Helt oväntat, världens bästa semester med den lilla prinsessan

Funderingarna gick högt och lågt, fram och tillbaka och veckor, månader. Ska jag, eller ska jag inte, åka på semester själv?
   Många år har det varit, det ena efter det andra, ingen rast, ingen ro, ingen tid att vila. Slutkörd, knappt rullande i styrfart, på fälgen med tanken tom. Ett sätt att återhämta, tänkte jag då, en vecka ensam på nåt varmt ställe. I resväskan enbart badkläder, böcker och en bib rödvin. Inte prata med någon, inte titta på någon. Läsa. Bada. Äta. Sova. Me, myself and I.  
   Resebyråernas hemsidor som favoriter, prisjämförelser, flygtider. Men det kändes inte hundra. Inte ens nittio. 
   Så mitt i sommarvärmen i den lilla poolen i trädgården när lilla treåringen i sin badring tjöt av skratt plaskandes med ansiktet mot solen. Då plötsligt kom insikten. Såklart jag inte ska åka själv. Jag ska ju åka med bara henne. Världens bästa och mesta M. Och det kändes inte hundra utan hundratrettio från sekund till annan. Halvtimmen senare var den bokad, resan till Rhodos. Med bara ett av barnen. Det är ju som att åka själv på ett sätt, att ha kakan och äta den. Och några veckor senare satt vi där på Landvetter flygplats redo för äventyr.
. 

Planen var att vi skulle bada, gosa, busa, äta och sova. Det var vad vi hade lovat varandra innan vi åkte. Inget annat skulle få uppta tiden. Med undantag av fru Strängs ack så undernärda litteraturtarm då. Jag hade fyllt resväskan med blandade karameller, allt ifrån zombiapokalyps till stora klassiker och hoppades att planeterna skulle rada upp sig på bästa sätt och möjliggöra en fin lässemester. Med omsorg valde jag bokmärke hemma (har en stash - de har en tendens att försvinna i detta hemman) och skåda... 

Även den mest skeptiske måste erkänna att mitt bokmärke äckligt bra matchade kuddarna på hotellet. Som om allt bara var meningen. 
   Visserligen fick vi inte havsutsikt, men icke desto mindre bästa möjligheten till poolhäng. 

Allt var i zonen. Allt synkade. Treåringens humör i harmoni, fru Strängs matchande bokmärke, nära till bad och mat. Och jag gjorde mig redo att varva ner. Inte alltid så lätt som man kan tro det där...

   Förvånansvärt fort anpassade jag mig till barnets takt och barnets perspektiv. Promenaden in till lokala affärsgatan gick precis så fort som en treåring med en glass och stora ögon kan gå. Den enda klockan jag hade koll på var den lilla magens behov. Och de treåriga ögonen bestämde när det var läggdags. Jag följde bara med, struntade befriat i egna förutfattade meningar och funderingar kring hur en semester ska se ut på de punkterna. Och att bada 5-6 timmar per dag? Ville det lilla barnet göra pilen 612 gånger i stora poolen, var det där jag intog plats; 1 pil i taget. Jag åkte inte på den här semestern för att hålla fast vid principer om matintag och annat. Meningen var att det skulle vara konfliktfritt för en gångs skull... Lugn, bara lugn. Jag var beredd på allt detta och att min belöning i första hand skulle bestå av treåringens oslagbara skratt och hennes hårda och varma kramar och möjligen någon bok eller två... 
   Föga anade jag att nämnda ting inte skulle bli den största vinsten av alla. Föga anade jag storheten i att på en vecka inte prata med någon vuxen annat än kvinnan i receptionen på hotellet. Att umgänget med en treåring i en hel vecka skulle tvinga mig, på ett helt okomplicerat sätt, att lägga jobb, vuxenproblem och vardagsbekymmer i en osynlig låda långt utanför medvetandet. Har man ingen att älta saker med, så ältar man inte. Man glömmer. Förminskar. Och där kom jordskredssegern. Lilla treåringen visste det inte, men bara genom att vara det hon alltid är, tvingades hennes mamma vara mentalt ledigare än jag varit på år. Många år. Många många år. I nuet istället för i snurren. Att jag skulle behöva bli 42 för att förstå vad en semester egentligen går ut på. Efter någon dag följde jag hennes sovklocka, för vad annat kunde jag göra? En cigarr på balkongen när hon sov middag. Andas. Halvslumra. Släckte ljuset vid 21-tiden och tackade för mig.

För att påminna mig själv om vissa klokheter, har jag tatuerat in dem på armarna där de dagligen gör mig uppmärksam på sådant jag tenderar glömma alldeles för lätt. På min högra arm står det "l'essentiel est invisible pour les yeux", en del av ett citat ur boken Den Lille Prinsen. Och där, bredvid den sovande prinsessan, föll bitarna på plats. För det som gick upp för mig, är att hon inte bara är allt hon är under en badsemester på Rhodos. Hon - och alla hennes tre syskon - är precis allt de är varje minut, varje dag på året. 
   Citatet i sin helhet i svenska översättningen av boken lyder "det är bara med hjärtat man kan se ordentligt, det viktigaste är osynligt för ögat". 
    
   

Slår rekord i INTJ

Eller nja. Inte nödvändigtvis INTJ helt och hållet, för det är väl såklart individuellt hur mycket man tål.
   Men för min del är det här med långledigt inte så lätt som man kan tro. Den introverta delen av mig, den som jag vet behöver backa undan och andas, skrapa ihop resterna och plåstra över de värsta såren efter striderna... den delen får inget utrymme alls. Den förminskas helt och hållet under långhelger. I synnerhet när vädret bjuder på orkanstyrkor i byarna och en stor del av familjen därför helt enkelt blåser omkull om man går ut.
   Vi är många som trängs på samma yta, såväl fysiskt som mentalt.
   Man kan ju inte undvika att fundera över om man som INTJ dessa dagar inte är världens sämsta förälder. Det är inte lätt att vara av med all sin stubin, att vara naken, blästrad och skitsur ända in på bara benen. En prövning såhär mitt i småbarnsåren.
   Jag tänker att det kommer en annan tid, en annan gång, då mina färdigheter kan blomma ut istället, då mina sidor är en tillgång istället för en motgång. Men till dess...

2014 var intressant på sitt sätt. 3 allvarliga benbrott, 4 barn med vattkoppor samtidigt (varav en hade det i halsen och på insidan ögonlocken - vilken hjälte), helstruligt - like nobody's business - på jobbfronten. Och allt det där andra privata som inte hör hemma här på det offentliga internet men som fyller livet till bredden och allt som oftast får det att rinna över.

Sträng inleder nya året sliten, på dåligt humör och med direktkontakt med min introverta sida på ett tidigare sällan skådat vis. Men med tiden ska väl 2015 bara vara uppåt framåt. Det borde inte vara så svårt om man tittar i backspegeln. Tänker jag.

Famous last words. 

Rear ut allt. Själen är redan såld.

Hushållet Sträng städar. Allt åker. Så fort ett plagg på den lilla är det minsta för litet åker det ut, slängs, skänks bort. 
   Vi städar i lådor och skåp. 
   Vi säljer barnvagnar (pluralis, det är riktigt), bilbarnstolar (också pluralis, med 4 barn hinner man samla på sig en del), spjälsäng, hushållsmaskiner, möbler. Fejjan och Blocket är mina bästa för ögonblicket. Bilen har en schemalagd rutt till tippen.  

Katarsis. Fysisk och mental. Try it, you'll like it. Om det hade gått, hade min själ snart också varit till salu. Men det går inte. Den sålde jag för längesen, om den någonsin var min att sälja över huvud taget. Vem som köpte den minns jag inte, men pengarna är i vilket fall redan slut. 

Signifikant för det mesta här i världen.   

Har provat något nytt

Idag har jag provat något nytt. Djärvt. Banbrytande. 
   Idag hände det.
   Först åkte jag till jobbet. 
   Sen jobbade jag. 
   Och när jag var klar, åkte jag hem. 

Bara sådär. Helt okynnes, liksom. 

Inget mer jobb, samtal, mail, som skulle göras när jag kom hem. 
   Bara jag. Middag. Barnen. Maken.
   Den som känner mig vet hur stort - och konstigt - det är.   

Herre jösses. 
   Vem vet, jag kanske till och med kan läsa en bok. Så småningom. 

Jag tror, trots allt, att jag kan vänja mig vid detta. Med lite tid, så. 

To fb or not to fb

Har på senare tid funderat över det här med facebook. Fejjan. På många sätt är det min största kanal till omvärlden. Jag är inte stor på att hålla mig uppdaterad via alla de stora dagstidningarna dagligdags, men via facebook har jag vänner med lite olika syn på livet som lägger upp länkar till lite av varje. Vänners länkar på fejjan har lärt mig att det finns menskoppar, visat mig artiklar om varför det är möjligt eller omöjligt med 6 timmars arbetsdag. Jag tackar för det.
   Men vänners (och andras) länkar får mig också att slösa bort åtskilliga minuter/timmar per veckan/månad med att titta på tramsiga artiklar om varför man borde ligga med sin make/maka varje dag, vilka saker dietister önskar att man slutade äta, filmer med hundar och bebisar, dansande pensionärer, sjungande pappor i bilar... Listan kan göras hur lång som helst.
   Via fejjan får jag inputs om vad andra i min omgivning gör, vilka resmål eller fritidsaktiviteter de tycker är bra och dåliga, prisvärda och barnvänliga eller inte. Via fejjan har jag blivit av med allt ifrån mammakläder och barnvagnar till kaffemaskiner. Jag har fått jobbuppdrag. Snabbt och enkelt når man fram. 
   Med hjälp av fejjan har vi löst stora fester där alla som kommer kan snacka ihop sig kring vem som ska ta med vad, vilka allergier som finns med osv. 
   I vissa avseenden är fejjan helt oöverträffat. 
   Men jag undrar ändå hur mycket additionsstress fejjan ger mig. Hur mycket gladare blir jag, hur mycket påverkas jag och min självbild av att hela tiden veta vad alla gör, hur fantastiskt de har det och vilken god mat de äter... Och säkert stressar mina inlägg lika mycket. För någon annan är ju jag andra sidan gräset (känns abstrakt, men statistiskt sett borde det vara så).  Och sen gillar jag inte att jag plötsligt får upp reklamförslag för sånt jag brukar gilla. Nu sägs det att fejjan via appen messenger kan hitta på allt möjligt, som t ex att starta kameran i telefonen. Storebror ser dig?

Så frågan är: to fb or not to fb?  Jag är ännu inte i mål med att väga för- och nackdelarna. Visst kan man välja att anpassa fb efter det man tycker är ens syfte. Skrota de vänner/gillade sidor som matar en med det ointressanta/stressande och bara spara de andra. Lägga till sånt man tycker man borde läsa på mer av. 
  
Jag vet inte. Men det jag vet, är att fejjan är en tidstjuv. Och nu är det så att en tid är en bristvara hos fru Sträng. 

Ah well. Ett beslut för en annan dag. 

Även 3-åringen hanterar trots

3-åringen: "Jag har så dåliga ben."
Jag: "Har du dåliga ben? På vilket sätt då?"
"De är så bråkiga."
"Är de bråkiga?"
"Ja. Det här benet vill leka. Det här benet vill inte leka. Och då bråkar de med varandra hela tiden. Och så lyssnar de inte på mig. Alls."

Tro det? Lilla vän. Welcome to my world. Här trotsar allt från egna kroppen till just nämnda 3-åring.

Summan av lasterna ger 5 av 5 sprutor

Det låter kanske som en dramatisk titel. Och ja, lite dramatiskt har det varit. Men inte så värst ändå liksom. Det som är värt att fundera på är ironin. Ödets ironi. 

Jag har ägnat våren åt att städa. Den ena energitjuven (så pretentiöst uttryck att jag nästan behövde en grogg innan jag ens kunde skriva det, men det finns inget bättre ord) efter den andra har åkt ut med huvudet före. Jag har ett litet antal kvar. Men de flesta har åkt ut. En efter en, målmedvetet, beslutsamt, har jag jobbat mig fram till en lugnare tillvaro. Och den kulminerade helt lägligt med en för Sverige storstilad rekordsommar med tropisk värme. Och semester under densamma. 3 veckor kommer jag att ha haft då jag nästan inte jobbat någonting. Det har varit (är) fantastiskt. Några sköna kvällar ute, några goda cigarrer i gott sällskap. Och sol och bad. Allt det jag hoppats och trott att en semester kunde vara. 

Men här kommer ironin. Summan av lasterna ska ju vara konstant har man nu en gång lärt sig efter att ha sett Mannen som slutade röka. Och precis som Gösta Ekman hade jag lust att skrika "Versez le café sur votre derrière. S'il vous plaît", när minsta barnet, på dagen nästan 1 år och 4 månader, igår ramlade omkull i köket och föll så illa att hon bröt benet.  Det blev en tur till akuten på lokala orten där läkaren röntgade det lilla benet, mailade bilder till närmsta stora sjukhus för utlåtande från specialist på området. Ett par timmar senare hade vi en styck 1-åring med ett litet ben i ett ännu mindre gipspaket. 

   Det är ju strålande, moderna tider, när man kan få välja färg på gipset. Hon hade kanske inte brytt sig, men de äldre systrarna skulle gilla lila, tänkte vi. 
   För denna insats får den svenska sjukvården 5 sprutor av 5 möjliga. Man läser så många skräckhistorier att det är skönt att få se något annat. Även om man blir förtvivlad över att det inte funkar på det sättet jämt, för alla. Jag skulle hellre betala en högre slant och veta att det var lite ordning på grejerna. Men det är ett helt annat inlägg.    

Dottern spekulerar

Satt med 5-åriga dottern i knät efter ett dopp i poolen. Vi myste. Hon tittade på mitt ärr i naveln efter operationen för mitt navelbråck. Hon frågade:
"Mamma, vad är det?"
"Det är ett ärr."
"När försvinner det?"
"Aldrig."
"Aldrig aldrig någonsin? Ska du ha det där tills du dör?"
"Ja."
"När är det då? Hur många år?"
"Många hoppas jag. Så många att jag hinner se dig bli riktigt stor. Så stor att du får egna barn, en egen bebis någon gång om du vill det."
"Ok. Då kan ju du vara barnvakt för den om jag plötsligt får lust att göra något annat."
"Ja, det kan jag."
"Vad bra."
Tystnad. En axelryckning. 
Och sen var det inte mer med det. En 5-åring har mycket att sköta en varm sommardag. 

Vi hade i alla fall tur med vädret

. 

Jaha. Så var det en månad sen sist igen. Jag hinner inte, orkar inte, har helt torsk på idéer. Visst hade jag kunnat logga in här och skriva om min dag. Men det är en blogg, inte en dagbok. Det är mycket som händer, högt och lågt och jag försöker hålla mig i något stadigt (maken) medan orkanen drar förbi. När kvällen kommer och tystnaden lägger sig, är jag alldeles trött.

Ett återkommande tema här på Lyran är vad som var drömmen en gång i tiden och hur det sedan faktiskt blev. Glöm inte att jag är född i mitten av 70-talet och hade 80-talet med all dess chockrosa och mintgröna härlighet som formade mig. Stämningen var hög, luggen ännu högre, Madonna chockade världen när han framförde Like A Virgin på MTV Music Awards 1984 liggandes, juckandes på scengolvet - till världens förfäran. Idag är det inte så märkvärdigt. Hon hade ju kläder på sig, rätt så mycket dessutom.
   Det var eran för bombastiska synthljud mitt i pudelrockens innersta och i Miami Vice gick Don Johnson barfota med kavajen uppvikt på ärmarna.
   En mobiltelefon, förlåt, det kallades "nalle" på den tiden, kostade i runda slängar 30 000 (motsvarar ca 70 000 idag enligt konsumentprisindex). Självklart endast något för de välbeställda, och begreppet yuppies var allmängiltigt. Till sedermera visso kan, för den yngre läsaren, tilläggas att när man ringde på sin mobiltelefon hamnade man hos en växel. På riktigt. (Min pappa, som då jobbade i branschen med personsökare, sa tidigt att varje männsika skulle komma att ha en egen mobil i framtiden och att den skulle användas till allt möjligt - inte bara till att ringa. Då fnös jag. Yeah, right. Eller hur. Har du knarkat eller?)
   Synthare och hårdrockare - aldrig ska de två mötas.
   Inflationen var skyhög, så den som investerade i bostad gjorde snabbt bra pengar.
   Som 10-åring hemma i flickrummet fick man bilden av framtiden som fantastisk. Fint väder. Pengar. Vackra människor och solsken. Den skulle helt enkelt vara sån här:

                                                              Duran Duran Rio 

Hur svårt verkade det då, där 1982? Inte ens malignt melanom fanns i det dagliga medvetandet. Livet är en fest. Håll med om det, folk och fä. 

Lagom till att det var dags att klara sig själv därute i den konstiga världen, hände 90-talet. Bara drygt 10 år efter att Simon Le Bon och hans gäng droppade lite is på en bröstvårta och därmed rev upp himmel och jord dog en av rockens största legender av självmord. Och ett dramatiskt sådant dessutom. Ett skott rakt i huvudet. Musikens stora var inte längre en flådig vit överklass som njöt i solen på en segelbåt eller åmade omkring i spandexbyxor bland vackra kvinnor i pumps.
  Det var en flanellskjorteklädd fattig, ångestfylld och arg vit underklass. Ett kvitto på att allt hade gått snett. Det var inte längre glättigt utan skitet och dytsert.

Och det har fortsatt på inslagen linje.

Om det nu inte blev som i Miami Vice och i Duran Durans video ovan - vad blev det då? Tja, en riktigt schysst nalle innehas idag av i princip varenda människa i västvärlden. Den kostar inte 70 000 utan runt 5 000. Otippat.
   Med facit i hand så blev det som i den här videon istället. Jag visste det inte då, 1994 (bara 10 år efter Material Girl) - men det här är min bild av hur världen är när man lämnat flickrummet och inte kommer ha en egen sfär ännu på 10 år. Skruvad. Konstig. Ogreppbar. Läskig. Bisarr. Extrem.



Soundgarden Black Hole Sun


Ah well. Både Duran Duran och Soundgarden hade i alla fall tur med vädret.

Husmorssemester?

Om man söker på begreppet husmorssemester på NE får man veta att: "Åren 1946-79 fanns en organiserad verksamhet för att ge utarbetade "hemmafruar" möjlighet till en tids avkoppling." Det ni. Mums för Måns.
   Nu är ju jag ingen utarbetad "hemmafru" (med alla citattecken och grejer på rätt ställe). Utarbetad? Ja absolut, så klockorna stannar och grisar flyger. Men hemmafru? Nejdå, inte alls. Bara delvis. Ungefär lika mycket som maken är hemmaman. Vi delar lika. 
   Men, som sagt, utarbetad. Det kan du fetehajja. 
   Jag har nyligen haft dagar då jag suttit en stund i soffan med barnen före frukost och undrat om det är såhär det känns precis innan man åker till vårdcentralen istället för kontoret. Är det såhär det känns precis innan galenskapen tar över och man omyndigförklaras.  Och det är därför jag hängt här på Lyran mindre än någonsin. Huvudet har varit tomt. Eller fullt. Lite beroende på hur man ser det. Och så har jag fyllt 40. Det är inget för veklingar. Men det är inte sånt det ska handla om idag. Utan om husmorssemester, denna våta dröm... Låt mig utveckla. 

En dag ur fru Strängs liv. Företrädesvis en helgdag med fint vårväder. Vi har 4 barn i familjen (varav 3 är under 5 år). En härlig familj med där barnen helt Bullerbyn-mässigt springer runt på tomten i gummistövlar och keps. Det är så idylliskt så man kan svimma. Det doftar av vårens blommor och den nedklippta tujan. Vi har planterat nya klängväxter kring de stammar som blivit kvar och ser fram emot att se hur vår (läs makens) konstnärliga idé kommer se ut när allt vuxit klart. Grannar stannar till på gatan för att knyta skorna - resterna av tujan ser tillräckligt postapokalyptisk ut för att skapa nyfikenhet. 
   Okej, där har ni scenen, starten, upplägget. Att barnen väckt mig halv sex på morgonen, att jag försökt få dem somna om liggande på golvet i deras rum i en timme medan vi kontinuerligt grälar på varann, att de bråkar om allt från pålägg till vad de ska ha på sig... Det låter vi vara för nu. Andas istället in doften av nyklippt gräs och känn vårsolen värma din rygg. 

Projekt: rensa kirskål kring altanen, ca 7 meter lång och 30 cm bred yta, dvs sammanlagt drygt 2 kvm. 
Ambitionsnivå: Få bort det synliga ovan jord, dvs blad och tillhörande stjälk. Inget avancerat med att hoppas få med rötter och liknande. 
Beräknad tidsåtgång: ca 1 timme. 
Starttid: Ca kl 10.00. 
Beräknad sluttid: Med lite avbrott här och där för att snacka lite med grannen, ta en snabb kaffe och leta efter diverse trädgårdsredskap; lunch.
Extra mål för dagen: Om tid finnes, kanske också hinna med att plantera lite blommor (köpt påsar med färdiga blandningar sommarblommor). 

Lite sen i starten kliver jag ut i trädgården ca 10.15, redo att driva den ojämna kampen mot kirskålen. Jag vet att det aldrig går att vinna, bara att kämpa väl. Och jag är för dagen stridslysten. Kom an bara. Jag hittar en gammal filt att sitta på, en sekatör för de fall jag samtidigt kan klippa ner nån torr gammal gren från buskarna i närheten och vid 10.30 är jag färdig för avfärd. På med handskarna, ner på knä och klara...  färdiga...  G...
   "Mamma, V kastar sand på mig!"
Av med handskarna, upp igen och ånga iväg till sandlådan där 3-åringen sitter med händerna för ögonen och ser skyldig ut. Jag reder lite i situationen, det vanliga, hotar med att de åker i säng om de bråkar med varandra, att vi tar bort sandlådan igen om de inte kan sköta det när de leker i den, att det inte blir någon TV ikväll om de inte håller sams... 
   Åter till projektet, på med handskarna, ner på knä, ett, två, tr...
   "Buäähhh!!!" 1-åringen har trillat över trehjulingen. Av med handskarna, upp, ånga iväg till olycksplatsen, trösta, pyssla, gosa. Ok, allt på banan. Tillbaka till projektet, på med handskarna och ner på knä. ...på det fjärde ska det ske, på det fe... Eehhh... Vad är det som låter? Är det en liten röst jag hör? Helt avlägset liksom? Ett ropande barn?    
   "Färdig! Mamma!! FÄRDIG!! Jag är FÄRDIG!!" Eller hur. 5-åringens röst inifrån husets toalett. Av med handskarna, upp, in i huset, torka. Vänder på klacken och krockar med 3-åringen i köket. "Mamma, jag är törstig."

Sen är det igång. Barn som bråkar, springer in till grannen, som ramlar, som inte når, som blött ner sig och fryser, som är för varma, som inte kan knäppa tröjan/byxorna/skorna, kissat ner sig, som vill vattna blommorna men inte får, som är törstiga, hungriga, behöver sova middag, vill gå till lekplatsen, blöjor som behövs bytas, jord och sand som får sköljas ur nyfikna munnar. Barn som tar av sig skorna och fyller dem med jord, som behöver ha på cykelhjälmen, som behöver ha av cykelhjälmen, som är livrädda för diverse insekter, som är rädda för grannens gräsklippare, som lämnar grinden öppen så lillasyster springer ut i gatan, som undrar tusen gånger vad man håller på med och vad det blir för mat, som tycker det är för ljust, för mörkt, som inte har något att göra och behöver plåster. Och nånstans emellan allt vill jag själv ha en kopp kaffe och sitta still en sekund. 

Vid 16-tiden står en frustrerad, ilsken och oförlöst fru Sträng, på gränsen till nervsammanbrott, inne i köket och skalar potatis till middagen. Möjligen är drygt 1 kvm kirskål bortrensat, i runda slängar en halvtimmes jobb på drygt 5 timmar. Framför TV:n sitter 3- & 4-åringen och ser på Powerpuffpinglorna och frågar en gång i minuten när de kan få glass. De är trötta och griniga eftersom de vaknat för tidigt. Idag också. 
   Och i bakhuvudet på fru Sträng viskar en röst: husmorssemester... 

  

Man kan aldrig vinna

Man kan tro att jag gått under jorden. På dagen en månad sen sist jag skrev något här. Och ja, på sätt och vis lite under jorden. Eller åtminstone under isen.
   Vi har hunnit med vattkoppor hos alla fyra barnen.
   Och så har det dessutom varit dags för INTJ Sträng att fylla 40. Det magiska. Jag har haft ångest för detta oundvikliga tillstånd sen jag var 27. Detta i sin tur har lett till lite funderingar över livet, min plats i tingens ordning. Om man så vill.
   Så jag har städat. Dels rent konkret med att rensa i garderober, lådor och skåp. Men också enligt modellen: "I'm gonna kick you out and let the sun shine in". Missförstå mig rätt. Inte maken. Han städas inte ut. Ojoj. Aldrig på tiden. Han dammas inte ens av. Han är perfekt precis där han är.
   Men jag har rensat bland kontakter. Det var nödvändigt. När man vaknar på morgonen och tänker: är det så här det känns innan man åker till vårdcentralen istället för till kontoret? Det är då man måste göra något åt saken. Ta tag i det hela, liksom.
   Så jag har tänkt om. Jag byter jobb. Minskar markant kontakten med sådana som kostar mer än de smakar. Jag har städat och rensat mig till en något mer friktionsfri tillvaro. Inbillar jag mig. Låt mig tro att det kan vara så. Ta det inte ifrån mig. För nu i alla fall.
   Sånt här tar tid och än har jag inte hunnit i mål, men den utstakade stigen har knivskarpa konturer och är spikrak. Det tar lite tid att gå bara. Och då hinns det inte med att blogga. Om nu någon saknar regelbundna tankar om livet på denna kajplats i etern.

Så igår hände det. Det var då jag fyllde 40. Idag är jag därmed typ medelålders. Det är fruktansvärt.
   Att något gått snett vet den som känner mig och som kunde se mig iklädd en rosa tröja igår. Jag har i mitt liv totalt sett skytt rosa som pesten och nu plötsligt äger jag flera plagg i denna färg. Så ni förstår. Det är heeelt galet.
   Jag trodde att jag idag skulle vakna i ottan, gå upp och sätta på kaffe och blänga surt på tidningsbudet när han kommer 4 minuter senare än vanligt. Vallningar och hormonplåster. Sova med käpp. Tycka att barnen lyssnar på dunka-dunka. Jag var beredd när jag gick och la mig på att vakna upp till en helt annorlunda tillvaro.
   Men det visade sig att skillnaden var mycket liten, om ens alls. 05.30 hördes 4-åringens viskning ifrån hallen: "JagvillsepåTV". Precis som vanligt. Hon skickades i säng igen. Som vanligt. Efter en stund kom hon igen och maken gick upp för att ta hand om det hela. Jag fick somna om, en stund, lite svävande slummer. Efter någon timme vaknade jag till följande dialog mellan maken och 3-åringen.

"Pappa, jag har kissat:"
"Vad bra. Men var har du dina trosor?"
"Jag har dem på mig. Titta."
"Nej, det är inte trosor, det är pyjamasbyxor."
"Jo, det är trosor."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
...

De hade nog kunnat hålla på så i all oändlighet om de inte hade avbrutits av ett gapskratt från nyblivna 40-åringen.
   För så är det, mina vänner. Summan av lasterna är konstant. Livet är en strid. Jag kommer springa på nya besvärliga människor att städa ur kontaktnätet om några år. Om jag fortsätter leva, kommer jag att fylla 45 och 50 år också. Varje dag kommer fyllas av nya situationer där jag inte alls tycker som andra. Det hela är oundvikligt. Meningslöst att kämpa emot. Livet är bara en enda lång rad av strider man inte kan vinna. Precis som den maken och 3-åringen i morse.

Så. Carry on. Vi har i alla fall tur med vädret.




 

Blinka lilla åldersångest

Det är mycket nu. Och inte mycket av det går min väg. Nu. Faktiskt. På riktigt.
   Det är problem problem problem. Stress stress. Sjukdomar. Otur och missflyt. Misstag. På längden och tvären. Högt och lågt. Knivig logistik.
   Och om en månad fyller jag 40. Det suger.

Fan. Inte mycket slack i det repet.

Kan man skita i allt? En stuga i skogen, långt bort, utan kontakt, el. Egen brunn. Off the grid. Säga som Kevin Spacey i American Beauty:  "I'm looking for the least possible amount of responsibility." Där skulle jag odla såväl morötter som min egen weirdness. Helt ekologiskt dessutom. 

Det vore nåt. Låta hjärnan få stanna av lite, få vila. Ta ledigt. "Det är skönt för skalder att få sova". Inte för att jag skulle vara mycket till skald förstås. Men ändå. 

...

...

Men i väntan på att det skulle kunna bli verklighet, genomförbart (nånstans plågsamt medveten om att jag förmodligen skulle gå under av tristess på en vecka) får jag blogga mitt i natten, för uppspelt, övertrött, anfäktad och irriterad för att kunna sova. 
   Men, mina vänner. Ni som sover. Ni missar något. Ni missar den vackraste stjärnhimmel jag sett på länge. Så vacker den blir här uppe i världens bortglömda hörn där man bara får spridda smakprov på den härlighet som är Vintergatan. Klart. Kallt. Krispigt. 
   Precis som mitt förakt. 

Föräldraskap är att regelbundet umgås med sina dåliga sidor

Klockan 05:55 vaknar man av ett väsande ljud i bästa Poltergeist-stil. Ifrån dörröppningen hörs ett: "JagvilltittapåTV".
   Det är 3-åringen som tycker det är dags att gunga igång dagen.
  "Nej, gå och lägg dig, det är mitt i natten."
   Men hon är 3 år. Och gör det enda 3-åringar kan. Nämligen svarar:
   "Jag vill inte."

Maken ångar upp, rycker upp rullgardinen i deras rum, tänder i taket och fräser: "Varsågod, då kan ni vara vakna, var tysta och lek då om ni inte vill sova."
   Han stänger dörren till deras rum och lägger sig igen.
   Det går ca 20 sekunder så öppnas dörren igen.
   "Stäng dörren" säger vi.
   "Men jag ska bara gå och kissa", säger 4-åringen.
   "Ok."
   Det går 20 sekunder till. Sen ropar hon från toaletten så det sjunger i fönsterrutorna: "Jag är FÄRDIG!!!"
   Min tur att ånga upp, yr och vimmelkantig håller jag mig i väggen för att få bäring. Dags att torka rumpa.
   När det är klart förmanas dottern att gå till baka till sitt rum och leka tyst. Hon nickar förstående och tassar iväg.
   Jag tvättar händerna, går och lägger mig igen. Att somna om ärbara att glömma, men kanske att slumra en sekund, att sträcka ut sig. Jag hinner inte ens släta till täcket innan dörren öppnas igen.
   "Nej, stäng dörren, ni får leka därinne", väser jag i förtvivlat försök att inte väcka 1-åringen som är grinig hela dagen om hon inte får sova länge på morgonen.
   "Men jag har bajsat", säger 3-åringen.

