Eller nja. Inte nödvändigtvis INTJ helt och hållet, för det är väl såklart individuellt hur mycket man tål.
Men för min del är det här med långledigt inte så lätt som man kan tro. Den introverta delen av mig, den som jag vet behöver backa undan och andas, skrapa ihop resterna och plåstra över de värsta såren efter striderna... den delen får inget utrymme alls. Den förminskas helt och hållet under långhelger. I synnerhet när vädret bjuder på orkanstyrkor i byarna och en stor del av familjen därför helt enkelt blåser omkull om man går ut.
Vi är många som trängs på samma yta, såväl fysiskt som mentalt.
Man kan ju inte undvika att fundera över om man som INTJ dessa dagar inte är världens sämsta förälder. Det är inte lätt att vara av med all sin stubin, att vara naken, blästrad och skitsur ända in på bara benen. En prövning såhär mitt i småbarnsåren.
Jag tänker att det kommer en annan tid, en annan gång, då mina färdigheter kan blomma ut istället, då mina sidor är en tillgång istället för en motgång. Men till dess...
2014 var intressant på sitt sätt. 3 allvarliga benbrott, 4 barn med vattkoppor samtidigt (varav en hade det i halsen och på insidan ögonlocken - vilken hjälte), helstruligt - like nobody's business - på jobbfronten. Och allt det där andra privata som inte hör hemma här på det offentliga internet men som fyller livet till bredden och allt som oftast får det att rinna över.
Sträng inleder nya året sliten, på dåligt humör och med direktkontakt med min introverta sida på ett tidigare sällan skådat vis. Men med tiden ska väl 2015 bara vara uppåt framåt. Det borde inte vara så svårt om man tittar i backspegeln. Tänker jag.
Famous last words.
Visar inlägg med etikett INTJ. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett INTJ. Visa alla inlägg
fredag 2 januari 2015
torsdag 25 december 2014
Att fira julen ensam på köksgolvet is the shit.
Hoppsan hejsan. Det var tre månader sen sist jag var här. Det är all time high. Eller low. Lite beroende på var du anser att gräset är grönast och hur fullt/tomt glaset är.
Livet rullar vidare här i hushållet Sträng. Sen sist har vi hunnit med ytterligare ett benbrott (vi hann vara gipsfria i exakt 8 dagar innan sonen vurpade), en avslagen tand (också sonen - han ska visst ta igen allt det han inte skadat sig hittills), total förändring på arbetsfronten för båda makarna Sträng, några omgångar dagisförkylning och en operation. Det växer ingen mossa på en rullande sten, sägs det. Inte vet jag.
Och så är det ju dessutom mitt uppe i julen, helgerna och allt det där. Det där fruktansvärda, det där mardrömslika för oss INTJ. Eller åtminstone för mig. Det är som att öppna kranen med energi och sen får den stå där och rinna i hur många dagar som helst. Tills det inte finns något kvar.
I allmänhet tycker jag att julen kan sammanfattas i uttrycket headless chicken race. Definition enligt Google:
"A group of people working under pressure, frantically, expending a lot of energy without making any real progress."
Men det där vet ni alla. Många tycker nog samma sak. I år har jag osedvanligt många kontakter som verkar fly fältet och firar julen i närheten av några skidbackar. Klokt. Men vi var hemma. Jag har i år försökt med alla till buds stående medel skapa julvibb här hemma. Inte min paradgren. Men jag har försökt. Skaffat fler fina tomtar, fler adventsljusstakar. Fönsterdekor. Till och med bytt ut vaxduken i köket till en med julmotiv.
Att det är 8 grader varmt, blå himmel och sol på själva dopparedagen är ju inte direkt medvind.
Så igår var det dags. Att riva av vaxremsan i bikinilinjen. Släkten kom hit och vi bjöd på mat som maken saftat och syltat i dagarna två. Allt väl. Det är en lugn släkt. Innan de kom betade vi av julklappsutdelningen så att barnen skulle kunna vara hanterbara under dagen. Det är tuffa dagar av förväntan för små hjärtan.
Efter maten var det Kalle Anka-dags och alla bänkade sig framför TV:n till ljudet av den envetna hackspetten.
Fru Sträng plockade undan i köket, fyllde diskmaskinen till bredden, bar ut skräp och källsorterade.
Och sen, med en kopp kaffe i handen, satte jag mig till rätta på golvet i köket alldeles bredvid diskmaskinen. Vi har golvvärme i köket och en tyst diskmaskin som erbjuder ett svagt surrande hummmmm medan den går. Ett lugn.
I vardagsrummet hördes ljudet av sjungande möss i Askungen och dvärgarnas sång i Snövit. Fru Sträng tog sina tio minuter (lyxigt nog nästan en hel timme) ensam på köksgolvet.
Maken vet. Han kan och förstår. Han frågade kort: "Är allt OK?", liksom bara för att bekräfta att han inte missat något.
"Jadå". För en stund får jag stänga kranen, låta varmvattenberedaren få chans att jobba på.
Så nej. Tänk på det därute, om ni råkar ha en sådan som jag i närheten. En introvert. Att vi skulle fatta beslutet att sitta en timme på köksgolvet, lutad mot diskmaskinen, istället för att sitta i soffan och mysa till Kalle Anka, betyder inte att vi befinner oss mitt i en Lars Norén-pjäs. Och inte heller att skitnödigt sitta och vara svåra för att uppmärksamheten just då inte riktas åt vårt håll (många har en tendens att tro det, underligt nog). Tvärtom kan det vara det bästa julfirandet som finns. Det bästa sättet att vara delaktig.
Men nu har vi tagit oss igenom det för denna gång. Det är ett år till nästa gång. Övning ger färdighet.
God fortsättning alla.
Livet rullar vidare här i hushållet Sträng. Sen sist har vi hunnit med ytterligare ett benbrott (vi hann vara gipsfria i exakt 8 dagar innan sonen vurpade), en avslagen tand (också sonen - han ska visst ta igen allt det han inte skadat sig hittills), total förändring på arbetsfronten för båda makarna Sträng, några omgångar dagisförkylning och en operation. Det växer ingen mossa på en rullande sten, sägs det. Inte vet jag.
Och så är det ju dessutom mitt uppe i julen, helgerna och allt det där. Det där fruktansvärda, det där mardrömslika för oss INTJ. Eller åtminstone för mig. Det är som att öppna kranen med energi och sen får den stå där och rinna i hur många dagar som helst. Tills det inte finns något kvar.
I allmänhet tycker jag att julen kan sammanfattas i uttrycket headless chicken race. Definition enligt Google:
"A group of people working under pressure, frantically, expending a lot of energy without making any real progress."
Men det där vet ni alla. Många tycker nog samma sak. I år har jag osedvanligt många kontakter som verkar fly fältet och firar julen i närheten av några skidbackar. Klokt. Men vi var hemma. Jag har i år försökt med alla till buds stående medel skapa julvibb här hemma. Inte min paradgren. Men jag har försökt. Skaffat fler fina tomtar, fler adventsljusstakar. Fönsterdekor. Till och med bytt ut vaxduken i köket till en med julmotiv.
Att det är 8 grader varmt, blå himmel och sol på själva dopparedagen är ju inte direkt medvind.
Så igår var det dags. Att riva av vaxremsan i bikinilinjen. Släkten kom hit och vi bjöd på mat som maken saftat och syltat i dagarna två. Allt väl. Det är en lugn släkt. Innan de kom betade vi av julklappsutdelningen så att barnen skulle kunna vara hanterbara under dagen. Det är tuffa dagar av förväntan för små hjärtan.
Efter maten var det Kalle Anka-dags och alla bänkade sig framför TV:n till ljudet av den envetna hackspetten.
Fru Sträng plockade undan i köket, fyllde diskmaskinen till bredden, bar ut skräp och källsorterade.
Och sen, med en kopp kaffe i handen, satte jag mig till rätta på golvet i köket alldeles bredvid diskmaskinen. Vi har golvvärme i köket och en tyst diskmaskin som erbjuder ett svagt surrande hummmmm medan den går. Ett lugn.
I vardagsrummet hördes ljudet av sjungande möss i Askungen och dvärgarnas sång i Snövit. Fru Sträng tog sina tio minuter (lyxigt nog nästan en hel timme) ensam på köksgolvet.
Maken vet. Han kan och förstår. Han frågade kort: "Är allt OK?", liksom bara för att bekräfta att han inte missat något.
"Jadå". För en stund får jag stänga kranen, låta varmvattenberedaren få chans att jobba på.
Så nej. Tänk på det därute, om ni råkar ha en sådan som jag i närheten. En introvert. Att vi skulle fatta beslutet att sitta en timme på köksgolvet, lutad mot diskmaskinen, istället för att sitta i soffan och mysa till Kalle Anka, betyder inte att vi befinner oss mitt i en Lars Norén-pjäs. Och inte heller att skitnödigt sitta och vara svåra för att uppmärksamheten just då inte riktas åt vårt håll (många har en tendens att tro det, underligt nog). Tvärtom kan det vara det bästa julfirandet som finns. Det bästa sättet att vara delaktig.
Men nu har vi tagit oss igenom det för denna gång. Det är ett år till nästa gång. Övning ger färdighet.
God fortsättning alla.
tisdag 31 december 2013
Helt symptomatiskt väntar jag in tolvslaget i mysbyxor
Det är dags att göra bokslut för den här gången. I eftertankens kranka blekhet.
För egen del har jag hunnit vara alldeles för mycket i kontakt med vården 2013, så mina nyårsambitioner (löften är ingen idé, men en ambition kan man ju alltid ha) nästa år blir följande:
Att jobba lagom mycket
Att trivas bättre med mig själv som människa
Att inte behöva lika mycket vård
Jag tror de tre hänger tätt ihop alla dygnets timmar. Lyckas man med de två första, har man större chans att lyckas med det sista.
Jag är trött efter att ha spänt mig inför kvällen och funderar helt ärligt på att gå och lägga mig. Men det är väl ingen idé då det börjar väsnas och smälla lagom till att jag skulle hamnat i djupsömn.
Maken är kvar på fest och jag tog giget att gå hem och ta hand om kidsen. Som introvert är inte det en så dålig deal som det kan verka. Helt ärligt. Tvärtom, ett riktigt klipp.
Jag har gjort bort mig tillräckligt för i år och snart börjar ett nytt; jag behöver inte klämma in mer dumheter att säga/göra de sista brinnande minuterna.
Vi ses nästa år. Med hopp om ett gott nytt sådant.
För egen del har jag hunnit vara alldeles för mycket i kontakt med vården 2013, så mina nyårsambitioner (löften är ingen idé, men en ambition kan man ju alltid ha) nästa år blir följande:
Att jobba lagom mycket
Att trivas bättre med mig själv som människa
Att inte behöva lika mycket vård
Jag tror de tre hänger tätt ihop alla dygnets timmar. Lyckas man med de två första, har man större chans att lyckas med det sista.
Jag är trött efter att ha spänt mig inför kvällen och funderar helt ärligt på att gå och lägga mig. Men det är väl ingen idé då det börjar väsnas och smälla lagom till att jag skulle hamnat i djupsömn.
Maken är kvar på fest och jag tog giget att gå hem och ta hand om kidsen. Som introvert är inte det en så dålig deal som det kan verka. Helt ärligt. Tvärtom, ett riktigt klipp.
Jag har gjort bort mig tillräckligt för i år och snart börjar ett nytt; jag behöver inte klämma in mer dumheter att säga/göra de sista brinnande minuterna.
Vi ses nästa år. Med hopp om ett gott nytt sådant.
Nyårsafton och INTJ gör sig redo att känna sig som den mentala elefanten i rummet
Jodå, om någon missat det kan jag säga att det är nyårsafton. Sista rycket för 2013.
Igår kväll innan jag somnade låg jag en lång stund och funderade över ett läsvärt och kvalitativt inlägg om 2013, en krönika om ni så vill. Och jag hade lite grejer på gång, lite schyssta reflektioner över världen vi lever i och året som snart gått.
Men se, så blev det nyårsafton och vi är bortbjudna på middag. Och INTJ Strängs hjärna går då fullständigt i baklås.
Det är flera år sen sist jag skulle bort och träffa nya människor i ett socialt sammanhang utanför arbetet.
Och det är inte mammas gata. Jag är inte fisken i vattnet, utan ligger och tjippar efter luft på bryggan. Som introvert är detta svåra saker, mentala berg att bestiga.
Jag tillbringade en dryg timmes promenad med att fundera över vilken ögonskugga jag ska använda. Som om någon skulle se det. Eller bry sig. Jag vet.
Om två timmar ska vi vara där. Det är dags att skrapa ihop smulorna, ta en dusch och välja. Ljusare grå eller mörkare grå ögonskugga. Svåra saker.
Jag är min egen mentala elefant i rummet dagar som denna. Och det finns inget att säga om det, för det är bara jag som ser den. Det känns ensamt.
Skål och gott nytt år alla. Jag får skriva den där viktiga och tänkvärda krönikan en annan gång.
fredag 27 december 2013
INTJ, nattvak och helamning i 9 månader
Om jag räknat rätt är vårt minsta barn 9 månader idag. Och äter inte mat. Så gott som. Utan bara mig.
Jag längtar så väldigt efter att få ha mig själv ifred.
Som introvert behöver jag ha utrymme. Tid och plats för återhämtning. Reflektion. Omgruppering. Till att andas ut och ladda om. En luftspalt på 5 cm kring min fysiska person hade smakat fågel. Hur mycket jag än älskar mina barn, orkar jag inte att ha min sfär överbefolkad hela tiden. Det äter upp all min energi. Jag har aldrig tidigare varit så trängd som nu. Det vankas personlighetsförändring och utmattningssyndrom.
Så ibland, som idag, önskar en betydande del av mig att jag skulle vakna upp imorgon och så är det den 27:e december 2017 istället. Då är det minsta barnet drygt 4,5 år och de mest intensiva åren i form av jagharminabehovochjaghardemnuochbaradukanhjälpamigmeddem är över. Då krävs annat, det vet jag. Men man kan också säga att du får vänta en stund. Och den där fasen då man ligger stel som en pinne i jättekonstig ställning i sängen för att lilla bebisen inte ska vakna om jag kanske ens råkar andas... är också över.
Nu är det natt både ute och inne, både i hjärta och sinne. Då barnen varit och är sjuka, blir belastningen såklart större. Den minsta har helt hamnat ur sömnmönstret och tycker nu det är klädsamt att vara vaken mellan ca 23.00 och 03.30. Och helst vill hon övningsgå alla de timmarna. Ischias och diskbråck. För att inte tala om de envetna ihållande foglossningarna som jag trodde skulle gå över när hon inte längre var kvar på insidan.
Jag vill bara förtydliga för er därute som tror att maken Sträng är en slappis, så att jag är helt själv med detta nattvak, att så är inte fallet. Maken Sträng har de senaste dagarna absolut gjort sina nattskift med de andra två små.
Nejdå. Jag är inte bitter. Inte alls. Inte det minsta. Neeeeejdå. Men jag har några uppslag till Lars Norén om han skulle få soppa torsk.
Jag läser följande på Wikipedia om Lars Norén (saker jag aldrig trodde skulle ske: att jag sitter vaken halv tre på natten och dammar av mina kunskaper om Lars Norén): Hans senare verk kretsar kring möten och tid i mänskliga rum. Hans pjäser är ofta på ett unikt sätt skrivna likt en sorts närmast ändlös intern dialog.
Pang på rödbetan. Kunde inte sagt det bättre själv. Jag skulle just nu vara en otrolig side kick.
Nehej. Jasså. Annars då? Jodå, så atteeee... Och bilen går bra?
Medan ni andra förhoppningsvis har en läkande natts sömn, ska jag gå och titta till det lilla barnet som för ögonblicket sitter i hallen och tuggar på ett par skor. Och sen kanske jag ska försöka använda tiden till något konstruktivt. Som till exempel att fräscha upp mina kunskaper i oregelbundna franska verb, företrädesvis tempusformen passé simple?
Ursäkta. Jag ber att få tacka för visat intresse. Nu hör jag att barnet försöker äta upp julgranskulorna. Jag återkommer tillsammans med mitt förstånd. Om jag skulle råka hitta det nånstans här bland gömmorna.
Jag längtar så väldigt efter att få ha mig själv ifred.
Som introvert behöver jag ha utrymme. Tid och plats för återhämtning. Reflektion. Omgruppering. Till att andas ut och ladda om. En luftspalt på 5 cm kring min fysiska person hade smakat fågel. Hur mycket jag än älskar mina barn, orkar jag inte att ha min sfär överbefolkad hela tiden. Det äter upp all min energi. Jag har aldrig tidigare varit så trängd som nu. Det vankas personlighetsförändring och utmattningssyndrom.
Så ibland, som idag, önskar en betydande del av mig att jag skulle vakna upp imorgon och så är det den 27:e december 2017 istället. Då är det minsta barnet drygt 4,5 år och de mest intensiva åren i form av jagharminabehovochjaghardemnuochbaradukanhjälpamigmeddem är över. Då krävs annat, det vet jag. Men man kan också säga att du får vänta en stund. Och den där fasen då man ligger stel som en pinne i jättekonstig ställning i sängen för att lilla bebisen inte ska vakna om jag kanske ens råkar andas... är också över.
Nu är det natt både ute och inne, både i hjärta och sinne. Då barnen varit och är sjuka, blir belastningen såklart större. Den minsta har helt hamnat ur sömnmönstret och tycker nu det är klädsamt att vara vaken mellan ca 23.00 och 03.30. Och helst vill hon övningsgå alla de timmarna. Ischias och diskbråck. För att inte tala om de envetna ihållande foglossningarna som jag trodde skulle gå över när hon inte längre var kvar på insidan.
Jag vill bara förtydliga för er därute som tror att maken Sträng är en slappis, så att jag är helt själv med detta nattvak, att så är inte fallet. Maken Sträng har de senaste dagarna absolut gjort sina nattskift med de andra två små.
Nejdå. Jag är inte bitter. Inte alls. Inte det minsta. Neeeeejdå. Men jag har några uppslag till Lars Norén om han skulle få soppa torsk.
Jag läser följande på Wikipedia om Lars Norén (saker jag aldrig trodde skulle ske: att jag sitter vaken halv tre på natten och dammar av mina kunskaper om Lars Norén): Hans senare verk kretsar kring möten och tid i mänskliga rum. Hans pjäser är ofta på ett unikt sätt skrivna likt en sorts närmast ändlös intern dialog.
Pang på rödbetan. Kunde inte sagt det bättre själv. Jag skulle just nu vara en otrolig side kick.
Nehej. Jasså. Annars då? Jodå, så atteeee... Och bilen går bra?
Medan ni andra förhoppningsvis har en läkande natts sömn, ska jag gå och titta till det lilla barnet som för ögonblicket sitter i hallen och tuggar på ett par skor. Och sen kanske jag ska försöka använda tiden till något konstruktivt. Som till exempel att fräscha upp mina kunskaper i oregelbundna franska verb, företrädesvis tempusformen passé simple?
Ursäkta. Jag ber att få tacka för visat intresse. Nu hör jag att barnet försöker äta upp julgranskulorna. Jag återkommer tillsammans med mitt förstånd. Om jag skulle råka hitta det nånstans här bland gömmorna.
fredag 20 december 2013
Doris och jag
Idag är första dagen på julledigheten för i år. Jul. Det är inte bara fest alla gånger. Sånt här är slitsamt för en INTJ.
Vi kryddar det hela med sjuka barn. Dubbelsidig öroninflammation på den ena och de två andra griniga och under isen med feber. Det känns som att jag kommer få amma det minsta barnet tills hon flyttar hemifrån.
Men man har inte så mycket annat val än att lyssna till kloka Doris i Hitta Nemo. I såna här lägen. Är det. Bara. Att:
Fortsätt simma, fortsätt simma, fortsätt simma.
Koppla på autopiloten. Det är dags för nästa hållplats. Klä granen.
Vi kryddar det hela med sjuka barn. Dubbelsidig öroninflammation på den ena och de två andra griniga och under isen med feber. Det känns som att jag kommer få amma det minsta barnet tills hon flyttar hemifrån.
Men man har inte så mycket annat val än att lyssna till kloka Doris i Hitta Nemo. I såna här lägen. Är det. Bara. Att:
Fortsätt simma, fortsätt simma, fortsätt simma.
Koppla på autopiloten. Det är dags för nästa hållplats. Klä granen.
måndag 4 november 2013
Helgen - en transportsträcka
Ni vet känslan som kommer smygande på torsdag lunch. Ett hopp om livet. Om drygt en dag är den nära. Helgen. Tid för lek. Tid för vila. Tid för att umgås. Mysa. Äta god mat. Sova. Kalas. Fest. Eller bara en bra film och en skål ostbågar.
Snart, snart. Snart är den här. Fredag morgon är det tungt att gå upp, men lukten av frihet lurar runt hörnet. Det förlovade landet som är helgen.
Ni känner igen det. Ni förnimmer känslan. Upprymdhet. Lukten av ett glas vin. Här kommer vi med stormsteg. Långa benet före.
En halvtimme tidigare stänger man av datorn, unnar sig ett försök att hinna före alla andra i fredagstrafiken. Ett djupt andetag när kontorsdörren stängs igen bakom. Nu är det min tur, din tur, vår tur, familjens tur, att spendera tiden som vi vill. Tid att ladda batterier. Att fylla på bränsle i tanken.
Och varje fredag åker man hem, fylld av sinnebilden av en perfekt helg. Tid där man njuter av varandra.
Och varje gång är man lika blåst.
Fredagkvällen består av övertrötta, överstimulerade, överjävliga kids som vägrar äta den goda maten med den goda såsen: "TYCKER INTE OM DET!!!" Inte tar de hänsyn till att det är fredag och att det inte ens finns ångor kvar i tanken hos föräldrarna. Såsom brukligt för fredagen låter man barnen vara uppe nån timme längre i ett evigt hopp om att de i så fall sover en timme längre på lördag morgon.
Lång näsa. Dra den om älgen också.
Lördag morgon viskar 4-åringens röst "Jag vill se på TV och ha frukost" vid halv sex på morgonen, precis som alla andra morgnar. Skillnaden mellan lördagen och låt oss säga t ex tisdagen, är att jag gick och la mig senare kvällen innan. Jag har alltså redan här förlorat och ligger sämre till än när jag åkte hem från jobbet på fredag eftermiddag.
Konflikt utbryter. "Gå och lägg dig innan du väcker de andra", vädjar jag. Har jag tur gör hon det och jag kan få en halvtimme till. Har jag otur hör jag 2-åringens röst sekunden senare: "Jag också".
När TV:n är på och Doras överpigga röst fyller huset hörs 4-åringen undra: "Vad ska vi åka till idag?" Hon förväntar sig att bli underhållen. Stimulans. För att leka själv, eller kanske med lillasyster, i ett rum fullt av leksaker, det är inte aktuellt. Det är passé. Nej, det ska serveras upplevelser.
Vi är inte bra på det här hemma. Vi åker inte till lek- & buslandet eller simhallen på helgen för att till varje pris undvika att barnen har tråkigt. Jag vill att de ska ha tråkigt. Det är nyttigt att ha tråkigt.
Men så tänker inte barnen. Vid lunch på lördag är volymen hög och stämningen låg och oavsett väder och vind tar vi oss ut en stund. Till lekplatsen.
Hem. Pysslar. Med barn som kan sitta med samma sak i, säg, tjugo minuter. Sen ska det vara nåt nytt. De får hjälpa till att förbereda mat medan man förmanar om att knivarna är vassa och spisen är varm. De trängs om att stå på samma plats. Till slut får man diskbråck av att hacka lök för att man tvingas jobba ergonomiskt förkastligt.
Helgen.
När lördag eftermiddag kommer sneglar man ängsligt på klockan: hur lång tid är det kvar innan de ska lägga sig? Hur tar jag mig igenom dagen till dess? Hur många gånger till de ska de krocka idag för att de planlöst bara springer runt?
Självklart kommer det dåliga samvetet flygande och knockar en fullständigt i en sidledstackling där man står mitt under dubbla skift utan övertids- eller OB-ersättning i tvättstugan. Jag älskar ju mina barn, varför kan jag inte njuta av dem?
På lördagen jagar man dem i säng så fort det går. Det är ingen idé att hoppas på sovmorgon, bättre att njuta av den tid det faktiskt går att få dem att sova. Klockan sju startar vi kvällsfilmen och njuter av vår vuxentid. För min del består den just nu av att sitta så still jag kan i soffan med en 7-månaders bebis bokstavligt talat hängandes vid bröstet. Rör jag mig vaknar hon. Det gäller att dricka precis så mycket att man inte blir kissenödig.
Ramlar i säng senast halv elva, somnar som en klubbad oxe.
Vaknar halv sex på söndag morgon av en viskande röst: "Jag vill se på TV och äta frukost." Och så börjar vi om igen.
Söndagen handlar om att slå ihjäl tid. En transportsträcka.
Helgen. Som ska läka alla sår, fylla alla energidepåer. Som ska tillåta dig att ta mark och slå av till promenadtakt. Helgen. En tid att bara vara. Andas. Landa. Chilla. Softa. En stund då klockan inte styr.
Som INTJ sliter det extra. För helgen är den enda tiden jag kan välja att inte vara en del av karusellen.
Men det blir ett tillstånd av limbo. Varken hackat eller malet. När söndagskvällen kommer och barnen är i säng laddar man inför måndagen och den kommande veckan.
Nu är vi på igen. Tid som man förstår. Tid man vet hur man ska disponera. Tid där det trots allt, märkligt nog, ställs mindre krav på en. På vissa sätt.
Men jag vet. Att nästa fredag sitter man där igen vid lunchen, tar ut den inbillat förskönade fredagskänslan i förskott. Och som en dåre, hoppas på ett annat utfall. Denna gången då? Kanske blir smaken helt annorlunda den här gången trots att ingredienserna är samma?
Var det verkligen detta som var meningen med livet?
Snart, snart. Snart är den här. Fredag morgon är det tungt att gå upp, men lukten av frihet lurar runt hörnet. Det förlovade landet som är helgen.
Ni känner igen det. Ni förnimmer känslan. Upprymdhet. Lukten av ett glas vin. Här kommer vi med stormsteg. Långa benet före.
En halvtimme tidigare stänger man av datorn, unnar sig ett försök att hinna före alla andra i fredagstrafiken. Ett djupt andetag när kontorsdörren stängs igen bakom. Nu är det min tur, din tur, vår tur, familjens tur, att spendera tiden som vi vill. Tid att ladda batterier. Att fylla på bränsle i tanken.
Och varje fredag åker man hem, fylld av sinnebilden av en perfekt helg. Tid där man njuter av varandra.
Och varje gång är man lika blåst.
Fredagkvällen består av övertrötta, överstimulerade, överjävliga kids som vägrar äta den goda maten med den goda såsen: "TYCKER INTE OM DET!!!" Inte tar de hänsyn till att det är fredag och att det inte ens finns ångor kvar i tanken hos föräldrarna. Såsom brukligt för fredagen låter man barnen vara uppe nån timme längre i ett evigt hopp om att de i så fall sover en timme längre på lördag morgon.
Lång näsa. Dra den om älgen också.
Lördag morgon viskar 4-åringens röst "Jag vill se på TV och ha frukost" vid halv sex på morgonen, precis som alla andra morgnar. Skillnaden mellan lördagen och låt oss säga t ex tisdagen, är att jag gick och la mig senare kvällen innan. Jag har alltså redan här förlorat och ligger sämre till än när jag åkte hem från jobbet på fredag eftermiddag.
Konflikt utbryter. "Gå och lägg dig innan du väcker de andra", vädjar jag. Har jag tur gör hon det och jag kan få en halvtimme till. Har jag otur hör jag 2-åringens röst sekunden senare: "Jag också".
När TV:n är på och Doras överpigga röst fyller huset hörs 4-åringen undra: "Vad ska vi åka till idag?" Hon förväntar sig att bli underhållen. Stimulans. För att leka själv, eller kanske med lillasyster, i ett rum fullt av leksaker, det är inte aktuellt. Det är passé. Nej, det ska serveras upplevelser.
Vi är inte bra på det här hemma. Vi åker inte till lek- & buslandet eller simhallen på helgen för att till varje pris undvika att barnen har tråkigt. Jag vill att de ska ha tråkigt. Det är nyttigt att ha tråkigt.
Men så tänker inte barnen. Vid lunch på lördag är volymen hög och stämningen låg och oavsett väder och vind tar vi oss ut en stund. Till lekplatsen.
Hem. Pysslar. Med barn som kan sitta med samma sak i, säg, tjugo minuter. Sen ska det vara nåt nytt. De får hjälpa till att förbereda mat medan man förmanar om att knivarna är vassa och spisen är varm. De trängs om att stå på samma plats. Till slut får man diskbråck av att hacka lök för att man tvingas jobba ergonomiskt förkastligt.
Helgen.
När lördag eftermiddag kommer sneglar man ängsligt på klockan: hur lång tid är det kvar innan de ska lägga sig? Hur tar jag mig igenom dagen till dess? Hur många gånger till de ska de krocka idag för att de planlöst bara springer runt?
Självklart kommer det dåliga samvetet flygande och knockar en fullständigt i en sidledstackling där man står mitt under dubbla skift utan övertids- eller OB-ersättning i tvättstugan. Jag älskar ju mina barn, varför kan jag inte njuta av dem?
På lördagen jagar man dem i säng så fort det går. Det är ingen idé att hoppas på sovmorgon, bättre att njuta av den tid det faktiskt går att få dem att sova. Klockan sju startar vi kvällsfilmen och njuter av vår vuxentid. För min del består den just nu av att sitta så still jag kan i soffan med en 7-månaders bebis bokstavligt talat hängandes vid bröstet. Rör jag mig vaknar hon. Det gäller att dricka precis så mycket att man inte blir kissenödig.
Ramlar i säng senast halv elva, somnar som en klubbad oxe.
Vaknar halv sex på söndag morgon av en viskande röst: "Jag vill se på TV och äta frukost." Och så börjar vi om igen.
Söndagen handlar om att slå ihjäl tid. En transportsträcka.
Helgen. Som ska läka alla sår, fylla alla energidepåer. Som ska tillåta dig att ta mark och slå av till promenadtakt. Helgen. En tid att bara vara. Andas. Landa. Chilla. Softa. En stund då klockan inte styr.
Som INTJ sliter det extra. För helgen är den enda tiden jag kan välja att inte vara en del av karusellen.
Men det blir ett tillstånd av limbo. Varken hackat eller malet. När söndagskvällen kommer och barnen är i säng laddar man inför måndagen och den kommande veckan.
Nu är vi på igen. Tid som man förstår. Tid man vet hur man ska disponera. Tid där det trots allt, märkligt nog, ställs mindre krav på en. På vissa sätt.
Men jag vet. Att nästa fredag sitter man där igen vid lunchen, tar ut den inbillat förskönade fredagskänslan i förskott. Och som en dåre, hoppas på ett annat utfall. Denna gången då? Kanske blir smaken helt annorlunda den här gången trots att ingredienserna är samma?
Var det verkligen detta som var meningen med livet?
lördag 28 september 2013
INTJ, 4 barn och tungsinne
För er därute som kanske inte lider av depression periodvis kan det vara svårt att förstå hur man kan halvslöa i soffan med hel familjen och tycka att det mesta suger.
Alla 4 barnen är friska och utvilade, maken håller dem sysselsatta med ett spel. Själv har jag den minsta på magen och kramas för allt vad tygen håller och lite till.
Hemmet är i harmoni.
Jag har precis sovit middag. Det är lördag. Vi har en ny snygg fåtölj. Bilen är nyservad. På spisen kokar en omgång gottgottgott kött till middagen.
Jag har gått ner 5 kg på 7 veckor och lyckats få tag på lite kläder (den uppdaterade vet att det inte är en så trivial sak som det kan verka) som jag faktiskt känner mig fin i.
Med andra ord. Allt är på topp. Livet på en pinne. Hemmet är fullt av kramar och glada skratt.
Men nej. Inte jag. Jag är förlorad i kriget med mig själv, såsom Thåström uttryckte saken en gång i tiden. Sinnet väger tusen ton. Hjärnan är tom. Det känns som om det inte finns något kvar inuti. Inget i huvudet, inget i kroppen. Ett tomt skal.
Och då, just då, hjälper det inte alls att allt runt omkring är balsam för själen. Jag skulle vilja vara själv. Helt själv. Alldeles ensam. Inte bara några timmar, utan några dagar. Veckor. En del av mig vet att jag ligger back på den, för den introverte, så helt livsnödvändiga tiden för sig själv. Oändligt back. Jag kallar det inte egentid, för det är inte det det handlar om. Det handlar om alla de timmar den introverte behöver för att bara vara alldeles still i sitt sinne. Hämta energi. Ladda. Slappna av. Läka.
Det är svårt, mina vänner. Att ha sånt. Att få sån tid. I ett hem med 4 barn. Att låta melankolin svepa med mig på en våg av slummer och tappad tidsuppfattning. Lägga patiens. Pussla. Ligga alldeles still och lyssna på bra musik alldeles för högt.
Men sådant utrymme finns inte. Inte än på många år. Och då får det ta uttryck i en orkeslöshet som idag. En oförmåga att få något gjort. Att lite lite inte förbruka de sista resurser som finns. För idag går jag på bara ångan. Och knappt det.
Älskade familj. Ni är det bästa och finaste i hela världen och ni betyder allt, utan er är det ingen idé med någonting.
Men idag hade jag behövt vara utan er. Idag läcker jag som ett såll, det blöder ur djupa sår i hela min rustning. Jag hade behövt krypa undan och pyssla om mitt skydd.
Men det får bli en annan gång. Om jag andas djupt orkar jag återigen få ihop alla och gå ut en sväng till lekplatsen och ett varv i området för att få den minsta att sova och de större att cykla av sig spring i benen. Min tur får komma en annan dag.
Alla 4 barnen är friska och utvilade, maken håller dem sysselsatta med ett spel. Själv har jag den minsta på magen och kramas för allt vad tygen håller och lite till.
Hemmet är i harmoni.
Jag har precis sovit middag. Det är lördag. Vi har en ny snygg fåtölj. Bilen är nyservad. På spisen kokar en omgång gottgottgott kött till middagen.
Jag har gått ner 5 kg på 7 veckor och lyckats få tag på lite kläder (den uppdaterade vet att det inte är en så trivial sak som det kan verka) som jag faktiskt känner mig fin i.
Med andra ord. Allt är på topp. Livet på en pinne. Hemmet är fullt av kramar och glada skratt.
Men nej. Inte jag. Jag är förlorad i kriget med mig själv, såsom Thåström uttryckte saken en gång i tiden. Sinnet väger tusen ton. Hjärnan är tom. Det känns som om det inte finns något kvar inuti. Inget i huvudet, inget i kroppen. Ett tomt skal.
Och då, just då, hjälper det inte alls att allt runt omkring är balsam för själen. Jag skulle vilja vara själv. Helt själv. Alldeles ensam. Inte bara några timmar, utan några dagar. Veckor. En del av mig vet att jag ligger back på den, för den introverte, så helt livsnödvändiga tiden för sig själv. Oändligt back. Jag kallar det inte egentid, för det är inte det det handlar om. Det handlar om alla de timmar den introverte behöver för att bara vara alldeles still i sitt sinne. Hämta energi. Ladda. Slappna av. Läka.
Det är svårt, mina vänner. Att ha sånt. Att få sån tid. I ett hem med 4 barn. Att låta melankolin svepa med mig på en våg av slummer och tappad tidsuppfattning. Lägga patiens. Pussla. Ligga alldeles still och lyssna på bra musik alldeles för högt.
Men sådant utrymme finns inte. Inte än på många år. Och då får det ta uttryck i en orkeslöshet som idag. En oförmåga att få något gjort. Att lite lite inte förbruka de sista resurser som finns. För idag går jag på bara ångan. Och knappt det.
Älskade familj. Ni är det bästa och finaste i hela världen och ni betyder allt, utan er är det ingen idé med någonting.
Men idag hade jag behövt vara utan er. Idag läcker jag som ett såll, det blöder ur djupa sår i hela min rustning. Jag hade behövt krypa undan och pyssla om mitt skydd.
Men det får bli en annan gång. Om jag andas djupt orkar jag återigen få ihop alla och gå ut en sväng till lekplatsen och ett varv i området för att få den minsta att sova och de större att cykla av sig spring i benen. Min tur får komma en annan dag.
onsdag 10 juli 2013
INTJ och fest
Som introvert är det knivigt att hänga med på noterna när det är fest. Varför är det kul? undrar man oftast. Vad är grejen? Hjälplöst försöker man förstå. Det är som att alla talar samma språk som jag, men att man inte känner igen dialekten.
För mig är det oftast en fråga om att undvika det hela, men då och då måste Fantomen gå som en vanlig människa på stan och så hamnar man i ett mingel någonstans.
Sittande på en stol, smuttande på sitt glas vin i lugn och ro medan man tittar på folk. Det är så det brukar sluta. Märk väl, jag trivs finfint där i det sammanhanget. Med min inre dialog, mina tankar som då och då flyter ihop med det jag har framför näsan.
En annan typiskt introvert personlighet inom populärkulturen är Dexter, allas vår
favoritseriemördare.
Precis som jag har han fått lära sig vad som är ett socialt gångbart beteende. I ett avsnitt går han på en klassåterträff (förvisso har han andra skäl att vara där än att säga vagöru nuförtiden). Och få gånger har någon sammanfattat den introvertes syn på masspsykos i form av fest med gängdans:
"I have no idea what "hammer time" is... or how it differs from regular time."
Se det underbara klippet nedan.
För mig är det oftast en fråga om att undvika det hela, men då och då måste Fantomen gå som en vanlig människa på stan och så hamnar man i ett mingel någonstans.
Sittande på en stol, smuttande på sitt glas vin i lugn och ro medan man tittar på folk. Det är så det brukar sluta. Märk väl, jag trivs finfint där i det sammanhanget. Med min inre dialog, mina tankar som då och då flyter ihop med det jag har framför näsan.
En annan typiskt introvert personlighet inom populärkulturen är Dexter, allas vår
favoritseriemördare.
Precis som jag har han fått lära sig vad som är ett socialt gångbart beteende. I ett avsnitt går han på en klassåterträff (förvisso har han andra skäl att vara där än att säga vagöru nuförtiden). Och få gånger har någon sammanfattat den introvertes syn på masspsykos i form av fest med gängdans:
"I have no idea what "hammer time" is... or how it differs from regular time."
Se det underbara klippet nedan.
God kväll.
lördag 29 juni 2013
INTJ och egentid
Den påläste här på Lyran vet att jag är en introvert person. De som träffat mig ytligt och sett mig sitta och vara grov i mun och skämta kring ett fikabord, tycker nog att det känns avlägset att jag skulle vara introvert, men så är det alltså. Introvert är inte detsamma som att vara blyg. Introvert är snarare att föredra att vara för sig själv eller i små sociala sammanhang framför större, vilket kan dränera oss på energi. Men det är inte så att vi inte fungerar på fester och bröllop och allt vad det är, men vi blir trötta av det. Det är slitsamt. Och för oss oftast rätt ointressant.
Det finns hur mycket som helst att läsa om introverta personligheter. www.introvert.se är en bra sida som kort sammanfattar vad det handlar om.
Vi lever idag i ett samhälle där den extrovertes egenskaper ses som normen. Man ska ha tusen järn i elden, alltid på G, vara därute och ta för sig, inte missa något. Framåt uppåt, den ständiga devisen.
Den introverte fungerar inte riktigt så. Ofta kan vi i såna sammahang känna oss väldigt utanför, förbisprungna och missförstådda. Det är vi som under uppväxten skyllt på mamma för att slippa gå med ut och leka. Det är vi som finner förfesten otroligt mycket mer intressant än turen på stan efteråt. Vi undviker att ha kalas.
Länge trodde jag att jag var missanpassad, tills jag började läsa mer om introverta personligheter. Vi är förvisso minoritet, men vi uppskattas ändå utgöra ca 25-30 % av befolkningen. Det är rätt många måste man säga. Och vi har olika stora problem att passa in, beroende på var längs skalan introvert-extrovert vi befinner oss.
För ett par år sen hittade jag boken
som hjälpte mig att förstå en hel del om sakernas tillstånd. Det var en lättnad att förstå att en introvert personlighet inte är en sjukdom att bota utan ett sätt att vara. Perioder då jag mått dåligt och känt utanförskap har jag tidigare gått hos allsköns terapeuter och hoppats att de skulle hjälpa mig bli av med olustkänslan jag ständigt bär mig, känslan av att jag inte verkar förstå grejen, att jag är utanför, att jag, som jag ibland uttryckt saken, befinner mig i glaskupan. Alienation. Om det här hade blivit mer känt och mer accepterat tror jag det är många som skulle kunna släppa sin antidepressiva medicin. Så var det för mig. Jag lär inte vara ensam.
Jag kommer att återvända till det här med att vara introvert i andra inlägg. Det är ett stort och brett ämne, något som tål att skrivas om.
