Helt oväntat, världens bästa semester med den lilla prinsessan

Funderingarna gick högt och lågt, fram och tillbaka och veckor, månader. Ska jag, eller ska jag inte, åka på semester själv?
   Många år har det varit, det ena efter det andra, ingen rast, ingen ro, ingen tid att vila. Slutkörd, knappt rullande i styrfart, på fälgen med tanken tom. Ett sätt att återhämta, tänkte jag då, en vecka ensam på nåt varmt ställe. I resväskan enbart badkläder, böcker och en bib rödvin. Inte prata med någon, inte titta på någon. Läsa. Bada. Äta. Sova. Me, myself and I.  
   Resebyråernas hemsidor som favoriter, prisjämförelser, flygtider. Men det kändes inte hundra. Inte ens nittio. 
   Så mitt i sommarvärmen i den lilla poolen i trädgården när lilla treåringen i sin badring tjöt av skratt plaskandes med ansiktet mot solen. Då plötsligt kom insikten. Såklart jag inte ska åka själv. Jag ska ju åka med bara henne. Världens bästa och mesta M. Och det kändes inte hundra utan hundratrettio från sekund till annan. Halvtimmen senare var den bokad, resan till Rhodos. Med bara ett av barnen. Det är ju som att åka själv på ett sätt, att ha kakan och äta den. Och några veckor senare satt vi där på Landvetter flygplats redo för äventyr.
. 

Planen var att vi skulle bada, gosa, busa, äta och sova. Det var vad vi hade lovat varandra innan vi åkte. Inget annat skulle få uppta tiden. Med undantag av fru Strängs ack så undernärda litteraturtarm då. Jag hade fyllt resväskan med blandade karameller, allt ifrån zombiapokalyps till stora klassiker och hoppades att planeterna skulle rada upp sig på bästa sätt och möjliggöra en fin lässemester. Med omsorg valde jag bokmärke hemma (har en stash - de har en tendens att försvinna i detta hemman) och skåda... 

Även den mest skeptiske måste erkänna att mitt bokmärke äckligt bra matchade kuddarna på hotellet. Som om allt bara var meningen. 
   Visserligen fick vi inte havsutsikt, men icke desto mindre bästa möjligheten till poolhäng. 

Allt var i zonen. Allt synkade. Treåringens humör i harmoni, fru Strängs matchande bokmärke, nära till bad och mat. Och jag gjorde mig redo att varva ner. Inte alltid så lätt som man kan tro det där...

   Förvånansvärt fort anpassade jag mig till barnets takt och barnets perspektiv. Promenaden in till lokala affärsgatan gick precis så fort som en treåring med en glass och stora ögon kan gå. Den enda klockan jag hade koll på var den lilla magens behov. Och de treåriga ögonen bestämde när det var läggdags. Jag följde bara med, struntade befriat i egna förutfattade meningar och funderingar kring hur en semester ska se ut på de punkterna. Och att bada 5-6 timmar per dag? Ville det lilla barnet göra pilen 612 gånger i stora poolen, var det där jag intog plats; 1 pil i taget. Jag åkte inte på den här semestern för att hålla fast vid principer om matintag och annat. Meningen var att det skulle vara konfliktfritt för en gångs skull... Lugn, bara lugn. Jag var beredd på allt detta och att min belöning i första hand skulle bestå av treåringens oslagbara skratt och hennes hårda och varma kramar och möjligen någon bok eller två... 
   Föga anade jag att nämnda ting inte skulle bli den största vinsten av alla. Föga anade jag storheten i att på en vecka inte prata med någon vuxen annat än kvinnan i receptionen på hotellet. Att umgänget med en treåring i en hel vecka skulle tvinga mig, på ett helt okomplicerat sätt, att lägga jobb, vuxenproblem och vardagsbekymmer i en osynlig låda långt utanför medvetandet. Har man ingen att älta saker med, så ältar man inte. Man glömmer. Förminskar. Och där kom jordskredssegern. Lilla treåringen visste det inte, men bara genom att vara det hon alltid är, tvingades hennes mamma vara mentalt ledigare än jag varit på år. Många år. Många många år. I nuet istället för i snurren. Att jag skulle behöva bli 42 för att förstå vad en semester egentligen går ut på. Efter någon dag följde jag hennes sovklocka, för vad annat kunde jag göra? En cigarr på balkongen när hon sov middag. Andas. Halvslumra. Släckte ljuset vid 21-tiden och tackade för mig.

För att påminna mig själv om vissa klokheter, har jag tatuerat in dem på armarna där de dagligen gör mig uppmärksam på sådant jag tenderar glömma alldeles för lätt. På min högra arm står det "l'essentiel est invisible pour les yeux", en del av ett citat ur boken Den Lille Prinsen. Och där, bredvid den sovande prinsessan, föll bitarna på plats. För det som gick upp för mig, är att hon inte bara är allt hon är under en badsemester på Rhodos. Hon - och alla hennes tre syskon - är precis allt de är varje minut, varje dag på året. 
   Citatet i sin helhet i svenska översättningen av boken lyder "det är bara med hjärtat man kan se ordentligt, det viktigaste är osynligt för ögat". 
    
   

Polkagrisar och blöta blomblad

Så i morse hade det plötsligt blivit höst. 7 grader. Förvisso soligt för första gången på ett tag - vi bor ju ändå på västkusten menar jag. Kan inte ha alltför höga krav. 
   Jag bestämde mig för promenad. Jag brukar vara en bitter och grinig människa, men idag var det svårt... Visserligen tappade jag känseln i fingrarna första kilometern, men sen kom det loss. Det luktade polkagrisar och blöta blomblad om vartannat. Och hade jag nu sänkt ner min Rammstein i öronen, sjöng säkert fåglarna något alldeles ljuvligt. Fisk, fuktig, hög luft som gladde lungorna och ansiktet. På det hela taget en rätt mysig upplevelse. 

Glaset är sjukt halvfullt nu.  

"Det är ju som att bjuda på god mat"

Obs. Berättelsen nedan är en dröm. Som jag hade för ett tag sen. Så ingen tror att jag har en så fruktansvärt korkad make.
   Jag har världens bästa make. Förtydligar jag bara. Ännu en gång.
   Så där. Nu kan vi åka.

Upplägget var att maken hade underhållit en kontakt från den glada komvux-tiden för sisådär en 15 år sen. Allt väl så långt. Han hade nämnt hennes namn vid ett par tillfällen, lite facebookuppdateringar och sånt. Inga problem. Så var det plötsligt dags att bjuda hem henne. Och minnas tider som flytt. Som jag förstod saken.
   Visst, jajamen. Let's rock.
   Och hem kom en liten tjej, en fransyska till råga på allt. Som inte kunde nån svenska och vars engelska var ytterst bristfällig. Och det gör det hela lite speciellt eftersom makens franska inte är något att komma till stan med. Men i drömmarnas värld, kan allting hända.
   Maken hade lagat en finfin köttgryta. Kulinariska toppnoteringar.
   Barnen var utlagda på entreprenad.
   Jag kan ju franska och såg möjligheten att få damma av den lite grann och tyckte kvällen var kanon. En helmysig tjej. Lugn och glad. Inga problem alls att förstå varför de hållit kontakt. Hon skulle åka hem till Frankrike dagen efter och skulle därför sova över hos oss. Sonen var hos pappa, så hon fick låna hans säng.
   Maken och jag gick till sängs och jag somnade snart trött av alla de franska verben som snurrat i huvudet under kvällen och som jag inte använt på närmre 10 år.
   Jag vaknade till någonstans halvvägs in under natten av underliga ljud och rörelser i sängen bredvid. Jaha. Ni kan ju gissa resten själva.
   Jag blev så paff att jag lämnade rummet och själv gick till sonens rum och la mig. Såsom ofta är fallet i drömmar agerar man ju kanske inte som man skulle gjort i vaket tillstånd.

När jag vaknade morgonen efter hade tjejen i fråga lämnat Svea för Frank och kvar sitter maken och jag vid köksbordet med var sin kopp kaffe. Jag förde nattens händelser på tal.
   Maken förklarade sakligt att hon varit ensam ett tag, att hon behövde lite närhet och att hon kände att hon kunde lita på honom att inte missförstå situationen. Så därför hade det liksom bara blivit så.
   "Jaaaa", försökte jag vädja till hans förstånd. "Men det är ju inte OK ändå, liksom."
   "Äh, häng inte upp dig på det nu. Jag hjälpte ju henne bara lite grann."
   "Ja, fast nej. Så kan man inte göra. Fattar du väl."
   "Äh, gör ingen stor affär av det här nu. Det är inget att älta. Jag gjorde henne bara en tjänst. Som jag ser det kan det närmast likställas med att bjuda på lite god mat. Eller hjälpa en kompis att flytta."
   Och där nånstans insåg jag att mina argument aldrig skulle vinna. Jag tänkte på Bob Dylans fras Am I here all alone? Är det ingen annan än jag som ser hur galet det är? På riktigt, liksom? Hallå? Hallåååå?? Det fanns inget mer att säga eller göra. Bara att vakna.  

Jag berättade för maken dagen efter om min dröm. Han skrattade. Jag skrattade. Och sen såg han näst intill skyldig ut över att han ens varit med i drömmen. För den riktige maken Sträng har ingen luddig syn på vad som är rätt och fel. Han vet vad som är att jämföras med god mat och vad som inte är att jämföras med god mat.
  Tänk på det nästa gång alla ni där ute.

Jag hade i alla fall tur med vädret

Igår begravdes min mormor. På det stora hela en odramatisk händelse. Är man 92 och går bort efter en lång tids sjukdom och valsande mellan samhällets olika vårdinstanser och en uttalad önskan om att få dö, kanske det trots allt är bäst för alla när det blir så. 

I förrgår tändes reservlampan på bilen lite grann till och från på väg hem från jobbet. Det var 3 grader och snett regn rakt upp i näsan och jag behövde lösa såväl bakelse som liten present till lilla barnet som skulle fylla 3 år, så jag fattade ett snabbt beslut om att istället tanka dagen efter, dvs igår, på väg till begravningen. 
  Så, lite lagom smådarrig av stress medan jag försökte få lagt ett skapligt jämnt lager ögonskugga frågade jag maken vilken bil jag skulle ta, om han möjligen hade tänkt använda den större för utflykt med alla barnen medan jag åkte på begravning. Eftersom reservlampan ändå tänts i mindre bilen dagen innan, liksom, och jag varit såpass seg på morgonen att jag nu hade förbrukat mina chanser att kunna tanka på vägen dit. Vi dividerade lite hit och dit om hur många mil jag kunde tänkas ha kvar i tanken. Det är en 940, reserven är rätt stor. Vi kom fram till att jag skulle klara mig dit, men att jag skulle planera in en tankning ganska snart på väg hem igen. Men, sa maken, ta den andra bilen om du känner dig osäker. 
   Fegt. Jag är ju en gambler. 
   Vi skulle visa sig att vi hade rätt i höjd, men fel i sida, så som vi golfare brukar säga. Beräkningarna höll så till vida att jag klarade mig till begravningen. Svängde in på en p-plats 8 minuter innan begravningen drog igång, damp ner i kyrkbänken 3-4 minuter före utsatt klockslag med andan i halsen. Blotta förskräckelsen.

Min mamma och jag stod kvar vid bilarna en lång stund efter avslutat farväl till mormor, pratade om ditten och datten och inte minst om var närmsta bensinstation ligger i förhållande till kyrkan. Mamma satte sig så i sin bil och körde iväg. Jag satte mig i min, pysslade lite med pod och annat, satte nyckeln i tändningen och... nej. Stendött.
   Ringde mamma i hopp om att hon kunde vända bilen och komma till undsättning. Inget svar. 
   Jag ringde maken. Ställde den uridiotiska frågan "Vad gör man när bensinen är slut?"
   Han svarade det enda svaret: "Tankar."
   Jag hade liksom hoppats att han skulle ha ett annat svar, något trick som bara killar kan, liksom en sån hemlis (typ: luta dig lite åt vänster, tryck 4 ggr på kopplingen och rivstarta, så kommer trycket att omfördelas i tanken, funkar varje gång, så har du ett par kilometer till, the secret handshake, liksom). Nej, jag är inte enfaldig; jag vara bara desperat och grep efter fantasifulla halmstrån. Hade du också gjort i situationer lika ångestladdade för dig som denna för mig.
   Soppatorsk. Ok. Inte min paradgren.  
   Ringde mamma, inget svar. Nehej, så vad sa hon nu då om vilken station som låg närmst. Inget annat att göra än ta långa benet före och handgå benledes uppför backen i ett sen länge bortglömt territorium. 

Efter ca 10 min promenad skymtade en OKQ8 fram mellan husen. Kanon. Och in klev jag i denna oas i öknen. På OKQ8 finns yoghurt, nybakade bullar, filmer att hyra, barnmat och ett par olika sorters keso. Men det finns inte reservdunkar. Liksom. Varför skulle man ha det på ett sådant ställe? Känns ju omodernt. Så jag ställde mig i kön bakom en ung man med stressad blick. Det framgick att han också hade varit optimistisk med mängden bensin i bilen. 
   Den vänlige expediten gav sig ut bland tankstationens pumpar och letade i sopbingarna efter lämpligt kärl och hittade slutligen en tom dunk för spolarvätska, sköljde ordentligt och gav till den unge mannen före mig i kön. När det gick upp för alla att jag varit lika snurrig jag, sa den vänlige unge mannen att han skulle vara tillbaka inom 5 minuter med sin bil och att jag kunde få ta över spolarvätskedunken då. 
   Expediten erbjöd sig vänligt att ge sig ut och leta bland soporna en gång till medan vi väntade. Och hej och hopp, till slut fann han en dunk till som han sköljde ur och gav mig att tanka i. Fina människan. Jag fick också engångstratt avsedd för att fylla på motorolja med mig för att lyckas med själva ihällandet. 
   Tillbaka till bilen i rask takt under kontemplation. Vad lär vi oss av detta? Tanka när lampan tänds, såklart. Men vi minns också alla andra visdomsord: 

Är huvudet dumt får kroppen lida.
Förhåll dig alltid till tider du har att passa som om du skulle med ett flyg då.
Det man inte har i huvudet, får man ha i benen.
Tänk efter före.
Ta det säkra före det osäkra. 
Ta inget för givet.
Skjut inte upp till morgondagen det du kan göra idag. 

Ja, ni förstår. I såna här lägen är det lättare att förstå varför alla talesätt tillkommit.
   Väl framme vid bilen, visade det sig att tratten för olja var någon dimension eller två för stor för att passa i tanken. Jaha. Begravningsklädd i bästa gå-bort-kostymen, fick Sträng öppna bagageutrymmet för att se vad som månne finnas att ta till hjälp. Jag hittade så en tom Imsdal-vattenflaska, vars kork var mer i rätt diameter. Återstod det vanskliga att få ner bensinen från dunken till Imsdalsflaskan... Ja, ni förstår. Åh, vad jag hade unnat er alla detta goda skratt jag måste ha utgjort källa till där och då. 
   Efter en del pill, darrande, iskalla händer och klurande, lyckades jag slutligen få i de 3,4 litrarna bensin i tanken och höll tummarna när jag satta nyckeln i tändningen. Ångest. Har nog hellre soppatorsk parkerad än mitt på vägen, så nu hoppades jag bara att det skulle funka fram till stationen. 

Strax därefter fyllde jag 67,5 liter bensin i tanken till den facila summan av kronorna under tusingen. Då vet man att tanken djeflar-i-mig varit tom. 

Ärligt. Amatörernas afton, eller vaddå. Kom igen nu Sträng. Logistik och planering är din starka sida, vad liknar detta?
   Men det kunde varit värre. Jag fick ju egentid, detta esoteriska, flyktiga, exotiska och förgängliga tillstånd. Jag fick egentid och en skön promenad under vad som fläckvis till och med var en blå himmel. Ingen vind, inget regn. Sena kvällar på Ica maxi samt bilköer (och magoperationer under lokalbedövning) har tidigare varit vattenhål för egentid och nu kan jag även lägga soppatorsk till listan. 
   Jag hade i alla fall tur med vädret. 
  

Fotomodell på gamla dar

Torsdag morgon. Den gråa västkustdimman ligger som en blöt filt över tillvaron. Jag har dragit mig undan för en lugn stunds egentid på toaletten. Eftersom vi har två barn som plötsligt kan få för sig att låsa dörren inifrån och sen drabbas av panik när de inte kommer ut, har vi inget lås. Jag hade tänkt tillämpa bajsregeln (den om att det är den möjlighet man har till egentid i ett hem med 4 barn när den andra föräldern också är hemma; då är toaletten en fristad) istället.
   Plötsligt, lika oväntat som oönskat, öppnas plötsligt dörren av en glad 4-åring. Inte bara står hon där med sitt solstråleleende, utan hon är dessutom utrustad med en iPhone (av äldre modell där de kan spela Dora-spel så skjortan står rakt ut). Glatt håller hon upp den och innan jag hinner reagera säger hon: "Jag ska bara ta kort på dig mamma!" I nästa sekund blixtrar det till och där är jag fångad som ett rådjur i strålkastarljuset där jag sitter i all min bleka härlighet. När jag är som allra mest till min fördel.

Egentid, bajsregel, my ass. Bokstavligt talat. Här finns ju bilder att ta, ögonblick att föreviga. Tänk att jag skulle gå och bli fotomodell såhär på gamla dar.

Fredag den 13:e fast på torsdag den 12:e

Sen stormen Sven svepte in över landet har de dåliga människorna på Bredbandsbolaget varit i topp på min shit list. Det är 2013, mina vänner. Varför ska det ta 9 dagar att få igång ett bredband. Minst. För än är det inte löst. Vi har fått trixa fram en annan lösning.
   Bredbandsbolaget, jag vill göra slut. Och nej, jag vill inte prova igen.

I torsdags morse hade jag en sådan morgon som man liksom bara har ibland. Som tur är. Låt mig berätta.
   Jag är tjej. Det har hänt att jag sminkar mig. Detta för att det inte ska synas hur illa det är egentligen. Och jag gör det bra, för oftast möts jag av komplimanger som: Vad pigg du ser ut! Jag har de fina människorna på Bare Minerals att tacka för detta. Jag vet, det är dyrt smink. Men det är min enda last. Ta den inte ifrån mig.
  Den insatte vet att Bare Minerals är smink i puderform. Och det är där denna historia om torsdag morgon tar sin början.
   Efter att ha tagit tjuren vid hornen med ett lite knöligt kundsamtal, var det dags att göra morgontoalett helt sedvanligt. Fram med puderfoundation och borste, Så långt, allt väl. När det var dags att sätta tillbaka locket, tappade jag såklart hela kalaset på golvet.
   Poff.
   Botten gick ur burken och ca 300 kronor foundation låg snabbt och enkelt utspritt över badrumsgolvet. Vilken fest. Ut med badrumsmattan, av med mina byxor och in i tvättmaskinen, fram med rengöring. Lite stressad för att jag skulle iväg till jobbet. Men det gick bra ändå, hann få upp det innan det lämnade färg nånstans. Ok, vad skönt. Carry on.
   Ta nu ett glas vatten, fru Sträng, tänkte jag. Andas in, svettas ut. Nu är du onödigt stressad när du fumlar så.
   Ut i köket, hällde upp ett manligt glas vatten, lugnade ner mina upprörda nerver en sekund och drack för fulla drag. Puh. När det var någon halv deciliter kvar i glaset och jag inte var törstig längre... tappade jag självklart taget om glaset varpå resterande innehåll hamnade i... min väska som jag påpassligt ställt på köksbordet för att kolla så jag fått med allt.
   Eller hur.
   Min älskade make påpekar ibland att jag borde dra igen dragkedjorna på mina väskor lite oftare än jag gör. I torsdags morse förstod jag varför.
   Ok, så det blev till att torka ur ett saligt kladd av halvt upplösta huvudvärkstabletter och annat smått och gott. Liksom.
   Sen, som kronan på verket, var det dags att få tillbaka färgen på kinderna. Bokstavligt talat.
   Tillbaka in i badrummet med darrande händer. Började känna mig aningens stressad till jobbet också. Fram med puderrouget. Får till det skapligt. Ser inte längre helt och hållet ut som någon av statisterna i Walking Dead, utan skulle nu kunna lura de flesta. Tills jag, självklart, tappade även burken med rouge. Ett lite större problem. Erfarenheten har lärt mig att detta rouge är synnerligen pigmentstarkt och jag ville undvika en rosa nyans på dörr och dörrfoder, fram med städgrejer i överljudshastighet. Lyckades torka upp ca 200 kronor rouge utan större skador på inredningen. Bra där, fru Sträng.

Klockan var knappt 9 på morgonen. Jag vände blicken mot skyn och viskade: Kom ner och slåss som en man istället.  Inget att spara på, kom igen dagen, give me all you've got. Jag ska nog stå pall.

Vi spolar fram ett dygn till fredag den 13:e istället. Man undrade ju stilla hur en sådan dag skulle börja om torsdagen var upptakt, om man tänker så. Men se ödet tog ut allt dagen innan, kanske tog fel på dag. På fredags morgon tappade jag bara rouget. Igen. Men ingen så stor skada skedd, eftersom det mesta av innehållet gick till spillo dagen innan. På fredagen var det på sin höjd lite damm som skingrades på ett par sekunder.
   Ha. Där fick du. Up yours. Skrattar bäst som skrattar sist.

Fru Sträng och iPhonen

I början ville jag inte. Motsträvig och tvär. Det här med iPhone... kan det vara något? Så, till slut, när alla på jobbet skulle ha likadana telefoner för att växel och sånt skulle funka, blev även jag med iPhone.
   En kollega åtog sig uppgiften att visa mig allt fantastiskt man kan göra. Han visade hur man söker info, surfar, kopierar/klistrar in... Efter en kvarts mässande om alla coola funktioner la han väl märke till min glasartade blick. Med mjuk röst sa han: "Du kanske vill veta hur man gör när man ringer?"
   "Gärna det, om du vore så vänlig. Det är ju trots allt en telefon."

Detta var 3 år sen. Och nu är jag såklart lika fast som alla andra. När barnen lagt sig och i andra stulna sekunder under dagen, kollar man läget. Facebook, twitter och via de kanalerna får jag del av nyheter. Min personlighet gör det nämligen lite stökigt för mig att läsa nyheter hur som helst, men det är inte det detta inlägg ska handla om.
   När jag ser nåt intressant på TV, hör nåt på radio, ord jag inte förstår osv. Då är den där. Min kajplats i etern, mina sockeplast i gympasalen. På någon sekund får jag veta vad den och den organisationen jobbar med, vilken sjukdom döljer sig bakom förkortningen si och så, vilken film var han med i, vilket år var det val sist... Jodå, så atteeee. Även jag sitter fast. Skulle vara förvirrad utan.

Men jag har ett problem. Jag är inte en kvinna som normalt kan anses ha a man's hands, men när det gäller min iPhone fövandlas mina fingertoppar helt plötsligt. De blir ungefär lika stora som 5-kronor. Hur kolleger med korvfingrar eller långa naglar löser sitt sms:ande och telefonmailande med blixtens hastighet utan att framstå som dyslexins kungar eller att autocorrectfunktionen går på sånt högtryck att batterierna tar slut... kommer för mig att för evigt vara höljt i dunkel.

Vidare har jag märkt att jag gör en annan... egendomlig sak när jag jobbar med telefonen. Det är som svanskotan en rest från ett tidigare liv. I detta fall ett analogt liv, ett liv före cyber.
   Säg att det ringt till mig från okänt nummer. Helt enligt ordningen tar jag då pekfingret och markerar numret, kopierar det. När jag sedan går ur den menyn för att gå in i min app (!) för att söka på vem numret tillhör använder jag mig av långfingret och när jag sedan kommer in i min app och ska klistra in numret i fråga... ja då använder jag pekfingret igen.
   Som om telefonnumret helt verkligt liksom ligger kvar i toppen på pekfingret och på något vis kan försvinna och ramla ut om jag använder den fingertoppen till att bläddra i menyn. Hallå. Old school.

Sån är jag, där har ni mig. Mer high tech än så blir jag nog aldrig. Jag hoppas på devisen att allt går i cykler och väntar man bara tillräckligt länge kommer allt att vara modernt igen.

The Cable Guy

Vi har haft trassel medmottagningen på vår parabol ett längre tag. Och det är märkligt va, hur vissa saker kan ta sån tid att få ändan ur att lösa. Man undrar ju ibland vad man sitter fast i för gegga.
   Men så i torsdags, ringde maken till en sådan parabolkill och bad honom komma hit och fixa. Rätta till. Skruva till. Fånga in signal. Eller vad det nu är såna människor gör. Eftersom vi varit utan bra mottagning sen i typ oktober eller ännu tidigare, blev ärendet både akut och inte på samma gång. Nu när vi äntligen fått ändan ur, ville vi ha det löst på stuts, samtidigt som vad gör det om det får vänta ett par veckor till när det redan gått så lång tid?

Cable guy: "Jaaa... okeeej... jag hinner nog inte idag...." Släpigt. Knöigt. Svårt.
Maken: "Ok. När kan du komma då?"
Cable Guy: "Jaaa...." bläddrar i serviceboken, det verkar tjockt och fullt överallt, svårt att window it in. "Var bor ni?" Ni vet, det tar en stund att runda hornet på vägen i segelbåten till er, eller vaddå...? Vi ringer väl inte en Cable Guy i Norrlands inland om vi bor på västkusten?
Maken: "Där och där, bredvid där."
Cable Cuy:"Jaha. Men då hinner jag nog på vägen till nästa jobb. Ses om tjugo minuter."

Efter en dryg halvtimme kunde det konstateras att husets förre ägare satt en vanlig inomhuskontakt på taket till parabolen. Jag vet inte riktigt. Mina kunskaper i ämnet är begränsade. Men nog är det bra att ha en mer väderbeständig kontakt på ett sånt ställe.
  Vi har nu, sen i torsdags eftermiddag, haft bild. Bra mottagning. På alla kanaler. 2013. Fantastiskt. Vilken fest. Vi kunde tom se finalen i På Spåret igår. Vi är ju i yngre medelåldern och gillar sånt.

Ikväll kan vi inte skylla på mottagningen vad gäller Melodifestivalen - som annars varit tacksamt hittills. Vi får ta plats som riddare i moralens högborg istället. Strida för det faktum att Melodifestivalen gestaltar samhällets moraliska förfall vilket vi då sannerligen inte tänker ställa upp på.
   Men först, frukost. Delikatesslimpa, det onyttigaste som finns. Men dubbelmoral is the new black.

Vabruari? Vafruari. Fru Sträng åker ambulans

Man ska aldrig ha tråkigt här i livet. Aldrig slappna av. Aldrig slamma igen. Särskilt inte slamma igen. Ändå var det just det som hände igår.
   Jag har åkt på stans förkylning med hosta utan motstycke. Manligt förkyld, helt enkelt. Inget konstigt med det egentligen. Men såsom varandes gammalt kruppbarn brukar förkylningar för mig också innebära problem med svullna stämband som leder till röstbortfall och ihoptryckta luftrör. Utan något slem att hosta upp. Lite lagom stressande, kan man säga.
   Så igår, fram på eftermiddagen, satte det igen sig. Slammade igen. Rösten försvann helt och jag började få lätt panik när jag inte kunde andas. Det gick väl ok som det var, men jag kände att händer något, så sätter det igen sig helt. Inte ok. Inte med en bebis i magen dessutom.
   Efter nån timmes vankande av och an ute på altanen i kylan (brukar få stämbanden att dra ihop sig) helt utan framgång, bad jag till slut maken ringa ambulans. Jag kunde själv inte köra och eftersom våra två små tjejer är lika sjuka de, var det liksom inget läge att rassla med dem till något sjukhus heller. Dessutom ville jag inte maken skulle köra med en panikslagen hustru med andnöd i baksätet.

Två mycket trevliga gossar anlände efter någon kvart. De konstaterade snart att de förvisso hade massa mediciner de kunde ge mig, varav alla dock riskerade att dra igång en förlossning. Alltså blev de rådvilla och ringde runt till olika sjukhus.
   Förvisso gillade jag tanken på fria luftvägar, men blev inte helhet vid utsikterna av att föda barn med 39 graders feber 7 veckor för tidigt. Pix pax inte, liksom.
   Så det blev transport till sjukhus med förlossningsavdelning - om ifall att.
  Vid tre tillfällen igår fick jag höra att det kanske var lämpligt att jag, som alltid får den här typen av problem när jag är förkyld, borde ha något avsvällande hemma. Och ja, i efterhand verkar det ju klokt. Nu är fru Sträng utrustad med några omgångar kortisontabletter för liknande tillfällen i framtiden, tack för det fru doktorn.

Det sägs att februari är den mest nedtyngda på Försäkringskassan vad gäller VAB och att den sålunda fått nytt namn: Vabruari. Men här, i hushållet Sträng, har någon unge varit sjuk mer eller mindre sen 10:e januari. Det enda nya med februari är att resten av familjen också drabbats. Alltså vafruari. Jag tänker mig vård av familj. Eller som stackars maken igår, inte utan att jag såg adrenalinet pumpa runt i honom när jag till slut viskade: "Ring ambulans" med pipande luftrör. Vård av fru.

När jag sen var hemma igen, fylld till bredden med kortison och skulle gå och lägga mig, bjöd livet på en sån där skön ironi. Comic relief, liksom. Jag la mig tillrätta för att sova gott med luftrör och bihålor pipande i kör. Det sista jag registrerade innan John Blund tog kommandot var att luftrören, vid varje utandning, pep sluttonen i Fem myror är fler än fyra elefanter. Ni vet tonen som den sista elefanten piper medan den flyger bort i fjärran som en ballong som luften går ur: "Nu är det slut".

Världens bästa mamma

Jag har från säker källa hört att det är jag det. Världens bästa mamma.
   Idag till lunch kokade jag några ägg. Jag missade lite med tiden och kände på mig att äggen blev aningens lösa. Sonen kan vara lite känslig för det, så när jag skalade hans ägg och gav honom det, föråkte jag lite med att säga:
   "Jag kan ha missat på tiden så kanske är ägget lite för löst för din smak. Hoppas det går bra ändå."
   Sonen slog sig ner vid bordet, började plocka med osten på sin smörgås och sa helt odramatiskt, rakt på sak:
   "Det går säkert bra ändå eftersom det är världens bästa mamma som kokat dem. "

Så där har ni det. It's a dirty work but someone's got to do it.

En blogg om allt, som t ex müsli

Den som är här inne då och då vet att det här är en blogg om allt. Oftast dock inte en dagbok (undantag finnes) av typen: Vi gick upp då och då, åt det och det till frukost, sen tog det si och så lång tid att åka till jobbet och...
   Nej nej. Inte på det sättet.
   Men idag ska jag ändå skriva ett inlägg om mat. För jag sticker härmed ut och hakan och påstår att jag gjort den godaste müslin. I världen. Någonsin. LCHF-style. GI-style, lite beroende på hur man ser saken.

Bara så ni vet.

Recept finner ni här, på Locket på.

Fru fiolsträng

Man vet att det blir en intressant dag när man vaknar strax efter 5 på morgonen av att sonen kräks. Han är 9 år, så det är väl en sak. Han sköter sig själv rätt ok.
   Men det man i det läget inte vet något om ännu är hur det kommer att slå på resten av familjen? Är det något lokalt som bara han fått (drömma får man ju göra)? Hur illa kommer det att slå på systrarna? Kommer mamman och pappan att åka på det också? I vilken turordning? Hur många vakna nätter har vi framför oss? Hur många nerkräkta omgångar lakan? Klarar vi soffan så vi slipper tvätta klädseln på den?
   Dagen flyter på i maklig takt. Sonen kräks i 6 timmar, de två små är vid god vigör och gott humör, äter lunch som ingenting.
   Fram vid 14-tiden somnar den stora, vaknar en timme senare glödhet och fiser så tapeterna ramlar ner. Japp. Då vet vi det i alla fall, rullar undan mattan och draperar soffan med handdukar. Och eftersom hon har en förkärlek för att låna lillasysters nappar då och då, kan vi nog utgå ifrån att den minsta snart också är igång. Sådär lagom till kvällen. Sådär lagom till att mamman är så trött efter att ha gått omkring, spänd som en fiolsträng och redo för strid hela dagen och bara inväntat den i omfattning okända, men som faktum så förutsägbara kalabaliken. Lagom till att mamman så hade behövt få lägga sitt lilla bekymrade huvud på kudden och få sin väldigt eftersatta skönhetssömn. Eller ja... skönhetssömn... vilken lyx... Det handlar snarare om behålla-förnuftet-och-inte-glida-in-i-apati-sömn.

Återigen förundras jag över den statistik som påstår att människor som har barn lever längre än de som valt att inte ha barn. Hur sjutton hänger det ihop?

Anger managament IRL

Påskafton. Fru Sträng och lilla tvååringen lämnade sitt hemman tidig förmiddag för att åka och handla mat och andra hushållsattiraljer. Storhandla. Brukar gå ett par tusen. Och ta någon timme eller två.
   Med sig hade fru Sträng några skrämda flaskor att panta. Den totala summan av upp emot 8 kronor låg och skramlade i botten på påsen. Fru Sträng och det lilla barnet gick till direkt till för pantning lämplig avdelning. Där möttes de av ett par i 60-årsåldern som stod vid varsin pantningsmaskin med en kundvagn mellan sig. I kundvagnen låg två till bredden fyllda svarta sopsäckar med flaskor och burkar som skulle pantas. Paret ockuperade i och med detta möjligheter till pantning. Och av mängden att döma, dessutom under en inte helt oväsentlig mängd tid.
   Fru Sträng ställde sig och väntade. Tusen tankar genom huvudet. Är det värt 8 kronor att stå här? Kommer de att vara schyssta och låta mig gå emellan? Ska jag bli förbannad om de inte låter mig gå emellan? Vi väntar, så får vi se.
   Det gick någon minut. Så sa plötsligt den pantande kvinnan till den pantande mannen: "Du kan väl trycka ut ett kvitto och låta henne gå emellan?"
   Utan att ens lyfta blicken för att se sig omkring svarade mannen koncist: "Nej, hon får vänta på sin tur" och fortsatte panta.