Eller hur. Varför inte.

Upp igen, långa benet före till tvättstugan/skötrummet, tända kirurgbelysningen och med hårda tag göra rent en mycket illaluktande 3-årig rumpa. Under tiden förmanar jag barnet om att hon ska gå tillbaka och leka tyst när vi är klara.
   När hon är ren föser jag henne framför mig tillbaka till sovrummen, skjutsar in henne i deras rum och stänger dörren. Jag hinner inte ens vända mig om och ta steget de 80 centimetrarna in till vårt sovrum förrän dörren öppnas igen och 3-åringen säger: "Jag vill ha iPaden".
   "Det får du inte. Lek nu och var tyst. Stäng dörren", säger jag.
   Jag ser hur 3-åringen förändras. Blicken svartnar, hon böjer ena benet, redo att börja stampa i golvet och drar efter andan. Innan jag hinner räkna till 2 kommer hon att skrika med sina hesa-Fredrik-stämma så att taket lyfter om jag inte tänker snabbt.
   "Ok då", säger jag. "Sätt dig tyst i sängen så hämtar jag den."
   Vi har en deal. Jag ångar till vardagsrummet och rafsar runt en stund innan jag hittar den. Hon får den. Vi är ok.
   Jag lägger mig igen. Gör vad jag kan för att 1-åringen ska somna om.

Det går ca 3 minuter, sen finner döttrarna det lämpligt att leka med bilbanan. Eller i alla fall, med den tillhörande polisradion. Den låter ju nästan knappt något alls. Och inte heller väsnas det nästan nånting när de öppnar och stänger dörren sådär 8 gånger per minut.
   Upp igen. Ber dem stänga av polisradion. iPaden ligger glömd nånstans, så viktig var den.

Klockan är 06:10 och jag har haft fler konflikter än jag kan räkna. Jag har förlorat såväl slaget som kriget och nånstans längs vägen även mitt förstånd. För att inte tala om mitt humör. Och 1-åringen är vaken.

Jag är konstant arg. Aldrig glad. Jag ifrågasätter varje dag mina incitament för att fortsätta. För jag umgås bara med alla mina dåliga sidor. Och det är ju bara intressant och inspirerande till en viss grad.

Stina i Saltkråkan sa en gång till Tjorven: "Hemma på vår gata i stan, där bor det en fru och hon har sålt alla sina ungar för 25 öre styck."
   Tänk att jag omnämns i Saltkråkan.

Klockan är nu 07:05 och det fortsätter på samma vis. "Jag vill ha smör, jag vill ha vatten, jag vill ha mjölk, hon sa att min mugg är ful, jag vill ha mer smör, jag kan själv, jag vill inte ha leverpastej, jag vill ha kex istället, jag vill inte ha det brödet, jag vill inte ha mjölk ur det gula paketet utan det röda, jag behöver en sked, jag vill ha smöret på andra sidan, jag vill måla samtidigt, jag vill gå till dagis, hon sa att jag inte får följa med till dagis, jag vill inte hårda byxor på mig, jag vill ha min favorittröja... "

Jag vill också. Men det är det ingen som bryr sig om.  




 

Skoldisco, nakenbilder, okej?

Jag har en låtlista som heter Skoldisco. Jag har nämnt den förut. Då och då återkommer den, uppdateras och aktualiseras. Exakt vad som triggar detta är oklart, men det förefaller vara när livet plötsligt kräver att jag måste låtsas vara vuxen på riktigt. Det kan vara konflikter, alldeles för mycket att göra på jobbet, alla barnen sjuka i omgångar, stora ekonomiska beslut... Ja, ni fattar. Av någon anledning blir det då ett kort ögonblicks verklighetsflykt att i bilen avnjuta Sandras Maria Magdalena eller Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart.
   Om det är så konstruktivt vet jag dock inte. Jag blir bara ännu mer påmind om vilken bild jag hade av vuxenlivet då som tioåring i flickrummet och hur fruktansvärt väsensskild den är från hur det faktiskt blev.
   Ah well, där är vi. Och det är ett helt annat blogginlägg.
   Hur som helst.

Häromdagen hade jag i vilket fall min låtlista Skoldisco smygande på låg volym på jobbet. En kollega till mig är ett par år äldre, men vi har i stort sett samma minnen till de här låtarna, vi var på ingefär samma plats i livet när det begav sig. Den ena efter den andra pinsamheten (Modern Talking, A-ha...) spelades, som ett långt och vemodigt vackert pärlband, en orgie, av guilty pleasure. Arbete under tystnad.
   Kollegan: "Bananarama alltså."
   Jag: "Kan du fetehajja."
   Tystnad. En stund. Några låtar.
   Kollegan: "Modern Talking, alltså."
   Jag: "Det är riktigt."
   Tystnad. Några låtar.
   Kollegan: "Sabrina, alltså?" Ur de skrangliga högtalarna strömmade brottarhiten Boys.
   Jag: "Absolut."
   Tystnad.
   Kollegan: "Hur var det egentligen? Jag kommer inte ihåg. Vem av dem var snyggast?"
   Han syftade självklart till det påstådda kriget mellan italienska Sabrina Salerno och brittiska Samantha Fox. Då blev det dags att avbryta arbetet för en kort stund. Den ena var mörk, den andra blond, olika nationaliteter. Typ så. Mer än så kunde vi inte konstatera just då. Men en annan diskussion följde strax därpå. Nämligen den om hur tiderna förändras.
   Kollegan: "Hur naturligt hade det känts? Att komma in i barnens rum och hitta tuttbilder på Samantha Fox på väggarna? För nu snackar vi ju barnens rum, på riktigt."
   Alla mina vänner, och ni andra, där ute. Tänkvärt. Det är snart 30 år sen nu, nådens år 86-87. Och i en tidning riktad till barn och unga ungdomar, ca 10-15 år, är det märkligt nog möjligt att som mittenposter trycka upp... lättklätt. Liksom. Spontant? Ärligt?
   Själv var jag 12 då, liksom de flesta av mina vänner. Barn. Faktiskt. Jag minns klasskamrater som då, 11-12-13 år gamla, hade väggarna tapetserade med bilder på Sammy Fox och Sabrina så att häftmassan var slut i den lokala pappershandeln. Och man sjöng med som en galning på en halvdan engelska, men skivspelaren på evighetsrepeat. Sammanlagt blev ju budskapet detta:

Boys, boys, boys

I'm looking for a good time

Boys, boys, boys

Get ready for my love

Everybody, summertime love
You'll remember me
Everybody, summertime love
Be my lover, be my baby

???? Jodå, så atteee.... Eller varför inte:

Hot and cold emotion, confusing my brain

I could not decide, between pleasure and pain

Like a tramp in the night, I was begging for you

To treat my body like you wanted to

Oh, Oh

Oh, Oh

Oh, I was begging for you

Touch me, touch me

I want to feel your body 

Your heartbeat next to mine

(This is the night)

'Cause I want your body

All the time

Jag vet inte jag. Vad tycker ni? Hur politiskt korrekt känns det, så här i eftertankens kranka blekhet. Min kollega ställer en intressant fråga. Hur naturligt hade det känts, att komma in i barnens rum och mötas av detta budskap? Sonen fyller snart 11. Hade han satt upp en bild på en halvnaken kvinna i raff-set (underbart uttryck för övrigt), eller - för den delen - indianplym, och lyssnat på evighetsrepeat medan hon stönar fram det ena efter det andra... Hade det känts helt okej liksom?
   Nej. Bilden hade åkt ner utan diskussion. Det där, kompis, är inte ok.   

Pendeln har svängt, minst sagt. Detta var i samma tidshärad som Michael Jacksons video Thriller visades sent på natten för att den var så otäck. Idag visas Walking Dead på bästa sändningstid (nästan) medan Janet Jacksons eventuella Nip Slip blir förstasidesstoff. Spännande tider.

Så, hur såg det ut i Fru Strängs flickrum vid denna tid? Jag hade inte bilder på Sammy och Sabrina, ska erkännas, men å andra sidan, såhär med facit i hand, vet jag inte om det var så mycket bättre på mina väggar ändå. Det var bilder på gulliga kattungar, samt det klassiska temat sött-tjejansikte-vilt-djur-bilder. Och Mel Gibson, Mickey Rourke och...

Och...

Likadant fast tvärtom, tänker jag.
   Inte farligt stereotypa könsbilder. Alls. Knappt nästan nånting. Hade jag gillat om tjejerna här hemma om några år tapetserar rummet med halvnakna, inoljade muskelmän med vapen?
   Nej, inte alls.

Så där har ni det. Där hittar ni fru Strängs tankegångar en tidig söndagsmorgon i mars 2014.

I strängt behov av en tupplur

Går och lägger mig en stund. För att vila.
Underbart.
Åhhh, vad jag skulle kunna somna. En lur. En välbehövlig. En lövtunn.
Om bara rullgardinen var nere och dörren stängd.
Slummer. Så nära. Det pirrar i fingrarna och andningen är långsam. Tung. Kroppen nästan bedövad.
Åh, det är nära. Så nära. Nästan perfekt. Om bara det var lite tystare och mörkare. Jag skulle sova som en stock. Återhämtning. Ta igen en natt på en halvtimme. Om bara.

Upp. Stänger dörren. Drar ner rullgardinen.
Mmmm. Nära nu. Nästan... Kom igen.
Nej. Klarvaken.

Skit ock.

Hej då och hej

Jag börjar se ljuset i tunneln. Inte bara för att det nu är mitten av februari och det faktiskt ÄR ljust både när man går upp och åker hem från jobbet. Det är också så att jag börjar skönja ett annat ljus.
   Det minsta barnet, den älskvärda lilla varelsen, har äntligen börjat ät annat än mamma. Mamma kan tacka särskilt för det. Barnet började på nyårsdagen, drygt 9 månader gammal, tänka sig att äta annat än tutte. Det var väl vänligt.
   Nu, ytterligare några veckor senare, är vanlig mat, snarare än tutte, äntligen huvudföda. Hon är snart 11 månader. Så det kan väl vara OK, tänker jag. Dags, liksom.
   Jag har ammat eller varit gravid så gott som 5,5 år i sträck. Jag tror det var 5 månaders uppehåll där nånstans i mitten. Annars har det löst av varandra. Jag tilltalas av tanken på att få ha min kropp mer ifred. Och det är det ljuset som nu äntligen blinkar till i horisonten.
   Så nu säger jag Hej Då. Till de här.

Amnings-BH:ar, för det otränade ögat. I storlek enorm. Och just därför, säger jag samtidigt Hej. Till den här.

Ring, klocka ring. Ring ut det gamla, ring in det nya. Det nya, där fru Sträng som i övrigt är en stl 38, kanske ska kunna slippa köpa storlek 46 i överdelar.
   Och som alltid när man lämnar sig mål. Jösses. Vad nära det kom.

Tio minuter av ingenting

För ett par veckor sen hade jag ett filosofiskt samtal med en kollega. Högt aktad sådan dessutom. Han hade hört en föreläsning med fokus på mindfulness. Föreläsaren hade ställt publiken frågan: När gjorde du ingenting i tio minuter sist?
   Att göra inget i tio minuter är i det här fallet inte att likställa med egentid. Egentid har man för att få gjort lite vuxengrejer, typ handla. De tio minuterna av ingenting är ett tillstånd i limbo.
   Min kollega sökte i minnet och mindes då att det för honom var midsommardagen 2013, dvs drygt ett halvår sen. Kollegan berättade att han hade vaknat tidigt den morgonen och gått ut själv och satt sig på en klippa i skärgården och tittat på den tidiga morgonsolen och de myror som bodde i en spricka i berget. En lång stund hade kollegan bara suttit. Och tittat. Still. Andats. Lyssnat. Kanske var det till och med mer än tio minuter. Men så var det mer än ett halvår sen också. Så totalt sett...

