Vi hade i alla fall tur med vädret

. 

Jaha. Så var det en månad sen sist igen. Jag hinner inte, orkar inte, har helt torsk på idéer. Visst hade jag kunnat logga in här och skriva om min dag. Men det är en blogg, inte en dagbok. Det är mycket som händer, högt och lågt och jag försöker hålla mig i något stadigt (maken) medan orkanen drar förbi. När kvällen kommer och tystnaden lägger sig, är jag alldeles trött.

Ett återkommande tema här på Lyran är vad som var drömmen en gång i tiden och hur det sedan faktiskt blev. Glöm inte att jag är född i mitten av 70-talet och hade 80-talet med all dess chockrosa och mintgröna härlighet som formade mig. Stämningen var hög, luggen ännu högre, Madonna chockade världen när han framförde Like A Virgin på MTV Music Awards 1984 liggandes, juckandes på scengolvet - till världens förfäran. Idag är det inte så märkvärdigt. Hon hade ju kläder på sig, rätt så mycket dessutom.
   Det var eran för bombastiska synthljud mitt i pudelrockens innersta och i Miami Vice gick Don Johnson barfota med kavajen uppvikt på ärmarna.
   En mobiltelefon, förlåt, det kallades "nalle" på den tiden, kostade i runda slängar 30 000 (motsvarar ca 70 000 idag enligt konsumentprisindex). Självklart endast något för de välbeställda, och begreppet yuppies var allmängiltigt. Till sedermera visso kan, för den yngre läsaren, tilläggas att när man ringde på sin mobiltelefon hamnade man hos en växel. På riktigt. (Min pappa, som då jobbade i branschen med personsökare, sa tidigt att varje männsika skulle komma att ha en egen mobil i framtiden och att den skulle användas till allt möjligt - inte bara till att ringa. Då fnös jag. Yeah, right. Eller hur. Har du knarkat eller?)
   Synthare och hårdrockare - aldrig ska de två mötas.
   Inflationen var skyhög, så den som investerade i bostad gjorde snabbt bra pengar.
   Som 10-åring hemma i flickrummet fick man bilden av framtiden som fantastisk. Fint väder. Pengar. Vackra människor och solsken. Den skulle helt enkelt vara sån här:

                                                              Duran Duran Rio 

Hur svårt verkade det då, där 1982? Inte ens malignt melanom fanns i det dagliga medvetandet. Livet är en fest. Håll med om det, folk och fä. 

Lagom till att det var dags att klara sig själv därute i den konstiga världen, hände 90-talet. Bara drygt 10 år efter att Simon Le Bon och hans gäng droppade lite is på en bröstvårta och därmed rev upp himmel och jord dog en av rockens största legender av självmord. Och ett dramatiskt sådant dessutom. Ett skott rakt i huvudet. Musikens stora var inte längre en flådig vit överklass som njöt i solen på en segelbåt eller åmade omkring i spandexbyxor bland vackra kvinnor i pumps.
  Det var en flanellskjorteklädd fattig, ångestfylld och arg vit underklass. Ett kvitto på att allt hade gått snett. Det var inte längre glättigt utan skitet och dytsert.

Och det har fortsatt på inslagen linje.

Om det nu inte blev som i Miami Vice och i Duran Durans video ovan - vad blev det då? Tja, en riktigt schysst nalle innehas idag av i princip varenda människa i västvärlden. Den kostar inte 70 000 utan runt 5 000. Otippat.
   Med facit i hand så blev det som i den här videon istället. Jag visste det inte då, 1994 (bara 10 år efter Material Girl) - men det här är min bild av hur världen är när man lämnat flickrummet och inte kommer ha en egen sfär ännu på 10 år. Skruvad. Konstig. Ogreppbar. Läskig. Bisarr. Extrem.



Soundgarden Black Hole Sun


Ah well. Både Duran Duran och Soundgarden hade i alla fall tur med vädret.

-Har du inte sett den filmen? -Nej, tydligen inte.

Som ett litet, litet rosa och väldoftande kärleksbrev på posten kommer den... Vårdepressionen. Det var några år sen sist. Det har varit så mycket mycket mycket som hänt de senaste åren och om jag räknar baklänges tror jag kanske att jag inte sett dess fula tryne på det här sättet sen 2006. Och den har inte varit så framträdande på flera år innan dess heller.
   Jag trodde jag hade vuxit ifrån det, såhär när man närmar sig 40 med långa benet före.
   Vad grovt man kan missta sig.

