Helt oväntat, världens bästa semester med den lilla prinsessan

Funderingarna gick högt och lågt, fram och tillbaka och veckor, månader. Ska jag, eller ska jag inte, åka på semester själv?
   Många år har det varit, det ena efter det andra, ingen rast, ingen ro, ingen tid att vila. Slutkörd, knappt rullande i styrfart, på fälgen med tanken tom. Ett sätt att återhämta, tänkte jag då, en vecka ensam på nåt varmt ställe. I resväskan enbart badkläder, böcker och en bib rödvin. Inte prata med någon, inte titta på någon. Läsa. Bada. Äta. Sova. Me, myself and I.  
   Resebyråernas hemsidor som favoriter, prisjämförelser, flygtider. Men det kändes inte hundra. Inte ens nittio. 
   Så mitt i sommarvärmen i den lilla poolen i trädgården när lilla treåringen i sin badring tjöt av skratt plaskandes med ansiktet mot solen. Då plötsligt kom insikten. Såklart jag inte ska åka själv. Jag ska ju åka med bara henne. Världens bästa och mesta M. Och det kändes inte hundra utan hundratrettio från sekund till annan. Halvtimmen senare var den bokad, resan till Rhodos. Med bara ett av barnen. Det är ju som att åka själv på ett sätt, att ha kakan och äta den. Och några veckor senare satt vi där på Landvetter flygplats redo för äventyr.
. 

Planen var att vi skulle bada, gosa, busa, äta och sova. Det var vad vi hade lovat varandra innan vi åkte. Inget annat skulle få uppta tiden. Med undantag av fru Strängs ack så undernärda litteraturtarm då. Jag hade fyllt resväskan med blandade karameller, allt ifrån zombiapokalyps till stora klassiker och hoppades att planeterna skulle rada upp sig på bästa sätt och möjliggöra en fin lässemester. Med omsorg valde jag bokmärke hemma (har en stash - de har en tendens att försvinna i detta hemman) och skåda... 

Även den mest skeptiske måste erkänna att mitt bokmärke äckligt bra matchade kuddarna på hotellet. Som om allt bara var meningen. 
   Visserligen fick vi inte havsutsikt, men icke desto mindre bästa möjligheten till poolhäng. 

Allt var i zonen. Allt synkade. Treåringens humör i harmoni, fru Strängs matchande bokmärke, nära till bad och mat. Och jag gjorde mig redo att varva ner. Inte alltid så lätt som man kan tro det där...

   Förvånansvärt fort anpassade jag mig till barnets takt och barnets perspektiv. Promenaden in till lokala affärsgatan gick precis så fort som en treåring med en glass och stora ögon kan gå. Den enda klockan jag hade koll på var den lilla magens behov. Och de treåriga ögonen bestämde när det var läggdags. Jag följde bara med, struntade befriat i egna förutfattade meningar och funderingar kring hur en semester ska se ut på de punkterna. Och att bada 5-6 timmar per dag? Ville det lilla barnet göra pilen 612 gånger i stora poolen, var det där jag intog plats; 1 pil i taget. Jag åkte inte på den här semestern för att hålla fast vid principer om matintag och annat. Meningen var att det skulle vara konfliktfritt för en gångs skull... Lugn, bara lugn. Jag var beredd på allt detta och att min belöning i första hand skulle bestå av treåringens oslagbara skratt och hennes hårda och varma kramar och möjligen någon bok eller två... 
   Föga anade jag att nämnda ting inte skulle bli den största vinsten av alla. Föga anade jag storheten i att på en vecka inte prata med någon vuxen annat än kvinnan i receptionen på hotellet. Att umgänget med en treåring i en hel vecka skulle tvinga mig, på ett helt okomplicerat sätt, att lägga jobb, vuxenproblem och vardagsbekymmer i en osynlig låda långt utanför medvetandet. Har man ingen att älta saker med, så ältar man inte. Man glömmer. Förminskar. Och där kom jordskredssegern. Lilla treåringen visste det inte, men bara genom att vara det hon alltid är, tvingades hennes mamma vara mentalt ledigare än jag varit på år. Många år. Många många år. I nuet istället för i snurren. Att jag skulle behöva bli 42 för att förstå vad en semester egentligen går ut på. Efter någon dag följde jag hennes sovklocka, för vad annat kunde jag göra? En cigarr på balkongen när hon sov middag. Andas. Halvslumra. Släckte ljuset vid 21-tiden och tackade för mig.

För att påminna mig själv om vissa klokheter, har jag tatuerat in dem på armarna där de dagligen gör mig uppmärksam på sådant jag tenderar glömma alldeles för lätt. På min högra arm står det "l'essentiel est invisible pour les yeux", en del av ett citat ur boken Den Lille Prinsen. Och där, bredvid den sovande prinsessan, föll bitarna på plats. För det som gick upp för mig, är att hon inte bara är allt hon är under en badsemester på Rhodos. Hon - och alla hennes tre syskon - är precis allt de är varje minut, varje dag på året. 
   Citatet i sin helhet i svenska översättningen av boken lyder "det är bara med hjärtat man kan se ordentligt, det viktigaste är osynligt för ögat". 
    
   

Vi hade i alla fall tur med vädret

. 

Jaha. Så var det en månad sen sist igen. Jag hinner inte, orkar inte, har helt torsk på idéer. Visst hade jag kunnat logga in här och skriva om min dag. Men det är en blogg, inte en dagbok. Det är mycket som händer, högt och lågt och jag försöker hålla mig i något stadigt (maken) medan orkanen drar förbi. När kvällen kommer och tystnaden lägger sig, är jag alldeles trött.

Ett återkommande tema här på Lyran är vad som var drömmen en gång i tiden och hur det sedan faktiskt blev. Glöm inte att jag är född i mitten av 70-talet och hade 80-talet med all dess chockrosa och mintgröna härlighet som formade mig. Stämningen var hög, luggen ännu högre, Madonna chockade världen när han framförde Like A Virgin på MTV Music Awards 1984 liggandes, juckandes på scengolvet - till världens förfäran. Idag är det inte så märkvärdigt. Hon hade ju kläder på sig, rätt så mycket dessutom.
   Det var eran för bombastiska synthljud mitt i pudelrockens innersta och i Miami Vice gick Don Johnson barfota med kavajen uppvikt på ärmarna.
   En mobiltelefon, förlåt, det kallades "nalle" på den tiden, kostade i runda slängar 30 000 (motsvarar ca 70 000 idag enligt konsumentprisindex). Självklart endast något för de välbeställda, och begreppet yuppies var allmängiltigt. Till sedermera visso kan, för den yngre läsaren, tilläggas att när man ringde på sin mobiltelefon hamnade man hos en växel. På riktigt. (Min pappa, som då jobbade i branschen med personsökare, sa tidigt att varje männsika skulle komma att ha en egen mobil i framtiden och att den skulle användas till allt möjligt - inte bara till att ringa. Då fnös jag. Yeah, right. Eller hur. Har du knarkat eller?)
   Synthare och hårdrockare - aldrig ska de två mötas.
   Inflationen var skyhög, så den som investerade i bostad gjorde snabbt bra pengar.
   Som 10-åring hemma i flickrummet fick man bilden av framtiden som fantastisk. Fint väder. Pengar. Vackra människor och solsken. Den skulle helt enkelt vara sån här:

                                                              Duran Duran Rio 

Hur svårt verkade det då, där 1982? Inte ens malignt melanom fanns i det dagliga medvetandet. Livet är en fest. Håll med om det, folk och fä. 

Lagom till att det var dags att klara sig själv därute i den konstiga världen, hände 90-talet. Bara drygt 10 år efter att Simon Le Bon och hans gäng droppade lite is på en bröstvårta och därmed rev upp himmel och jord dog en av rockens största legender av självmord. Och ett dramatiskt sådant dessutom. Ett skott rakt i huvudet. Musikens stora var inte längre en flådig vit överklass som njöt i solen på en segelbåt eller åmade omkring i spandexbyxor bland vackra kvinnor i pumps.
  Det var en flanellskjorteklädd fattig, ångestfylld och arg vit underklass. Ett kvitto på att allt hade gått snett. Det var inte längre glättigt utan skitet och dytsert.

Och det har fortsatt på inslagen linje.

Om det nu inte blev som i Miami Vice och i Duran Durans video ovan - vad blev det då? Tja, en riktigt schysst nalle innehas idag av i princip varenda människa i västvärlden. Den kostar inte 70 000 utan runt 5 000. Otippat.
   Med facit i hand så blev det som i den här videon istället. Jag visste det inte då, 1994 (bara 10 år efter Material Girl) - men det här är min bild av hur världen är när man lämnat flickrummet och inte kommer ha en egen sfär ännu på 10 år. Skruvad. Konstig. Ogreppbar. Läskig. Bisarr. Extrem.



Soundgarden Black Hole Sun


Ah well. Både Duran Duran och Soundgarden hade i alla fall tur med vädret.

Man kan aldrig vinna

Man kan tro att jag gått under jorden. På dagen en månad sen sist jag skrev något här. Och ja, på sätt och vis lite under jorden. Eller åtminstone under isen.
   Vi har hunnit med vattkoppor hos alla fyra barnen.
   Och så har det dessutom varit dags för INTJ Sträng att fylla 40. Det magiska. Jag har haft ångest för detta oundvikliga tillstånd sen jag var 27. Detta i sin tur har lett till lite funderingar över livet, min plats i tingens ordning. Om man så vill.
   Så jag har städat. Dels rent konkret med att rensa i garderober, lådor och skåp. Men också enligt modellen: "I'm gonna kick you out and let the sun shine in". Missförstå mig rätt. Inte maken. Han städas inte ut. Ojoj. Aldrig på tiden. Han dammas inte ens av. Han är perfekt precis där han är.
   Men jag har rensat bland kontakter. Det var nödvändigt. När man vaknar på morgonen och tänker: är det så här det känns innan man åker till vårdcentralen istället för till kontoret? Det är då man måste göra något åt saken. Ta tag i det hela, liksom.
   Så jag har tänkt om. Jag byter jobb. Minskar markant kontakten med sådana som kostar mer än de smakar. Jag har städat och rensat mig till en något mer friktionsfri tillvaro. Inbillar jag mig. Låt mig tro att det kan vara så. Ta det inte ifrån mig. För nu i alla fall.
   Sånt här tar tid och än har jag inte hunnit i mål, men den utstakade stigen har knivskarpa konturer och är spikrak. Det tar lite tid att gå bara. Och då hinns det inte med att blogga. Om nu någon saknar regelbundna tankar om livet på denna kajplats i etern.

Så igår hände det. Det var då jag fyllde 40. Idag är jag därmed typ medelålders. Det är fruktansvärt.
   Att något gått snett vet den som känner mig och som kunde se mig iklädd en rosa tröja igår. Jag har i mitt liv totalt sett skytt rosa som pesten och nu plötsligt äger jag flera plagg i denna färg. Så ni förstår. Det är heeelt galet.
   Jag trodde att jag idag skulle vakna i ottan, gå upp och sätta på kaffe och blänga surt på tidningsbudet när han kommer 4 minuter senare än vanligt. Vallningar och hormonplåster. Sova med käpp. Tycka att barnen lyssnar på dunka-dunka. Jag var beredd när jag gick och la mig på att vakna upp till en helt annorlunda tillvaro.
   Men det visade sig att skillnaden var mycket liten, om ens alls. 05.30 hördes 4-åringens viskning ifrån hallen: "JagvillsepåTV". Precis som vanligt. Hon skickades i säng igen. Som vanligt. Efter en stund kom hon igen och maken gick upp för att ta hand om det hela. Jag fick somna om, en stund, lite svävande slummer. Efter någon timme vaknade jag till följande dialog mellan maken och 3-åringen.

"Pappa, jag har kissat:"
"Vad bra. Men var har du dina trosor?"
"Jag har dem på mig. Titta."
"Nej, det är inte trosor, det är pyjamasbyxor."
"Jo, det är trosor."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
...

De hade nog kunnat hålla på så i all oändlighet om de inte hade avbrutits av ett gapskratt från nyblivna 40-åringen.
   För så är det, mina vänner. Summan av lasterna är konstant. Livet är en strid. Jag kommer springa på nya besvärliga människor att städa ur kontaktnätet om några år. Om jag fortsätter leva, kommer jag att fylla 45 och 50 år också. Varje dag kommer fyllas av nya situationer där jag inte alls tycker som andra. Det hela är oundvikligt. Meningslöst att kämpa emot. Livet är bara en enda lång rad av strider man inte kan vinna. Precis som den maken och 3-åringen i morse.

Så. Carry on. Vi har i alla fall tur med vädret.




 

Går det så mycket fortare egentligen?

Det är inte ofta jag kör omkring i vår stad, men det hade jag nöjet att få göra igår. Rondeller. Obevakade övergångsställen. Folk som med totalt dödsförakt kliver rätt ut i gatan. Och det är då det händer. Samma sak. Hos ung och gammal, ljus och mörk.
   Fotgängarens blick studsar snabbt mot bilen helt flyktigt och ansiktet utstrålar skuld: jag borde egentligen inte gå över här precis nu när du kommer, men jag gör det ändå. I ögonvrån registrerar jag att du är där, men jag möter inte din blick. 
   Och sen kommer den. Gångstilen, the silly walk, som du bara använder precis just då. Lite framåtböjd, forcerad, lätt skuttande, småspringande, ursäktande (jag-vet-jag-veeet-att-det-är-fel-förlåt) gång. Alla gör vi den. Men bara då. Den känns igen världen över.

Där jag satt i bilen undrade jag igår varför. För ögat ser det inte ut att gå särskilt mycket fortare att småskutta fram på det sättet än om man medvetet, rakryggat, med rejäla kliv hade älgat över till andra sidan utan en blick åt något håll. No retreat, no mercy. Jag ska gå här nu, det är fanimig min tur, du får vänta. Frågor på det?

