vet. Han kan och förstår. Han frågade kort: "Är allt OK?", liksom bara för att bekräfta att han inte missat något. 
   "Jadå". För en stund får jag stänga kranen, låta varmvattenberedaren få chans att jobba på. 

Så nej. Tänk på det därute, om ni råkar ha en sådan som jag i närheten. En introvert. Att vi skulle fatta beslutet att sitta en timme på köksgolvet, lutad mot diskmaskinen, istället för att sitta i soffan och mysa till Kalle Anka, betyder inte att vi befinner oss mitt i en Lars Norén-pjäs. Och inte heller att skitnödigt sitta och vara svåra för att uppmärksamheten just då inte riktas åt vårt håll (många har en tendens att tro det, underligt nog). Tvärtom kan det vara det bästa julfirandet som finns. Det bästa sättet att vara delaktig. 

Men nu har vi tagit oss igenom det för denna gång. Det är ett år till nästa gång. Övning ger färdighet. 

God fortsättning alla.        

Man kan aldrig vinna

Man kan tro att jag gått under jorden. På dagen en månad sen sist jag skrev något här. Och ja, på sätt och vis lite under jorden. Eller åtminstone under isen.
   Vi har hunnit med vattkoppor hos alla fyra barnen.
   Och så har det dessutom varit dags för INTJ Sträng att fylla 40. Det magiska. Jag har haft ångest för detta oundvikliga tillstånd sen jag var 27. Detta i sin tur har lett till lite funderingar över livet, min plats i tingens ordning. Om man så vill.
   Så jag har städat. Dels rent konkret med att rensa i garderober, lådor och skåp. Men också enligt modellen: "I'm gonna kick you out and let the sun shine in". Missförstå mig rätt. Inte maken. Han städas inte ut. Ojoj. Aldrig på tiden. Han dammas inte ens av. Han är perfekt precis där han är.
   Men jag har rensat bland kontakter. Det var nödvändigt. När man vaknar på morgonen och tänker: är det så här det känns innan man åker till vårdcentralen istället för till kontoret? Det är då man måste göra något åt saken. Ta tag i det hela, liksom.
   Så jag har tänkt om. Jag byter jobb. Minskar markant kontakten med sådana som kostar mer än de smakar. Jag har städat och rensat mig till en något mer friktionsfri tillvaro. Inbillar jag mig. Låt mig tro att det kan vara så. Ta det inte ifrån mig. För nu i alla fall.
   Sånt här tar tid och än har jag inte hunnit i mål, men den utstakade stigen har knivskarpa konturer och är spikrak. Det tar lite tid att gå bara. Och då hinns det inte med att blogga. Om nu någon saknar regelbundna tankar om livet på denna kajplats i etern.

Så igår hände det. Det var då jag fyllde 40. Idag är jag därmed typ medelålders. Det är fruktansvärt.
   Att något gått snett vet den som känner mig och som kunde se mig iklädd en rosa tröja igår. Jag har i mitt liv totalt sett skytt rosa som pesten och nu plötsligt äger jag flera plagg i denna färg. Så ni förstår. Det är heeelt galet.
   Jag trodde att jag idag skulle vakna i ottan, gå upp och sätta på kaffe och blänga surt på tidningsbudet när han kommer 4 minuter senare än vanligt. Vallningar och hormonplåster. Sova med käpp. Tycka att barnen lyssnar på dunka-dunka. Jag var beredd när jag gick och la mig på att vakna upp till en helt annorlunda tillvaro.
   Men det visade sig att skillnaden var mycket liten, om ens alls. 05.30 hördes 4-åringens viskning ifrån hallen: "JagvillsepåTV". Precis som vanligt. Hon skickades i säng igen. Som vanligt. Efter en stund kom hon igen och maken gick upp för att ta hand om det hela. Jag fick somna om, en stund, lite svävande slummer. Efter någon timme vaknade jag till följande dialog mellan maken och 3-åringen.

"Pappa, jag har kissat:"
"Vad bra. Men var har du dina trosor?"
"Jag har dem på mig. Titta."
"Nej, det är inte trosor, det är pyjamasbyxor."
"Jo, det är trosor."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
...

De hade nog kunnat hålla på så i all oändlighet om de inte hade avbrutits av ett gapskratt från nyblivna 40-åringen.
   För så är det, mina vänner. Summan av lasterna är konstant. Livet är en strid. Jag kommer springa på nya besvärliga människor att städa ur kontaktnätet om några år. Om jag fortsätter leva, kommer jag att fylla 45 och 50 år också. Varje dag kommer fyllas av nya situationer där jag inte alls tycker som andra. Det hela är oundvikligt. Meningslöst att kämpa emot. Livet är bara en enda lång rad av strider man inte kan vinna. Precis som den maken och 3-åringen i morse.

Så. Carry on. Vi har i alla fall tur med vädret.




 

Hej då och hej

Jag börjar se ljuset i tunneln. Inte bara för att det nu är mitten av februari och det faktiskt ÄR ljust både när man går upp och åker hem från jobbet. Det är också så att jag börjar skönja ett annat ljus.
   Det minsta barnet, den älskvärda lilla varelsen, har äntligen börjat ät annat än mamma. Mamma kan tacka särskilt för det. Barnet började på nyårsdagen, drygt 9 månader gammal, tänka sig att äta annat än tutte. Det var väl vänligt.
   Nu, ytterligare några veckor senare, är vanlig mat, snarare än tutte, äntligen huvudföda. Hon är snart 11 månader. Så det kan väl vara OK, tänker jag. Dags, liksom.
   Jag har ammat eller varit gravid så gott som 5,5 år i sträck. Jag tror det var 5 månaders uppehåll där nånstans i mitten. Annars har det löst av varandra. Jag tilltalas av tanken på att få ha min kropp mer ifred. Och det är det ljuset som nu äntligen blinkar till i horisonten.
   Så nu säger jag Hej Då. Till de här.

Amnings-BH:ar, för det otränade ögat. I storlek enorm. Och just därför, säger jag samtidigt Hej. Till den här.

Ring, klocka ring. Ring ut det gamla, ring in det nya. Det nya, där fru Sträng som i övrigt är en stl 38, kanske ska kunna slippa köpa storlek 46 i överdelar.
   Och som alltid när man lämnar sig mål. Jösses. Vad nära det kom.

Nyårsafton och INTJ gör sig redo att känna sig som den mentala elefanten i rummet

Jodå, om någon missat det kan jag säga att det är nyårsafton. Sista rycket för 2013. 

   Igår kväll innan jag somnade låg jag en lång stund och funderade över ett läsvärt och kvalitativt inlägg om 2013, en krönika om ni så vill. Och jag hade lite grejer på gång, lite schyssta reflektioner över världen vi lever i och året som snart gått. 

   Men se, så blev det nyårsafton och vi är bortbjudna på middag. Och INTJ Strängs hjärna går då fullständigt i baklås. 

   Det är flera år sen sist jag skulle bort och träffa nya människor i ett socialt sammanhang utanför arbetet. 

   Och det är inte mammas gata. Jag är inte fisken i vattnet, utan ligger och tjippar efter luft på bryggan. Som introvert är detta svåra saker, mentala berg att bestiga.

   Jag tillbringade en dryg timmes promenad med att fundera över vilken ögonskugga jag ska använda. Som om någon skulle se det. Eller bry sig. Jag vet.

Om två timmar ska vi vara där. Det är dags att skrapa ihop smulorna, ta en dusch och välja. Ljusare grå eller mörkare grå ögonskugga. Svåra saker. 

Jag är min egen mentala elefant i rummet dagar som denna. Och det finns inget att säga om det, för det är bara jag som ser den. Det känns ensamt.

Skål och gott nytt år alla. Jag får skriva den där viktiga och tänkvärda krönikan en annan gång. 

Jo alltså det här med depression

På senare tid har flera av mina vänner (och alla ni andra) haft vänligheten att posta diverse tydliga bilder om hur det är att ha en depression. Ni har kanske sett bildspelet med den stora svarta hunden.

Svarta hunden

Och lite annat. Det är så lätt för er därute som inte vet riktigt hur det känns när man är där i botten av brunnen att klämma ur sig ett: Äsch, i-landsproblem eller kanske ett Ja, men du har ju haft mycket omkring dig nu ett tag. Men så enkelt är det inte.
   Du frågar Hur är läget?
   Jag vill svara Det är nattsvart och tungrott. Jag mår skit och ifrågasätter starkt poängen med en fortsatt existens. Jag vill gråta varenda vaken timme och det är ett lika stort problem att välja strumpor på morgonen som att det finns barnprostitution. För att min hjärna funkar nämligen inte längre normalt och kan inte sålla prioriteringsriktigt bland alla impulser. Jag kan inte sova eftersom jag inte finner min plats i tingens ordning. Har du funnit din? Men annars är det bra. Själv då? Bilen går bra?
   Inför ett sådant svar står du tyst. Och det blir knepigt för alla. Så i alla fall jag tenderar att fokusera mitt gnäll på handfasta, konkreta saker. Som att barnen är sjuka, att det är knepigt att fylla i ansökan om föräldrapenningen på Försäkringskassan, att familjelogistiken är svår. Jodå, det lunkar på. Det har varit lite mycket på jobbet det sista. Nattvak med barnen. Och så är det ju julstök, du vet hur det är. Man är trött. Ska bli skönt med lite ledigt. 
   På det kan du bekvämt svara Var nu rädd om dig så du inte tar ut dig för mycket, det gynnar ingen. Hoppas du får tagit igen dig över helgerna. 

Sanningen är att bilden nedan beskriver hur vi mår, vi som periodvis släpar på den stora svart hunden. Och nej, det handlar inte om morgontrötthet. Det handlar om hur hela livet känns. Allt ifrån att välja strumpor till stora, viktiga beslut för familjen eller på jobbet. Bilden illustrerar matchen hjärnan måste gå tusentals gånger varje dag.

För så här är det. Jag är inte dum i huvudet, Jag är inte inkapabel att se lösning på konkreta problem. Det är inte så att jag inte klarar av att fylla i dagisschemat. Det är inte heller så att jag tycker synd om mig själv för den situation jag satt mig i. Jag är väl medveten om att de problem jag har är att betrakta som i-landsproblem. Avfärda mig inte så enkelt; det visar mer ditt tillkortakommande än mitt.
   Jag pratar om mina konkreta problem, för de abstrakta förstår du inte om du inte varit där själv.