Efter vårt samtal funderade jag på det för egen del. Och kan ärligt säga att jag inte minns. Någon stulen minut här och där. Men alltid medan jag har ansvar för barnen. Eller kör bil.
   Det närmsta jag kommer är för snart ett år sen på BB medan jag låg och väntade på att värkarna skulle komma igång inför sista förlossningen.
   Men jag tror inte det var tio minuter som föreläsaren hade godkänt.

Det har gått så långt att det är förknippat med ångest att inte göra något. Hela tiden. Svarar på mail när jag går på toa, passar på att ringa några samtal när jag är ute och går med lilla bebisen.Fundera över företagets bemanning medan jag borstar tänderna. Jobbar medan jag ammar.
   Att göra ingenting. Hur gör man? Här om dagen var jag nära. Jag löste bara ett sudoku på mina tio minuter. Men det är inte att göra ingenting.

Det är inte lätta saker detta. Övning ska till. Mycket övning. Jag är rädd att om jag stannar, så sjunker jag som en sten. Jag säger som Doris i Hitta Nemo: "Fortsätt simma, fortsätt simma, fortsätt simma." Som en haj.
   Och så får framtiden utvisa om det gick att simma dygnets alla sekunder.

Vuxenpoäng. På riktigt.

Glöm Ica-kort och pensionsspar. Glöm matlåda, Göteborgsvarvet och surdegsbröd. Jämförspriser och storhandling. Volvo kombi och radhus. Ni vet allt det där som ger vuxenpoäng. De fasade, de fruktansvärda, de vi lovade och svor att vi aldrig skulle skaffa. Vägra rabattkuponger på kaffe. Allt. Ni minns. Young, free and independent. Det går visst att leva så och aldrig bli vuxen. Vi ska bevisa att det är möjligt. Den ironiska generationen. Peter Pan-generationen. Vi som kom efter Generation X.
   Vi fyller 40 och går till jobbet med glittrigt nagellack och kepsen bak och fram. Fabrikstrasiga jeans. Raffigt liksom. Kul. Vågat. Trotsigt. Musmatta med Stjärnornas Krig-motiv. Vaddå? Man är väl inte äldre än man känner sig?

Vackert så.

Och åren går.

Men du.
Det sket sig.
I alla fall för mig. Plötsligt blev jag vuxen. Visserligen har jag fortfarande en musmatta med citat från karaktären Q i Star Trek The Next Generation: "It's difficult to work in a group when you're omnipotent". Och det är kul.
Men jag har vuxna problem. Plötsligt. Jag hann nästan bli 40 innan de kom och slog till med sin fulla kraft. Varje dag har jag vuxna problem. Och där försvann det oskyldiga, det lättsamma, det jag var så övertygad om att man visst kunde bibehålla om man bara vill. Om man bara vägrade vara "vuxen".. Nu är det på riktigt. Det är slitsamt. Jag är trött. Kroppen strejkar. Jag börjar bli seg med att fatta. Jag oroar mig för framtiden och för mina barn. Jag fasar för att hela skiten är på väg att gå åt helvete. Och jag vet inte ens om det finns nån bra musik att spela under tiden. Och här står jag med ansvaret att slå vakt om att det går så lite åt helvete som möjligt i min direkta närhet. Det är en ojämn kamp att driva.

Och där samlar jag mina vuxenpoäng. Och det är lite som monopolpengar kontra riktiga. Ica-kortet, storhandlingen och radhuset var vuxenvärldens monopolpengar. Problemen, det är de som förändrar alltihop. Riktiga pengar. Såna som faktiskt spelar roll.

Det som inte dödar, härdar.

Ahaaa, var det därför

När jag var liten undrade jag alltid varför mina föräldrar alltid kändes så allvarliga. Sammanbitna. Upptagna. Nu, med tre brännande månader kvar till 40-sträcket, undrar jag inte längre. För nu fattar jag.
Det är inte den enstaka grejen. Det är summan av kardemumman (uttryck vi minns) som gör saken. Mattan gör rummet, liksom (för er som inte är med på den referensen, kan jag bara beklaga sorgen).
Och det som det hela bottnar i är en och samma sak, hela tiden, i alla situationer:

Människors behov.

Alla har behov. Och behov av att få behoven tillfredsställda. Oftast per omgående. Vuxna är ofta precis som barn i detta hänseende.


Det är det som gör det. Som skapar stressen liksom. Och alla verkar vilja ha frukt för 50 öre, men inte för mycket meloner. Själv tycker man såklart att man har synnerligen modesta krav och förväntningar.

Det som sen gör att man blir arg, är nästa dimension. När man inte för sitt liv kan begripa varför människor har de behov de har. Ju mer väsensskilt från ens egna behov, desto svårare att förstå sig på. Desto mer frustration och friktion. Och ovilja att gå till mötes.


Och när man känner ovilja och oförståelse blir allt dystert. Och tungt. Och då blir man sammanbiten och allvarlig. Precis som föräldrarna när man var liten.


30 år har gått. Och historien bara upprepar sig.

Med åldern kom denna insikt. Om det nu är bra eller dåligt. Hjälper eller stjälper (stjäla, stjälk, stjälpa, stjärna, stjärt; passar på att repeterar lite stavningsramsor). Inte vet jag. Sådär är det bara. Friktion och frustration. Sånt är livet. That's Life. Sån är Leif.


Och idag har vi ätit tacos, trots att det inte är fredag. Vart är vi på väg egentligen i vårt sorgliga förfall?

I'll be back

Hoppsan hejsan där. Alla ni därute. Som undrar vart jag tog vägen. Ni kan båda chillaxa.
Jag är här. Som vanligt. I vilket fall skuggan av den genomskinliga varelse som är jag.
Ni förstår, det är bokslutstider. Såsom varandes ekonom är det lika med bråda tider. Inte för att jag har det soft annars, men ändå.

Dagarna är skittråkiga. Jobb. Förra året vid den här tiden vaknade jag ångestladdad och kallsvettig en natt efter att ha drömt att vi i hushållet Sträng AB skulle betala sociala avgifter för vår då 2-åring. Men att jag inte hittade vilken procent avgifterna var på för den åldersgruppen.

Där har ni det. Siffror, siffror, siffror. Delirium. Förföljelsemani. Tourettesaktigt droppandes kontonummer högt och lågt, i alla sällskap. 5460. 6992. 2990.

Sexigt. Så att man blir hes och suddig i konturerna.
Eller inte.

Vi hörs på andra sidan. Om jag inte får vibb. Räkna inte med det.