Det har hållit på ett par veckor nu. En rastlöshet, en oförmåga att koncentrera sig. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag tycker. Om någonting.
   Min historia med depressioner, panikångest och antidepressiva mediciner gör sig plötsligt synnerligen påmind. Upp till åldern sisådär 28-29 var depression ett ständigt inslag i vardagen, på ett eller annat sätt. Tungsinne, svårmod, grubblerier, nån slags tillvaro i drömmarnas värld, drömmar om allt jag skulle göra nån gång. Men det enda som hände var att tiden gick och det blev aldrig nån gång. Jag vet nu att nån gång aldrig kommer att infinna sig.
   Man vet att man inte mår sådär kanonbra när det tar drygt 20 minuter att välja strumpor på morgonen. Sittandes på sängkanten, stirrandes ner i strumplådan och känna sig överväldigad av att... Jösses, jag måste ta ett beslut. Jag skiter i det; jag stannar hemma idag. Det är för mycket för mig.
   Men vet att man inte är på topp när man vankar av och an i lägenheten från det att man vaknar på morgonen fram till runt 16-17 på eftermiddagen, för då kan man konstatera att dagen liksom är slut och att man inte kan förväntas prestera något mer, pressen släpper och lugnet lägger sig äntligen. Utmattad och urlakad lägger man sig tidigt, sover 10-12 timmar och vaknar till en ny dag av vankande.
   Då vet man att man inte är rätt man på rätt plats.

Så började arbetslivet och då tog disciplinen över. Jag kan uppbåda en minutiös disciplin om jag måste. Efter några år kom så första barnet och med hormoncirkusen i full snurr förändrades allt. Depressionen och panikångesten har inte alls synts till på samma sätt som innan. Då och då, någon kort sväng, men generellt... hinner jag helt enkelt inte med några depressioner.

Efter att ha läst på om introverta människor och hur vi fungerar undrar jag idag om det inte är så att många av alla de människor som har fått diagnos depression i själva verket egentligen är introverta människor som kämpar hårt med att passa in i ett samhälle vars norm är det extroverta. Jag tror nu att mycket av det jag brottats med inte är depression utan introversion (eller vad det nu heter).
  Jag är lättad och trygg i den vetskapen, men jag har fortfarande svårt att acceptera det fullt ut. Jag tycker fortfarande att mitt sätt att vara gör risken stor att jag går miste om mycket. Och jag kommer inte tillrätta med den tanken. Det gör mig ledsen. Jag är som Lucy i The Ballad of Lucy Jordan som aldrig kommer att åka genom Paris i en liten sportbil med vinden blåsande i håret. Och nu kommer tvisten på det - är ni beredda - VILL jag åka genom Paris med vinden blåsande i håret, eller TROR jag bara att jag vill det? Är det en bild jag anammat utefter normen snarare än något som kommer inifrån mig själv?
   Metafysik. Tar mycket mer tid från mig än det borde.

Sammanfattningsvis kan man säga att det väldigt ofta känns för mig som att jag kommer in i fikarummet på jobbet och alla andra har varit och sett en film som jag missat. En fantastisk film, den bästa någonsin, alla är lyriska, uppspelta, dricker kaffe och drar one liner efter one liner ur filmens dialog, skrattar gemensamt åt scener de alla minns med värme, med bara en blick vet de vad som åsyftas. De vänder sig till mig, bjuder in mig i samtalet, men jag kan inte vara med, inte vara delaktig.
   -Har du inte sett den filmen? frågar de mig förbryllat med ögonbrynen i pannan.
   -Nej, tydligen inte. Jag verkar ha missat många bra filmer. Alldeles för många. Och jag är väldigt väldigt ledsen för det.

Panikångest à la Sträng

Tänk dig att du är på väg till kalas. Det är en av dina bästa vänner som fyller jämnt och ni är några som lagt ihop till en present och en aktivitet. Du har precis satt dig på bussen, åkt ett par hållplatser på väg till aktiviteten och ser fram emot det med ett leende. Allt är planerat in i minsta detalj och du vet att din vän kommer att bli glad och överraskad och rörd till tårar när han mitt under aktiviteten öppnar sin present... Present... Vänta lite... Och då PANG slår det dig att du glömt presenten. En snabb titt på klockan säger att du är precis i tid som det är, men vad ska du göra? Utan presenten faller ju alltihop. Hjärnan jobbar på högtryck, pulsen går upp och du blir synnerligen lösningsorienterad. Medan du ringer taxi hoppar du av på nästa hållplats, ser till att du kommer hem och får hämtat presenten. Problemet har en lösning och du kan sakta slappna av. Visst, du kom lite sent, men det är inte så farligt jämfört med utebliven present.