Det är juletid. En stor påfrestning för oss klensinnade. Och det är här du hittar oss lättast.

 

Jag kanske är mer ball än ballerina. Hoppas jag.

Hittade följande bild på internet, denna ständiga källa till nya uppslag. Det är en vacker bild, fullständigt häpnadsväckande och fantastisk.

   Vackra kvinna. Vackra mage. Och nej, jag kan inte alls identifiera mig med det. Så såg det inte ut när jag var i välsignat tillstånd. Ingen av gångerna. Alls. Jag må vara många saker, men graciös är inte en av dem.
   Men så är jag ingen ballerina heller. Jag får nöja mig med att vara ball. Där tar det stopp. Om ens det.

Ibland är det mörkt

Jag mår illa ibland. På riktigt, som vi så modernt uttrycker det. Like a boss. Like nobody's business. Jag blir paralyserad. Systemen kopplar ner, det känns som att benen inte kommer bära. Jag ser ingen väg ur någonting, det blir knepigt att ens vika ihop tvätt - vilka kläder hör till vem?

Ibland, om det går, dvs att jag har maken hemma som kan ta alla kidsen, får jag gå och lägga mig. Jag är dålig på att må illa. Jag får ångest och gråter. Tycker manligt synd om mig själv. Jag hade vilken dag som helst hellre lidit mig igenom samma mängd timmar med förlossningsvärkar. Skojar inte, är helt allvarlig. Jag har fött 4 barn, jag vet vad jag pratar om.
   Jag tänker att jag kanske är sjuk på riktigt. Att jag är sjuk i någon av de där sjukdomarna som innebär att man får rensa upp bland sina papper och allt gammalt julpynt man lämnar efter till de sina.
   Jag tänker, är det nu det händer? Är illamåendet och olustkänslan förvarningen? När som helst brister ett blodkärl i huvudet och så är det tack och adjö. En gång för alla.
   Kroppspulsådern? Då går det på ett kick, har jag förstått. Lika bra det. Ska det vara över, kan det lika gärna vara över utan att jag hinner fatta.
   Eller, om man inte vill vara så dramatiskt, är detta förstadiet till en psykos? För där jag ligger och kallsvettas, är jag beredd att göra vad som helst för att det ska sluta. Jag kan göra precis allt som den lilla rösten i huvudet, den lilla gubben med hornen och treudden på axeln säger. Ta av mig kläderna och springa naken skrikande könsord runt kvarteret? Slita av mig håret? Ta en promenad i svarta kläder på motorvägen en mörk decemberkväll? Helt apatiskt och robotlikt, samla ihop plånbok och bilnyckel, lämna hemmet utan att tilltala någon? Lämna och aldrig komma tillbaka, aldrig se bakåt? Uppåt framåt, göra något nytt, något annat, ctrl+alt+del?
   Men något, vad som helst. Jag kan tänka mig att vara ganska radikal. Skaffa ny identitet, bli en kuf (som om jag inte redan är det), flytta till en stuga på landet utan el eller vatten. Bort.
   Men faktum kvarstår. Jag kan göra precis vad jag vill - och inte vill - av ovanstående. Jag misstänker att jag får bära med mig mitt illamående ändå, vart än jag hamnar.
   Jag har filosoferat kring bukmigrän, utbrändhet, magkatarr och annat för att förstå vad det är och varför det slår. Idag öppnade sig en ny teori då jag plötsligt kunde känna igen hur det känns efteråt. Det kändes plötsligt bekant. Det kändes som förr. Som en gammal trogen kompanjon från förr i tiden. En bekantskap jag trodde jag hade sagt upp till förmån för de dåliga kort livet spelar en utan att man söker problem. Panikångest. Han är snäll och han har varit en riktig vän, får man ta panikångesten med sig in i himlen? Det är som en dålig relation. Jag upplevde att jag hade gjort slut, skiljt mig och tackat för kaffet, för jag har inte sett till hans fula tryne på så länge att jag inte längre minns hur han ser ut.
   Jag får avvakta och se nästa gång han kommer på besök, om det är min gamle lagspelare eller om det bara var någon som klätt ut sig och satt på mask för att likna. Det kändes bekant.

Jag ber att få återkomma i ämnet.

Och just det. Min mormor har gått ur tiden. Sen några år tillbaka en bitter, förgrämd och missunnsam kvinna på 92 år som uttryckligren velat dö i 5 år. Hon befolkade världen med 5 barn, 11 barnbarn och 23 barnbarnsbarn, men fann aldrig glädje och lycka.
   8 av dessa 11 barnbarn är aktiva på facebook. Ingen av oss har skrivit en rad om mormors bortgång. Vad säger det?
   Att det är värt att tänka på det som kallas livet.

Det var bättre förr när jag grät ibland

Det är ett slit, det här med livet. Som introvert med ett depressivt sinnelag är jag ibland lika ömtålig som en snöflinga. Minsta lilla, så rasar strukturen ihop.
   Jag försöker vara stryktålig. Jag tror att jag lyckas för det mesta. Men ibland räcker det inte.

