Inatt har jag hostat, kära läsare. Hostat. Och bortom. Hostat som om det aldrig skulle bli någon morgondag. Jag har ont överallt. När jag andas, när jag pratar. I bröstkortgen, i ryggen, i hela axelpartiet och hela magen. Och i ljumskarna. För såhär i åttonde månaden måste man stå/ligga märkligt knipande annars... springer man läck. En av baksidorna (och de är så många, så många) med att vara på smällen.
Inatt var det nattvak för båda små. Den store, underbare pojken, han sov lugnt och sakligt igenom alltihop som den ängel han är. Men de två små. Feberyra, gråtiga, glödheta och hostiga. Usch. Så vi gjorde som vi brukar, tar var sin. I det läget är det praktiskt att den tredje lille ligger kvar i magen - en sak mindre att tänka på. Vi kommer att vara en famn kort så småningom. Den store kräva inte famn på samma sätt och än mindre kommer det att bli.
Jag valde så att ta den minsta i soffan eftersom jag ändå behövde sitta upp och sova med tanke på mina egna luftrör. Alltid skönt. Eller hur.
Och jag har hostat. Och hostat. Hostat like a boss. Like nobody's business. Ni vet, som en äcklig gammal gubbe med solkig skjortkrage och en fuktig tygnäsduk i fickan hostar. Som en lodis med långa äckliga gula naglar och tofsigt skägg. Uteliggarhostat. Lungsotshostat. Hostat upp saker som borde skicka flyttkort. Som jag inte hostat i mitt liv. Slumrat till med pannan mot bordet emellanåt. Livet med småbarn är exotiskt och spännande.
För att ta sig igenom såna nätter, har jag blivit duktig på att jobba med positiva målbilder. Jag målar upp en bild om en framtid, en morgondag, som är bättre än den aktuella stunden. Jag tänker mig en dag i slutet av april. Med ett underbart vårväder, vilket vi inte varit bortskämda med på många år. När ljuset är gult. Temperatur runt 15 grader, hög luft. Friska barn på förskolan och fru Sträng avnjuter en kaffe i solen på altanen med lilla månads gamla bebisen liggande vid bröstet, precis somnat mätt och nöjd. Jag kan knäppa jackan igen. Andas normalt. Och jag kan knyta mina skor utan att kräkas. Och gå en liten promenad utan att bli liggande utslagen på soffan hela kvällen.
Ute på uppfarten står vår nya bil, där vi får plats alla 6. Inne på köksbänken står INTE 3 flaskor Gaviscon och 2 paket Novalucol mot graviditetshalsbränna. Hostmediciner, nässpray, kortisontabletter, inhalatorspray och Alvedon har förpassats tillbaka in i medicinskåpet istället för att ligga framme lättåtkomligt.
Och livet vänder åter sakta till Serengheti. Snön har smält bort och även om gräsmattan är lerig och sölig och det luktar multna löv, så har luften med sig ett löfte om en fin sommar. Vilket vi heller inte haft på mycket länge.
Så vill jag ha det. Det är 3 månader kvar innan det kan bli verklighet. En dag i taget. Vad mer kan man göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar