Man ska aldrig ha tråkigt här i livet. Aldrig slappna av. Aldrig slamma igen. Särskilt inte slamma igen. Ändå var det just det som hände igår.
Jag har åkt på stans förkylning med hosta utan motstycke. Manligt förkyld, helt enkelt. Inget konstigt med det egentligen. Men såsom varandes gammalt kruppbarn brukar förkylningar för mig också innebära problem med svullna stämband som leder till röstbortfall och ihoptryckta luftrör. Utan något slem att hosta upp. Lite lagom stressande, kan man säga.
Så igår, fram på eftermiddagen, satte det igen sig. Slammade igen. Rösten försvann helt och jag började få lätt panik när jag inte kunde andas. Det gick väl ok som det var, men jag kände att händer något, så sätter det igen sig helt. Inte ok. Inte med en bebis i magen dessutom.
Efter nån timmes vankande av och an ute på altanen i kylan (brukar få stämbanden att dra ihop sig) helt utan framgång, bad jag till slut maken ringa ambulans. Jag kunde själv inte köra och eftersom våra två små tjejer är lika sjuka de, var det liksom inget läge att rassla med dem till något sjukhus heller. Dessutom ville jag inte maken skulle köra med en panikslagen hustru med andnöd i baksätet.
Två mycket trevliga gossar anlände efter någon kvart. De konstaterade snart att de förvisso hade massa mediciner de kunde ge mig, varav alla dock riskerade att dra igång en förlossning. Alltså blev de rådvilla och ringde runt till olika sjukhus.
Förvisso gillade jag tanken på fria luftvägar, men blev inte helhet vid utsikterna av att föda barn med 39 graders feber 7 veckor för tidigt. Pix pax inte, liksom.
Så det blev transport till sjukhus med förlossningsavdelning - om ifall att.
Vid tre tillfällen igår fick jag höra att det kanske var lämpligt att jag, som alltid får den här typen av problem när jag är förkyld, borde ha något avsvällande hemma. Och ja, i efterhand verkar det ju klokt. Nu är fru Sträng utrustad med några omgångar kortisontabletter för liknande tillfällen i framtiden, tack för det fru doktorn.
Det sägs att februari är den mest nedtyngda på Försäkringskassan vad gäller VAB och att den sålunda fått nytt namn: Vabruari. Men här, i hushållet Sträng, har någon unge varit sjuk mer eller mindre sen 10:e januari. Det enda nya med februari är att resten av familjen också drabbats. Alltså vafruari. Jag tänker mig vård av familj. Eller som stackars maken igår, inte utan att jag såg adrenalinet pumpa runt i honom när jag till slut viskade: "Ring ambulans" med pipande luftrör. Vård av fru.
När jag sen var hemma igen, fylld till bredden med kortison och skulle gå och lägga mig, bjöd livet på en sån där skön ironi. Comic relief, liksom. Jag la mig tillrätta för att sova gott med luftrör och bihålor pipande i kör. Det sista jag registrerade innan John Blund tog kommandot var att luftrören, vid varje utandning, pep sluttonen i Fem myror är fler än fyra elefanter. Ni vet tonen som den sista elefanten piper medan den flyger bort i fjärran som en ballong som luften går ur: "Nu är det slut".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar