Man kan aldrig vinna

Man kan tro att jag gått under jorden. På dagen en månad sen sist jag skrev något här. Och ja, på sätt och vis lite under jorden. Eller åtminstone under isen.
   Vi har hunnit med vattkoppor hos alla fyra barnen.
   Och så har det dessutom varit dags för INTJ Sträng att fylla 40. Det magiska. Jag har haft ångest för detta oundvikliga tillstånd sen jag var 27. Detta i sin tur har lett till lite funderingar över livet, min plats i tingens ordning. Om man så vill.
   Så jag har städat. Dels rent konkret med att rensa i garderober, lådor och skåp. Men också enligt modellen: "I'm gonna kick you out and let the sun shine in". Missförstå mig rätt. Inte maken. Han städas inte ut. Ojoj. Aldrig på tiden. Han dammas inte ens av. Han är perfekt precis där han är.
   Men jag har rensat bland kontakter. Det var nödvändigt. När man vaknar på morgonen och tänker: är det så här det känns innan man åker till vårdcentralen istället för till kontoret? Det är då man måste göra något åt saken. Ta tag i det hela, liksom.
   Så jag har tänkt om. Jag byter jobb. Minskar markant kontakten med sådana som kostar mer än de smakar. Jag har städat och rensat mig till en något mer friktionsfri tillvaro. Inbillar jag mig. Låt mig tro att det kan vara så. Ta det inte ifrån mig. För nu i alla fall.
   Sånt här tar tid och än har jag inte hunnit i mål, men den utstakade stigen har knivskarpa konturer och är spikrak. Det tar lite tid att gå bara. Och då hinns det inte med att blogga. Om nu någon saknar regelbundna tankar om livet på denna kajplats i etern.

Så igår hände det. Det var då jag fyllde 40. Idag är jag därmed typ medelålders. Det är fruktansvärt.
   Att något gått snett vet den som känner mig och som kunde se mig iklädd en rosa tröja igår. Jag har i mitt liv totalt sett skytt rosa som pesten och nu plötsligt äger jag flera plagg i denna färg. Så ni förstår. Det är heeelt galet.
   Jag trodde att jag idag skulle vakna i ottan, gå upp och sätta på kaffe och blänga surt på tidningsbudet när han kommer 4 minuter senare än vanligt. Vallningar och hormonplåster. Sova med käpp. Tycka att barnen lyssnar på dunka-dunka. Jag var beredd när jag gick och la mig på att vakna upp till en helt annorlunda tillvaro.
   Men det visade sig att skillnaden var mycket liten, om ens alls. 05.30 hördes 4-åringens viskning ifrån hallen: "JagvillsepåTV". Precis som vanligt. Hon skickades i säng igen. Som vanligt. Efter en stund kom hon igen och maken gick upp för att ta hand om det hela. Jag fick somna om, en stund, lite svävande slummer. Efter någon timme vaknade jag till följande dialog mellan maken och 3-åringen.

"Pappa, jag har kissat:"
"Vad bra. Men var har du dina trosor?"
"Jag har dem på mig. Titta."
"Nej, det är inte trosor, det är pyjamasbyxor."
"Jo, det är trosor."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
"Nej, det är det inte."
"Jo, det är det."
...

De hade nog kunnat hålla på så i all oändlighet om de inte hade avbrutits av ett gapskratt från nyblivna 40-åringen.
   För så är det, mina vänner. Summan av lasterna är konstant. Livet är en strid. Jag kommer springa på nya besvärliga människor att städa ur kontaktnätet om några år. Om jag fortsätter leva, kommer jag att fylla 45 och 50 år också. Varje dag kommer fyllas av nya situationer där jag inte alls tycker som andra. Det hela är oundvikligt. Meningslöst att kämpa emot. Livet är bara en enda lång rad av strider man inte kan vinna. Precis som den maken och 3-åringen i morse.

Så. Carry on. Vi har i alla fall tur med vädret.