Situationen är mycket intressant. Ur ett filosofiskt, psykologiskt, moraliskt och mellanmänskligt perspektiv.
   De tar upp båda maskinerna. Det kan väl ändå inte vara rätt, när någon annan kommer och behöver den ena? tyckte fru Sträng, som har ett ganska tungt rättvisepatos. Hade det bara varit några flaskor kvar, hade väl det varit ok, men en hel säck?
   Om nu han är en bångstyrig och tjurig gubbe som tycker han har rätt i alla situationer (hans svar till sin fru, sa fru Sträng mycket mer om hurdan han är, än vad han någonsin kan komma att förstå), varför gjorde då inte hon det istället? Varför tog inte hon ut ett kvitto och lät mig gå emellan? Hennes sätt att hantera denna situation sa mycket mer om henne, än vad hon någonsin kan komma att förstå.
   Hur skulle då fru Sträng reagera? Strunta i att panta? Slänga flaskorna? Ge dem till paret för att bli av med problemet och markera med en gliring? Panta efter att hon handlat klart istället? Tillkalla butikens personal för att de skulle lösa situationen? Vänta tålmodigt på sin tur, knytandes handen i fickan med höjd puls och för hög magsyreproduktion? Gå fram till tanten och svära och leva jävel? Gå fram till gubben och ge honom en rak höger i solar plexus? Försöka prata dem till rätta med ett klokt och balanserat resonemang? Tappa kontrollen och gapa och skrika åt paret inför ögonen på lilla tvååringen? Stå kvar en liten bit ifrån och tyst och sammanbitet muttra ut sitt missnöje mellan tänderna och hoppas att de hör och skäms?
   Anger management, in the making, på nåt sätt.
   Fru Sträng valde att, som så många gånger förr, konstatera att det är meningslöst att ödsla med kraft och energi på sådana människor. Hade de förstått från början att de var fel på det, hade inte situationen uppstått alls. Alltså når man dem inte med resonemang. Av deras sätt att prata med varandra och reagera på läget, framgick det ju att det var två envisa och ganska små människor. Varför jobba sig? Varför få en pulshöjning och ökad magsyreproduktion? Varför låta dem vinna energi som fru Sträng själv behöver? Energi som hon istället borde ge sina barn och sig själv?
   Hon valde att tålmodigt, lugnt och sansat stå kvar och vänta på sin tur. Under tiden pratade hon och hängde med den underbara tvååringen. Pratade om saker och ting, om folk som gick förbi, tittade på inköpslistan, kramades. Gick igenom vad tvååringen fått med sig i sin handväska, lovade att hon skulle få en egen liten kundvagn när vi handlade idag.
   När paret var klara, pantade fru Sträng sina 8 kronor och skänkte dem till Röda Korset.

Små människor som inte förstår sig på hänsyn och rättvisa ska ha skit. Egentligen ska de ha så mycket skit att de inte kan stå upp under alltihop. En örfil så skjortan blir tom. En välplacerad stålhätta i övre tandraden. En armbåge över näsbenet. En tjottablängare mellan lysmaskarna så de får åka pling-plong-taxi till plåsterhuset. Och det är fru Sträng redo att ge dem. Flera gånger om. 
   Men inte vid pantningsmaskinerna på ICA en påskafton inför sin tvååring. Den här gången valde fru Sträng en noll-lösning. Inget slöseri med energiresurserna, ingen pulshöjning, ingen livrädd tvååring som inte känner igen sin mamma.

Anger management IRL. Jag jobbar på det.

Plastskeden blev mitt fall

Igår kväll, sent, tog sig fru Sträng det sedvanliga inför-natten-varvet i huset. Kollade så att dörren är låst, att det är släckt överallt, att inga små fingrar startat igång några maskiner eller så. Turen gick till tvättstugan. Och det var där det hände. Det var där jag mötte min överman.
   Eller snarare, översked.
   Förvisso hade inte små fingrar startat någon maskin, men de hade lämnat en liten plastsked till leksaksservisen på golvet, förödande väl kamouflerad på det spräckliga golvet.
   Fru Sträng satte så foten rakt på skeden, som snabbt förvandlades till en skridsko på hal is. Sträng är inte känd för att vara lätt och ledig i kroppen som en balettdansös eller konstsimmerska direkt, utan alla de härliga nästan 75 kilona rasade i golvet med överljudshastighet och landade på höften.
   Jag lyckades trassla in mig i såväl tvättkorg som torkställning med de olika kroppsdelarna utsträckta i spridd ordning.

Jag har nu örnskärpa inställd, terminator-aktig scan-funktion efter små plastskedar, ty liten plastsked stjälper ofta stort lass.

Förspel à la Sträng

Här för någon vecka sen utspelade sig följande.

Fru Sträng, lagom sönderstressad, likblek och trött efter att ha varit vaken några timmar under natten med en pigg och glad ettåring.
   Fru Strängs make, andra dagen in i sin rejäla halsfluss, hade precis hämtat ut sin penicillin och var allmänt sluten och försökte tappert hålla fanan högt ändå.
   Äta bör man, annars dör man och därför hade fru Sträng rört ihop något tveksamt ätbart. Hon tittade på sin make och sa: "Jag vet inte hur du ser på saken, men idag tänker jag ta ett glas vin till maten."
   Maken nickade. Han också.
   Fru Sträng hällde upp vin i två glas. Trött som hon var, tappade hon koncentrationen för ett ögonblick och tja... glasen blev väl lite... välfyllda, kan man kanske säga. Resolut och utan vidare omsvep ställde hon fram det ena framför näsan på maken.
   Blank i ögonen, ljusgrå i ansiktet och svullen av feber tittade så maken på glaset och sen upp på sin hustru. Han hämtade andan, svalde plågat i sin ömma hals och sa uppgivet: "Det var ett manligt glas vin. Vill du ligga idag eller?"

