Innan fru Sträng blev just fru Sträng

Jag har en vän vars dotter har en... låt oss kalla det faiblesse (läs besatthet) för Eric Saade. Ponera att hon heter Maria Johansson. På facebook kallar hon sig helt sonika M Saade Johansson. Då vet man att det är på riktigt.
   Men det fick mig såklart att fundera över vad jag själv skulle valt att kalla mig på facebook om det hade funnits under krita-perioden, då jag var runt tio? Ja, lite enligt nedan hade det nog varit. Jag var inte så monogam i de åldrarna, men jag hoppas att ni inte dömer mig alltför hårt ändå. På den tiden hette jag inte Sträng i efternamn, men för att ni ska kunna hänga med, kör vi på det ändå.
   A Herrey Sträng (japp, tyckte Richard var hemskt söt när jag var tio år och de vann Eurovision, kanske inte mitt ljusaste ögonblick).
   A Gibson Sträng (någonstans där kring Dödligt Vapen-filmerna, hade jag helt klart kunnat tänka mig att vara fru Gibson Sträng).
   A Schwarzenegger Sträng (på 80-talet, när det gjordes filmer som Conan Barbaren, var ingenting omöjligt).
   A Bon Jovi Sträng (ni måste förstå; Slippery When Wet kom när jag gick i sjuan och antalet timmar jag hånglade till Wanted Dead or Alive, vågar jag inte ens tänka på).
   En annan av 80-talets stora rockers var också aspirant på namnplatsen: A Lee Roth Sträng. Som namn sett, ett av mina personliga favoritförslag så här i efterhand. Lee Roth, rätt fränt... Men David Lee Roth själv, dock... vad hände? Han klippte av sig håret och plötsligt såg han ut som Jonas Gardell.
   Efter att ha sett filmen Youngblood (se även inlägget Mjukporr 80's style), hade jag en tid en tanke på A valfritt-hockeyproffs Sträng. Då, som nu, kunde jag inte så många namn på sportutövare över lag, men Gretzky hade jag hört var en av de största. Lite för gammal, men vad sjutton (ironin är att jag sedermera fick barn med en man som är född samma år som Gretzky; där fick jag för det)... A Gretzky Sträng, kanske?

Nåväl. Det var 80-talet det. Sen kom 90-talet med verkligheten och då slutade jag drömma om vad jag skulle heta när man blev stor; det handlade om att överleva dag för dag.
   Gifta mig? Skulle inte tro det va. Sambo tre gånger, barn med en av dem, men förlovning, giftermål och/eller namnbyte? Absolut inte. Kom aldrig ens på tal.
   Så träffade jag till slut den bäste, the One. Vi skaffade barn ögonaböj och gifte oss strax därpå. Faktiskt - helt oväntat och otippat - på mitt initiativ. Och DÅ först byttes det namn. Men inte som man kan tro. Maken bytte efternamn från A till B. Och jag bytte efternamn från C till Sträng. Ett tag hade vi 5 efternamn i vår familj på 4. Sådär riktigt modernt, liksom.
   Så när jag till slut hade läge att byta efternamn och ta namnet till mannen jag älskar, valde jag att gå några generationer tillbaka i min egen släkt istället och ta ett gammalt släktnamn. Så kan det gå.

Trevlig långfredag.