Nej. Det går kanske inte så mycket fortare. Men det är mycket roligare att titta på.

Pårökt och politiskt korrekt

Det här med att gå upp innan Skam fått på sig tofflorna vareviga dag... Jag vaknar oftast strax före klockan 6 av en viskande röst, ett intensivt väsande: "JagvillsepåTV".
   Oftast försöker jag sno åt mig en kvart till genom att be barnet återgå till sängen en stund. Den där kvarten blir generellt 3-4 minuter innan jag hör ytterligare ett väsande: "FårjagsepåTVnudå?"
   Jag vinner inte slaget, men kanske kriget en gång i världen.


Men ibland kan det ha sina poänger. Som idag. Snurrig, förvirrad och uppgiven snubblade jag upp för att sätta på TV:n, även jag väsande mellan tänderna: "Väckintepappochlillasyster!"
   Bolibompa.
   Tecknat.
   Politiskt korrekta barnprogram. Barnen fostras på ett för sådant lämpligt vis till att bli goda och snälla samhällsmedborgare med rätta värderingar om saker och tings värde (till mig själv att fundera över: var går det snett?).
   Sällan har väl denna fostran sammanfattats så väl i följande citat som kom mig till livs vid 06.10 denna morgon från en barnprogramskaraktär:


   "Jag förstår inte vad som är så bra med guld. Det är ju inte alls lika gott som ost."


Och med detta citat börjar veckan.

Skoldisco, nakenbilder, okej?

Jag har en låtlista som heter Skoldisco. Jag har nämnt den förut. Då och då återkommer den, uppdateras och aktualiseras. Exakt vad som triggar detta är oklart, men det förefaller vara när livet plötsligt kräver att jag måste låtsas vara vuxen på riktigt. Det kan vara konflikter, alldeles för mycket att göra på jobbet, alla barnen sjuka i omgångar, stora ekonomiska beslut... Ja, ni fattar. Av någon anledning blir det då ett kort ögonblicks verklighetsflykt att i bilen avnjuta Sandras Maria Magdalena eller Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart.
   Om det är så konstruktivt vet jag dock inte. Jag blir bara ännu mer påmind om vilken bild jag hade av vuxenlivet då som tioåring i flickrummet och hur fruktansvärt väsensskild den är från hur det faktiskt blev.
   Ah well, där är vi. Och det är ett helt annat blogginlägg.
   Hur som helst.

Häromdagen hade jag i vilket fall min låtlista Skoldisco smygande på låg volym på jobbet. En kollega till mig är ett par år äldre, men vi har i stort sett samma minnen till de här låtarna, vi var på ingefär samma plats i livet när det begav sig. Den ena efter den andra pinsamheten (Modern Talking, A-ha...) spelades, som ett långt och vemodigt vackert pärlband, en orgie, av guilty pleasure. Arbete under tystnad.
   Kollegan: "Bananarama alltså."
   Jag: "Kan du fetehajja."
   Tystnad. En stund. Några låtar.
   Kollegan: "Modern Talking, alltså."
   Jag: "Det är riktigt."
   Tystnad. Några låtar.
   Kollegan: "Sabrina, alltså?" Ur de skrangliga högtalarna strömmade brottarhiten Boys.
   Jag: "Absolut."
   Tystnad.
   Kollegan: "Hur var det egentligen? Jag kommer inte ihåg. Vem av dem var snyggast?"
   Han syftade självklart till det påstådda kriget mellan italienska Sabrina Salerno och brittiska Samantha Fox. Då blev det dags att avbryta arbetet för en kort stund. Den ena var mörk, den andra blond, olika nationaliteter. Typ så. Mer än så kunde vi inte konstatera just då. Men en annan diskussion följde strax därpå. Nämligen den om hur tiderna förändras.
   Kollegan: "Hur naturligt hade det känts? Att komma in i barnens rum och hitta tuttbilder på Samantha Fox på väggarna? För nu snackar vi ju barnens rum, på riktigt."
   Alla mina vänner, och ni andra, där ute. Tänkvärt. Det är snart 30 år sen nu, nådens år 86-87. Och i en tidning riktad till barn och unga ungdomar, ca 10-15 år, är det märkligt nog möjligt att som mittenposter trycka upp... lättklätt. Liksom. Spontant? Ärligt?
   Själv var jag 12 då, liksom de flesta av mina vänner. Barn. Faktiskt. Jag minns klasskamrater som då, 11-12-13 år gamla, hade väggarna tapetserade med bilder på Sammy Fox och Sabrina så att häftmassan var slut i den lokala pappershandeln. Och man sjöng med som en galning på en halvdan engelska, men skivspelaren på evighetsrepeat. Sammanlagt blev ju budskapet detta:

Boys, boys, boys

I'm looking for a good time

Boys, boys, boys

Get ready for my love

Everybody, summertime love
You'll remember me
Everybody, summertime love
Be my lover, be my baby

???? Jodå, så atteee.... Eller varför inte:

Hot and cold emotion, confusing my brain

I could not decide, between pleasure and pain

Like a tramp in the night, I was begging for you

To treat my body like you wanted to

Oh, Oh

Oh, Oh

Oh, I was begging for you

Touch me, touch me

I want to feel your body 

Your heartbeat next to mine

(This is the night)

'Cause I want your body

All the time

Jag vet inte jag. Vad tycker ni? Hur politiskt korrekt känns det, så här i eftertankens kranka blekhet. Min kollega ställer en intressant fråga. Hur naturligt hade det känts, att komma in i barnens rum och mötas av detta budskap? Sonen fyller snart 11. Hade han satt upp en bild på en halvnaken kvinna i raff-set (underbart uttryck för övrigt), eller - för den delen - indianplym, och lyssnat på evighetsrepeat medan hon stönar fram det ena efter det andra... Hade det känts helt okej liksom?
   Nej. Bilden hade åkt ner utan diskussion. Det där, kompis, är inte ok.   

Pendeln har svängt, minst sagt. Detta var i samma tidshärad som Michael Jacksons video Thriller visades sent på natten för att den var så otäck. Idag visas Walking Dead på bästa sändningstid (nästan) medan Janet Jacksons eventuella Nip Slip blir förstasidesstoff. Spännande tider.

Så, hur såg det ut i Fru Strängs flickrum vid denna tid? Jag hade inte bilder på Sammy och Sabrina, ska erkännas, men å andra sidan, såhär med facit i hand, vet jag inte om det var så mycket bättre på mina väggar ändå. Det var bilder på gulliga kattungar, samt det klassiska temat sött-tjejansikte-vilt-djur-bilder. Och Mel Gibson, Mickey Rourke och...

Och...

Likadant fast tvärtom, tänker jag.
   Inte farligt stereotypa könsbilder. Alls. Knappt nästan nånting. Hade jag gillat om tjejerna här hemma om några år tapetserar rummet med halvnakna, inoljade muskelmän med vapen?
   Nej, inte alls.