Eller, du sitter i bilen på väg till jobbet. Plötsligt slår tanken dig: låste jag dörren hemma? Stängde jag av plattan?

Ja, ni vet ju känslan, alla har vi haft den fler gånger än vi kan räkna och kommer att ha den tusentals gånger till.
   Så känns min panikångest. Jag tror den kan upplevas olika hos olika människor, men precis samma reaktion är det hos mig. Fast jag sitter inte på bussen och har glömt något viktigt. Jag är kvar hemma i lugn och ro en morgon, med en härlig dag framför mig, ledig, allt kan gå i min takt. Och plötsligt, helt utan förvarning, kommer det... PANG!!! Hela systemet drar igång. Andningen blir snabb och kort, pulsen går upp och hjärtat slår så hårt att det närmast studsar runt mellan revbenen där inne. Händerna börjar darra och en sådan enkel uppgift som att få på mig strumporna blir ett hjältedåd. Det kör runt i magen och jag blir illamående, kallsvettas och kan nästan inte röra mig.
   Och inne i huvudet drar det igång. Vad är det jag har glömt som jag absolut inte fick glömma? Vad är det jag har gjort? Vad har jag ställt till med? Hjärnan drar igång och försöker förtvivlat hitta en lösning på ett problem som inte finns.
   Kroppen är helt i stridsberedskap, redo att slåss eller springa, varenda muskel på helspänn, redo att ta i för att se till att problemet löses. Det säger sig självt, att det funkar sisådär, eftersom det inte finns något problem.
   Så där står man, med en kropp som inte alls i samma sinnesstämning som jag... åtminstone trodde jag var i.
   När det var som värst, starkast och mest frekvent återkommande, i åldrarna 18-23 ungefär, slog det fullständigt omkull mig. Jag upplever det inte som något annat än ett anfall som gjorde mig paralyserad. Sittande eller liggande alldeles alldeles still första stunden, alltifrån några minuter till någon timme, medan energierna härjade runt i kroppen. Torr i munnen, huvudvärk, svettningar, kramper i musklerna, känsla av att inte få luft.
   När den här första delen av det efter en stund så sakta klingade av släppte mycket av det rent fysiska i övrigt och lämnade mig med rastlösheten från helvetet. Jag visste att jag hade en stund att göra med att planlöst vanka av och an inne i lägenheten/huset. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, nervöst pillande med en söm på tröjan och försök att göra något konstruktivt under tiden som att känna på blommorna om de behövdes vattnas.
   Jag vankade av och an i någon timme eller två.
   Sen var det äntligen över. Och plötsligt var det som om de inte fanns något skelett kvar i kroppen. Lealös och lika trött som om jag hade sprungit i 12 timmar sjönk jag ihop i soffan eller i sängen, somnade en stund.
   När det var som värst kunde ett par såna här omgångar komma på en och samma dag. Ibland var det många veckor mellan varje. Och ibland var de över på en halvtimme, ibland tog det en hel eftermiddag.

Jag har en teori om att jag till största delen vuxit ifrån det. Det drabbar mig fortfarande då och då, ibland ofta, ibland väldigt sällan. Men idag är det mildare. Jag får samma panikkänsla av att jag glömt något eller ställt till det, inser inom ett par minuter att det inte finns något att göra åt saken och går direkt på rastlösheten. Denna kan däremot hålla i sig större delen av dagen, men oftast har jag sinnesnärvaro att ta ut den på något där den gör nytta: skura toaletterna, gå en promenad eller åka och handla. Under tiden går all resterande kraft åt till att inte spotta och fräsa på min omgivning.

Sådan är den, panikångesten à la Sträng.