Har varit upptagen med att slappna av

Hej bloggen

Ursäkta att jag inte hört av mig på länge. Det har varit så mycket det sista. Eller ja, det var mycket tills alldeles nyligen, men sen lugnade det ner sig och jag har sista tiden arbetat hårt på att landa, slappna av, vila, sova, vara med familjen, känna solens strålar i ansiktet och äta gott. Jag har behövt läka. Hitta lite glöd och glädje, du vet som vi pratat om så många gånger.
   Så, sen sist kan jag glädja dig med att jag gjort stora personliga framsteg. Dels känner jag det själv och dels kan såväl terapeut som omgivning intyga att de så sakta sett lugnet återvända till fru Strängs aura. Som exempel kan jag nämna att jag för en dryg vecka sen utförde ett mindre hjältedåd med mina mått mätt. Jag körde sonen till ett kalas på ett av de stora shoppingcentren i staden. För bara några månader sedan hade den situationen skapat stor ångest: Jaha, hur kör man dit? Var hittar jag parkering? Vad ska jag göra under de tre timmar kalaset pågår? Usch vad jobbigt. Mycket folk, lönehelg. Åh, INTJ, hur ska det här gå? Ååååångest... kallsvettning... Tyvärr sonen, vi kan inte åka dit på kalas... 
   Men nej, kära blogg, denna gång icke så. Jag andades, surfade runt innan för att se vilka affärer som fanns i närheten, ställde in mig på stora folkmassor och alldeles för många intryck, andades igen och gav mig iväg. Hittade ok parkering och tillbringade sen tre timmars egen tid med att gå i affärer. För att inte vara helt blockerad gjorde jag, innan jag åkte, en lista på affärer jag skulle kunna kolla i och vad jag skulle kunna köpa i de olika. I lugn och fin takt knatade jag på och tre timmar senare hade jag fått tag på det mesta på listan. Med humör och förnuft i behåll. Och inte nog med det. Redan samma kväll använde jag en av de tröjor jag köpte. Small step for mankind kanske, men ett djävulskt giant leap för lilla mig. Annars, som du vet, brukar jag helst vilja se att mina nya kläder parar sig ett tag (gärna fram till nästa säsong) med mina gamla i garderoben innan jag ens tar bort prislappen. Under den dryga vecka som gått har jag använt nästan allt det jag köpte då. Undrens tid är inte förbi. Inte i min vildaste, hade jag väl vågat hoppas...

Vidare har jag plötsligt sett tydligt vad mitt största uppdrag som förälder är. Som du vet bloggen, är jag en funderande och grubblande person som ofta ödslar onödigt mycket tid på att komma på meningen med allt. Men nu vet jag min arbetsorder som förälder, min arbetsuppgift, vad som måste göras. Jag har blivit lite klokare. Och så enkelt det är, så självklart, så glasklart, nu när jag ser det så tydligt, när jag lyckats formulera det för mig själv. Därmed inte enkelt att genomföra dock, men jag ser målbilden, hur det blir när jag lyckas. Och framför allt vet jag hur det blir om jag inte lyckas.
 
Men, bloggen min, det hinner jag tyvärr inte fördjupa mig i idag. Älskade maken och jag har börjat se om den fantastiska Battlestar Galactica, som vi såg precis när vi träffats för drygt 3 år sen. 3 fantastiska år, som samtidigt känns som 10 eftersom så mycket hunnit hända. Och nu ikväll vankas ytterligare ett par avsnitt och just ikväll prioriterar jag de avsnitten, lite choklad och fotmassage framför att blogga. Jag hoppas du förstår mig. Det vet jag att du gör, efter allt som vi varit med om tillsammans du och jag. Riktiga vänner vet vad som behövs och när det behövs.

Vi skrivs snart igen.
Din tillgivna

Undrar om Ragdoll Production ser drogerna som en förmån

För den uppdaterade är det ingen nyhet att det i familjen finns tre barn. De två små är i åldrarna ett samt två och ett halvt år. Drygt. Ish.
   Den stora gillar Pippi Långstrump, Emil, Alfons Åberg, Hitta Nemo... En allätare helt enkelt. På senare tid har hon dock fått upp ögonen för ett par av Ragdoll Productions storsäljare, nämligen Teletubbies och I Drömmarnas Trädgård. Dessa två serier går därför regelbundet för fullsatta salonger här hemma. Såväl hon som lillasyster kan bli sittande långa stunder framför detta.
   Själv tittar jag lite då och då, sådär lite över axeln, förundrad, glad och besvärad på en och samma gång i en salig röra.

Teletubbies fattar jag inte riktigt. De heter Dipsy, Laa-laa, Po och Tinky Winky. De dansar. Och är glada. Och färgglada. Och visar TV på magen. Där barn dansar. Typ så.
   Men jag förstår att det här liksom var uppvärmningen, stretchandet inför den stora utmaningen. För några år senare släppte samma produktionsbolag, Ragdoll Production, det fantastiska I Drömmarnas Trädgård. Och det här, det är bra skit det. Det är liksom som att gå från ett test av en programvara direkt till version 4.0. Det är grymt. Och det är påtänt. Det måste vara påtänt.
    För, ärligt talat... Hög på syra i början av 90-talet - vem önskade inte i sitt inre då att bli hämtad ut på äventyr i Pinky Ponk? Kolla bara...

Inne i Pinky Ponk kan figurer som Tomblibooerna och Makka Pakka sitta och fika. Det känns som en färgglad version av Korova Milkbar (favoritbaren i A Clockwork Orange, för den påläste), där Tomblibooerna avnjuter diverse fluoriscerande, pastellfärgade drycker för att då och då brista ut i lite spattig fridans. Om det är en modern variant av Moloko Vellocet de dricker, kommer jag förmodligen aldrig att få veta, men jag har mina misstankar...

Sen är det det här med proportionerna. På bilden ovan ser man ju att Pinky Ponken verkar vara jättestor om Tomblibooerna, som känns i storlek ungefär som barn, är så små inuti där. Men... Och det är här det blir lite Alice i Underlandet av det hela. I den fantastiskt sköna White Rabbit från 1967 sjunger Jefferson Airplane:

One pill makes you larger
And one pill makes you small
And the ones that mother gives you
Don't do anything at all
Go ask Alice
When she's ten feet tall

Lite så är det för Makka Pakka och de andra. I förhållande till vissa saker är de jättestora, men de sakerna i förhållande till andra är små, där Makka Pakka är mycket mindre...

Lika härligt knäppt är det med Pontipinerna och deras grannar Wottingerna, som är små dockhusfigurer. Iggle Piggle och Upsy Daisy är också viktiga figurer. Lite mysiga, mulliga, glada... Och politiskt korrekta, såklart...

Och så är det alltid fint väder. Sådär härligt sommarmorgonljust. Sommarlovsljust. Alla är glada, snälla, dansiga och härliga. Jag tänker lite på den intervju jag såg med salige Dennis Hopper. Under en av sina mer... låt oss säga experimentella perioder, hade han gått ut i trädgården för att kissa och, som han sa: "Jag trodde jag var en galax." Miljön i I Drömmarnas Trädgård skulle lätt kunna vara den typen av galax.
   Men... Säg den stilla frid som varar för evigt i ett ljuvligt Eden. Någonstans där i skogen smyger jättelika, knepiga varelser omkring... Kan skrämma skiten ur vem som helst. Jag tänker på filmen Ghostbusters och Marshmallow Man:

Även kultklassikern Killer Klowns from Outer Space gör sig påmind. Stora, färgglada clowner som i parad drar igenom stad efter stad och tillfångatar människor...

Fast I Drömmarnas Trädgård heter de Haahooerna och ser ut så här:

Lite samma upplägg tänker jag. Och på In the Night Gardens (alltså officiella hemsidan) webbplats kan man läsa om Haahooerna att de: The Haahoos are five enormous pillowy characters, who roam about the garden at a leisurely pace. Mycket betryggande...


Men ändå. Jag gillar det. Jag klarar inte av timme ut och timme in av detta färgglada, syrapåverkade solljusdränkta landskap, men i små doser... gör det mig glad och varm i hjärtat. Och barnen är som förtrollade, vilket gör mig glad en gång till när jag får tid att göra lite annat - kanske till och med sådan lyx som att gå på toaletten ensam. 


Fast jag undrar om Ragdoll Production ser drogerna som en löneförmån och aktivt ombesörjer en jämn tillgång, eller om de vänder andra kinden till medan de inte låtsas om det skick medarbetarna är i när de kommer in till jobbet på morgonen... 
   Oavsett vilket, vill jag tacka dem. Nu kan man för en kort stund leva i en sådan skum värld utan att behöva skada sin egen kropp. För det är jag er evigt tacksam. 

Feel that sting, big boy?