Fram till för ca ett halvår sen, var min räddning gråten. I bilen hem. I duschen. Ibland under ett stulet ögonblick i tvättstugan eller kanske i köket medan jag skalar potatis. En tårfylld urladdning, tyst hulkande för mig själv. Underbart. Det kan låta dramatiskt, men det är inte så farligt.
   Det är mitt sätt att tömma lite. Att släppa på trycket. Att starta om. Alla har sitt sätt. Och det har alltid varit mitt.

Men. Senaste dryga halvåret är det precis som om gråten tagit slut. Nu orkar jag inte ens det. Orkar inte frammana den, underligt nog, läkande känslan av hopplöshet som triggar fram den renande gråtattacken. Kvar blir jag liggande i ett märkligt tillstånd av illamående och orkeslöshet. Jag är trött. Arg. Sliten. Känner mig angripen från alla håll. Min personliga sfär tar slut i nivå med huden. Och som ammande - ibland inte ens det.
   Som introvert sliter det något vederstyggligt.

De där timmarna, ensam hemma, i soffan, men alldeles för hög musik i öronen, halvslumrande. De där 8, lagom belastande, avsnitten Californication i rad ihop med ett glas rött och lite choklad. Den där känslan av utrymme, andrum. Att hitta tillbaka till egna rytmen.

En annan gång.




  

Helg igen. Jag vet inte vad som är värst.

Lördag förmiddag. 2-åringen och 4-åringen är uttråkade och rastlösa knappt två timmar efter uppvaknande, tjatar om mat hela tiden. Den minsta är trött, sover så länge jag ligger där med tutten i munnen. Rör jag mig skriker hon.

Jag önskar jag var en person som inte behövde så mycket down time. Men det är jag inte. Därför är helgen nästan värre än arbetsveckan. Så kan det gå.

Från tibetansk mastiff till skamklippt nakenhund

Ok. Det minsta barnet är drygt ett halvår och det kan bli dags att sammanfatta. För 5 år sen blev jag gravid ungefär nu, så det kan vara läge att utvärdera 5 års konstant graviditet och/eller amning. Hormonell karusell. Länge. Som ni förstår.
   Månget pris har jag fått betala, som t ex en helt sjukt trött magmuskulatur, navelbråck, bristningar, enorma tuttar. Dålig hållning, diskbråck, ömhet i leder och ligament. För att inte tala om all sömnbrist och allt vad det innebär.
   Och ett annat pris jag fått betala är mitt hår. Jag har generellt sett mig själv motsvarande en tibetansk mastiff i min man. Ungefär såhär.

Men så är det inte längre. 3 täta graviditeter med tillhörande 6-9 månader långa amningsperioder har kostat mig mitt svall. Det som tidigare gick att skriva hem om och stoltsera med hos frisören (hur många gånger har jag inte fått höra kommentarer som jaha, nu får jag skicka saxen på slipning) är nu mest att likna som en skamklippt nakenhund. Typ såhär.

   
Det kanske kommer tillbaka. Eller inte. Vi får väl se. Jag slipper i alla fall klippa mig lika ofta. Och det är ju bra.

INTJ, 4 barn och tungsinne

För er därute som kanske inte lider av depression periodvis kan det vara svårt att förstå hur man kan halvslöa i soffan med hel familjen och tycka att det mesta suger.
   Alla 4 barnen är friska och utvilade, maken håller dem sysselsatta med ett spel. Själv har jag den minsta på magen och kramas för allt vad tygen håller och lite till.
   Hemmet är i harmoni.
   Jag har precis sovit middag. Det är lördag. Vi har en ny snygg fåtölj. Bilen är nyservad. På spisen kokar en omgång gottgottgott kött till middagen.
   Jag har gått ner 5 kg på 7 veckor och lyckats få tag på lite kläder (den uppdaterade vet att det inte är en så trivial sak som det kan verka) som jag faktiskt känner mig fin i.
   Med andra ord. Allt är på topp. Livet på en pinne. Hemmet är fullt av kramar och glada skratt.

Men nej. Inte jag. Jag är förlorad i kriget med mig själv, såsom Thåström uttryckte saken en gång i tiden. Sinnet väger tusen ton. Hjärnan är tom. Det känns som om det inte finns något kvar inuti. Inget i huvudet, inget i kroppen. Ett tomt skal.

Och då, just då, hjälper det inte alls att allt runt omkring är balsam för själen. Jag skulle vilja vara själv. Helt själv. Alldeles ensam. Inte bara några timmar, utan några dagar. Veckor. En del av mig vet att jag ligger back på den, för den introverte, så helt livsnödvändiga tiden för sig själv. Oändligt back. Jag kallar det inte egentid, för det är inte det det handlar om. Det handlar om alla de timmar den introverte behöver för att bara vara alldeles still i sitt sinne. Hämta energi. Ladda. Slappna av. Läka.

Det är svårt, mina vänner. Att ha sånt. Att få sån tid. I ett hem med 4 barn. Att låta melankolin svepa med mig på en våg av slummer och tappad tidsuppfattning. Lägga patiens. Pussla. Ligga alldeles still och lyssna på bra musik alldeles för högt.