Så länge det inte gör ont eller smakar illa

I min glada (?) ungdom jobbade jag några somrar på Liseberg. En sommar hade jag glädjen att få jobba nära och mycket tillsammans med en tjej som hette U. Det var en härlig tjej med bra klös i. Hon hade då, när man var runt 20, redan varit ihop med samma kille i 5 år eller något sånt, de bodde ihop, var förlovade och kändes allmänt rätt vuxna jämfört med vad man själv åstadkommit så långt.
   En kväll hade jag förmånen att vara hembjuden till dem på middag, där också ett annat par de kände som hade varit ihop ungefär lika länge som de var med.
   Det blev några glas cider (hej, var bara 19-20, hade inte lärt mig gilla något annat än) till middagen och sen gled samtalet över in på sex. Som det gärna hade en tendens att göra de åren.
  Den gästande pojkvännen frågade lika sluddrande:
   "Men hur långt går ni? Vad gör ni, när sätter ni stopp?"
   U tittade rodnande ner i bordet, inte så mycket för att hon inte skulle kunna svara för sig utan mest för att frågan kom så oväntat. Hennes sambo däremot, hade inga skrupler. Pang, rakt på, efter någon sekunds tänketid sa han sakligt:
   "Tja, allt som inte gör ont eller smakar illa."
   U tittade på sambon med en min som sa Ja, faktiskt, bra där och nickade sedan instämmande mot sin gäst.

Med dessa visdomsord i minnet har jag nu gått ca 20 år till genom livet och tänker att de går att applicera på det mesta. Så länge man slipper vara med om saker i livet, och det gäller väl allt och inte bara sex såklart, som gör ont eller smakar illa, så är man skapligt på, då släntrar det vidare i lugnt mak. Så länge det inte gör ont eller smaka illa. Så enkelt kan det också vara ibland.

Nu och då

Tänk vad tiderna förändras ändå. Här sitter jag, en lördag morgon i november, uppe vid ca halv sju och titta på Hitta Nemo (för vilken gång i ordningen?) tillsammans med en förkyld och hostig liten dotter. Och drömmer om hur det var för 10-15 år sen. Hur såg en lördag morgon ut då?

Säg 12 år sen, lite mitt emellan, då undertecknad var 25. Härliga tider, strålande tider. Jag hade jobb, så jag hade ok inkomst att ro runt den hyfsat centrala 2-rumslägenheten med lite mat och nöjen. Pluggade lite extra sådär kvällstid, för att så småningom komma in på översättarutbildningen.
   Hur kunde en lördag se ut (ok, kanske i min nu en aning förskönande tillbakablick)? Man låg och sov i lugn och ro fram till.. 10-tiden? När man vaknade upp låg man och drog sig lite, funderade över gårdagen och dagen. Sådär lite lagom. Släntrade upp, kollade lite på TV medan man åt frukost. Då kunde frukosten bestå av 8 skivor delikatesslimpa med 6 skivor gräddost på varje brödskiva med lite varm o'boy att dricka till. Man var ju ung och inte ett kilo smög sig på en. Rent allmänt snygg, för visst är sinnebilden av de unga åren att man passade i allt, och bara var allmänt småsexig sådär mysigt, vad man än gjorde liksom? Eller så struntade man ledigt i frukost hemma då man hade bestäm träff på stan med kompisar för en brunch som sedan skulle följas av lite shopping. Något nytt att ha på sig inför kvällen? Såklart.
   Vid 11-tiden släpade man sig in till badrummet för en okulär besiktning av tillståndet. Lite sköna sovtofsar som man ömt sprejade med spray istället för att kamma ut. Hela poängen var ju att se lite... lojt avspänd, oberörd och charmigt nyvaken ut. Vaddå sovtofsar? I mitt living-in-the-moment-liv hann jag inte kamma ut dem. Var så sliten sen igår när jag vaknade imorse vetdu, så för att hinna fick jag bara dra på mig det som låg framme, kolla spegeln hann jag inte med... 
   Man valde omsorgsfullt något i garderoben som skulle se lagom laid back och casual ut., skippade medvetet smink eftersom den härligt avspända looken byggde på en imaginär tidsbrist. Så på med solbrillorna istället och iväg ut. En snabb koll i spegeln i hissen gav vid handen att tja, inte så illa ändå, bönan. The world is your oyster. Sådär lite skönt sexig och snygg, naturligt och obesvärat. Young, free and independent, care free. 
   En fika på stan med polarna och sen en sväng i stadens affärer och nån timme extra för att sitta någonstans och titta på folk.
   Hem igen för att göra sig iordning för kvällen. Dags att gå på lokal, lägga en sula på parketten, svaja de lurviga. En noggrann dusch med epilering, rakning, putsning, fixning. Och en timme framför garderoben medan man vuxet drog i sig något glas vin för att hamna i stämning. Åh, vad ska jag ha på mig? Så jobbigt det är när alla kläder sitter som helgjutna på en ung och spänstig kropp... 
   Japp, fram vid 7-tiden bar kosan hem till någon kompis för lite schysst förfest och häng innan det var dags för lokal.

Ja, typ nåt sånt liksom änna. En härlig lördag. Avslutet på kvällen behöver vi inte gå in på i detalj i detta läge, då de oftast var mer flop än flip, men strunt samma. Ungdomens hopp lyste ändå som en ledstjärna över tillvaron. Och man släntrar hem vid 3-tiden på morgonen, varvar ner med en macka framför TV:n och sover i lugn och ro till fram på middagen dagen efter. Träffar polarna på stan för en brunch och pratar om gårdagen...

Vad är en lördag idag, vid den bittra åldern 37? Man vaknar till vid halv sju av en hostande och glödhet 2-åring. Man upptäcker att man ligger farligt när kanten på sängen, på väg att trilla i golvet eftersom hela sängen är full av barn som vill mysa. Blöjor som luktar kiss. Mmmm...
   För att det andra barnet inte ska väckas, går man så upp med det hostande barnet. Glider mer död än levande ner i soffan framför Hitta Nemo när man väl startat igång hjärnan så man får på TV och allt annat maskineri som behövs för att hitta fram till rätt film. Eftersom man sett den så många gånger halvsover man sig igenom en stund innan det blir dags för frukost. Då väcker man sonen eftersom han ska iväg på handbollsträning och på vägen till hans rum läser man lite sexigt av elen (mer sexigt än så blir det sällan nuförtiden, av alla skäl i boken, sen isoleringen har förbrukningen förresten minskat med ca 40 %, häftigt va, mmm, inte så jävla avspänt young, free and independent eller care free alls längre). Frukost till en hel familj, mackor till den store, gröt till de två små, ägg och bacon till mamman och pappan. Att man kastar sig ut genom dörren osminkad och iklädd sina sovtofsar är i detta läge ett sätt att överleva, inte ett medvetet modemässigt faux pas. Kläderna man har på sig är desamma som på jobbet igår efter att man tagit en snabb sniff i armhålorna på tröjan för att kolla att de inte luktar skunk. För mycket i alla fall. Går man på gårdagens omdöme behöver man inte öppna garderoben och leta efter ännu en uppsättning kläder som inte heller passar. Fläckar av gröt och snor utgör ett diskret batik-mönster på tröjan. Har man lite extra tid över kladdar man på lite mascara, så slipper man i alla fall skrämma skiten ur de andra föräldrarna med att se ut som en zombie.

Man hejar på och tjoar och tjimmar sig igenom en träning och wordfeudar lite mellan varven innan det är dags att åka hem igen. Lunch, mat, mat, mat hela tiden. Hade behövt duscha, men hinner inte eftersom mannen måste iväg på en grej och den minsta blir livrädd och skriker sig svettig när man stänger till duschkabinen. Det är liksom inte värt besväret, tyvärr älskade make, du får ha en mindre fräsch hustru idag...
   Tvätta, plocka undan små leksaker man skadar fötterna på, sovpromenad med de två små och sen är det dags för middag. Mat igen och igen och igen.
   Vid 7-tiden börjar dagens sista kamp: att få de små i säng. Badas, matas, fixas, bråkas och hit och dit tills de somnar vid 8-tiden.

Kvar sitter man framför TV:n, slutkörd och halvsover, iklädd mysbyxor med fler fläckar än man kan räkna till för det är, handen på hjärtat, det enda plagg man äger som egentligen passar. Man dricker ett glas vin, somnar som en stock och sen börjar allt om igen vid halv sju på söndagen. Fast då läser jag inte av elen, en gång i veckan får räcka.

Livet är underbart och jag precis lyckats smita undan en timme av Hitta Nemo, men nu vill den snoriga och deppiga dottern att jag kommer och håller henne sällskap.  -När vet man att de är redo? -Det vet man egentligen aldrig, men när de vet, så vet man, vet du... 

Hur gammal är jag egentligen?

