Många år har det varit, det ena efter det andra, ingen rast, ingen ro, ingen tid att vila. Slutkörd, knappt rullande i styrfart, på fälgen med tanken tom. Ett sätt att återhämta, tänkte jag då, en vecka ensam på nåt varmt ställe. I resväskan enbart badkläder, böcker och en bib rödvin. Inte prata med någon, inte titta på någon. Läsa. Bada. Äta. Sova. Me, myself and I.
Resebyråernas hemsidor som favoriter, prisjämförelser, flygtider. Men det kändes inte hundra. Inte ens nittio.
Så mitt i sommarvärmen i den lilla poolen i trädgården när lilla treåringen i sin badring tjöt av skratt plaskandes med ansiktet mot solen. Då plötsligt kom insikten. Såklart jag inte ska åka själv. Jag ska ju åka med bara henne. Världens bästa och mesta M. Och det kändes inte hundra utan hundratrettio från sekund till annan. Halvtimmen senare var den bokad, resan till Rhodos. Med bara ett av barnen. Det är ju som att åka själv på ett sätt, att ha kakan och äta den. Och några veckor senare satt vi där på Landvetter flygplats redo för äventyr.
.
Planen var att vi skulle bada, gosa, busa, äta och sova. Det var vad vi hade lovat varandra innan vi åkte. Inget annat skulle få uppta tiden. Med undantag av fru Strängs ack så undernärda litteraturtarm då. Jag hade fyllt resväskan med blandade karameller, allt ifrån zombiapokalyps till stora klassiker och hoppades att planeterna skulle rada upp sig på bästa sätt och möjliggöra en fin lässemester. Med omsorg valde jag bokmärke hemma (har en stash - de har en tendens att försvinna i detta hemman) och skåda...
Även den mest skeptiske måste erkänna att mitt bokmärke äckligt bra matchade kuddarna på hotellet. Som om allt bara var meningen.
Visserligen fick vi inte havsutsikt, men icke desto mindre bästa möjligheten till poolhäng.
Allt var i zonen. Allt synkade. Treåringens humör i harmoni, fru Strängs matchande bokmärke, nära till bad och mat. Och jag gjorde mig redo att varva ner. Inte alltid så lätt som man kan tro det där...
Förvånansvärt fort anpassade jag mig till barnets takt och barnets perspektiv. Promenaden in till lokala affärsgatan gick precis så fort som en treåring med en glass och stora ögon kan gå. Den enda klockan jag hade koll på var den lilla magens behov. Och de treåriga ögonen bestämde när det var läggdags. Jag följde bara med, struntade befriat i egna förutfattade meningar och funderingar kring hur en semester ska se ut på de punkterna. Och att bada 5-6 timmar per dag? Ville det lilla barnet göra pilen 612 gånger i stora poolen, var det där jag intog plats; 1 pil i taget. Jag åkte inte på den här semestern för att hålla fast vid principer om matintag och annat. Meningen var att det skulle vara konfliktfritt för en gångs skull... Lugn, bara lugn. Jag var beredd på allt detta och att min belöning i första hand skulle bestå av treåringens oslagbara skratt och hennes hårda och varma kramar och möjligen någon bok eller två...
Föga anade jag att nämnda ting inte skulle bli den största vinsten av alla. Föga anade jag storheten i att på en vecka inte prata med någon vuxen annat än kvinnan i receptionen på hotellet. Att umgänget med en treåring i en hel vecka skulle tvinga mig, på ett helt okomplicerat sätt, att lägga jobb, vuxenproblem och vardagsbekymmer i en osynlig låda långt utanför medvetandet. Har man ingen att älta saker med, så ältar man inte. Man glömmer. Förminskar. Och där kom jordskredssegern. Lilla treåringen visste det inte, men bara genom att vara det hon alltid är, tvingades hennes mamma vara mentalt ledigare än jag varit på år. Många år. Många många år. I nuet istället för i snurren. Att jag skulle behöva bli 42 för att förstå vad en semester egentligen går ut på. Efter någon dag följde jag hennes sovklocka, för vad annat kunde jag göra? En cigarr på balkongen när hon sov middag. Andas. Halvslumra. Släckte ljuset vid 21-tiden och tackade för mig.
För att påminna mig själv om vissa klokheter, har jag tatuerat in dem på armarna där de dagligen gör mig uppmärksam på sådant jag tenderar glömma alldeles för lätt. På min högra arm står det "l'essentiel est invisible pour les yeux", en del av ett citat ur boken Den Lille Prinsen. Och där, bredvid den sovande prinsessan, föll bitarna på plats. För det som gick upp för mig, är att hon inte bara är allt hon är under en badsemester på Rhodos. Hon - och alla hennes tre syskon - är precis allt de är varje minut, varje dag på året.
Citatet i sin helhet i svenska översättningen av boken lyder "det är bara med hjärtat man kan se ordentligt, det viktigaste är osynligt för ögat".