Så där har ni det. Där hittar ni fru Strängs tankegångar en tidig söndagsmorgon i mars 2014.

Ahaaa, var det därför

När jag var liten undrade jag alltid varför mina föräldrar alltid kändes så allvarliga. Sammanbitna. Upptagna. Nu, med tre brännande månader kvar till 40-sträcket, undrar jag inte längre. För nu fattar jag.
Det är inte den enstaka grejen. Det är summan av kardemumman (uttryck vi minns) som gör saken. Mattan gör rummet, liksom (för er som inte är med på den referensen, kan jag bara beklaga sorgen).
Och det som det hela bottnar i är en och samma sak, hela tiden, i alla situationer:

Människors behov.

Alla har behov. Och behov av att få behoven tillfredsställda. Oftast per omgående. Vuxna är ofta precis som barn i detta hänseende.


Det är det som gör det. Som skapar stressen liksom. Och alla verkar vilja ha frukt för 50 öre, men inte för mycket meloner. Själv tycker man såklart att man har synnerligen modesta krav och förväntningar.

Det som sen gör att man blir arg, är nästa dimension. När man inte för sitt liv kan begripa varför människor har de behov de har. Ju mer väsensskilt från ens egna behov, desto svårare att förstå sig på. Desto mer frustration och friktion. Och ovilja att gå till mötes.


Och när man känner ovilja och oförståelse blir allt dystert. Och tungt. Och då blir man sammanbiten och allvarlig. Precis som föräldrarna när man var liten.


30 år har gått. Och historien bara upprepar sig.

Med åldern kom denna insikt. Om det nu är bra eller dåligt. Hjälper eller stjälper (stjäla, stjälk, stjälpa, stjärna, stjärt; passar på att repeterar lite stavningsramsor). Inte vet jag. Sådär är det bara. Friktion och frustration. Sånt är livet. That's Life. Sån är Leif.


Och idag har vi ätit tacos, trots att det inte är fredag. Vart är vi på väg egentligen i vårt sorgliga förfall?

Vems är presenten?

Funderar idag över begreppet rättvisa. Finns det egentligen? På riktigt? En universell sanning som säger exakt vad rättvisa är? Öga för öga, tand för tand. Inte vet jag. Till den som har, skall vara givet. Det är en fråga som kräva rödvin. I mängder som är direkt olämpligt för mig att konsumera, såsom varandes en ammande kvinna.

Jag tänker också på det filosofiska spörsmålet kring den berömda presenten... Om någon ger dig en present du inte vill ha, vems är presenten då? Man måste inte ta emot en present som man inte vill ha.

Och det är lite där vi landar en mellandagskväll som denna. Med ett konstaterande att det inte finns någon rättvisa, annat än som en mer filosofisk debatt med föga koppling till verkligheten. Och att folk slänger in oönskade presenter i ens liv för jämnan. Oftast hinner man inte ens reagera eller se att det var en present innan man redan har den i knät och den har blivit en del av ens liv.

Kvar är besvikelse och en utmaning för en själv som människa att förhålla sig till livet och sina egna värderingar. En fråga om när det är dags att ta strid, att avgöra vad man har att vinna eller förlora och om det är värt det. En fråga om vem är jag, vad står jag för och hur långt är jag beredd att gå för det jag tror på. Och om jag får frågan från mina barn en gång i världen, om de undrar vad meningen med livet är, ska jag svara dem just det. Att lista ut vem man är, sin plats i tingens ordning. Att ta sig en rejäl titt i spegeln. Attse alla sina sidor, bra som dåliga. Acceptera detta hos dig själv.
   Om  man sen tycker det är värt att leva ett liv för att ta reda på det... det är en annan sak. Och det tar vi en annan gång.
   God fortsättning.

Om det varken är kul eller särskilt sevärt då?

Ok. Så livet är en bussresa.
Den startar på hållplats A.
Sen går den till B och så vidare, en i taget. Vilken bokstav som blir den sista vet man sällan innan. Som tur är.
Men, vissa dagar känns det som att man lika gärna hade kunnat bestämma att sista hållplatsen var där man själv vill istället.
De där hållplatserna... har inte varit mycket att ha. Någon här och där har varit trevlig. Skapligt väder och vacker utsikt.
Men över lag har det inte varit mycket att hänga i granen.
Jag är en sån som har svårt att supa in omgivningen. Det är få saker som biter sig fast i minnet, som berör och berikar. Finns det något större, högre, kollektivt medvetande som har nytta av det jag själv inte är förmögen att värdesätta? Om inte, vad gör det då för nytta? De unga gör ändå de gamlas alla misstag, så är nu livet en gång beskaffat, så vem tjänar på det?
Livet blir mest som en resa från A till Ö (kanske stannar min resa på T eller så hinner jag med de små bokstäverna också, det vet man inte) där varje hållplats är något som bockas av på en lista snarare än något som upplevs.
Jag kommer inte för att se; jag kommer för att ha sett, som någon sa.

Om en vecka är det julafton. Vilken fest.

Ibland är det mörkt

Jag mår illa ibland. På riktigt, som vi så modernt uttrycker det. Like a boss. Like nobody's business. Jag blir paralyserad. Systemen kopplar ner, det känns som att benen inte kommer bära. Jag ser ingen väg ur någonting, det blir knepigt att ens vika ihop tvätt - vilka kläder hör till vem?

Ibland, om det går, dvs att jag har maken hemma som kan ta alla kidsen, får jag gå och lägga mig. Jag är dålig på att må illa. Jag får ångest och gråter. Tycker manligt synd om mig själv. Jag hade vilken dag som helst hellre lidit mig igenom samma mängd timmar med förlossningsvärkar. Skojar inte, är helt allvarlig. Jag har fött 4 barn, jag vet vad jag pratar om.
   Jag tänker att jag kanske är sjuk på riktigt. Att jag är sjuk i någon av de där sjukdomarna som innebär att man får rensa upp bland sina papper och allt gammalt julpynt man lämnar efter till de sina.
   Jag tänker, är det nu det händer? Är illamåendet och olustkänslan förvarningen? När som helst brister ett blodkärl i huvudet och så är det tack och adjö. En gång för alla.
   Kroppspulsådern? Då går det på ett kick, har jag förstått. Lika bra det. Ska det vara över, kan det lika gärna vara över utan att jag hinner fatta.
   Eller, om man inte vill vara så dramatiskt, är detta förstadiet till en psykos? För där jag ligger och kallsvettas, är jag beredd att göra vad som helst för att det ska sluta. Jag kan göra precis allt som den lilla rösten i huvudet, den lilla gubben med hornen och treudden på axeln säger. Ta av mig kläderna och springa naken skrikande könsord runt kvarteret? Slita av mig håret? Ta en promenad i svarta kläder på motorvägen en mörk decemberkväll? Helt apatiskt och robotlikt, samla ihop plånbok och bilnyckel, lämna hemmet utan att tilltala någon? Lämna och aldrig komma tillbaka, aldrig se bakåt? Uppåt framåt, göra något nytt, något annat, ctrl+alt+del?
   Men något, vad som helst. Jag kan tänka mig att vara ganska radikal. Skaffa ny identitet, bli en kuf (som om jag inte redan är det), flytta till en stuga på landet utan el eller vatten. Bort.
   Men faktum kvarstår. Jag kan göra precis vad jag vill - och inte vill - av ovanstående. Jag misstänker att jag får bära med mig mitt illamående ändå, vart än jag hamnar.
   Jag har filosoferat kring bukmigrän, utbrändhet, magkatarr och annat för att förstå vad det är och varför det slår. Idag öppnade sig en ny teori då jag plötsligt kunde känna igen hur det känns efteråt. Det kändes plötsligt bekant. Det kändes som förr. Som en gammal trogen kompanjon från förr i tiden. En bekantskap jag trodde jag hade sagt upp till förmån för de dåliga kort livet spelar en utan att man söker problem. Panikångest. Han är snäll och han har varit en riktig vän, får man ta panikångesten med sig in i himlen? Det är som en dålig relation. Jag upplevde att jag hade gjort slut, skiljt mig och tackat för kaffet, för jag har inte sett till hans fula tryne på så länge att jag inte längre minns hur han ser ut.
   Jag får avvakta och se nästa gång han kommer på besök, om det är min gamle lagspelare eller om det bara var någon som klätt ut sig och satt på mask för att likna. Det kändes bekant.

Jag ber att få återkomma i ämnet.

Och just det. Min mormor har gått ur tiden. Sen några år tillbaka en bitter, förgrämd och missunnsam kvinna på 92 år som uttryckligren velat dö i 5 år. Hon befolkade världen med 5 barn, 11 barnbarn och 23 barnbarnsbarn, men fann aldrig glädje och lycka.
   8 av dessa 11 barnbarn är aktiva på facebook. Ingen av oss har skrivit en rad om mormors bortgång. Vad säger det?
   Att det är värt att tänka på det som kallas livet.

Glömde säga. Jag hade råd.

Angående mitt föregående inlägg... där jag beklagar mig (?) över min torsdagsmorgon där jag tappar ut smink för 500 spänn och dricker ett glas rent härligt Hallandsvatten innan jag spiller ut slatten i väskan...  det är idel i-landsproblem. Som jag ser det. Ville bara förtydliga det. Så ni förstår.
   För sen, när jag kom till jobbet, satte jag in en hög av kronans riksdaler till Musikhjälpen. För har jag råd att tappa ut 500 kronor smink, innebär det också att jag trots allt haft råd att köpa det från början och kommer sannolikt ha råd att köpa igen.
   Och har jag råd med det, har jag också råd att ge något litet. Så det gjorde jag. Kanske var det därför ödet kom av sig så dagen efter, på fredagen den 13:e.
   I så fall kan jag bara vara glad för att jag kunde förstå det dolda budskapet världen skickade mig den dagen.
   Det var det hela.

2 nya förälskelser

Jag är vad de i det stora landet skulle kalla a late developer vad det gäller väldigt mycket. Jag är sällan den som är först med något.
  På senare tid har jag upptäckt två fenomen som båda funnits med ett bra tag, men som jag inte riktigt hängt med på. Det gäller Spotify och serien Californication.
   Jag vill härmed innerligt tacka båda för att ni gör mitt liv lite mer lättsamt och njutbart.
   Det finns de som vill gifta sig med Eiffeltornet eller Berlinmuren. Själv vill jag vill gifta mig med Spotify. Sådär lite grann vid sidan av. Jag sörjer att jag inte har mer tid att spendera tillsammans med Spotify, men jag tänker att jag vi har resten av livet på oss att lära känna varandra ordentligt. Jag ser fram emot det redan nu.
   Och så är jag sådär fnittrigt tonårsbetuttad i Hank Moody, i all hans underbara förfärlighet.

Det är fredag morgon, slutet på veckan. Efter arbetsdagen väntas en helg med familjen. Den underbara. Men ändå, en helg, ibland... inte så underbar. Vi får se vilken det blir den här gången.
   Men det är sen.
   Now, I've got to see a man about a horse.

Fru Sträng och de sociala medierna

Jösses, tänk som det kan gå. Jag har dragit ner på mitt fejsbukkande.
  Det som oroar mig lite är hur jag nu ska få del av nyheter.
  Jag är en person som inte orkar med för mycket insignaler. Jag söker information om saker när jag behöver det. Däremellan... ignorance is bliss. Jag är den förste att drabbas av svår informationsstress. Jag kan inte hantera allt som finns att veta. Jag är svag på det sättet.
   Fejsbukk har för mig varit ett filter. Folk jag känner länkar vidare debattartiklar och annat som är nyttigt för mig att känna till. Väljer jag bort fejsbukk, men ändå vill vara lika uppdaterad om hur det är ställt i världen kommer jag nu att behöva söka den informationen själv. För alla er därute som kollar de stora dagstidningarnas hemsidor 8 ggr/dag, regelbundet är inne på hemsidor som intresserar er: vetenskap, politik, finans - vad som nu är din religion, är det kanske knepigt att förstå att det finns de som inte orkar med det.
  
Så om jag i mina inlägg här på lyran verkar väldigt hedenhös, alltid en vecka eller två efter alla andra och omedveten om nyheter och utveckling... så beror det på att jag ÄR hedenhös och omedveten. Och absolut en vecka eller två efter alla andra. Säg år.

Men jag är nog duktig på annat. Om inte annat hade jag hoppats bli duktigare på annat. Som t ex att andas in och svettas ut.

Dåtid, framtid och nutid, allt på en gång

Idag är det onsdag. Då är jag mammaledig tillsammans med hela rövarbandet. Solo här hemma med en 4-åring, en 2,5-åring och en 6 månaders bebis.
   Ibland är det tajt läge.
   Ibland är det helt ok.

Idag är det helt ok. Barnen är finast och kommer skapligt överens. Vädret är strålande fint. Allt hade kunnat vara underbart.
   Men som vanligt är det fullt av smolk i bägaren. Visst smolk bara en svag fläkt i den höga höstluften, annat smolk ligger som en tung dimma över hela tillvaron. Visst smolk rent personligt-i-nuet slitigt, viss smolk en större samhällspolitisk och filosofisk fundering. Allt finns på en gång. Och fru Sträng gör det hon är bäst på, rör ihop det och slås ner i skorna.
   4-åringen har valt att gå upp strax efter 5 flera dagar i rad, med påföljd att det generellt blir mitt gig att gå upp då också. Med andra ord; jag är trött. Sjukligt så. Man kan liksom inte gå och lägga sig tidigare än halv tio på kvällarna. Men ok. Livet med småbarn, där har du det.
   Jag mår illa som en tok. Arbetsteorin är att det beror på navelbråcket jag hade hoppats skulle vara opererat nu. Och nej, jag är inte med barn igen. Vi har hittat andra hobbies. Jag har lite ångest för att illamåendet trots allt inte skulle ha med bråcket att göra... vad är det då? En av mina starkare grenar är hypokondri, så gissa själva resten.
   Där har ni det flyktiga smolket, den nypande kylan i den pigga höstluften. Och nu till den tungt liggande dimman.

Ok. Så jag startar igång låtlistan Skoldisco som innehåller allt lättlyssnat 80-talet hade att erbjuda. Allt från lättare pudelrock och Gyllene Tider till Italia Disco och tysk pop som Modern Talking.
   Och jag minns tiden som 10-15-åring i flickrummet, bilder på Arnold Schwarzenegger och Mel Gibson på väggen hemma. Funderande och drömmande om framtiden, hur det skulle bli så fränt. Hur det var höljt i ett drömskt dunkel. Att bo själv. Att ha ett jobb. Göra vuxna grejer liksom. Helt ärligt. Hur svårt kan det vara, tänkte man. Hur svårt kan det vara, det som gör vuxna så allvarliga och tunga. Som gör att vuxnas största problem inte verkar vara att den tröjan jag hade tänkt ha på skolfotot ligger i tvätten. Vad kan vara värre?

Idag, onsdagen den 2:e oktober 2013, utgör låtlistan Skoldisco och förnimmelsen av det halvvuxna barnets funderingar min dåtid. Till ljudet av Alphaville, Billy Idol och Men Without Hats blir soundtracket till känslan av att vara så nöjd med valet av papper att slå in läsårets nya skolböcker med. Och rädslan för att ha sovtofsar i håret. Svårare än så var det inte.

Idag, är man enligt myndigheter och allmänhetens syn på saken inte längre ett halvvuxet barn, utan helt fullfjädrat vuxen. Att hjälpa sonen slå in läsårets böcker i det papper han valt är något som görs halvt i sömnen när alla somnat och lugnet slutligen lägger sig i huset. Inget spännande alls.
   Även som vuxen tänker man såklart på framtiden. Och aldrig har jag väl insett hur vuxenlivet bara gör en allvarligare för varje dag som går. För jag vet nu att problemen är långt större än den där favorittröjan som ligger i tvätten.
   Idag är problemet att måste vi skydda våra barn från att leva. Både pojkar och flickor. Men självklart i synnerhet flickor.
   Idag måste vi tydligen lära våra flickor att samhällets regler och bestämmelser inte gäller dem. Idag måste vi tydligen lära våra flickor att det inte är någon idé att de säger något, för det är ändå ingen som lyssnar, för du förstår att ett nej är inte ett nej längre. Ett nej betyder tydligen gör vad du vill med mig, jag har ingen rätt att bestämma det själv.
   Och tydligen ska vi lära våra pojkar att inte känna ånger om de gjort något dumt. De ska tydligen lära sig att de ska göra allt för att komma undan och att det är deras rättighet att lyckas med det.
   Idag tittar jag in i mina döttrars tre par ögon och vet att de startar från minus. De kommer alltid att vara på minus. De kommer att behöva slåss hårdare, skrika högre och begränsa sitt eget utrymme dygnets alla timmar för att inte råka illa ut, bli överkörda. Indirekt ska vi tydligen lära dem att de är byten. Villebråd. Offer. Liksom redan från början. De räknas inte, är inte lika mycket värda. Deras ord väger inte lika tungt. Ingen egen vilja, de får nöja sig med det som blir.
   Bara för att de är flickor.

Idag, till tonerna av Annie Lennox vackra stämma, utgör dessa tankar min framtid. Och jag kan inte känna annat än sorg. Och vrede. En stor vrede så jag inte kan prata med mina små. En vrede som gör att jag ilsket slänger stekpannan i diskhon när vi ätit färdigt och skrämmer slag på mina små. De ser bara att mamma är arg. Vad har vi gjort, undrar de säkert. Och såklart har de inget gjort. Det är ju det som är så fruktansvärt. Inget alls. De bara är det de är. Och för mig, som mamma, i all deras härlighet.
   Domare Sven Jönson har missat hela poängen. Han ansåg inte att den 15-åriga flickan befann sig i ett utsatt tillstånd medan sex pojkar förgrep sig på henne. Och det är just tack vare sådana som Sven Jönson som alla flickor alltid befinner sig i ett utsatt tillstånd. Dygnets alla timmar. Oavsett geografi. Och oavsett ålder.

Ok, så framtiden är dyster. Riktigt dyster.
   Kvar har jag nutid. En 2-åring som vill ha morötter och en 4-åring som vill bjuda mig på låtsaskaffe. En bebis som precis vaknat.
   Idag kan jag erbjuda dem millimeterrättvisa. Lika mycket mjölk. Välja saga var sin dag. Till vilken nytta? Världen kommer slå omkull dem sen. Gör jag dem en björntjänst? Ska jag istället förbereda dem på att den som slår hårdast vinner? Bokstavligt.
  Idag pratar jag med sonen om att inte utnyttja den som är svagare och mer utsatt än han. Aldrig. Vad det än gäller. Och jag säger till honom att försöka ingripa om han skulle se det hända.

Så i nuet känns det hopplöst. Till tonerna av glättig 80-talspop släpar jag mig nu ut i köket för att se om det finns något att förbereda till middag. Även de svaga i samhället behöver ju trots allt ha mat.



.

Vi får hoppas på pappaledigheten

 

Jag frångår mina vanor och slänger in två inlägg i rad på temat jämställdhet. Jag är inte känd för att driva jämställdhetsfrågor eller att i sociala sammanhang förjämnan lägga upp allt ur ett genusperspektiv. Jag är färgad av den gamla mediabilden av feminism där tjejer minsann också kan byta till vinterdäck och tapetsera.

   Men det är ju såklart inte det det handlar om. Det handlar om att behandla alla runt sig med samma respekt som man själv skulle vilja bli bemött med. Man, kvinna, vit, svart (och alla andra färger också såklart). Alla är människor som försöker överleva i en värld av motvind, vad än motvinden består av för den enskilde.

   Så, på det fantastiska sociala mediet fejsbukk, hittade jag häromdagen följande bild. Vid en snabb blick kan det se ut som att den store Will Smith är den som sagt det. Om det är så eller inte vet jag inte och det är egentligen inte viktigt. Det viktiga är just det som sägs.

 

 

 

Så sant som det är sagt. Men då är det ju liksom redan för sent. Skadan är redan skedd. Jag minns den egna uppväxten. Fy sjutton. Och det knyter sig i min mage när jag ser på mina tre små tjejer och vet att de ska igenom det också.
   De hårt dömande blickarna från det motsatta könet. Man blev skrattad åt vare sig man var cool eller nörd. För byxorna man hade, frisyren, sättet man gick på. Det retsamma sättet. Mobbing eller taffligt försök till närmande? Inte vet jag. Kanske vet inte de heller. Men att det var fruktansvärt, det vet jag.
   När jag lämnar de små på dagis passerar vi en skola med klasserna 1-9 och på skolgården där ser man beteendet, precis nu som då, inget har hänt.