Sommaren 2008 var händelserik. Jag lämnade sonens pappa (vilket i sig innehåller mer inre resa än alla SJ:s sammanlagda reklamsnuttar någonsin kan uppnå) och träffade döttrarnas pappa. Allt på loppet av några månader. Till detta ska läggas turbulent tid på jobbet, massa ekonomiskt trassel i och med försäljning av hus, sökande efter ny bostad och en kropp i hormonellt uppror. Härliga tider, strålande tider.
   För att komma hemifrån så mycket som möjligt de där sista hemska månaderna åkte jag till Hultsfredsfestivalen för att vara med och jobba. Dessutom skulle Rage Against the Machine spela och det var härligt att bli påmind om den tid som flytt (à la recherche du temps perdu..) mitt upp i all annan jämmerdal.

Två år senare åkte jag till Liseberg med familjen och skulle spela på kexchokladhjulet. 2 kg kexchoklad hade ju smakat fågel. Iklädd den hoodie jag fick på Hultsfred 2008 langade jag upp en 20-lapp på numren 15-20, bring it.
   Den unge gossen (gissningsvis runt 18-19 år gammal) som arbetade på andra sidan disken la märke till min tröja och sa något i stil med: "Hultsfred, de la ju ner årets festival eftersom de gått i konkurs..."
   Jag blev så överrumplad av hans vakna iakttagelse att jag bara hasplade ur mig ett: "Ja, men den här tröjan är från 2008..."
   Han nickade förstående mot mig, blinkade lite med ena ögat och sa myndigt: "Ja, det var tider det, va..."
   Åh, det arma barnet, inte hade jag hjärta att tala om för honom att det, när jag gick omkring där i Hultsfredsdammet 2008, slog mig att det hade gått 15 år sen jag var där sist. 1993 (då gick han sannolikt på dagis i bästa fall). 15 år. Det var då jag hängde på festival. Och 2008 var jag närmast ett fossil bland de nykläckta grodynglen. Så nej, 2008 var inte "tider, det", det var snarare ett försök till konstgjord andning. Men jag sa inget. Jag tog det som en komplimang. Om han inte tyckte jag såg äldre ut än att jag skulle ha smält in bra på Hultsfredsfestivalen 2008, så shoot. Lite som att få visa leg på Systemet.

Från rebell till tant

I ungdomen åkte man och badade så ofta man kunde. Särskilt sommartid. Vi hade simhall med utomhusbassäng ganska nära där jag bodde på den tiden och man tog cykeln dit och hängde på låset på morgonen. Så länge det inte regnade och var under 15 grader varmt, så spelade väder i övrigt ingen roll. Man hängde runt med kompisarna och var mer under vattenytan än ovan fram till sen eftermiddag. Vi jagade varandra på kanten så att man så ofta som möjligt kunde råka trilla i plurret och man retades med killarna i närheten: åh-nej-släng-inte-i-mig-i-vattnet-det-gillar-jag-inte... Fram på kvällen efter att man duschat av sig hemma gick det knappt att borsta håret ändå, torrt och trassligt av allt klor.
   Så flöt (bokstavligt) somrarna förbi där i slutet av 80-talet och början av 90-talet. High life.
   Så fick jag sommarjobb sommaren -92. Jobbade som en liten myra eftersom jag skulle på musikfestivaler under sommaren och till London på hösten. Och jag hade samma sommarjobb -93, jobbade om möjligt ännu mer då ett läsår i Frankrike hägrade. Och sommaren -94 började drömmen om den stora Asienresan smyga sig på och jag jobbade så mycket jag bara kunde. Det blev kort sagt inte mycket badat på några år.
 
Så, någon gång där fram emot slutet av 90-talet, då jag fått mitt första vanliga jobb som faktiskt innebar ledigt på sommaren, slog det mig att man kanske skulle åka och bada... Precis som förr. Najs! Nostalgiskt packade jag väska med handduk, solkräm, free-style (japp, det var så längesen trots allt), en god bok och slängde ledigt benet över cykeln och drog iväg till ovan nämnda simhall.
   Det var visserligen skönt i solen, men var det egentligen såpass varmt att man ville slänga sig i det blå? Ja, hade jag nu ändå tagit mig dit, så måste jag ju.
   Usch, vad smutsigt vattnet är. Glasspinnar och någon näsduk låg och flöt lite här och var och en massa skrikiga och stökiga ungdomar gjorde det till ett helt företag att överhuvudtaget ta sig ner i vattnet.
   Med håret omsorgsfullt uppsatt så att jag skulle slippa få det sådär klor-tovigt hemma sen, banade jag mig trots allt fram mellan badarna och smög mig längs kanten till stegen ner. Men herregud! Här är ju halt på kanten!! Hur kan de springa omkring såhär obetänksamt på kanten? Man kan ju halka och slå sig!!
   Stadigt gripande i handtaget backade jag ner i vattnet, hissnande för varje steg och misstänkte att jag skulle döden dö i samma sekund vattnet nådde naveln. Uschiamej. Efter att ha simmat omkring en kort stund i vattnet bland alla irriterande plaskande barn och ungdomar - kan de inte lugna ner sig - med hakan framskjuten och ansiktet riktat uppåt i bästa svanhalsstil insåg jag att det här inte var något för mig. Resolut tog jag mig tillbaka mot stegen och upp ur vattnet, packade ihop och åkte hem. Jag solade mycket bekvämare hemma i stolen på balkongen, där jag dessutom regelbundet kom åt schysst kaffe, kanske ett glas vin, och där stereon kunde spela bra musik utan att jag behövde riskera att skada öronen.

Fakta: På 5 år hade jag förvandlats från cool och bekymmerslös ung tjej, young, free and independent,  till en bekväm tant. Jag har aldrig repat mig från den insikten. Det var dessutom bara första insikten av det här slaget, sen dess har de serverats som ett pärlband. För den som är intresserad kommer jag att berätta om dem här på en blogg nära dig allt eftersom de dyker upp.

Stödet man inte fick

Jag ville byta jobb. Så evinnerligt trött på det jobbet jag hade, på att det inte fanns några utvecklingsmöjligheter och att cheferna då och då rök ihop (gift par, bråk mellan dem kändes lika intimt som att se in i deras sovrum). Så jag började titta efter jobb och hittade ett projektledarjobb som verkade intressant. Äntligen kunde jag slippa alla griniga kunder som ringde och skällde, att sitta och fakturera samma fakturor hela tiden.
   Så jag gick hem till dåvarande pojkvännen, mannen med rivjärnet, och berättade om vilket fint jobb jag hittat som jag ville söka. Det var några pinnhål upp i svårighetsgrad jämfört med det jag hade, men det är väl så det ska vara när man är 26 år och sugen på utveckling? Han visste hur jag vantrivdes med jobbet som sekreterare. Och han sa:
   "Men, tror du verkligen att du klarar av ett så svårt jobb?"
   "Tja..." Inom mig blev det krig. Klart jag klarar av ett svårare jobb... eller gör jag kanske inte det? "Det blir kanske tufft till en början...", mumlade jag.
   Mr Skyddande pappan, Mr Jag vet allt om stora världen sa då:
   "Nej, försök du istället att bli så duktig sekreterare du bara kan." Och så återgick han till att läsa i tidningen... Inte bokstavligt, förvisso, men bildligt.

Idag är jag VD på ett företag med 16 anställda och vi växer så det knakar. Jag kan om jag bara vill och får chansen. Och jag försöker tänka på att inte lyssna på dem som har lägre tankar om en än vad man själv har. Och man ska absolut inte ha en sådan hemma i sitt base camp.

Jag kan köpa en ny diskborste till dig. Vilken färg vill du ha?

I en annan tid, ett annat liv, var jag en gång ihop med en kille med lite annorlunda idéer. Det var lite 40-talsstuk över många av hans åsikter och kanske kommer jag återvända till honom vid fler tillfällen, för det kan jag tycka att han förtjänar. En kort tid bodde jag hos honom medan jag hyrde ut min lägenhet till en vän i nöd.
   Det här var ganska nyligen efter att jag flyttat hemifrån och jag var fortfarande i upplärningsfas till att klara av mat som var mer avancerad än korv med bröd, makaroner och korv och kokta ägg. Det var helg och jag hade tagit mig för att göra egen lasagne. På riktigt. Rivit osten själv och varit hur ambitiös som helst. Lasagnen blev kanon och som den flygfärdiga husmor jag övade på att bli, tänkte jag inte helt överraskande också diska efteråt. Sagt och gjort.
   Men då kom pojkvännen ut i köket för att hämta något och tittade förskräckt på vad jag höll på med. Med lätt panik och förfäran i rösten sa han: "Du diskar väl inte rivjärnet med diskborsten??!!"
   "Jo... ja... öh... nähä..." stammade jag fram, för det stod väl ganska så klart att det var precis det jag gjorde.
   "Gör inte det, det sliter så på diskborsten", sa han strängt, vände på klacken och lämnade köket.
   Kvar stod jag i chock. Skulle jag nu diska rivjärnet med disktrasan? Skölja det rent i rinnande vatten? Kanske meditera det rent? Eller varsamt och kärleksfullt skrubba det rent med mina, i såna fall snart blödande, små fingertoppar? Jag önskar så att jag hade funnit mig med ett svar där och då; jag borde ha sagt: "Jag kan köpa en ny diskborste till dig om du vill. Vilken färg vill du ha?" Men det hela var så dumt så att hjärnan checkade ut för ett ögonblick och inte ens ett "gör rent det själv då" kom över mina läppar. Jag diskade klart eländet med diskborsten, även om jag precis förstått vilka allvarliga konsekvenser det bar med sig... Jag lagade aldrig mer mat till honom där i hans lägenhet. Jag hoppas att diskborsten klarade sig okej ändå och att han fortfarande har den kvar som en lojal trostjänare. Han är tydligen gift nu. Undrar om hon sköter disken på ett bra sätt.