En scen ur Pulp Fiction. Jajamen, jag har i detta inlägg dammat av det gamla örhänget. Om det nu är ett lämpligt epitet för en film. Örhänge. Well. Idag är det det.
   Scenen är när bossen Marsellus Wallace (underbart härlige Ving Rhames) pratar med boxaren Butch (Bruce Willis) om att han ska lägga sig några ronder in i nästa match. Butch är väl inte väldigt pigg på upplägget och är lite... motvals.
  Wallace säger då:
   "The night of the fight, you might feel a slight sting. That's pride fuckin' with you. Fuck pride. Pride only hurts. It never helps. You fight through that shit."

Jaha, och vad är det med det då? tänker vän av ordning. Jo, liknande, fast ändå inte alls, har jag haft det den senaste tiden. Jag undrar när min tillvaro - om någonsin - kommer bli Marsellus Wallace-fri.

Yoda, alltid uppdaterat och modernt

Såhär på fredag eftermiddag bjuder jag på lite kloka ord från allas vår mästare, Yoda. Ständigt aktuella tankar, det är. 


“Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.”


“Ohhh. Great warrior. Wars not make one great.”


"Do or do not. There is no try."


Word.

Om att fånga dagen

Återigen plockar jag fram några sköna Six Feet Under-citat ur rockärmen...

Först, om att fånga dagen. Typ.
-Well, would you change anything?
-Like what?
-Like who you're with, what you do or what kind of person you are? Because if you would, do it now. 
-Whoa, dude, that's really harsh. 
-Well, look. This is it, Tom. This is all we have. Right here, right now.


Och sen, om att vara människa. I alla fall så som jag ofta ser saken.
-Let's face it buddy-boy, there's two kinds of people in the world. There's you, and there's everybody else. And never the twain shall meet.

Och sist för idag, om att inte ångra något.
 -I wouldn't change anything. If you change one thing, that changes everything. And some things are the way they should be.

Six feet under, citat om livet

För er som missat serien Six Feet Under, kan jag bara beklaga sorgen och samtidigt glädjas med er åt vad ni har kvar att se fram emot.
   Jag ska inte fördjupa mig i seriens karaktärer och budskap och allt vad det är, utan bara helt enkelt rada upp ett helt gäng underbara dialoger. Ni som sett den kan kanske placera vem som sagt vad och i vilket sammanhang, ni andra får väl gilla det ni gillar och strunta i resten. För att det inte ska bli för mycket, kommer citaten i detta inlägg att fokusera på döden kontra livet. Typ. Något jag lägger onödigt mycket tid på att fundera över.

Nathaniel Sr.: So many questions. Why couldn't you ask 'em when I was still alive? It's okay, I couldn't answer most of them anyway, unlike now. Now I'm a fucking prophet.

Nate: All right.

Nathaniel Sr.: Think I'm kiddin,' buddy boy? That's one of the perks of being dead: you know what happens after you die – and you know the meaning of life.

Nate: That seems fairly useless.

Nathaniel Sr.: Yeah, I know – life is wasted on the living.

Nate: Could've told me you were proud of me.

Nathaniel Sr.: Never around for me to tell, which is exactly what I was proud of you for. Therein lies your Catch-22.

Nate: So what's the meaning of life?

Nathaniel Sr.: You really wanna know?

Nate: I don't know. Will it fuck me up if I do?

Tracy Montrose: Why do people have to die?

Nate: To make life important.

Nate: [as imagined by Brenda] I'm just saying you only get one life. There's no God, no rules, no judgments, except for those you accept or create for yourself. And once it's over, it's over. Dreamless sleep forever and ever. So why not be happy while you're here. Really. Why not?

Gabe: Life just wasn't the right environment for me.

Nate: I really thought I had like this profound revelation. Fuck, if this isn't what I'm supposed to be doing with my life, then what is?

Brenda: Living it. And you are doing that, so relax.  

Citat Pettsson och Findus

Jag har en faiblesse för Pettsson och Findus, ett av de mer kvalitativa barnprogrammen. Nedan citat är taget direkt från en av filmerna. Underbart. Och väldigt liksom mer uttömande än man vid första anblicken tänker. 


-Du skulle ha en fru, Pettsson.
-Nej, jag är för gammal och lat. Det skulle bli för mycket med en hel tant.