Det här inlägget ska handla lite om hur det är att vara introvert och förälder i dagens samhälle, något jag nog kan anses veta en del såsom varandes 4-barnsmamma.
För ett tag sedan snubblade jag över följande insändare. Den är skriven av en förskolelärare och i sig är det självklart såväl läsvärt som tänkvärt.
Hela insändaren kan du läsa här:
Ta vara på tiden med era barn
Några av de viktigaste styckena klipper jag in nedan.
"Vi läser dagligen insändare från er föräldrar om ert missnöje om hur ni får lämna era barn på förskolan och krav på mer vistelsetid på förskolan.
Vad har hänt? Varför vill ni inte ta vara på tiden tillsammans med era barn? Helt plötsligt är egentid ett ord man hör och läser om ständigt. Vem har egentid den dagen man bestämmer sig för att skaffa familj? Varför skaffar ni barn om ni inte vill vara tillsammans med dem och ta vara på den korta tid då de är små?
Man måste väl ändå begripa att skaffa barn innebär en stor förändring i livet, att man måste sätta någon annan än sig själv främst och att egentid kommer i sista hand?"
Jag vet inte vem/vilka denna text vänder sig till, men jag kan misstänka att den som skrivit denna insändare inte är introvert. Jag blir irriterad. Vi har våra barn, 3 och 2 år gamla, på förskolan trots att jag är föräldraledig med minsta syskonet. Och vi har mer tid än de 15 timmar som erbjuds. I första hand har vi mer tid för att jag jobbar en del. Men det är också så att jag hellre jobbar en del av tiden än är hemma helt och hållet, alla veckans dagar, med 3 barn under 4 år. Att ha social interaktion, ens med mina egna barn, dygnet runt och hela tiden, nöter ner mig, sliter på mig, förintar mig. Mina synapser bränns upp. Och då kan jag säga att jag blir direkt olämplig som förälder.
Och nej, det handlar inte om att jag inte förstår att livet förändras när man skaffar barn. Tack, idiotförklara mig inte. Jag är nog snarare en som väldigt ofta tänker efter före. Mina barn har inte hindrat mig en sekund från att åka till gymmet eller fika med kompisarna eller vad det är nu tänkt att man ska ägna sin egentid, som upprepas i insändaren flera gånger, åt. Jag gjorde inte sånt innan jag fick barn heller.
Man kan kanske dryfta frågan om jag i såna fall kan anses vara en olämplig förälder över lag. Att introverta av min typ (det finns såklart flera olika sorters introverta, med olika styrkor och svagheter) inte borde ha barn. Vi kommer inte iväg ut och upplever saker varje dag, vi har inte fullspäckat schema med stora sociala sammanhang. Det dränerar mig. Jag orkar inte. Mina barn får en arg och trött mamma som bara skäller och är sur.
Jag är inte typen som gör kor av kottar eller gör egna studsbollar. Jag är dålig på att leka. Pyssla. Knappt har jag tålamod att läsa saga.
Med andra ord, egentid för mig är essentiellt. Det handlar inte om att sätta mig själv i första rummet, utan om att ha orken att sätta barnen i första rummet. I alla tider har föräldrarna fått avlastning emellanåt med barnen. För längesen fanns far- och morföräldrar oftast i närheten, eller t o m i samma hus. Fram till för några årtionden sen fanns andra mammor hemma samtidigt med flera barn och kunde avlasta då och då, om än bara för att man skulle kunna gå till tvättstugan själv. I min värld är det egentid, mer märkvärdigt än så är det inte. En stunds andrum.
Idag är man så ensam med barnen en så stor del av tiden. Och det är väl därför denna uppsjö av aktiviteter tillkommit: babysim, babyrytmik, öppna förskolan... Men för en sån som jag är en sån aktivitet en mental våldtäkt.
"Förskolan kan aldrig ersätta familjen. Barnen missar ingenting av värde på förskolan som ni inte skulle kunna erbjuda dem hemma!"
Jo, det gör de. Bara häromveckan fick jag nöjet att se mina tjejer delta i en liten musikal som förkolan övat in. Tro mig, i den här familjen slänger vi inte ihop en liten musikal över en helg. Och stoltheten och glädjen i 3-åringens ögon där hon stod på den lilla scenen... Obetalbart. Det, och mycket annat, hade hon missat om hon hade varit hemma istället. Hon är ledsen när det är helg och förskolan är stängd.
"Börja ta ert ansvar som föräldrar och njut av tiden då era barn är små!"
Mitt sätt att ta ansvar är att ta ansvar för alla inblandade och hela situationen. Även mig själv. För att orka med trotsperioder, matlagning, vaknätter, hämtning och lämning vid skola och fritidsaktiviteter och allt annat med 3 barn under 4 år och en 10-åring, behöver jag en stulen timme här och där, där jag för en kort stund inte är den som äger hela problemet, den som måste vara först på plats. Där jag kan stänga av och stirra ut i tomma intet en sekund, sitta på hela stjärten och låta axlarna vara i axelhöjd. Kanske slumra en stund i soffan. Kanske till och med hinna längta efter barnen en minut.
Då har de den bästa mamman. En mamma med tålamod och lugn och en oändligt stor famn. Och då kan vi tillsammans njuta mest av denna underbara tid när barnen är små.
Det finns hur mycket som helst att läsa om introverta personligheter. www.introvert.se är en bra sida som kort sammanfattar vad det handlar om.
Vi lever idag i ett samhälle där den extrovertes egenskaper ses som normen. Man ska ha tusen järn i elden, alltid på G, vara därute och ta för sig, inte missa något. Framåt uppåt, den ständiga devisen.
Den introverte fungerar inte riktigt så. Ofta kan vi i såna sammahang känna oss väldigt utanför, förbisprungna och missförstådda. Det är vi som under uppväxten skyllt på mamma för att slippa gå med ut och leka. Det är vi som finner förfesten otroligt mycket mer intressant än turen på stan efteråt. Vi undviker att ha kalas.
Länge trodde jag att jag var missanpassad, tills jag började läsa mer om introverta personligheter. Vi är förvisso minoritet, men vi uppskattas ändå utgöra ca 25-30 % av befolkningen. Det är rätt många måste man säga. Och vi har olika stora problem att passa in, beroende på var längs skalan introvert-extrovert vi befinner oss.
För ett par år sen hittade jag boken
Jag kommer att återvända till det här med att vara introvert i andra inlägg. Det är ett stort och brett ämne, något som tål att skrivas om.
Det här inlägget ska handla lite om hur det är att vara introvert och förälder i dagens samhälle, något jag nog kan anses veta en del såsom varandes 4-barnsmamma.
För ett tag sedan snubblade jag över följande insändare. Den är skriven av en förskolelärare och i sig är det självklart såväl läsvärt som tänkvärt.
Hela insändaren kan du läsa här:
Ta vara på tiden med era barn
Några av de viktigaste styckena klipper jag in nedan.
"Vi läser dagligen insändare från er föräldrar om ert missnöje om hur ni får lämna era barn på förskolan och krav på mer vistelsetid på förskolan.
Vad har hänt? Varför vill ni inte ta vara på tiden tillsammans med era barn? Helt plötsligt är egentid ett ord man hör och läser om ständigt. Vem har egentid den dagen man bestämmer sig för att skaffa familj? Varför skaffar ni barn om ni inte vill vara tillsammans med dem och ta vara på den korta tid då de är små?
Man måste väl ändå begripa att skaffa barn innebär en stor förändring i livet, att man måste sätta någon annan än sig själv främst och att egentid kommer i sista hand?"
Jag vet inte vem/vilka denna text vänder sig till, men jag kan misstänka att den som skrivit denna insändare inte är introvert. Jag blir irriterad. Vi har våra barn, 3 och 2 år gamla, på förskolan trots att jag är föräldraledig med minsta syskonet. Och vi har mer tid än de 15 timmar som erbjuds. I första hand har vi mer tid för att jag jobbar en del. Men det är också så att jag hellre jobbar en del av tiden än är hemma helt och hållet, alla veckans dagar, med 3 barn under 4 år. Att ha social interaktion, ens med mina egna barn, dygnet runt och hela tiden, nöter ner mig, sliter på mig, förintar mig. Mina synapser bränns upp. Och då kan jag säga att jag blir direkt olämplig som förälder.
Och nej, det handlar inte om att jag inte förstår att livet förändras när man skaffar barn. Tack, idiotförklara mig inte. Jag är nog snarare en som väldigt ofta tänker efter före. Mina barn har inte hindrat mig en sekund från att åka till gymmet eller fika med kompisarna eller vad det är nu tänkt att man ska ägna sin egentid, som upprepas i insändaren flera gånger, åt. Jag gjorde inte sånt innan jag fick barn heller.
Man kan kanske dryfta frågan om jag i såna fall kan anses vara en olämplig förälder över lag. Att introverta av min typ (det finns såklart flera olika sorters introverta, med olika styrkor och svagheter) inte borde ha barn. Vi kommer inte iväg ut och upplever saker varje dag, vi har inte fullspäckat schema med stora sociala sammanhang. Det dränerar mig. Jag orkar inte. Mina barn får en arg och trött mamma som bara skäller och är sur.
Jag är inte typen som gör kor av kottar eller gör egna studsbollar. Jag är dålig på att leka. Pyssla. Knappt har jag tålamod att läsa saga.
Med andra ord, egentid för mig är essentiellt. Det handlar inte om att sätta mig själv i första rummet, utan om att ha orken att sätta barnen i första rummet. I alla tider har föräldrarna fått avlastning emellanåt med barnen. För längesen fanns far- och morföräldrar oftast i närheten, eller t o m i samma hus. Fram till för några årtionden sen fanns andra mammor hemma samtidigt med flera barn och kunde avlasta då och då, om än bara för att man skulle kunna gå till tvättstugan själv. I min värld är det egentid, mer märkvärdigt än så är det inte. En stunds andrum.
Idag är man så ensam med barnen en så stor del av tiden. Och det är väl därför denna uppsjö av aktiviteter tillkommit: babysim, babyrytmik, öppna förskolan... Men för en sån som jag är en sån aktivitet en mental våldtäkt.
"Förskolan kan aldrig ersätta familjen. Barnen missar ingenting av värde på förskolan som ni inte skulle kunna erbjuda dem hemma!"
Jo, det gör de. Bara häromveckan fick jag nöjet att se mina tjejer delta i en liten musikal som förkolan övat in. Tro mig, i den här familjen slänger vi inte ihop en liten musikal över en helg. Och stoltheten och glädjen i 3-åringens ögon där hon stod på den lilla scenen... Obetalbart. Det, och mycket annat, hade hon missat om hon hade varit hemma istället. Hon är ledsen när det är helg och förskolan är stängd.
"Börja ta ert ansvar som föräldrar och njut av tiden då era barn är små!"
Mitt sätt att ta ansvar är att ta ansvar för alla inblandade och hela situationen. Även mig själv. För att orka med trotsperioder, matlagning, vaknätter, hämtning och lämning vid skola och fritidsaktiviteter och allt annat med 3 barn under 4 år och en 10-åring, behöver jag en stulen timme här och där, där jag för en kort stund inte är den som äger hela problemet, den som måste vara först på plats. Där jag kan stänga av och stirra ut i tomma intet en sekund, sitta på hela stjärten och låta axlarna vara i axelhöjd. Kanske slumra en stund i soffan. Kanske till och med hinna längta efter barnen en minut.
Då har de den bästa mamman. En mamma med tålamod och lugn och en oändligt stor famn. Och då kan vi tillsammans njuta mest av denna underbara tid när barnen är små.
lördag 13 april 2013
Fru Sträng och fobierna
Inte nog med att jag är en förhållandevis renrasig INTJ; jag har också ett antal fobier. Det har väl alla i och för sig. Det som skapar panisk förskräckelse för en, är ett härligt fritidsnöje för en annan. Och aldrig ska de två mötas.
Några av mina fobier följer här:
Jag är rädd för allt som är stort. Stora båtar t ex. Färjor. Flygplan. Liksom sånt. Nästan så att riktigt höga hus är läskiga. Allt som människan skapat som känns... liksom stort. För mångra år sen åkte jag sighseeing-tur i Göteborg med Paddan (googla om du inte känner till). Vi åkte då under en del av skrovet på bilfraktfärjan... Wallenius? Kommer inte ihåg dess namn. Men jag kommer ihåg ångesten. Fy satan, kära läsare. Jag var nära att kräkas. Kallsvettades och hade rysningar i hela kroppen. Märk väl, det är inte fråga om att jag trodde att den skulle välta över oss helt plötsligt, eller att ett flygplan skulle trilla ner från himlen. Det är bara det att grejerna är för stora för mig att ta in på något sätt.
Jag är rädd för broar. Jag hatar att åka över broar. Jag gör det och försöker att inte se det som ett hinder för att inte livet ska bli begränsat, men jag kör i mittfil om det går. Det är inte själv höjden i sig, utan det är det att om något händer, innebär en bro oftast att jag skulle drunkna. I synnerhet tänker jag mig att barnen sitter fast i sina bilstolar medan bilen sjunker till botten som en sten. Hur gör jag de där sekunderna från det att jag inser att vi är på väg ner i plurret till dess att vi är där? Knäpper loss mig själv och barnen? Vilket av barnen tar jag först? Kommer jag tvingas att välja mellan dem, eller hinner jag med alla? Ska jag öppna rutorna?
Jag har periodvis svårt för att bada, ens i bassäng. Jag har för livlig fantasi. Tom i en bassäng i ett badhus med skrikande ungar och tanter i badmössor, kan ledmotivet till Hajen plötsligt göra sig påmint i bakhuvudet och så får jag panik. Jag tänker mig att det finns hajar och - av någon underlig anledning - även vattenormar i bassängen. Jag får fruktansvärt bråttom upp.
Insekter. Så gott som alla. Jag ogillar dem. Getingar leder. Det var inte förrän jag var närmre 35 som jag började våga slå ihjäl dem. Innan det vågade jag inte ens mig så nära.
Spindlar. Fy för den lede. Är de mindre än nån centimeter så klarar jag dem ok. Men de större, de ludna. Det börjar klia under naglarna bara jag tänker på det.
Så ni kan tänka den förtvivlan som uppstod i vårt hemman när 3-åriga dottern ropade på mig med panik i rösten: "Det är en spindel härinne!!!" Av hennes tonfall att döma var den i storleken av en Grand Danois och jag skulle behöva vara tungt bestyckad för att ta den. Motorsåg av nöden krävt, för att efteråt i bästa Bad Taste-stil dela den i delar och frakta ut genom ytterdörren, ben för ben.
Jag förstod direkt. Jag hade sett den redan igår kväll minsann och hoppades då att den skulle ha vett på att bara gömma sig. Ca 5 cm lång mellan benspetsarna.
När 2-åringen fick syn på den fick hon panik. Hon skrek i högan sky, kunde inte röra sig och tjocka tårar rann ner för kinderna.
Jaha. Jag skulle behöva woman up och bli hjälten. Jag som kände mig precis som 2-åringen. Jag ville sätta mig och ropa på mamma, så hon kunde lösa allt.
Fast nu är det jag som är mamman. Och ingen annan hjälp fanns nära att få.
Jag kände det komma. En milstolpe i min personliga utveckling. Small step for mankind, kanhända, men banne mig ett giant leap for fru Sträng.
Med hjälp av ett reklamblad från Ellos gjorde jag ett snabbt utfall mot inkräktaren och slog ner på den med blixtens hastighet.
Bad Taste fast på ett annat sätt. I ca 4 delar låg den nu kvar på golvet. Stendöd. Yes. För mig var det redan en bedrift som hade lyckats komma så nära (säg 20 cm?) utan att få hjärtstillestånd. Men jag måste ju få ut kadavret också, så det inte ligger och ruttnar i vår hall och drar till sig flugor.
Medan 2-åringen till slut klökade efter att ha skrikit ut sin ångest en stund och 3-åringen vägrade komma ner från stolen hon ställt sig på som om det vore en råtta istället fick jag ta på ett annat reklamblad av styvare karaktär, lyckades hala upp alla spindeldelarna på och bar bort det och slängde ut det på utsidan. Hela tiden kröp det i kroppen och jag brottades med kallsvettiga spykänslor, magen gjorde tyst men effektiv revolt mot hela situationen. För er som inte har spindelskräck... ni har ingen aning. Det är ett trauma.
Det tog mig 5 minuter att få 2-åringen att sluta gråta. 3-åringen lugnade sig direkt på egen hand och ordningen återgick sakta till normalläget. Dock med en stor skillnad. Nu vet jag att jag kan. Precis som med getingar, kommer jag att våga nästa gång också.
Sakta, sakta börjar jag bli mer och mer en riktig mamma. En sån som löser problem. Det är så att jag blir vimmelkantig.
Några av mina fobier följer här:
Jag är rädd för allt som är stort. Stora båtar t ex. Färjor. Flygplan. Liksom sånt. Nästan så att riktigt höga hus är läskiga. Allt som människan skapat som känns... liksom stort. För mångra år sen åkte jag sighseeing-tur i Göteborg med Paddan (googla om du inte känner till). Vi åkte då under en del av skrovet på bilfraktfärjan... Wallenius? Kommer inte ihåg dess namn. Men jag kommer ihåg ångesten. Fy satan, kära läsare. Jag var nära att kräkas. Kallsvettades och hade rysningar i hela kroppen. Märk väl, det är inte fråga om att jag trodde att den skulle välta över oss helt plötsligt, eller att ett flygplan skulle trilla ner från himlen. Det är bara det att grejerna är för stora för mig att ta in på något sätt.
Jag är rädd för broar. Jag hatar att åka över broar. Jag gör det och försöker att inte se det som ett hinder för att inte livet ska bli begränsat, men jag kör i mittfil om det går. Det är inte själv höjden i sig, utan det är det att om något händer, innebär en bro oftast att jag skulle drunkna. I synnerhet tänker jag mig att barnen sitter fast i sina bilstolar medan bilen sjunker till botten som en sten. Hur gör jag de där sekunderna från det att jag inser att vi är på väg ner i plurret till dess att vi är där? Knäpper loss mig själv och barnen? Vilket av barnen tar jag först? Kommer jag tvingas att välja mellan dem, eller hinner jag med alla? Ska jag öppna rutorna?
Jag har periodvis svårt för att bada, ens i bassäng. Jag har för livlig fantasi. Tom i en bassäng i ett badhus med skrikande ungar och tanter i badmössor, kan ledmotivet till Hajen plötsligt göra sig påmint i bakhuvudet och så får jag panik. Jag tänker mig att det finns hajar och - av någon underlig anledning - även vattenormar i bassängen. Jag får fruktansvärt bråttom upp.
Insekter. Så gott som alla. Jag ogillar dem. Getingar leder. Det var inte förrän jag var närmre 35 som jag började våga slå ihjäl dem. Innan det vågade jag inte ens mig så nära.
Spindlar. Fy för den lede. Är de mindre än nån centimeter så klarar jag dem ok. Men de större, de ludna. Det börjar klia under naglarna bara jag tänker på det.
Så ni kan tänka den förtvivlan som uppstod i vårt hemman när 3-åriga dottern ropade på mig med panik i rösten: "Det är en spindel härinne!!!" Av hennes tonfall att döma var den i storleken av en Grand Danois och jag skulle behöva vara tungt bestyckad för att ta den. Motorsåg av nöden krävt, för att efteråt i bästa Bad Taste-stil dela den i delar och frakta ut genom ytterdörren, ben för ben.
Jag förstod direkt. Jag hade sett den redan igår kväll minsann och hoppades då att den skulle ha vett på att bara gömma sig. Ca 5 cm lång mellan benspetsarna.
När 2-åringen fick syn på den fick hon panik. Hon skrek i högan sky, kunde inte röra sig och tjocka tårar rann ner för kinderna.
Jaha. Jag skulle behöva woman up och bli hjälten. Jag som kände mig precis som 2-åringen. Jag ville sätta mig och ropa på mamma, så hon kunde lösa allt.
Fast nu är det jag som är mamman. Och ingen annan hjälp fanns nära att få.
Jag kände det komma. En milstolpe i min personliga utveckling. Small step for mankind, kanhända, men banne mig ett giant leap for fru Sträng.
Med hjälp av ett reklamblad från Ellos gjorde jag ett snabbt utfall mot inkräktaren och slog ner på den med blixtens hastighet.
Bad Taste fast på ett annat sätt. I ca 4 delar låg den nu kvar på golvet. Stendöd. Yes. För mig var det redan en bedrift som hade lyckats komma så nära (säg 20 cm?) utan att få hjärtstillestånd. Men jag måste ju få ut kadavret också, så det inte ligger och ruttnar i vår hall och drar till sig flugor.
Medan 2-åringen till slut klökade efter att ha skrikit ut sin ångest en stund och 3-åringen vägrade komma ner från stolen hon ställt sig på som om det vore en råtta istället fick jag ta på ett annat reklamblad av styvare karaktär, lyckades hala upp alla spindeldelarna på och bar bort det och slängde ut det på utsidan. Hela tiden kröp det i kroppen och jag brottades med kallsvettiga spykänslor, magen gjorde tyst men effektiv revolt mot hela situationen. För er som inte har spindelskräck... ni har ingen aning. Det är ett trauma.
Det tog mig 5 minuter att få 2-åringen att sluta gråta. 3-åringen lugnade sig direkt på egen hand och ordningen återgick sakta till normalläget. Dock med en stor skillnad. Nu vet jag att jag kan. Precis som med getingar, kommer jag att våga nästa gång också.
Sakta, sakta börjar jag bli mer och mer en riktig mamma. En sån som löser problem. Det är så att jag blir vimmelkantig.
tisdag 23 oktober 2012
Ibland är det bara dags
Idag är det en sån där dag. Jag orkar helt enkelt inte. Köra full sula, plattan i mattan.
Vaknade i vanlig ordning strax före 6 då maken går upp, gick själv upp strax därefter. Och vid frukosten slog den till, tröttheten och... håglösheten.
En snabb blick i spegeln och jag möttes av en blek och glåmig, lätt genomskinlig, zombie. Tomma ögon stirrade tillbaka på mig - vaddå, finns det liv här bakom nånstans?
Så jag tänkte om. Visst har jag jobb att göra idag, men jag vet inte exakt vad och hur mycket och om och inte ens riktigt varför, så det är lite svårt att förhålla sig. Jag har i vilket fall inte bråttom idag.
Jag stoppade tvättmaskinen full, startade, krängde på mina två små hjärtna dagens kläder, packade ner varmare ytterkläder i en påse och körde barnen till dagis.
Nu är jag hemma igen. Jag tänker tillbringa en timme, eller kanske två, med att surfa, hänga upp tvätten, vattna blommorna, betala räkningarna, ta en kaffe i lugn och ro och lyssna på lite musik. Gråta en skvätt (jag påminner om att jag är i femte månaden - mina hormoner gör mig lipig av bara satan), fundera över livet, världen och dess komplexitet.
Det är bara dags. Det är bara en sån dag.
Och trots allt, för att vara jag, var det väldigt längesen jag hade en sån dag. Om det nu är bra eller dåligt. Eller så kanske det bara är.
Vaknade i vanlig ordning strax före 6 då maken går upp, gick själv upp strax därefter. Och vid frukosten slog den till, tröttheten och... håglösheten.
En snabb blick i spegeln och jag möttes av en blek och glåmig, lätt genomskinlig, zombie. Tomma ögon stirrade tillbaka på mig - vaddå, finns det liv här bakom nånstans?
Så jag tänkte om. Visst har jag jobb att göra idag, men jag vet inte exakt vad och hur mycket och om och inte ens riktigt varför, så det är lite svårt att förhålla sig. Jag har i vilket fall inte bråttom idag.
Jag stoppade tvättmaskinen full, startade, krängde på mina två små hjärtna dagens kläder, packade ner varmare ytterkläder i en påse och körde barnen till dagis.
Nu är jag hemma igen. Jag tänker tillbringa en timme, eller kanske två, med att surfa, hänga upp tvätten, vattna blommorna, betala räkningarna, ta en kaffe i lugn och ro och lyssna på lite musik. Gråta en skvätt (jag påminner om att jag är i femte månaden - mina hormoner gör mig lipig av bara satan), fundera över livet, världen och dess komplexitet.
Det är bara dags. Det är bara en sån dag.
Och trots allt, för att vara jag, var det väldigt längesen jag hade en sån dag. Om det nu är bra eller dåligt. Eller så kanske det bara är.
lördag 8 september 2012
Damp. Till husbehov.
Det är lördag. Komadag. Efter en vecka med tidiga morgnar, tre barn som ska förpassas till rätt utbildningsinstitution. Och själv ska man ha med sig dator, bankdosor och åka runt bland 10 olika uppdrag i veckan.
Sonens träning, ens egen koll på kosten. Maken jobbar lite över. Liksom.
När fredagkvällen kommer inleds första matchen i Coma Cup och igår klingade jag i klockan 21.15 och plockade ihop mig för sängen.
Jag orkade helt enkelt inte mer.
Lördagen är ungefär likadan som fredag kväll. Man är liksom bakfull efter veckan på nåt sätt. Det är skit.
Barnen väckte mig 06.15 imorse (tack för den, televerket) och jag tog igen någon dryg timmes sömn tillsammans med minsta dottern när hon sov middag.
Dagens värv: en maskin tvätt och en middag hos mamma. Mer än så räckte inte orken till. Jag är helt slut och börjar redan nu snegla på klockan - när är det liksom moraliskt ok att gå och lägga sig?
Då slår den in. Avundsjukan.
På alla dem i min närhet som har DAMP. Alla dessa underbara människor. Och tro mig, jag råkar ha en förhållandevis hög koncentration av dem runt mig. Diagnoser högt och lågt, ADHD, manodepressivitet och en del varianter som ännu inte forskats kring och fått namn.
Vad de får mycket gjort. Man ser när rastlösheten kryper på dem och VIPS så har de möblerat om, tapetserat om en vägg, sågat ner ett träd eller renoverat ett badrum. Gått och tränat, sprungit milen. Organiserat sig och kommit iväg ut med kompisar på en fika eller kväll på stan. De är aktiva i föreningar och de är uppe med tuppen. Vissa verkar inte ens behöva sova.
Jag skulle offra ett ben för att få ha den rastlösheten. Den energin. Som verkar komma till viss del ihop med vissa diagnoser.
Men nej. Istället är man strängt introvert, slö, slapp och likgiltig och upplever för det mesta att all världens tyngd hänger på ens axlar bara för att man behöver samla ihop sig och köpa skor till barnen.
Hemkommen från middag hos mamma, slängde jag en blick ut i trädgården. Gräset är ogenomträngligt högt och här och där ligger trädgårdsmöbler som blåst omkull i den senaste veckans kraftiga blåst. Det skulle ta ca 6,5 minut att gå ett varv runt huset och ställa iordning trädgårdsmöblerna.
Du hade lika gärna kunnat be mig försöka springa rätt ut i rymden av egen benkraft. Eller satt mig framför en kemibok och försökt lära mig, en gång för alla, vad en mol egentligen är (viss kunskap kommer för evigt att vara höljt i dunkel för mig).
En tung suck, skakar på huvudet, låser upp och går in istället. Blundar jag försvinner det.
Lite damp, tack. Lite. Liksom sådär till husbehov. Då och då. För mig är det lika exotiskt som Borneos djungler. Att ha energi kvar. Någon gång någonsin. Energi är som en svag doft som man hastigt förnimmer men inte riktigt kan sätta fingret på var man minns den ifrån. Gäckande. Flyktig. Spännande. Otillgänglig.