Men sådant utrymme finns inte. Inte än på många år. Och då får det ta uttryck i en orkeslöshet som idag. En oförmåga att få något gjort. Att lite lite inte förbruka de sista resurser som finns. För idag går jag på bara ångan. Och knappt det.

Älskade familj. Ni är det bästa och finaste i hela världen och ni betyder allt, utan er är det ingen idé med någonting.
  Men idag hade jag behövt vara utan er. Idag läcker jag som ett såll, det blöder ur djupa sår i hela min rustning. Jag hade behövt krypa undan och pyssla om mitt skydd.

Men det får bli en annan gång. Om jag andas djupt orkar jag återigen få ihop alla och gå ut en sväng till lekplatsen och ett varv i området för att få den minsta att sova och de större att cykla av sig spring i benen. Min tur får komma en annan dag.

Back 3,3 kg på 5 veckor

Jajamen. I morse var det dags för invägning, såhär 5 veckor in i det hårda (ironi) arbetet. Vågen stannade på 76,6 vilket innebär en viktminskning på 3,3 kg. Och måttet över magen visade på klädsamma back 5 cm. Det är ganska najs. 5 cm på magen på 5 veckor.
   Jag är inte naiv. Den hastigheten kommer inte hålla i sig. Men det hjälper ju till att motivera.

Så, carry on, Sträng. Du är på.

Fett och dammsugning

Ja det var ju det här med vikten. Jag är inte typen som här skriver upp exakt vad jag gör på dagarna och vad jag äter för att sen redovisa en massa data om verkningsgraden på uppoffringarna.
   Men lite ska jag berätta. Ändå liksom. Fast på ett annat sätt.

Jag gör Pilates. Trendigt som sjutton. Fast jag har gjort det till och från nu i 10 år, så för mig var det ingen fluga som försvann lika fort som den kom. För mig är det den perfekta träningsformen. På så sätt att jag kan ligga här och sprattla på golvet som en skalbagge på rygg helt själv utan att göra mig till fullständigt åtlöje bland andra människor. Så slipper de ha medlidande också, tänker jag. Eller bli avbrutna, i sina egna fint utförda övningar, av kvävda skrattattacker av blotta åsynen av en vältande fru Sträng när jag gör the teasers (en styggelse till övning för er som inte är insatta). 
   Så, in the safety of my own home, som amerikanerna skulle uttryckt saken, slipper jag också ha komplex för hur duktiga alla andra är. Det är toppenkanon.

Men. Tyvärr. Ett minus. Inte nog med att man ligger där på golvet och sprattlar förtvivlat för att inte ramla omkull i det ena balanskonststycket efter det andra. Man ser också hur fruktansvärt dammigt det är under alla möbler.
   Så ofta som jag dammsugit detta hemman senaste månaden har jag aldrig gjort förr. Jag kan liksom inte med annat.

Ah well. Det var träningen det. Maten då? Jo, medan jag laddar inför att ta fram dammsugaren. Igen. Tar jag en kopp kaffe till. Men lite extra kokosfett i. Så extremt är det ser ni. Barockt, kanske ni tycker. Men det funkar. Och det finns fördelar med allt. T ex behöver jag inte ta lypsyl lika ofta när jag har fett i kaffet.

Ledigt och ledigt. Definiera ledigt.

För oklart vilken i ordningen, går nu fru Sträng på samtal. Den här gången hos psykolog via mödravården. Tjohoo och tjohopp. Neverending story.
   Vi är tillbaka efter sommaruppehållet och sist skulle det sammanfattas lite hur semestern varit och sånt. I och med att vi just nu har en teori om att mitt deppande och tungsinne har stor grund i att jag är... trött och lite slutkörd helt enkelt, var hon självklart intresserad av om jag hunnit vila något.

Hon: "Hur har du haft det sen sist?"
Jag: "Jodå, det har varit riktigt bra. Jag har varit mer ledig än jag varit på 10 år tror jag. Riktigt skönt faktiskt."
Hon: "Vad bra. Var det svårt att få till?"
Jag: "Njae... Maken var bortrest på jobb första veckan på semestern vilket innebar att jag var ensam med alla 4 barnen i 9 dagar med dagis och fritids stängda. Och då gick det liksom inte att jobba samtidigt helt enkelt, så jag fick verkligen tvingas att vara ledig direkt. Väldigt effektivt sätt att varva ner på."

Tystnad. Frenetiskt antecknande psykolog.

Hon: "Bara sättet du uttrycker det på säger mig en hel del om vilken nivå du är van vid. Att vara ensam med 4 barn utan dagis och fritids 9 dagar i rad, är vad du kallar att vara ledig, att varva ner. De flesta andra hade nog inte sett det som ledigt alls."
Jag: "Nehej?"

Men det var något jag tog med mig hem från det samtalet. Det är kanske så att det är ok att känna sig trött ibland. Att det är ok att inte orka med allt hela tiden. Det kanske är ett pressat läge jag är i ibland och då och då kanske jag till och med kan anses ha lite rätt i att tycka synd om mig själv och tycka att jag skulle förtjäna lite tid att pusta ut på.
   Inte vet jag.
   Vet du? Vad är att vara ledig för dig?