Balt... Baltazar, balt... Baltazar

Ni därute som är lika gamla och äldre(?) än jag, minns ni professor Baltazar? Kroatiskt barnprogram från tidigt 70-tal om den lilla professorn som löser problem hela dagarna i en underbart tecknad liten stad.
   Idag skulle jag vilja vara han. Jag funderar och funderar och funderar och det hade varit guld värt att sen bara gå till en maskin bestående av diverse trattar och snurror och ett gigantiskt öra, trycka på en knapp och vipselivips, sprakar det till och ut kommer några droppar färgglad vätska som jag då försiktigt kan hälla på golvet och så är problemet löst. Liksom, titta nu här vad farbror Frej tar fram... Och så är allt löst.
   Jag hade gillat det. Jättemycket.
   Men nu är det inte så.
   Jag säger som Mia Skäringer: hur är det då, i den fula verkligheten?
   I verkligheten är jag bara trött. Jag har funderat och funderat och värkt och funderat, vandrat fram och tillbaka i timmar, dagar, månader. Man tar kanske inte fler än 5-6 beslut av den här storleken i sitt liv. Och nu när jag är framme, är jag bara trött. Så trött så trött, inifrån och ut. En trötthet som känns som att jag aldrig kommer bli pigg, någon mer gång. Nu ska jag bara mana fram orken att genomföra det också.
   Jag får stoppa in lösningen jag kommit fram till i den gigantiska, imaginära trattsnurröronmaskinen och hoppas att det till slut trillar ut några droppar energikoncentrat. Balt... Baltazar, balt... Baltazar...

Mjukporr 80's style

Igår visade TV4 film Den Blå Lagunen. Utan att riktigt kunna säga varför, mest nostalgi tror jag, hamnade jag framför den. Först sådär lite löst medan jag matade och nattade barnen, men sen blev jag liksom kvar. Hjärnan höll på att koka över av tankar och funderingar och åsikter kring detta... fenomen. I första hand mindes jag ju självklart första gången jag såg den... Ah... Tidigt 80-tal, kan ha varit runt 9-10 år sådär. Generat varm fnittrade jag mig igenom större delen av filmen för att efteråt dra mig undan till flickrummet och läsa Starlet iklädd min fina Takano-overall (min var aprikosaktigt rosa) och drömma mig bort till öde öar och mannen i mitt liv. Där skulle jag få honom alldeles alldeles för mig själv, föda 68 barn och alltid ha fluffigt, nyfönat och fräscht hår. Bergsprängaren spelade säkert lite Italia-disco som soundtrack för mina drömmerier. Mmm... Kärlek verkade enkelt, men självklart vansinnigt spännande. Allt skulle liksom lösa sig, vi skulle gå omkring och le kärleks- och hemlighetsfullt åt varandra hela tiden, bara man fick honom lite för sig själv... Och bara han var söt, liksom.

Igår lämnade filmen bitter eftersmak. Själva kärleksdelen av det hela kan man ju skratta sig blind och flintskallig åt på samma natt, men som vuxen var det ju en del annat som vände sig ut och in. Sen när känns det helt ok att låta en 14-årig flicka springa omkring mer eller mindre naken i en hel film, badandes, krypandes runt på alla fyra? Och gossen ifråga var väl förvisso runt 18 när filmen spelades in, men han ser ju ut som 14 han också (om än mer biffig i kroppen, en 14-årig pojkkropp hade väl inte funkat riktigt). Skulle det kunna göras idag? Det hoppas jag inte. Men på 80-talet kom de faktiskt undan med nån känsla av oskuldsfullhet över det hela. Igår tyckte jag det var äckligt. Vad var syftet med filmen, undrar jag?
   Jag kunde inte med att se klart eländet, lätt illamående när det var dags för stackars lilla Brooke Shields att föda barn och då bytte jag över till VH1 och lite musik innan det var dags att avnjuta ett avnsitt House. Pang rakt in i Madonnas Material Girl, som nog var aktuell i mitt liv samtidigt som filmen ovan. Glättigt och lite oskyldigt utmanande. 80-talet, så var det då...

Sen drog minnet iväg längs Memory Lane och jag kom att tänka på några av de andra... låt oss kalla det erotik-utvecklande filmerna som kom en till livs på 80-talet... Jag tänker såklart spontant på... trumvirvel, tack...