Så har vi det här hos oss. Ett lite mer enkelt förspel. Liksom.

Dammsugarpåsar kom tillbaka, allt är förlåtet

Till alla er fina människor därute som valt att investera i en dammsugare utan dammsugarpåsar. Ni vet, en sån där man tömmer filtret manuellt istället.
  Från mitt innersta kommer här ett tips. Först, ett tips till alla, oavsett dammsugarval: Spill inte ut en hel burk senapspulver på golvet. Och nu till alla er, som liksom vi, har en dammsugare man tömmer manuellt: dammsug inte upp ovan utspillda senapspulver. Lös den saneringen på annat sätt.

Ironiskt 2

Mamman hackar lök. Dottern, två år gammal, släpar fram sin pall och ställer sig bredvid. Tittar nyfiket. En liten hand närmar sig skärbrädan.
  "Vad är det då?"
   "Akta dig hjärtat. så du inte skär dig."
   "Vad är det då? Jag smaka."
   "Det är lök, men akta fingrarna, kniven är vass."
Mamman hackar vidare. Den lilla handen gör utfall igen. Mamman flyttar sig en bit bort. Det lilla barnet flyttar pallen och kommer efter.
   "Lilla vän, kniven är jättevass, du får akta händerna, inte vara nära och röra," säger mamman.
Löken är lite hal. Mamman slinter. Och begraver kniven i vänster pekfingertopp. Japp. Det var sant. Kniven är vass.
   Mamman får ställa allt utom räckhåll och springa efter plåster. Det blir Muminplåster. Ett gult och ett grönt i nåt omlottmönster.
   Då vill dottern också ha plåster. "Jag åsså ont. Där." Och håller fram en liten fingertopp.
   Lila blir plåstret hon får. Alla regnbågens färger.

Ironiskt

Idag på väg till jobbet passerade jag resterna av vad som var en mindre olycka. Bilen som stod där i vägrenen, hade inte några större skador, så man kan tänka att det nog hade avlöpt väl för alla passagerare. Alltid två tummar upp för sånt.
   Det som gjorde att Sträng ändå la det hela på minnet var att registreringsskylten på bilen i fråga hade bokstäverna ONT (såklart följt av tre siffror som jag i dagsläget varken kan eller vill komma ihåg, eftersom det dessutom är helt oviktigt). Ja.

Tom Waits, kunde inte sagt det bättre själv

Eller, som den gode Tom Waits så klokt sagt:

"I'd rather have a bottle in front of me than a frontal lobotomy."



Word.

Pojken och sömngåendet

Sonen har för vana att periodvis gå i sömnen. Han inte bara går, utan pratar, dricker vatten och massa annat, så det är inte alltid man vet om han är vaken eller sover. Det har en tendens att utspela sig runt 22-24-tiden, det vill säga precis lagom till att man själv börjat slappna av och checka ut för dagen. Jag för min del är inte helförtjust i det där med att gå i sömnen som koncept i allmänhet - man möts av svarta döda ögon och allt känns lite skräckfilm.
   Igår kväll var det dags igen. Vi hade precis gått och lagt sig, maken hade somnat och jag låg och läste. Så hörde jag att sonen började gny och prata inne i sängen. Tonen han har då är alltid lite orolig, liksom ängslig, ångestladdad.
   Jag la ner boken och gick in till honom för att kolla läget och då satt han upp i sängen och stirrade vilt omkring sig.
   "Hur är det gubben?" sa jag.
   "Bra," muttrade han surt och vek undan täcket och satte sig på sängkanten.
   "Behöver du gå och kissa?" sa jag, vis av erfarenhet. Inte sällan är det just nödighet som ställer till det för hans nattsömn.
   "Nej," svarade han och reste sig upp.
   "Nähä, vad ska du upp och göra då?" undrade jag.
   "Jag behöver kissa," svarade sonen.
   "Ok," sa jag och lämnade väg.
   Han gick ut genom sin dörr, svängde vänster, gick förbi både toalett och kök och hann en bra bit ut i hallen innan han vände och kom tillbaka. Han stannade framför mig, precis utanför hans dörr och blängde argt. Jag flyttade mig och antog att jag stod i vägen. Men nej, han blev kvar där han stod utanför dörren.
   "Vad är det?" sa jag.
   "Jag behöver kissa!" väste sonen mellan tänderna precis som fattar du ingenting eller...
   "Ok," sa jag och följde honom en bit bort. Åter gick han med bestämda steg förbi toaletten och mot köket. Jag gick ikapp, vände honom försiktigt mot toaletten och hjälpte honom in.
   Där tände han ljuset, tvättade händerna mycket omsorgsfullt med tvål, torkade dem noga på handduken och sen satte han sig på toaletten. Utan att ta av sig byxorna. Och dessutom, kunde jag strax konstatera, utan att kissa.
   Sen reste han sig och gick tillbaka till sängen, kröp ihop under täcket och vände ryggen mot mig.

Nu är det så, att undertecknad har sett alldeles för mycket skräckfilm (tänk t ex Paranormal activity) och skumma Discovery-dokumentärer om sömngångare, och jag har därför mycket svårt att koppla av en bra stund efter att han varit uppe och hållit på sådär. Jag ser för mitt inre öga att han ljudlöst, med långsamma steg, smyger in bland skuggorna i sovrummet, står alldeles stilla och glor länge och väl tills jag precis vaknar till, innan han hugger mig med en stor kniv. Skratta om ni vill, men så livlig fantasi har jag, inte mycket att göra åt den saken.
   Så återigen har jag sovit alldeles för lite och drömt läskigt den stund jag väl sovit, vilket bara tröttar ännu mer.
   Jag hoppas att han kommer att växa ifrån det. Nu är han åtta år och jag tror man kan övermanna honom i denna värsta av mina mardrömmar, men när han är sexton...? Puh...

Med hopp om bättre sömn inatt.