Sträng på Lyran. Nu även som viktblogg.

GI. Viktväktarna. Cambridge. Itrim. 5:2. Kalori in, kalori ut. Nutrilett. 16:8. LCHF. Palio. Stenålderskost. Medelhavsdiet. Ät var tredje timme... Sunt förnuft? Till slut snurrar det ju bara i huvudet. Och så skiter man i allt och drar i sig en påse ostbågar och ett stort glas cola. Sod it. Vem ska man tro på. Ingen tydligen. Alla har fel.

Men ändå har man ju de där 10-15 kilona man skulle vilja bli av med, eller hur? De där man lagt på sig sen man blev sambo, sen man födde barn, sen man fyllde 40, sen man började gymnasiet eller... jag vet inte. Alla har sin tidpunkt.
   Själv är jag en smal person. Visst, där ett tag under gymnasietiden inte helt hälsosamt smal, men skulle nog inte klassa det som ätstörning, mer slarv och tonårigt "orkar inte".
  Jag är 1,75 lång, vägde som smalast strax under 50 kg, vilket inte alls är bra, men den tiden är för evigt förbi som tur är. Men jag trivs inte i mina nuvarande nästa 80 kg heller. Mittemellan, liksom i mellanmjölkens land, mår jag bäst. 65 kg, där känner jag mig hemma. Där är kroppen min och allt är bekant.
   Den uppmärksamme vet att jag haft fullt upp med att föda barn de senaste åren. 3 förlossningar på 3 år och 8 månader. Innan jag la mig till med denna hobby vägde jag in mig på just 65 kg. Då var jag stolt och nöjd med upplägget. Jag varvade promenader och Pilates om vart annat ett par gånger i veckan med ett maniskt driv och tänkte på vad jag åt. Och just det, så var jag deprimerad och stressad också. Och en massa annat som jag inte tänker gå in på här.
   Nu är det 5 år sen dess och jag har nu varit gravid eller ammat om vartannat dessa fem år i streck med avbrott för 6 månader mellan 2:a och 3:e graviditeten. Och så är jag snart 40. Så här befinner man sig i uppförsbacke redan från början.
   För tre veckor sen vägde jag in mig på 79,9, bara 2 kilo från min all time high utan bebis i magen.  Det är inte jag. Jag glider runt bland klädkedjornas XLNT och Big is Beautiful och allt vad de heter och försöker lika illamående som hjälplös att se vettig ut i kläder. Jag har liksom inget val, för jag ser inte vettig ut utan kläder heller.
   Det handlar inte om att ha kropp som en fotomodell. Det handlar om att vara jag själv igen. Den jag känner väl och den jag gillar att hänga med. Lätt i kroppen och med driv i steget. Inte trött, öm och hängig.

Ah well. 79,9. Låt oss säga 80. Det är 15 kilo som ska bort. Jag har 4 barn och eget företag. Någonstans här gäller det att inse sina begränsningar och inte sätta för höga mål på det här. Också. Realistiskt. En plan jag kan hålla. Så jag inte blir besviken på mig själv. På detta också. Och delmål. Det har jag hört är bra. Ta elefanten i bitar liksom, för man kan inte få i sig hela på en gång.

Så då tänkte jag på alla dieterna och modellerna högst upp i detta inlägg. Man kan välja att se det som en skål med godis: mums, vilken ska jag ta? På sista tiden har ju vågorna gått höga i media där LCHF och 5:2-dieterna fått ordentligt på pälsen. Och anhängare där har bitit tillbaka. Tonen har varit bitter och upprörd. Underhållning nästan. Som att kolla på en tennismatch. Och alla hävdar att de har rätt och att alla i det andra laget är på väg att dö på alla upptänkliga fasansfulla sätt.

Var och en ska gå på det de tror på. Men om man, som jag, tidigare gått på den fettsnåla varianten med täta måltider och haft fruktansvärt dålig framgång med det, kanske man ska testa något annat. Mellan de två sista graviditeterna gick jag ner 7 kg med LCHF och mådde finfint. Jag har flera i min närhet som blivit av med mycket mycket mer än så på LCHF.
   Så jag tror på LCHF. Och nej, det är inte så extrem mat som media ibland gör gällande.
   Sen är det lite olika hur mycket kolhydrater man tål. Det finns de som reagerar fort med viktuppgång om de kopplar på kolhydrater igen, men dem tillhör inte jag. Så jag kan hållas med en  mindre strikt LCHF-variant. För ni förstår, alla därute, man kan faktiskt välja själv hur man vill göra. Hitta den modell som funkar bäst för en själv. Och ta konsekvenserna av den. Precis som med allt annat här i världen.