Jag tänker, hur kommer det sig? Lär vi oss ingenting?

Det sägs att den största influens och förebild man har här i livet är föräldern av samma kön. Alltså är det upp till alla pappor att göra något åt det här.
   Jag hoppas på pappaledigheten. När papporna spenderar tid, mycket tid, ensamma, med både små tjejer och små killar. Och lär känna dem ordentligt. Redan från början.
   Det kan inte vara en fråga om att bara uppfostra tjejerna till att tåla mer och tuffa till sig. Små killar måste få sin del av det hela också. Och det skulle nog ha större verkningsgrad snabbare dessutom.
   Då kanske vi slipper pinsamt fruktansvärda historier som den i USA där en stackars tjej som druckit för mycket släpas runt på fester och utsätts för den ena hemskheten efter den andra och efteråt verkar ingen ifrågasätta pojkarnas beteende, utan det är en fråga om att hon får skylla sig själv. Det är ju helt snett.
   Om pojkar hade haft förebilder i sina fäder och andra vuxna män runt omkring till att behandla alla människor runt sig med respekt och att inte utnyttja eller förlöjliga andra, hade det nog inte hänt. För då hade det inte varit ok.

Så alla ni pappalediga därute. Tänk på det. Lär era söner att behandla tjejer på sådant sätt att ni slipper torka era döttrars tårar. Tänk efter före.  

Bucket list Sträng style

Idag är huvudet fullt av mörka tankar. Det är ofta så. Tyvärr. Något som är en lika naturlig del av mig som att jag är rätt lång och har bruna ögon.
   Idag tänker jag på vad jag hade satt upp på min bucket list (för övrigt dessutom en sevärd film med Jack Nicholson och Morgan Freeman för er som inte sett den) om jag imorgon skulle få en diagnos som ger mig ett halvår kvar att leva.
   Vad skulle jag skriva på den?
   Jag har inget behov av att bestiga berg eller hoppa fallskärm. Eller ta dykcertifikat. Visst finns det en del som jag skulle vilja göra, hoppas få göra, men som ändå inte skulle upp på min lista. Vandra en del av Kungsleden. Åka bil/båt utmed norska kusten. Det finns fina tempel i Asien och Sydamerika som hade varit roligt att se. Island. Lyxkryssning i Karibien. Lära mig teckna/måla. Återuppta mitt orgelspelande. Komma i form, såväl fysisk som mental, med en yogainspirerad Pilates. Bli mer intresserad och fixa i trädgård och med heminredning.
   Många andra hade kanske känt att spendera mer tid med familj och vänner hade varit bra. Men jag kan nästan inte spendera mer tid med familjen än jag gör. Och vänner? Jag har de jag har, även om vi bara ses ett par gånger per år. Jag är en starkt utpräglad INTJ, jag funkar inte så. Jag har inte det behovet.
   Och sen har jag alltid velat lära mig sy. Idag får jag be resten av familjen att gå hemifrån om jag ska sy raksöm på en gardin. Det osar katt och jag får näst intill beställa tid hos tandläkaren innan jag är färdig. Det hade varit roligt att kunna sy sina egna kläder (nej, inte Lena Ph) eftersom jag har så knepig kroppsform och har svårt att hitta snygga kläder i butik.
   Och självklart hade jag velat vara med och gräva efter brunn med färskt vatten i Afrika, jobba med hemlösa barn i Brasilien... Stoppa handeln med människor världen över, i synnerhet då såklart handeln med barn, vilket alltid får mig att nästan kräkas när jag tänker på att det ens finns...

Men. Ingen av de sakerna hade hamnat på min bucket list. Jag har funderat och där finns egentligen bara tre saker jag kan komma på nu som jag verkligen skulle känna mig bitter över att jag inte lyckades få till medan jag levde. Håll i hatten, bit i kudden, för nu kommer det:

• Att jag inte läste mer böcker. Det finns så mycket böcker. Så många historier som jag inte hann eller prioriterade att ta del av. Sanna, påhittade, förskönade. Historier. Fantastiska och härliga.
• Att jag aldrig lyckades lära mig att slappna av och bara vara en del av nuet. Spänd som en fiolsträng större delen av tiden. Orolig, stressad. Ofta utan att veta över vad.
• Att jag aldrig lärde mig att inte ta skit. Att jag inte lärde mig bita ifrån, stå upp för mig själv. Att rakryggad bita tillbaka mot alla de dumhuvuden jag sprungit på, alla de som jag låtit topprida mig år ut och år in, alla de som med ett ord eller ett tonfall fått mig att gråta bort en kväll och tungsint fått mig att ge mig på mig själv igen och igen. Som om det alltid är jag som är skälet till allt som händer.

Där har ni det. Det är vad jag skulle ångra, vad jag skulle känna mig snuvad på. Det som liksom aldrig blev av, som aldrig blev en sanning för mig.

Tänkvärt. Kanske dags att börja göra något åt det där, så att jag, om jag får en sådan diagnos, kan skriva något roligare på min lista.     

Åldersångest. Vid Ättestupan på besök.

För ca 20 år sen fyllde min äldsta kusin 30 år. På inbjudningskortet till hennes kalas hade hon skrivit: "Ja, det är sant, E fyller tant!"
   Jag har förtsått och läst mig till att nu, på 2000-talet när alla vi i  Peter Pan-generationen annars skulle varit tanter och farbröder i 10 år... Nu är 40 det nya 30.

Så idag fyller fru Sträng 39. Låt oss luta oss tillbaka en kort stund och känna på det, smaka på det, känna in det, vältra oss i det... 39. Trettionio. Ett kort, dallrande år kvar till jämna 40.
   Vi smakar på det igen. Sköljer runt det i munnen som ett fint årgångsvin. Till en början känns smaken av solmogna jordubbar och körsbär. 39... En viss sötma. Sedan följer ett djup: en nyanserad smak av tobak och... peppar? Och kakao. Visst serru. Smakar fint till det mesta.
   Men... så plötsligt... smyger det sig in en besk smak av bittermandel. Tanninet har fått överhanden. Någonstans längst ner i gommen knyter det sig. Tungan blir sträv. De sura uppstötningarna låter inte vänta på sig. Halsbränna.
   Det smakar vedervärdigt. 365 ynkliga dagar kvar till 40. Och som jag ser det är livet över då. Jag lämnar snart gruppen "kvinnor i fertil ålder" och glider på medelålderns bananskal PANG! rakt in i klimakteriet. Övergångsåldern. Allt från en vecka till en annan. Svettbyar, vallningar, vresigt humör och hormonplåster is the new black. Åldersdiabetes. Golf (långgolf, som de inbitna blir så förtjusta när man kallar det). Dags för en liten våning nånstans på spanska solkusten dit jag måste åka för min åldersreumatism perioden oktober till april varje år och bli rödvinsalkoholist. Kanske dags redan nu att hitta en bra frisör dit jag kan gå en gång i veckan för att lägga håret. Dags att starta upp en prenumeration på någon dagstidning så jag kan ha något att vänta på när jag börjar gå upp klockan halv fem på morgonen medan jag retar mig på att grannen inte sköter sin trädgård.
   Om ett år, inte fru Sträng utan tant Sträng. Kan du höja volymen, tant hör så dåligt... Ungdomarna nuförtiden... ingen hyfs, ingen respekt för de äldre...

Ah, well. Den förnuftiga och logiska delen av mig, INTJ, inser att det dock är lika meningslöst att reta sig på att tiden går som att vara arg på vädret. Det är som att slå på vatten eller ligga i sängen och sparka sig trött.
   Så idag låtsas jag som det regnar och luktar jag på min en månad gamla bebis som just nu har sin lilla mjuka kind mot min. Inte har väl tanter egna små bebisar? Väl? Eller hur?

Nej, idag är det lite som när man spelar Monopol. Idag är jag bara på besök vid Ättestupan. Jag har minst ett halvt varv kvar innan jag hamnar där, så att säga, på riktigt.

Förlossnings-TV

Jag har en faiblesse. En fixering. Ett osunt, långtgående behov av att se på förlossnings-TV när jag är gravid. Så har det varit varje gång, i synnerhet såhär mot slutet. Jag frossar i serier som Barnmorskorna och allt vad de heter. Den här gången har det blivit En unge i minuten på 4:an. Som förtrollad kan jag se 8 avsnitt i rad.
   Det är intressant att se vilken bredd det finns av kvinnor. Såna som gråter från det att de sätter foten innanför dörren tills bebisen är ute (och sannolikt efter det också) till de som chit chattar ledigt med make, barnmorskor och sköterskor fram till de sista skälvande minuterna. De som är livrädda för allt, nålar, masken med lustgas, inte vågar titta på bebisen när den är ute... till de som klargör för personalen, klart och tydligt, att jag vill ha det si och så, ta fram akupunkturnålarna direkt och dra på max på lustgasen, för här ska minsann födas barn...
  Och bredvid dem kommer generellt sett en något vilsen man - om det så är 5:e barnet som ska ut. Han håller ordning på glaset med saft i sugrör, masserar nån ländrygg och pussas. Eller så står han en bit vid sidan av, lätt genomskinlig och blank. Och ser ut att mest tänka på semestern. Kanske undrar han just då om det verkligen var värt det... de där korta minuterna av... nöje. Som ledde till det här.
   Kvinnorna vill bli masserade... mmm... gott... precis dä... VAD FAN GÖR DU!! De är törstiga, men GE MIG INTE SAAAAAFT!!! VAD TÄNKER DU MED!!! Svåra att tillfredsställa. Sitter, ligger, på rygg, på sidan, sitter igen, står, går omkring, rullar omkring på en stor gummiboll. Från sekund till annan vet de inte vad som känns bäst. Vill krypa ur skinnet.
   Jag har gjort det 3 gånger; jag pratar av egen erfarenhet. Det är inte lätt som en plätt att föda barn - även om jag haft ganska problemfria förlossningar (peppar peppar).

Det är också intressant att se vilka likheter det finns bland dessa kvinnor. Någonstans finns de gemensamma nämnarna. De flesta som kommer in, glada som lidande, är bleka, osminkade, sammanbitna. Liksom koncentrerade på uppgiften. En stress, en oro, en laddning inför slutspurten. Då och då totalt insjunkna i sig själva, långt bort från omvärlden.
   Magen är stor och kantig, kroppen svullen, de sista veckornas brist på sömn flyter ur ögonen. Så gott som varenda en skulle nog skriva under på att man känner sig som en flodhäst. Som bäst. En sjöko.  Låt oss få det här gjort nu då. Kom ut nu, unge. Och då, precis då. När vi gör det kvinnligaste som finns, nämligen föder barn.... svettiga, skriker och gråter om vartannat... efter månader av foglossningar, hemorrojder, hudbristningar, stora, läckande bröst och åderbråck... Just då, i de sista skälvande timmarna... När kroppen är aldrig så full av de konstigaste hormonerna i hela världen... Precis då... när den kvinnliga närvaron på ett sätt är som mest påtaglig...
   Är vi aldrig så långt bort från det som anses vara det moderna, kvinnliga idealet. Märkligt. Den smala midjan och de snygga benen, de piffiga, plutande röda läpparna och de tajta kläderna. Det ungdomliga, det lättsinniga.
   Då är vi anti-idealet. Liksom. Och de flesta har säkert ägnat sista månaderna åt att läsa på hur vi så snart som möjligt, pigga och flåshurtiga, på ett par veckor ska vara tillbaka i 25-årsformen.

Underligt. Underligt och sorgligt, säger jag.

Ett barn kan inte ersätta ett annat, men ändå

Har haft en sån där konstig dag. En sån där de flesta tankar som dykt upp i huvudet har kommit från de där ställena dit man trodde man hade låst och slängt bort nyckeln för alltid. Icke så. Men det är väl bara att inse - jag kommer aldrig lyckas med det. Nycklar kan vara bra att ha, tänker den mörka delen av mig... Och här följer en tankevurpa från förr. Logisk och ologisk på samma gång.

För några år sen var en dåvarande kollega till mig i Stockholm och jobbade på ett stort projekt. En av de ansvariga för kunden däruppe råkade under projektets gång ut för något fruktansvärt. Hennes då ca 10-årige son blev påkörd av en buss när han på cykel var på väg till skolan. Hon själv satt på cykel ca 15 meter bakom och såg när pojken fastnade i bussen och släpades med till bussen fick stannat. Han dog direkt.
   När min kollega så berättade detta för mig, även han i nån form av chocktillstånd, hörde jag efter en liten stund min egen röst säga: "Har hon fler barn?" Något annat kom jag mig inte för att säga med min inre syn full av bilden av det inträffade såsom jag målade upp den för mig själv.
   Kollegan svarade: "Ja, hon har en dotter också. Som tur är."

Som om ett barn någonsin skulle kunna ersätta ett annat. En så egendomlig tanke att tänka. Men ändå tänkte både min kollega och jag den samtidigt. Det är något med ensamheten tror jag. Har man ett barn kvar, blir man inte ensam i alla fall. Inte på samma sätt.

Så det kanske inte år så knasigt ändå att göra som vi: skaffa 4 barn. Jag menar inte att göra mig lustig, utan är högst allvarlig när jag tänker att man då har något i reserv. Liksom en plan B. Om något skulle hända något av barnen.
   Även om aldrig ett barn kan ersätta och läka saknaden av ett annat. Såklart. Och jag hoppas att jag aldrig blir medveten om exakt hur omöjligt det är.

Hjälp. Det är fredag.

Så är den här, fredagen, som man har längtat.
   Men. Det är inte bara en dans på rosor. Vår kajplats i etern, På Spåret, visade final förra veckan och därmed var den kvalitativa underhållningen om fredagkvällarna slut.
   Så jag undrar. Vad gör människor i yngre medelåldern på fredagarna klockan 20 när På Spåret inte visas?