Klockan är halv åtta. Ska jag ha någon chans alls att se klart en film utan att somna måste jag börjar nu. Genast.
Skål och tack så mycket för visat intresse.
Sonens träning, ens egen koll på kosten. Maken jobbar lite över. Liksom.
När fredagkvällen kommer inleds första matchen i Coma Cup och igår klingade jag i klockan 21.15 och plockade ihop mig för sängen.
Jag orkade helt enkelt inte mer.
Lördagen är ungefär likadan som fredag kväll. Man är liksom bakfull efter veckan på nåt sätt. Det är skit.
Barnen väckte mig 06.15 imorse (tack för den, televerket) och jag tog igen någon dryg timmes sömn tillsammans med minsta dottern när hon sov middag.
Dagens värv: en maskin tvätt och en middag hos mamma. Mer än så räckte inte orken till. Jag är helt slut och börjar redan nu snegla på klockan - när är det liksom moraliskt ok att gå och lägga sig?
Då slår den in. Avundsjukan.
På alla dem i min närhet som har DAMP. Alla dessa underbara människor. Och tro mig, jag råkar ha en förhållandevis hög koncentration av dem runt mig. Diagnoser högt och lågt, ADHD, manodepressivitet och en del varianter som ännu inte forskats kring och fått namn.
Vad de får mycket gjort. Man ser när rastlösheten kryper på dem och VIPS så har de möblerat om, tapetserat om en vägg, sågat ner ett träd eller renoverat ett badrum. Gått och tränat, sprungit milen. Organiserat sig och kommit iväg ut med kompisar på en fika eller kväll på stan. De är aktiva i föreningar och de är uppe med tuppen. Vissa verkar inte ens behöva sova.
Jag skulle offra ett ben för att få ha den rastlösheten. Den energin. Som verkar komma till viss del ihop med vissa diagnoser.
Men nej. Istället är man strängt introvert, slö, slapp och likgiltig och upplever för det mesta att all världens tyngd hänger på ens axlar bara för att man behöver samla ihop sig och köpa skor till barnen.
Hemkommen från middag hos mamma, slängde jag en blick ut i trädgården. Gräset är ogenomträngligt högt och här och där ligger trädgårdsmöbler som blåst omkull i den senaste veckans kraftiga blåst. Det skulle ta ca 6,5 minut att gå ett varv runt huset och ställa iordning trädgårdsmöblerna.
Du hade lika gärna kunnat be mig försöka springa rätt ut i rymden av egen benkraft. Eller satt mig framför en kemibok och försökt lära mig, en gång för alla, vad en mol egentligen är (viss kunskap kommer för evigt att vara höljt i dunkel för mig).
En tung suck, skakar på huvudet, låser upp och går in istället. Blundar jag försvinner det.
Lite damp, tack. Lite. Liksom sådär till husbehov. Då och då. För mig är det lika exotiskt som Borneos djungler. Att ha energi kvar. Någon gång någonsin. Energi är som en svag doft som man hastigt förnimmer men inte riktigt kan sätta fingret på var man minns den ifrån. Gäckande. Flyktig. Spännande. Otillgänglig.
Klockan är halv åtta. Ska jag ha någon chans alls att se klart en film utan att somna måste jag börjar nu. Genast.
Skål och tack så mycket för visat intresse.
lördag 26 maj 2012
Har hittat något nytt på mig själv att ogilla
Det var längesen nu. Längesen jag upptäckte något nytt på mig att förakta och avsky. Jag trodde jag hade täckt in det mesta, men nej, så var icke fallet, det fanns några kvadratcentimetrar kvar som hade sluppit undan Strängs onda öga.
Tuttarna, midjemåttet, mitt bristande tålamod, min oförmåga att förstå mig på kemi, mina händer, mitt ointresse för allmänbildning, min dåliga hållning, min sociala fobi, min lättja, min generande hårväxt (lö generalis), min totala inkompetens när det gäller att backa med bilen, mina dubbelhakor (=brist på markerad haka snarare, ser lite ut som en kalkonhals), mina brister i att lägga saker på rätt plats, mina tår, min telefonskräck, min mun... Jag tyckte jag hade gått igenom det mesta.
Men, nu tittade jag ordentligt på min nya profilbild på facebook liksom en del anda foton och ser något nytt att tycka illa om: min näsa. Ju fler bilder jag ser, desto mer kan jag konstatera att den är något av det fulaste jag sett i hela mitt liv.
Det bästa med min fysiska person har redan lämnat mig. Det var de ägg som blivit mina barn. De var å andra sidan så bra, så bra. Det blev väl inte något kvar till resten.
Tack, det var skönt. Jag kan måhända brista i mitt ordningssinne med saker och ting runt omkring, men jag är väldigt bra på att sätta mig själv på den plats jag hör hemma. Där är det ingen som klår mig. Så det så.
Tuttarna, midjemåttet, mitt bristande tålamod, min oförmåga att förstå mig på kemi, mina händer, mitt ointresse för allmänbildning, min dåliga hållning, min sociala fobi, min lättja, min generande hårväxt (lö generalis), min totala inkompetens när det gäller att backa med bilen, mina dubbelhakor (=brist på markerad haka snarare, ser lite ut som en kalkonhals), mina brister i att lägga saker på rätt plats, mina tår, min telefonskräck, min mun... Jag tyckte jag hade gått igenom det mesta.
Men, nu tittade jag ordentligt på min nya profilbild på facebook liksom en del anda foton och ser något nytt att tycka illa om: min näsa. Ju fler bilder jag ser, desto mer kan jag konstatera att den är något av det fulaste jag sett i hela mitt liv.
Det bästa med min fysiska person har redan lämnat mig. Det var de ägg som blivit mina barn. De var å andra sidan så bra, så bra. Det blev väl inte något kvar till resten.
Tack, det var skönt. Jag kan måhända brista i mitt ordningssinne med saker och ting runt omkring, men jag är väldigt bra på att sätta mig själv på den plats jag hör hemma. Där är det ingen som klår mig. Så det så.
onsdag 9 maj 2012
-Har du inte sett den filmen? -Nej, tydligen inte.
Som ett litet, litet rosa och väldoftande kärleksbrev på posten kommer den... Vårdepressionen. Det var några år sen sist. Det har varit så mycket mycket mycket som hänt de senaste åren och om jag räknar baklänges tror jag kanske att jag inte sett dess fula tryne på det här sättet sen 2006. Och den har inte varit så framträdande på flera år innan dess heller.
Jag trodde jag hade vuxit ifrån det, såhär när man närmar sig 40 med långa benet före.
Vad grovt man kan missta sig.
Det har hållit på ett par veckor nu. En rastlöshet, en oförmåga att koncentrera sig. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag tycker. Om någonting.
Min historia med depressioner, panikångest och antidepressiva mediciner gör sig plötsligt synnerligen påmind. Upp till åldern sisådär 28-29 var depression ett ständigt inslag i vardagen, på ett eller annat sätt. Tungsinne, svårmod, grubblerier, nån slags tillvaro i drömmarnas värld, drömmar om allt jag skulle göra nån gång. Men det enda som hände var att tiden gick och det blev aldrig nån gång. Jag vet nu att nån gång aldrig kommer att infinna sig.
Man vet att man inte mår sådär kanonbra när det tar drygt 20 minuter att välja strumpor på morgonen. Sittandes på sängkanten, stirrandes ner i strumplådan och känna sig överväldigad av att... Jösses, jag måste ta ett beslut. Jag skiter i det; jag stannar hemma idag. Det är för mycket för mig.
Men vet att man inte är på topp när man vankar av och an i lägenheten från det att man vaknar på morgonen fram till runt 16-17 på eftermiddagen, för då kan man konstatera att dagen liksom är slut och att man inte kan förväntas prestera något mer, pressen släpper och lugnet lägger sig äntligen. Utmattad och urlakad lägger man sig tidigt, sover 10-12 timmar och vaknar till en ny dag av vankande.
Då vet man att man inte är rätt man på rätt plats.
Så började arbetslivet och då tog disciplinen över. Jag kan uppbåda en minutiös disciplin om jag måste. Efter några år kom så första barnet och med hormoncirkusen i full snurr förändrades allt. Depressionen och panikångesten har inte alls synts till på samma sätt som innan. Då och då, någon kort sväng, men generellt... hinner jag helt enkelt inte med några depressioner.
Efter att ha läst på om introverta människor och hur vi fungerar undrar jag idag om det inte är så att många av alla de människor som har fått diagnos depression i själva verket egentligen är introverta människor som kämpar hårt med att passa in i ett samhälle vars norm är det extroverta. Jag tror nu att mycket av det jag brottats med inte är depression utan introversion (eller vad det nu heter).
Jag är lättad och trygg i den vetskapen, men jag har fortfarande svårt att acceptera det fullt ut. Jag tycker fortfarande att mitt sätt att vara gör risken stor att jag går miste om mycket. Och jag kommer inte tillrätta med den tanken. Det gör mig ledsen. Jag är som Lucy i The Ballad of Lucy Jordan som aldrig kommer att åka genom Paris i en liten sportbil med vinden blåsande i håret. Och nu kommer tvisten på det - är ni beredda - VILL jag åka genom Paris med vinden blåsande i håret, eller TROR jag bara att jag vill det? Är det en bild jag anammat utefter normen snarare än något som kommer inifrån mig själv?
Metafysik. Tar mycket mer tid från mig än det borde.
Sammanfattningsvis kan man säga att det väldigt ofta känns för mig som att jag kommer in i fikarummet på jobbet och alla andra har varit och sett en film som jag missat. En fantastisk film, den bästa någonsin, alla är lyriska, uppspelta, dricker kaffe och drar one liner efter one liner ur filmens dialog, skrattar gemensamt åt scener de alla minns med värme, med bara en blick vet de vad som åsyftas. De vänder sig till mig, bjuder in mig i samtalet, men jag kan inte vara med, inte vara delaktig.
-Har du inte sett den filmen? frågar de mig förbryllat med ögonbrynen i pannan.
-Nej, tydligen inte. Jag verkar ha missat många bra filmer. Alldeles för många. Och jag är väldigt väldigt ledsen för det.
Jag trodde jag hade vuxit ifrån det, såhär när man närmar sig 40 med långa benet före.
Vad grovt man kan missta sig.
Det har hållit på ett par veckor nu. En rastlöshet, en oförmåga att koncentrera sig. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag tycker. Om någonting.
Min historia med depressioner, panikångest och antidepressiva mediciner gör sig plötsligt synnerligen påmind. Upp till åldern sisådär 28-29 var depression ett ständigt inslag i vardagen, på ett eller annat sätt. Tungsinne, svårmod, grubblerier, nån slags tillvaro i drömmarnas värld, drömmar om allt jag skulle göra nån gång. Men det enda som hände var att tiden gick och det blev aldrig nån gång. Jag vet nu att nån gång aldrig kommer att infinna sig.
Man vet att man inte mår sådär kanonbra när det tar drygt 20 minuter att välja strumpor på morgonen. Sittandes på sängkanten, stirrandes ner i strumplådan och känna sig överväldigad av att... Jösses, jag måste ta ett beslut. Jag skiter i det; jag stannar hemma idag. Det är för mycket för mig.
Men vet att man inte är på topp när man vankar av och an i lägenheten från det att man vaknar på morgonen fram till runt 16-17 på eftermiddagen, för då kan man konstatera att dagen liksom är slut och att man inte kan förväntas prestera något mer, pressen släpper och lugnet lägger sig äntligen. Utmattad och urlakad lägger man sig tidigt, sover 10-12 timmar och vaknar till en ny dag av vankande.
Då vet man att man inte är rätt man på rätt plats.
Så började arbetslivet och då tog disciplinen över. Jag kan uppbåda en minutiös disciplin om jag måste. Efter några år kom så första barnet och med hormoncirkusen i full snurr förändrades allt. Depressionen och panikångesten har inte alls synts till på samma sätt som innan. Då och då, någon kort sväng, men generellt... hinner jag helt enkelt inte med några depressioner.
Efter att ha läst på om introverta människor och hur vi fungerar undrar jag idag om det inte är så att många av alla de människor som har fått diagnos depression i själva verket egentligen är introverta människor som kämpar hårt med att passa in i ett samhälle vars norm är det extroverta. Jag tror nu att mycket av det jag brottats med inte är depression utan introversion (eller vad det nu heter).
Jag är lättad och trygg i den vetskapen, men jag har fortfarande svårt att acceptera det fullt ut. Jag tycker fortfarande att mitt sätt att vara gör risken stor att jag går miste om mycket. Och jag kommer inte tillrätta med den tanken. Det gör mig ledsen. Jag är som Lucy i The Ballad of Lucy Jordan som aldrig kommer att åka genom Paris i en liten sportbil med vinden blåsande i håret. Och nu kommer tvisten på det - är ni beredda - VILL jag åka genom Paris med vinden blåsande i håret, eller TROR jag bara att jag vill det? Är det en bild jag anammat utefter normen snarare än något som kommer inifrån mig själv?
Metafysik. Tar mycket mer tid från mig än det borde.
Sammanfattningsvis kan man säga att det väldigt ofta känns för mig som att jag kommer in i fikarummet på jobbet och alla andra har varit och sett en film som jag missat. En fantastisk film, den bästa någonsin, alla är lyriska, uppspelta, dricker kaffe och drar one liner efter one liner ur filmens dialog, skrattar gemensamt åt scener de alla minns med värme, med bara en blick vet de vad som åsyftas. De vänder sig till mig, bjuder in mig i samtalet, men jag kan inte vara med, inte vara delaktig.
-Har du inte sett den filmen? frågar de mig förbryllat med ögonbrynen i pannan.
