Hoppsan hejsan. Det var tre månader sen sist jag var här. Det är all time high. Eller low. Lite beroende på var du anser att gräset är grönast och hur fullt/tomt glaset är.
Livet rullar vidare här i hushållet Sträng. Sen sist har vi hunnit med ytterligare ett benbrott (vi hann vara gipsfria i exakt 8 dagar innan sonen vurpade), en avslagen tand (också sonen - han ska visst ta igen allt det han inte skadat sig hittills), total förändring på arbetsfronten för båda makarna Sträng, några omgångar dagisförkylning och en operation. Det växer ingen mossa på en rullande sten, sägs det. Inte vet jag.
Och så är det ju dessutom mitt uppe i julen, helgerna och allt det där. Det där fruktansvärda, det där mardrömslika för oss INTJ. Eller åtminstone för mig. Det är som att öppna kranen med energi och sen får den stå där och rinna i hur många dagar som helst. Tills det inte finns något kvar.
I allmänhet tycker jag att julen kan sammanfattas i uttrycket headless chicken race. Definition enligt Google:
"A group of people working under pressure, frantically, expending a lot of energy without making any real progress."
Men det där vet ni alla. Många tycker nog samma sak. I år har jag osedvanligt många kontakter som verkar fly fältet och firar julen i närheten av några skidbackar. Klokt. Men vi var hemma. Jag har i år försökt med alla till buds stående medel skapa julvibb här hemma. Inte min paradgren. Men jag har försökt. Skaffat fler fina tomtar, fler adventsljusstakar. Fönsterdekor. Till och med bytt ut vaxduken i köket till en med julmotiv.
Att det är 8 grader varmt, blå himmel och sol på själva dopparedagen är ju inte direkt medvind.
Så igår var det dags. Att riva av vaxremsan i bikinilinjen. Släkten kom hit och vi bjöd på mat som maken saftat och syltat i dagarna två. Allt väl. Det är en lugn släkt. Innan de kom betade vi av julklappsutdelningen så att barnen skulle kunna vara hanterbara under dagen. Det är tuffa dagar av förväntan för små hjärtan.
Efter maten var det Kalle Anka-dags och alla bänkade sig framför TV:n till ljudet av den envetna hackspetten.
Fru Sträng plockade undan i köket, fyllde diskmaskinen till bredden, bar ut skräp och källsorterade.
Och sen, med en kopp kaffe i handen, satte jag mig till rätta på golvet i köket alldeles bredvid diskmaskinen. Vi har golvvärme i köket och en tyst diskmaskin som erbjuder ett svagt surrande hummmmm medan den går. Ett lugn.
I vardagsrummet hördes ljudet av sjungande möss i Askungen och dvärgarnas sång i Snövit. Fru Sträng tog sina tio minuter (lyxigt nog nästan en hel timme) ensam på köksgolvet.
Maken vet. Han kan och förstår. Han frågade kort: "Är allt OK?", liksom bara för att bekräfta att han inte missat något.
"Jadå". För en stund får jag stänga kranen, låta varmvattenberedaren få chans att jobba på.
Så nej. Tänk på det därute, om ni råkar ha en sådan som jag i närheten. En introvert. Att vi skulle fatta beslutet att sitta en timme på köksgolvet, lutad mot diskmaskinen, istället för att sitta i soffan och mysa till Kalle Anka, betyder inte att vi befinner oss mitt i en Lars Norén-pjäs. Och inte heller att skitnödigt sitta och vara svåra för att uppmärksamheten just då inte riktas åt vårt håll (många har en tendens att tro det, underligt nog). Tvärtom kan det vara det bästa julfirandet som finns. Det bästa sättet att vara delaktig.
Men nu har vi tagit oss igenom det för denna gång. Det är ett år till nästa gång. Övning ger färdighet.
God fortsättning alla.