Många av de som förespråkar LCHF hävdar vidare att träning inte gör nån större verkan på vikten i sig, om man inte pratar om minst en timmes träning om dagen. Detta innebär inte kritik mot träning i allmänhet, för då tolkar man dem fel, men att tro att man kan träna sig smal utan att lägga om kosten gör en nog lite besviken på sikt.
   Jag vet inte jag. Efter att ha haft några vändor tidigare i livet då jag gått ner i vikt har jag lagt mer krut på träning än mat, vilket har lyckats. Märk väl dock att jag med träning menar promenader, vanliga gamla hederliga timmar i rask promenadtakt, och senare även med tillägg av Pilates, vilket jag sköter i lugn och ro hemma framför TV:n (avskyr gym och sånt med ett kallt, dovt, isande hat). Så om träning funkar eller inte... därom tänker jag låta de lärde fortsätta tvista. Var och en är stark i sin tro. För min del har träning absolut gjort mer till än från. Indirekt tror jag den är fruktansvärt viktig även för viktnedgången. Med några timmars träning i veckan sover man bättre, känner sig starkare i kroppen, hanterar stress bättre och verkar få ett allmänt mer avspänt förhållande till det mesta. Vilket gör allt annat i livet, från dieter till trotsiga småbarn och bilköer, lättare att hantera. Men det är jag som lekman som tror det. Baserat på egen erfarenhet.
   Och det där med deltidsfasta, intermittent fasta, 5:2, 16:8 och allt vad det är. Det kommer som en skänk från ovan för en 4-barnsmamma. Att det är ok att skippa ett mål här och där, slippa känna sig slarvig och skyldig om planeringen spruckit en dag. Och det är det mycket lättare att göra när man har LCHF som bas då man klarar sig mycket längre mellan målen utan att falla igenom som på kolhydratmat. Obs, innan ni får slaganfall därute, så pratar jag alltså om att JAG missar ett mål mat här och där, INTE barnen. Med dem är jag noga. Jag blandar inte in dem i min kamp mot min vikt.

Så där har ni det. Min modell som jag tänker testa. En mindre strikt LCHF (med dragning åt GI-hållet) kombinerat med promenader och Pilates, målet är sammanlagt 4 tim/vecka (utan att slita huvudet av mig själv och tröstäta en chokladkaka till om jag bar lyckades få till 1 timme en vecka). Och att hoppa över något mål ett par gånger i veckan. 

På det sättet hoppas jag minska stadigt med ett snitt om 1 kg och 1 cm på magen per månad. Just så, inget sprinterlopp, utan en riktig långdistanssatsning. Eftersom jag gått ner 2 kilo på detta redan nu på 3 veckor har jag nu bara 13 kg kvar. Håller jag planen kommer jag att vara i mål om ungefär ett år.
  Det är den långa planen. Men som delmål är nu att vara nere på 74 kg till jul och är därmed tillbaka på vikten jag hade före senaste graviditeten 9 månader efter förlossning.
   Och det passar väl utmärkt att avrunda det hela med en riktig klyscha: tar det 9 månader att lägga på sig graviditetskilona, tar det 9 månader att bli av med dem. Eller hur.
   Med denna äppelkäcka avslutning bjuder jag in intresserade att följa med på resan. Det kommer vara jättetråkigt. Men så är det ju nu en gång för alla det här med förhållandet till våra egna kroppar här i västvärlden.
   Men det är en helt annan historia.

Mjölkstockning och regn när fru Strängt testat gränserna

Idag är det mulet och det ser ut att vankas regn när som helst. En dag inne. Jösses. Känns ju som hundra år sen sist. Det har inte varit somrar att skriva hem om de senaste 5-7 åren, så det har varit en annorlunda känsla i år.
   Och fru Sträng har varit ledig, hör och häpna. I så gott som tre veckor nu har jag knappt jobbat alls. I tre veckor... Det är snarast att betrakta som personligt rekord på i alla fall 12 år. Och det ser ut att fortsätta en vecka till, har inget särkslit som hänger på håret. Det är till att utmana sig själv, Ta in nya intryck. Ledigt, liksom. Semester. Ibland går tydligen även fru Sträng som en vanlig människa på stan.
   Så jag har passat på att utmana mig själv ytterligare denna semester. Personlig utveckling tror jag det kallas. Att få de där myrorna inne i hjärnan att trampa upp en ny stig som ligger strax bredvid - eller kanske en bra bit bort - från den gamla.
   För er där ute som inte har samma fobier och sura citroner som jag kan det verka löjligt. Men för mig är det stora saker.

Att tömma ut vattnet i lilla poolen, städa den (vilket innebar att byta munstycke på vattenslangen) och fylla på nytt.
   Att vara ensam med barnen i 9 dagar, att andas in och svettas ut och hantera konflikter, matlagning och blöjbyten.
   Att inte ligga vaken nätterna igenom och inbilla mig att en zombieattack precis påbörjats och att jag som ensam vuxen ska rädda 4 barn varav tre behövs bäras under såna omständigheter.
   Att söka rätt på textning till filmer sonen och jag avnjutit tillsammans kvällstid. Att synka nyss nämnda textning.
   Att fickparkera.
   Att handla på loppis, 6 råsnygga muggar för 20 spänn. Ett klipp. Har aldrig förr handlat på loppis.
   Att fråga en granne om hjälp med att bli hämtat när jag lämnat bilen på verkstad.
   Att komma på att beställa tårtor i tid före kalas. Sånt brukar jag komma på när man står i affären samma dag och då brukar man inte lyckas att få tag på en finfin moccatårta.
   Att grilla. Jag har alltså tom tänt en grill denna sommar. Allt med fin framgång. Denna ena succén större än den andra.
   Och sist, men inte minst, sänkte jag igår min bleka lekamen i västkustens ljumma vatten. Machete don't text. Sträng badar inte. Liksom. Ändå, så plötsligt hände det. Men då. Då var succén slut. Världen kan bara hantera så mycket. Högmod går före fall.Som ett brev på posten fick jag betala mitt badande med mjölkstockning.