-Nej, tydligen inte. Jag verkar ha missat många bra filmer. Alldeles för många. Och jag är väldigt väldigt ledsen för det.
tisdag 3 april 2012
Har varit upptagen med att slappna av
Hej bloggen
Ursäkta att jag inte hört av mig på länge. Det har varit så mycket det sista. Eller ja, det var mycket tills alldeles nyligen, men sen lugnade det ner sig och jag har sista tiden arbetat hårt på att landa, slappna av, vila, sova, vara med familjen, känna solens strålar i ansiktet och äta gott. Jag har behövt läka. Hitta lite glöd och glädje, du vet som vi pratat om så många gånger.
Så, sen sist kan jag glädja dig med att jag gjort stora personliga framsteg. Dels känner jag det själv och dels kan såväl terapeut som omgivning intyga att de så sakta sett lugnet återvända till fru Strängs aura. Som exempel kan jag nämna att jag för en dryg vecka sen utförde ett mindre hjältedåd med mina mått mätt. Jag körde sonen till ett kalas på ett av de stora shoppingcentren i staden. För bara några månader sedan hade den situationen skapat stor ångest: Jaha, hur kör man dit? Var hittar jag parkering? Vad ska jag göra under de tre timmar kalaset pågår? Usch vad jobbigt. Mycket folk, lönehelg. Åh, INTJ, hur ska det här gå? Ååååångest... kallsvettning... Tyvärr sonen, vi kan inte åka dit på kalas...
Men nej, kära blogg, denna gång icke så. Jag andades, surfade runt innan för att se vilka affärer som fanns i närheten, ställde in mig på stora folkmassor och alldeles för många intryck, andades igen och gav mig iväg. Hittade ok parkering och tillbringade sen tre timmars egen tid med att gå i affärer. För att inte vara helt blockerad gjorde jag, innan jag åkte, en lista på affärer jag skulle kunna kolla i och vad jag skulle kunna köpa i de olika. I lugn och fin takt knatade jag på och tre timmar senare hade jag fått tag på det mesta på listan. Med humör och förnuft i behåll. Och inte nog med det. Redan samma kväll använde jag en av de tröjor jag köpte. Small step for mankind kanske, men ett djävulskt giant leap för lilla mig. Annars, som du vet, brukar jag helst vilja se att mina nya kläder parar sig ett tag (gärna fram till nästa säsong) med mina gamla i garderoben innan jag ens tar bort prislappen. Under den dryga vecka som gått har jag använt nästan allt det jag köpte då. Undrens tid är inte förbi. Inte i min vildaste, hade jag väl vågat hoppas...
Vidare har jag plötsligt sett tydligt vad mitt största uppdrag som förälder är. Som du vet bloggen, är jag en funderande och grubblande person som ofta ödslar onödigt mycket tid på att komma på meningen med allt. Men nu vet jag min arbetsorder som förälder, min arbetsuppgift, vad som måste göras. Jag har blivit lite klokare. Och så enkelt det är, så självklart, så glasklart, nu när jag ser det så tydligt, när jag lyckats formulera det för mig själv. Därmed inte enkelt att genomföra dock, men jag ser målbilden, hur det blir när jag lyckas. Och framför allt vet jag hur det blir om jag inte lyckas.
Men, bloggen min, det hinner jag tyvärr inte fördjupa mig i idag. Älskade maken och jag har börjat se om den fantastiska Battlestar Galactica, som vi såg precis när vi träffats för drygt 3 år sen. 3 fantastiska år, som samtidigt känns som 10 eftersom så mycket hunnit hända. Och nu ikväll vankas ytterligare ett par avsnitt och just ikväll prioriterar jag de avsnitten, lite choklad och fotmassage framför att blogga. Jag hoppas du förstår mig. Det vet jag att du gör, efter allt som vi varit med om tillsammans du och jag. Riktiga vänner vet vad som behövs och när det behövs.
Vi skrivs snart igen.
Din tillgivna
Ursäkta att jag inte hört av mig på länge. Det har varit så mycket det sista. Eller ja, det var mycket tills alldeles nyligen, men sen lugnade det ner sig och jag har sista tiden arbetat hårt på att landa, slappna av, vila, sova, vara med familjen, känna solens strålar i ansiktet och äta gott. Jag har behövt läka. Hitta lite glöd och glädje, du vet som vi pratat om så många gånger.
Så, sen sist kan jag glädja dig med att jag gjort stora personliga framsteg. Dels känner jag det själv och dels kan såväl terapeut som omgivning intyga att de så sakta sett lugnet återvända till fru Strängs aura. Som exempel kan jag nämna att jag för en dryg vecka sen utförde ett mindre hjältedåd med mina mått mätt. Jag körde sonen till ett kalas på ett av de stora shoppingcentren i staden. För bara några månader sedan hade den situationen skapat stor ångest: Jaha, hur kör man dit? Var hittar jag parkering? Vad ska jag göra under de tre timmar kalaset pågår? Usch vad jobbigt. Mycket folk, lönehelg. Åh, INTJ, hur ska det här gå? Ååååångest... kallsvettning... Tyvärr sonen, vi kan inte åka dit på kalas...
Men nej, kära blogg, denna gång icke så. Jag andades, surfade runt innan för att se vilka affärer som fanns i närheten, ställde in mig på stora folkmassor och alldeles för många intryck, andades igen och gav mig iväg. Hittade ok parkering och tillbringade sen tre timmars egen tid med att gå i affärer. För att inte vara helt blockerad gjorde jag, innan jag åkte, en lista på affärer jag skulle kunna kolla i och vad jag skulle kunna köpa i de olika. I lugn och fin takt knatade jag på och tre timmar senare hade jag fått tag på det mesta på listan. Med humör och förnuft i behåll. Och inte nog med det. Redan samma kväll använde jag en av de tröjor jag köpte. Small step for mankind kanske, men ett djävulskt giant leap för lilla mig. Annars, som du vet, brukar jag helst vilja se att mina nya kläder parar sig ett tag (gärna fram till nästa säsong) med mina gamla i garderoben innan jag ens tar bort prislappen. Under den dryga vecka som gått har jag använt nästan allt det jag köpte då. Undrens tid är inte förbi. Inte i min vildaste, hade jag väl vågat hoppas...
Vidare har jag plötsligt sett tydligt vad mitt största uppdrag som förälder är. Som du vet bloggen, är jag en funderande och grubblande person som ofta ödslar onödigt mycket tid på att komma på meningen med allt. Men nu vet jag min arbetsorder som förälder, min arbetsuppgift, vad som måste göras. Jag har blivit lite klokare. Och så enkelt det är, så självklart, så glasklart, nu när jag ser det så tydligt, när jag lyckats formulera det för mig själv. Därmed inte enkelt att genomföra dock, men jag ser målbilden, hur det blir när jag lyckas. Och framför allt vet jag hur det blir om jag inte lyckas.
Men, bloggen min, det hinner jag tyvärr inte fördjupa mig i idag. Älskade maken och jag har börjat se om den fantastiska Battlestar Galactica, som vi såg precis när vi träffats för drygt 3 år sen. 3 fantastiska år, som samtidigt känns som 10 eftersom så mycket hunnit hända. Och nu ikväll vankas ytterligare ett par avsnitt och just ikväll prioriterar jag de avsnitten, lite choklad och fotmassage framför att blogga. Jag hoppas du förstår mig. Det vet jag att du gör, efter allt som vi varit med om tillsammans du och jag. Riktiga vänner vet vad som behövs och när det behövs.
Vi skrivs snart igen.
Din tillgivna
måndag 5 mars 2012
Jösses, någon har skrivit en bok om mig
För ett tag sedan hade en kollega den goda smaken att tipsa mig om en bok. Han och jag har vid flera tillfällen kommit att prata om det här med introverta och extroverta människor och hur olika sociala sammanhang kan vara olika krävande beroende på om man är lite mer den ena eller andra typen.
Jag har länge lidit av det faktum att t ex kalas är så fullständigt dränerande för mig. Varför då? Varför verkar alla andra kunna vara med och prata i timtal? Lätt glida fram till någon på en fest och snacka ihop sig lite, mingla? Medan jag blir sittande på en stol i ett hörn med ett glas vin och mest tittar på. Ni kanske inte tror mig, men jag trivs utmärkt bra så. Jag kan sitta så i flera timmar alldeles själv utan att ha det minsta tråkigt. Vilket inte heller är helt lyckat. Jag vet att de andra blir lite besvärade av det. Där sitter någon som ser ensam ut... Undrar vem hon känner här inne... Usch, jag få så dåligt samvete; någon borde gå fram och prata med henne... Jag ser hur tankarna far genom deras huvuden när de tittar åt mitt håll, lite besvärat över axeln. Då och då kommer någon fram för att döva sitt samvete. Det är väldigt omtänksamt, men slutar tyvärr oftast med ren katastrof eftersom jag är världens sämsta kallpratare. Om vi inte inom några minuter kommer fram pang till något vettigt att prata om, dör konversationen. Kallt och obarmhärtigt glider det slaktande bladet genom luften och den som håller i yxan är jag. Jag blir ruskigt uttråkad och lite ansträngt tar samtalet slut.
Så varför är det så då? Många timmar hos diverse terapeuter har handlat om detta. Om min oförmåga att känna mig delaktigt i större sociala sammanhang. Att hålla tal inför grupp om något jag kan är inga problem. Men att öppna upp ett samtal med någon kring mig själv? Nja, inte sådär klockrent va...
Jag kan inte säga att terapitimmarna i någon större utsträckning spridit ljus över situationen. Visst, jag har fått lite verktyg (som det så fint heter) som hjälper mig igenom dem lite lättare, men ingen direkt förståelse för dem.
Men, så fick jag tipset om denna bok, som heter The Introvert Advantage, skriven av Marti Olsen Laney. Jag har ännu inte hunnit läsa hela - tiden som småbarnsförälder är rätt begränsad och Shantaram har pockat på också... Men det lilla jag läst hittills har redan inneburit en rad lucköppningar för Sträng. Såväl förklaringar som faktiskt indirekta försvar till varför jag är som jag är. Det är en lättnad. Större än ni kan ana.
Jag har ofta beskrivit det som att sitta i ostkupan. Jag är där, visst är det så, men det är en osynlig vägg mellan mig och resten. Jag hör inte hemma. Jag ledsnar fort. Efter ett par timmar tycker jag att jag fattat grejen - kan vi gå hem nu? Efter festen minns jag vad alla hade på sig, hur deras handslag kändes, vilka de pratade med, vilka chips som låg i de olika skålarna,vilka som kom först och sist... Lite som Terminator, har jag en skärm som scannar av situationen hela tiden och som lagrar informationen på en hårddisk... Jag är helt utmattad efter ett par timmar.
Och det jag har räknas inte. Hur kan man vara "en av de som räknas" när man har telefonskräck? Hur når man framgång när man har oerhört svårt för att bara bryta sig in i ett samtal? När arbetet med att lära känna en ny person, om ens ytligt, tas på väldigt stort allvar?
Laneys koncept bygger på att alla människor befinner sig någonstans längs linjen introvert-extrovert. Man är mer eller mindre det ena eller det andra. Vilken typ jag är, kan den uppmärksamme lätt räkna ut. Laney säger såhär: "Our culture values and rewards the qualities of extroverts. We value action, speed, competition and drive. Getting out there and just doing it are the ideals."
Därav utanförskapet. När man inte är sådan, när det inte kommer naturligt till en. En längtan och strävan efter att vara som de andra, alla dessa andra, som glider runt i salongerna som fisken i vattnet. En ojämn kamp för en fisk som inte ens hittar fram till vattnet.
"Introverts are outnumbered about three to one. As a result, they must develop extra coping skills in life because there will be an inordinate amount of pressure on them to shape up, to act like the rest of the world. The introvert is pressured daily, almost from the moment of awakening, to respond and conform to the outer world."
Och där satt den, som en fläskläpp. Svaret, det som alla terapitimmar hittills inte lyckats ge mig. Ahaaaa, det är därför jag bara är så trött ibland... Skönt. Att det kunde finnas en sån enkel förklaring. Och framför allt; jag behöver inte se det som att jag borde jobba med mig själv för att bli mer som den jag borde vara. Tvärtom, hitta nycklarna till att förhålla mig och istället vara ännu mera jag.
Jag lär återkomma till detta. Jag har knappt läst en fjärdedel. Nu måste jag extroverta mig ut i samhället med barnen. Vad gör man inte för dem man älskar?
Jag har länge lidit av det faktum att t ex kalas är så fullständigt dränerande för mig. Varför då? Varför verkar alla andra kunna vara med och prata i timtal? Lätt glida fram till någon på en fest och snacka ihop sig lite, mingla? Medan jag blir sittande på en stol i ett hörn med ett glas vin och mest tittar på. Ni kanske inte tror mig, men jag trivs utmärkt bra så. Jag kan sitta så i flera timmar alldeles själv utan att ha det minsta tråkigt. Vilket inte heller är helt lyckat. Jag vet att de andra blir lite besvärade av det. Där sitter någon som ser ensam ut... Undrar vem hon känner här inne... Usch, jag få så dåligt samvete; någon borde gå fram och prata med henne... Jag ser hur tankarna far genom deras huvuden när de tittar åt mitt håll, lite besvärat över axeln. Då och då kommer någon fram för att döva sitt samvete. Det är väldigt omtänksamt, men slutar tyvärr oftast med ren katastrof eftersom jag är världens sämsta kallpratare. Om vi inte inom några minuter kommer fram pang till något vettigt att prata om, dör konversationen. Kallt och obarmhärtigt glider det slaktande bladet genom luften och den som håller i yxan är jag. Jag blir ruskigt uttråkad och lite ansträngt tar samtalet slut.
Så varför är det så då? Många timmar hos diverse terapeuter har handlat om detta. Om min oförmåga att känna mig delaktigt i större sociala sammanhang. Att hålla tal inför grupp om något jag kan är inga problem. Men att öppna upp ett samtal med någon kring mig själv? Nja, inte sådär klockrent va...
Jag kan inte säga att terapitimmarna i någon större utsträckning spridit ljus över situationen. Visst, jag har fått lite verktyg (som det så fint heter) som hjälper mig igenom dem lite lättare, men ingen direkt förståelse för dem.
Men, så fick jag tipset om denna bok, som heter The Introvert Advantage, skriven av Marti Olsen Laney. Jag har ännu inte hunnit läsa hela - tiden som småbarnsförälder är rätt begränsad och Shantaram har pockat på också... Men det lilla jag läst hittills har redan inneburit en rad lucköppningar för Sträng. Såväl förklaringar som faktiskt indirekta försvar till varför jag är som jag är. Det är en lättnad. Större än ni kan ana.
Jag har ofta beskrivit det som att sitta i ostkupan. Jag är där, visst är det så, men det är en osynlig vägg mellan mig och resten. Jag hör inte hemma. Jag ledsnar fort. Efter ett par timmar tycker jag att jag fattat grejen - kan vi gå hem nu? Efter festen minns jag vad alla hade på sig, hur deras handslag kändes, vilka de pratade med, vilka chips som låg i de olika skålarna,vilka som kom först och sist... Lite som Terminator, har jag en skärm som scannar av situationen hela tiden och som lagrar informationen på en hårddisk... Jag är helt utmattad efter ett par timmar.
Och det jag har räknas inte. Hur kan man vara "en av de som räknas" när man har telefonskräck? Hur når man framgång när man har oerhört svårt för att bara bryta sig in i ett samtal? När arbetet med att lära känna en ny person, om ens ytligt, tas på väldigt stort allvar?
Laneys koncept bygger på att alla människor befinner sig någonstans längs linjen introvert-extrovert. Man är mer eller mindre det ena eller det andra. Vilken typ jag är, kan den uppmärksamme lätt räkna ut. Laney säger såhär: "Our culture values and rewards the qualities of extroverts. We value action, speed, competition and drive. Getting out there and just doing it are the ideals."
Därav utanförskapet. När man inte är sådan, när det inte kommer naturligt till en. En längtan och strävan efter att vara som de andra, alla dessa andra, som glider runt i salongerna som fisken i vattnet. En ojämn kamp för en fisk som inte ens hittar fram till vattnet.
"Introverts are outnumbered about three to one. As a result, they must develop extra coping skills in life because there will be an inordinate amount of pressure on them to shape up, to act like the rest of the world. The introvert is pressured daily, almost from the moment of awakening, to respond and conform to the outer world."
Och där satt den, som en fläskläpp. Svaret, det som alla terapitimmar hittills inte lyckats ge mig. Ahaaaa, det är därför jag bara är så trött ibland... Skönt. Att det kunde finnas en sån enkel förklaring. Och framför allt; jag behöver inte se det som att jag borde jobba med mig själv för att bli mer som den jag borde vara. Tvärtom, hitta nycklarna till att förhålla mig och istället vara ännu mera jag.
Jag lär återkomma till detta. Jag har knappt läst en fjärdedel. Nu måste jag extroverta mig ut i samhället med barnen. Vad gör man inte för dem man älskar?
fredag 16 september 2011
INTJ eller ESFP? Vem i Djungelboken är du?
Jag älskar min man. Såklart. Av en miljon olika skäl och mer därtill. Inte minst älskar jag honom av den enkla anledningen att han inte alls är som jag. Tack gode gud för det. Tänk om barnen skulle växa upp med två sådana som jag. Hu.
Det finns något som heter Myers-Briggs personlighetstester. Jag tar sånt här med rätt så mycket salt (och de företag som finner det lämpligt att använda sådant här som bas vid anställning, tycker jag har en lite väl snäv världsbild), men gör dem ibland när jag har tråkigt. Det hela går ut på att man är en av 16 personlighetstyper som betecknas av 4 bokstäver, där varje bokstavsposition kan vara ett av 2 alternativ. Jag får alltid "diagnosen" INTJ.
Är du nyfiken kan du läsa mer om typen här:
INTJ
I den fiktionella världen är karaktärer som Spock (Star Trek) och Gandalf (Sagan om ringen) typiska INTJ-personligheter. Stela och rediga typer ser ni. Fina grejer. Lite svårt för auktoriteter, i synnerhet om de inte lever upp till förväntningarna.
Även Hannibal Lecter anses vara en INTJ. Aldrig fel att ha vad som krävs för att bli ett mördarmonster. INTJ är privata typer som struntar i vems idé det är; frågan är funkar det? Tillbakadragna, introverta, otåliga, kritiska, intelligenta, pragmatiska och lite socialt missanpassade. Krav på att allt ska slutföras ordentligt.
Min man är en ESFP, vilket följaktligen är den diametrala motsatsen till hurdan jag är. Det är grymt. Som första meningen i beskrivningen säger: "Where's the party?" ESFPs love people, excitement, telling stories and having fun. The spontaneous, impulsive nature of this type is almost always entertaining. " Det är annat än jag, det.
Och därför behöver jag honom så innerligt. Där jag tänker: "jag lägger in i budgeten 2014 om nya vinterdäck till bilen", tänker min make "om jag frimålar det här på väggen, liknar det en cool elefant. Fränt!" Tillsammans blir vi en helhet.
Jag har svårt för spontanitet på många sätt. Allt ska alltid vara så himmelens genomtänkt. Inte för att jag ställer krav på det, utan snarare det att min hjärna konstant jobbar för högtryck, strategiskt planerande varje vaken stund.
Nu kanske ni tror att jag är helt anal med allt, men det är inte riktigt sant. För det mesta har jag huvudet under armen och glömmer allt, städar mycket sällan och rör ihop dagar och datum. Det är inte så det funkar. Där har maken ofta mer koll än jag på det mesta.
Jag ställer mycket höga krav på mig själv, dömer mig själv som ingen annan kan. Som sagt, tur att maken inte är likadan. Jag ska beskriva skillnaden mycket bildligt, så kanske ni hänger med på varför INTJ är den förlorande parten vad gäller livet.
Om man ser livet som ett bord dukat med mat och godis. Allt ifrån köttbullar och haggis till pad thai och vindaloo. Whiskey, saké, rosé, saft, coca-cola, salt- & sötlakrits, vingummin, kexchoklad, 85 % choklad, lax, haj, fårhuvud, sallad och sötpotatis.
Om man ställer INTJ:n vid bordet tittar hon på allt. Oj, vad mycket olika grejer här är. Vad är gott då? Kanske frågar hon någon: om man bara ska testa en enda grej här, vad är då det? Vad på detta bord funkar? Inte har jag lust att ödsla tid på de 95 % av detta som inte är gott. Otåligt och lite stressat: jag är här för att äta - säg vad jag blir mätt på utan att bli sjuk och som smakar bra.
ESFP:n däremot, tittar glupskt på bordet och tänker: undrar om de har mer? Jag börjar lite här med de här skumma prylarna, såna har jag aldrig sett... Friterade aptestiklar säger du? Jaha... smakar kyckling. Men vad är det, det som ligger här borta? Och det där? Här finns ju hur mycket som helst att äta!
INTJ:n äter något på inrådan från någon hon litar på, blir lagom mätt och säger: "Japp, det var det, vad var nästa punkt på schemat?" ESFP:n svarar då: "Vaddå, jag har precis börjat. De här skumma gröna prylarna var asläbbiga, men jag vill testa den där röda sörjan därborta, jag hörde att nån sa att det var så starkt att man får ont i huvudet". INTJ:n muttrar inombords: Varför vill man äta nåt som ger en huvudvärk?
Min teori bygger alltså på att även om INTJ:n på många sätt kan få väldigt mycket saker gjorda på ett väldigt korrekt och effektivt sätt, är vi aldrig nöjda. Allt kan hela tiden förbättras. Inget ger tillfredsställelse. Kanske unnar hon sig ett skapligt glas vin innan hon konstaterar att hon är trött och går och lägger sig, för det kommer ju en dag imorgon också...
ESFP:n har förmågan att efter avslutat (kanske inte alltid helt avslutat dock, men tillräckligt nära) dagsverke luta sig tillbaka med en god cigarr, ett glas fin whiskey och njuta av solnedgången. Skit i att jag är trött; det där får jag fixa imorgon, ordnar sig alltid på något sätt.
Vem av oss är mest nöjd med sig själv när det är dags att lägga näsan i vädret och tacka för fisken? Vem säger: "jag testade det som väckte min nyfikenhet och jisses, vilken skön resa det var (lite som Baloo)" - vem säger "åh, vad irriterande det är med allt jag aldrig hann med, missade jag det bästa (Bagheera)"? Jag frågar dig: vem av oss har roligast, vem är rikast?
Det finns något som heter Myers-Briggs personlighetstester. Jag tar sånt här med rätt så mycket salt (och de företag som finner det lämpligt att använda sådant här som bas vid anställning, tycker jag har en lite väl snäv världsbild), men gör dem ibland när jag har tråkigt. Det hela går ut på att man är en av 16 personlighetstyper som betecknas av 4 bokstäver, där varje bokstavsposition kan vara ett av 2 alternativ. Jag får alltid "diagnosen" INTJ.
Är du nyfiken kan du läsa mer om typen här:
INTJ
I den fiktionella världen är karaktärer som Spock (Star Trek) och Gandalf (Sagan om ringen) typiska INTJ-personligheter. Stela och rediga typer ser ni. Fina grejer. Lite svårt för auktoriteter, i synnerhet om de inte lever upp till förväntningarna.
Även Hannibal Lecter anses vara en INTJ. Aldrig fel att ha vad som krävs för att bli ett mördarmonster. INTJ är privata typer som struntar i vems idé det är; frågan är funkar det? Tillbakadragna, introverta, otåliga, kritiska, intelligenta, pragmatiska och lite socialt missanpassade. Krav på att allt ska slutföras ordentligt.
Min man är en ESFP, vilket följaktligen är den diametrala motsatsen till hurdan jag är. Det är grymt. Som första meningen i beskrivningen säger: "Where's the party?" ESFPs love people, excitement, telling stories and having fun. The spontaneous, impulsive nature of this type is almost always entertaining. " Det är annat än jag, det.
Och därför behöver jag honom så innerligt. Där jag tänker: "jag lägger in i budgeten 2014 om nya vinterdäck till bilen", tänker min make "om jag frimålar det här på väggen, liknar det en cool elefant. Fränt!" Tillsammans blir vi en helhet.
Jag har svårt för spontanitet på många sätt. Allt ska alltid vara så himmelens genomtänkt. Inte för att jag ställer krav på det, utan snarare det att min hjärna konstant jobbar för högtryck, strategiskt planerande varje vaken stund.
Nu kanske ni tror att jag är helt anal med allt, men det är inte riktigt sant. För det mesta har jag huvudet under armen och glömmer allt, städar mycket sällan och rör ihop dagar och datum. Det är inte så det funkar. Där har maken ofta mer koll än jag på det mesta.
Jag ställer mycket höga krav på mig själv, dömer mig själv som ingen annan kan. Som sagt, tur att maken inte är likadan. Jag ska beskriva skillnaden mycket bildligt, så kanske ni hänger med på varför INTJ är den förlorande parten vad gäller livet.
Om man ser livet som ett bord dukat med mat och godis. Allt ifrån köttbullar och haggis till pad thai och vindaloo. Whiskey, saké, rosé, saft, coca-cola, salt- & sötlakrits, vingummin, kexchoklad, 85 % choklad, lax, haj, fårhuvud, sallad och sötpotatis.
Om man ställer INTJ:n vid bordet tittar hon på allt. Oj, vad mycket olika grejer här är. Vad är gott då? Kanske frågar hon någon: om man bara ska testa en enda grej här, vad är då det? Vad på detta bord funkar? Inte har jag lust att ödsla tid på de 95 % av detta som inte är gott. Otåligt och lite stressat: jag är här för att äta - säg vad jag blir mätt på utan att bli sjuk och som smakar bra.
ESFP:n däremot, tittar glupskt på bordet och tänker: undrar om de har mer? Jag börjar lite här med de här skumma prylarna, såna har jag aldrig sett... Friterade aptestiklar säger du? Jaha... smakar kyckling. Men vad är det, det som ligger här borta? Och det där? Här finns ju hur mycket som helst att äta!
INTJ:n äter något på inrådan från någon hon litar på, blir lagom mätt och säger: "Japp, det var det, vad var nästa punkt på schemat?" ESFP:n svarar då: "Vaddå, jag har precis börjat. De här skumma gröna prylarna var asläbbiga, men jag vill testa den där röda sörjan därborta, jag hörde att nån sa att det var så starkt att man får ont i huvudet". INTJ:n muttrar inombords: Varför vill man äta nåt som ger en huvudvärk?
Min teori bygger alltså på att även om INTJ:n på många sätt kan få väldigt mycket saker gjorda på ett väldigt korrekt och effektivt sätt, är vi aldrig nöjda. Allt kan hela tiden förbättras. Inget ger tillfredsställelse. Kanske unnar hon sig ett skapligt glas vin innan hon konstaterar att hon är trött och går och lägger sig, för det kommer ju en dag imorgon också...
ESFP:n har förmågan att efter avslutat (kanske inte alltid helt avslutat dock, men tillräckligt nära) dagsverke luta sig tillbaka med en god cigarr, ett glas fin whiskey och njuta av solnedgången. Skit i att jag är trött; det där får jag fixa imorgon, ordnar sig alltid på något sätt.
Vem av oss är mest nöjd med sig själv när det är dags att lägga näsan i vädret och tacka för fisken? Vem säger: "jag testade det som väckte min nyfikenhet och jisses, vilken skön resa det var (lite som Baloo)" - vem säger "åh, vad irriterande det är med allt jag aldrig hann med, missade jag det bästa (Bagheera)"? Jag frågar dig: vem av oss har roligast, vem är rikast?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)