I denna film, som ju är ytterst medioker när den är som bäst, finns det en scen när Rob Lowe och Cynthia Gibbs... Ja, låt oss säga att det blev en klar pulshöjning i den då 12-åriga kroppen. Jisses Amalia.
   Men visst verkade kärleken vara mer komplicerad nu än i Blå Lagunen? Hon är dotter till hans tränare och han bor hos en tant som helst tar betalt i natura för hyran och hans kompis (Patrick Swayze, salig vare hans själ) blir skadad i en match och...  Så mycket ANNAT jox det verkade finnas runt omkring som ska förstöra hela tiden? Ska det vara sådär jobbigt? Hmmm... Medan hormonerna snurrade så jag fick tinnitus satte hjärnan igång och fundera också. Vad krångligt det verkar vara, det där med kärlek och sånt. Det ska tydligen inte vara enkelt... Musiken som målade bakgrund till dessa nya funderingar var Slippery when wet av och med Bon Jovi och i de låttexterna kunde man läsa sig till kärleksbekymmer så det tjöt om det. Hemskt pinsamt såhär i efterhand. Och så hade man på nåt skumt sätt dubbel lugg också, en som stod upp och en som låg ner. Herregud, att det fick vara sådär....

Ett par år senare (minns nu att detta var 80-talet och att man i större utsträckning på den tiden höll sig till åldergränserna, så även om denna film jag nu ska nämna kom samma år som Youngblood, såg jag den inte förrän jag hade "åldern inne", om ni hajjar), kom nästa film på temat in i mitt liv. Och ja jävlar, vad det gick upp för en att det där med kärlek verkar vara ett elände snarare än något annat. Det börjar med attraktion och slutar med katastrof och under tiden förstår man absolut ingenting. Vilken film kan jag då tänka på? Jo, självklart det erotiska eposet:

Här hade jag följaktligen hunnit uppnå de aktningsvärda åldern av 15 år och hade hunnit en liten liten bit på vägen. Hångel var inget nytt och spännande i sig (även om resten var höljt i dunkel), men det var ju det där med relation/förhållande som var så avlägset, så konstigt (och är det väl fortfarande, vem kommer någonsin att förstå). Nu tyckte man ju att man var vuxen, man hade liksom inte chans och så på varandra längre, utan man var ihop. Och man pratade med tjejkompisarna om allt trassel man hade i relationen, saker som var rätt och fel och saker han sa och gjorde. Att se 9 1/2 vecka satte kropp och hjärna ur spel till att fungera normalt i skolarbetet på ett par veckor. Whitesnake lämnade intryck i det lilla tonårshjärtat och deras videos på temat gjorde det inte enklare.
   Hormonellt tappade man ju konceptet fullständigt vid blotta tanken på Mickey Rourke (betänk att detta var på 80-talet, innan karln fick för sig att han ville se ut som en blandning av en ny- och sönderopererad Courtney Love och en svensk Hollywoodfru) och nedgång till tunnelbanan en regnig kväll (ni som sett den vet vad jag pratar om, ni andra... jaaaa, your loss).  Men den delen av mig som försökte förstå sig på vad kärlek är? Ja, den tänkte ju på Mickey Rourke och ridpiskan som han drämmer till stackars Kimsan med i butiken. Eller när hon får krypa omkring på golvet och plocka upp skrynkliga sedlar han slängt? Vad är det frågan om? Vad är en del av relationen, vad är en del av spelet/leken och framför allt - var hör sexet hemma mitt i alltihop? Vad är vad?
   Snacka om förvirring? Hur ska man hitta sin egen plats i allt detta? Det verkar som att det inte är så enkelt som ett totalt beroende av varandra och fullständigt blind och villkorslös kärlek på en öde ö... Man ska ha koll på sin egen identitet i relation till den andres och till det gemensamma och mitt upp i detta ska allt manifesteras fysiskt också till viss del...  Det kan väl aldrig gå väl detta? Och hur ser det ut idag? Vilka filmer motsvarar de tre ovan idag, för dem som är 10-15 nu, 2011? Är det Canal Digitals eftermidnattsanalporr, 7 stora karlar på en liten tjej (har jag hört...)? Hur fan ska man förhålla sig till det när man är allt annat än halvfärdig ens som person?

Med tanke på komplexiteten i det sista stycket, borde man inte få ha sex förrän man är... runt 30? Livet är inte som i Blå Lagunen, mina vänner, alltför ofta åker ridpiskan (om än inte rent bokstavligt, så bildligt) fram och förvirringen är total. Jag är snart 40. Jag tror att man inte får så mycket mer koll på det hela.
   Men, can't live with them, pass the beernuts. 

Astrid Lindgren, Disney och Pixar i all ära men...

varken Emil, Pippi, Dumbo, Hitta Nemo eller Monsters Inc är så roliga fjärde gången man ser dem. Samma dag.
   Det här med att hoppa hit och dit en timme i taget är inte så barnvänligt. Eller föräldravänligt. Beror lite på hur man ser det. Enligt nu rådande tideräkning har jag varit vaken sen tio i fem i morse, varför TV:n får rulla. Varken barenen eller vi orkar med något annat.

Miss Ellie gone fishing

Jag bytte manusförfattare till serien om mitt liv som mig själv för drygt 3 år sen, ett riktigt snilledrag. Generellt har de skrivit briljanta avsnitt sedan dess, riktiga kioskvältare, spänning, romantik, drama och gärna allt på en gång. Men plötsligt, senaste säsongen, känns det som att de gjort Miss Ellie-misstaget. De har bytt ut skådisen. Tittarsiffrorna har dalat. Hon bär inte förklädet med samma grace och hon ler inte på samma plågade, moderligt förstående sätt som innan. Det är helt enkelt inte riktigt samma känsla längre. Miss Ellie, jag saknar dig, kom tillbaka.


En annan TV-serie som alltid piggar upp är Dr House: "Vill du ha en läkare som håller din hand medan du dör, eller en läkare som ignorerar dig medan du blir frisk?" Underbart. 

   För ett tag sen var det ett avsnitt där House valde - mot patiemntens vilja - att söva honom direkt. 

   Åh. Gött. Jag tänker ibland att kan inte någon utomstående segla in, titta på mitt liv och på mig och säga: "Hallå hallå där, det här går inte, det ser du väl själv?" Liksom bara ta kommandot och tvångsmässigt stänga av mig ett tag, köra iväg mig till för sådant lämplig vårdavdelning, lägga mig i en säng, dra in en kanyl med nåt götta i och sen släcka ljuset. Ha det gott lilla gumman, vi hörs senare. 

   Och där skulle jag få ligga med dropp i... tja... låt oss säga... ett par veckor? Handen på hjärtat: ett par månader känns det som att det skulle behövas. Sova, sova, sova. Hjärnan på lågfart, liksom bara på underhållsström.  

  Åh, vad skönt. Sen kanske jag kan vakna upp i sjukhussängen (Bobby vaknade ju i duschen, så konstigare saker har hänt), fri från delirium i min överkokta hjärna. Och vid min sida står gamla fina Miss Ellie och klappar min hand. She's back.

Agent Smith, du har rätt

För ett tag sen såg vi den här filmen i sin helhet här hemma. Jag rekommenderar den för den som inte sett den, se trailer på bifogad länk.

Home

Den är vacker och underbar, vyerna fantastiska och förtrollande. Och allt detta finns, alldeles intill, i ett land nära dig i en värld som är så liten att du kan vara på vilken plats som helst inom ett dygn.
   Men, det är ju aldrig så enkelt. Jag är ingen miljöaktivist och gör förmodligen tusen direkt miljövidriga val varje vaken sekund. Så ibland får man vibb och vill rädda världen, men... efter att ha sett denna film vet det sjutton om man kan. Som vanligt är det girighet och makt som är boven, inte den enskildes val i vardagen. Girigheten och makten ser till att den enskilde inte har så mycket val.

Jag tänker på filmen Matrix, detta epos, och på Agent Smiths replik:  "I'd like to share a revelation that I've had during my time here. It came to me when I tried to classify your species and I realized that you're not actually mammals. Every mammal on this planet instinctively develops a natural equilibrium with the surrounding environment but you humans do not. You move to an area and you multiply and multiply until every natural resource is consumed and the only way you can survive is to spread to another area. There is another organism on this planet that follows the same pattern. Do you know what it is? A virus. Human beings are a disease, a cancer of this planet. You're a plague and we are the cure."


I rest my case, på något sätt. Det finns inget mer att tillägga. Människan är en märklig varelse som oroväckande ofta verkar vara oförmögen att se sitt eget bästa. Planen för överlevnad är så kortsiktig att den leder till undergång. Vi fungerar precis som ett virus. Hinner vi glida från Matrix till Star Trek innan det är för sent? Hinner vi lösa problemet med att åka till andra världar för att ta över även där innan vi helt gjort slut på resurserna här? 


Jag har ett boktips för den som, liksom jag, ägnar tankar åt detta håll. Läs serien Rama av Arthur C Clarke/Gentry Lee. Där får människan chansen att börja om på nytt, ett nytt Eden om man så vill, med all den kunskap vi har idag. Första delen ger förutsättningarna för fortsättningen men är lite seg. Håll ut, för sen blir det åka av från del 2. Och du, låt mig veta vad du tyckte...

En fullskalig zombie-attack

Jag älskar zombiefilmer. Jag hatar zombiefilmer. Det är den bästa - och värsta - typen skräckfilm. Zombies är läbbiga, vare sig vi snackar tröggående från 70-80-90-talet eller sprinterlöpande zombies à la Resident Evil. Men läbbigare än själva zombien i sig är det hopplösa i det hela. Det finns ingen lösning och även folket i huvudrollerna färskar av på löpande band. Inget är längre som det ska vara. Jag älskar att blir skrämd, men ligger sen och ångrar mig hela natten och lyssnar efter konstiga ljud.
   Vi har två kvällar i rad kollat på typ zombiefilm, nämligen 28 days later och 28 weeks later. De är väl inte riktigt zombiefilm enligt mall, men bra nära. Ett virus slipper ut ur forskningscentrat och alla som smittas blir helt galna, drabbas av The Rage. På bara några sekunder förvandlas de till ilskna mördare helt utan urskiljning. En man vaknar upp på sjukhus helt ovetande om vad som hänt och ger sig ut i en öde värld där ingenting fungerar och ingen syns till.
   Ponera då en lättskrämd, känslomässigt något labil, mamma som matats med sådana scener två kvällar i rad. Klockan ringer strax före 7 på morgonen och hon vaknar upp till ett alldeles tyst hus. Barnen brukar göra sig påminda långt tidigare än så, men just idag är de såklart knäpptysta. Mamman går upp, tittar ut genom fönstret i köket, men ingen syns till. Inga bilar kör förbi, inga grannar är ute. Hon smyger till barnens rum och samtliga barn ligger kvar i sina sängar med ryggen vända mot mamman. Det är alldeles för lätt att föreställa sig de vanställda, djuriska ansikten som de lurar med vända mot väggen; den falska känslan av att alt skulle vara som det ska... Mamman skakar av sig olustkänslan och går för att göra frukost, men se då är det nåt skumt fel på elen... Spisen blir inte varm, men den lyser ändå. Vattenkokaren klickar förvisso igång, men det tar evinnerligt lång tid innan vattnet ens blir ljummet; det går inte att tända i tvättstugan... Vad är det frågan om? Ska mamman börja hålla sig borta från att synas i fönstren? Barrikadera sig? Utrusta sig med något långt vapen - tänk på att slå mot huvudet, bara mot huvudet...
   Ett ljud ifrån ett av barnens rum, skrapande, släpande... Och plötsligt dyker tvååringens söta lilla glada ansikte upp i dörröppningen och hon kommer springande till mamman och skriker "Gosa!" Strax därefter släpar sig åttaåringen ut ur sitt rum och lillfisen börjar jollra. Puh. Det verkar ok. Alla verkar ok. Det verkar, som vanligt, som att den mest zombie-aktiga i familjen är just mamman själv. Inget nytt under solen.

Hoppas ni har en trevlig dag på jobbet.