Och så regnar det också. Nu kan det aldrig bli bra igen.

Det finns fördelar med allt. Även hängbörst.

Det kostar på att bli gammal. Eller ja, gammal och gammal... men medelålders. Snart 40.
    Det kostar också på att föda barn. 4 stycken så långt. Och det är väl tänkt att det ska räcka så. Såväl huset och bilen och hjärnan är fulla nu. Fysiskt, logistiskt och mentalt, liksom.
   Ett av prisen jag fått betala för att uppnå en så aktningsvärd ålder och vara stolt mamma till världens bästa barn är hängbröst. I ungdomen var brösten mest lika ett par tofflor av Aladdin-tusen-och-en-natt-modell.
   Så är det inte längre. Bara att bita ihop och komma igen.
   Men det har en fördel. Och det är inte så dumt. Jag kan ligga på rygg och amma bebisen som ligger bredvid. Praktiskt. Och helt modernt dessutom. Det är flexibilitet det, anpassningsbar, tillgänglig. I dessa tider då man ska få ha valfrihet i allt. In absurdum.

Ha en skön dag i sommarsolen.

INTJ och fest

Som introvert är det knivigt att hänga med på noterna när det är fest. Varför är det kul? undrar man oftast. Vad är grejen? Hjälplöst försöker man förstå. Det är som att alla talar samma språk som jag, men att man inte känner igen dialekten.
   För mig är det oftast en fråga om att undvika det hela, men då och då måste Fantomen gå som en vanlig människa på stan och så hamnar man i ett mingel någonstans.
   Sittande på en stol, smuttande på sitt glas vin i lugn och ro medan man tittar på folk. Det är så det brukar sluta. Märk väl, jag trivs finfint där i det sammanhanget. Med min inre dialog, mina tankar som då och då flyter ihop med det jag har framför näsan.
   En annan typiskt introvert personlighet inom populärkulturen är Dexter, allas vår
favoritseriemördare.

Precis som jag har han fått lära sig vad som är ett socialt gångbart beteende. I ett avsnitt går han på en klassåterträff (förvisso har han andra skäl att vara där än att säga vagöru nuförtiden). Och få gånger har någon sammanfattat den introvertes syn på masspsykos i form av fest med gängdans:

"I have no idea what "hammer time" is... or how it differs from regular time."

Se det underbara klippet nedan.

Dexter Hammertime

 

 

 

God kväll. 

Så vill jag att mina döttrar ska se ut

Vad har hänt med fru Sträng, kan man undra. Girl Power, feminism, jämställdhet. Ingen ände. Jag verkar ha kommit in i ett stim med inlägg som berör dessa ämnen. När Fan blir gammal blir han religiös, antar jag.

Jag hittade en artikel/blogginlägg eller vad sjutton det nu är. Länken till hela texten får du här:
http://www.rolereboot.org/life/details/2013-06-how-i-want-my-daughter-to-look

Det är en text om en kvinna som fick panik när hon insåg att barnet hon väntade var en flicka och inte en pojke. Inte så att hon inte ville ha en tjej, utan bara det att hon hela tiden föreställt sig sitt barn som pojke. Såsom det kan vara ibland. Jag vet precis, tänkte likadant med mitt första barn. Det är klart det är en kille, liksom. Värdeneutralt.
   Hennes panik bottnar sig snarare i hur hon ska klara av att fostra en flicka under rådande omständigheter i samhället. Med den skeva mediebilden av hur en kvinna ska vara och framför allt hur hon ska se ut.
   Hon får panik över att dottern skulle se ut som hon själv. Jag kan identifiera mig i det också. Jösses, liksom. Ska hon behöva gå igenom samma självförakt i förhållande till sin spegelbild? Men så tänker hon en gång till. Och det finns hopp. Som tur är. "I know that she will not be me, even though she is inside my body right now. She will be this complete other person. But maybe, just maybe, she will rock these genes I’ve given her. Maybe she will take them farther than I ever could. Maybe she won’t give a shit."
  Heja heja, tänker jag. Och jag klistrar in, rakt av, hennes önskan hur hennes dotter ska se ut.

I hope that she will look comfortable in her body
I hope that she will look happy
I hope that she will look like she can be bold when she wants to
I hope that she will look like she’s wearing clothes that she likes to wear
I hope that she will look like she’s taken the time to get to know herself
I hope that she will look like she laughs whenever she thinks something is funny
I hope that she will look like she has a pretty good idea where she’s going
I hope that she will look like she can forgive herself
I hope that she will look like she has plenty of fun
I hope that she will look like she isn’t afraid
I hope that she will look exactly like herself



Jag håller med så att jag kan gråta. Så är det, mina barn. Ta den skruvade och sjuka mediebilden av vad en tjej ska vara och hur hon ska se ut och kör upp den i kvinnoförtryckets alla upptänkliga analer. Put on your shitkickers and kick some shit.