I afton dans och i november lite hångel

Det blir lite Way out West ikväll. Thåström är väl det tyngst vägande för min del, men är man ändå där kan man väl slänga en blick på Prince, den gamle hästen. Jag är ingen Prince-kännare, men ett och annat vore väl underligt om man inte kände igen. 

Det kom till min kännedom här om sistens att en av livets eror kommer göra sig påmind här i november då det gamla Goth-depp-bandet Sisters of Mercy ska komma till orten och slå an sina strängar. Ack ack… Nog minns man den dagen, i maj 1991, när man som pigg och het blott 17-åring, slog sig ihop med några andra för att vallfärda över Svea Rike för att se Andrew Eldritch och hans vapendragare spela i Hultsfred. Sedan dess har jag inte sett dem live. Och nu är det fler år sen jag såg dem, än jag hade levt INNAN jag såg dem 1991…
   Ett minne från den konserten var den stenhårde (jag vill ju minnas det som att musklerna var större än Benelux-länderna sammanlagt) unge mannen som slängde lystna ögonkast efter en där man stod i publikhavet medan Andrew ålade runt på golvet till This Corrosion. Den unge mannen tog till slut mod till sig och släntrade över till mig och hånglade helt ogenerat upp en något överrumplad mig i brygga…. Ah… Vilka tider… Sånt som bara kunde hända där och då. Nån låt eller två senare, minns inte riktigt hur det gick till, fick han min adress och sen drog han lika hastigt som en löning i mellandagsrea. En mörk, farligt härlig främling i ett snabbt möte. The stuff movies are made of…
   Jag vårdade minnet av detta heta möte (värdigt några sidor i den tidning som på min tid hette Starlet - har ingen som helst aning om vad motsvarigheten heter idag, men det lär ju vara betydligt mer vågat nu än då), vårdade det ömt i mitt inre en tid och mannen ifråga fick någon slags rockstjärne-otillgänglighets-status som bara gjorde det hela så oändligt mycket bättre.
   Det gick några veckor. Och sen fick jag ett brev. Från den unge mannen. Och nej. Där dog drömmen. Så illa klumpigt skrivet, kunde trott det var en 10-åring. Infantilt, illa stavat och osammanhängande. Vilket jag hade kunnat ta om inte brevet i fråga på något konstigt sätt dröp av ömma kärleksförklaringar till undertecknad. Varför? Vi hade inte växlat ett ord. Drömmen, allt det spännande, det härliga, ouppnåeliga, otillåtna (jag var bara 17 och på den tiden hade man inte mycket koll som 17) och fantastiska med den hårde mannen, främlingen i natten stendog på en sekund. Han skulle ju vara fruktansvärd, skrämmande otäck och hemskt vacker på en gång. Inte valpaktigt kär.
   Förkrossad slängde jag brevet direkt. Damn you, för att du sabbade det minnet, det som gjorde Sisters of Mercy-spelningen i maj 1991 till något av det bästa.
   Nu ska de spela igen i november och jag tänker, 20 år sen, det kan bli kul. Och min älskade älskade make ska med, även om genren i sig kanske ligger lite utanför hans normala comfort zone, men det är sånt han gör för min skull. Och jag vet att det inte kommer vara så svårt att smyga till sig lite hångel då igen. Med den bäste hånglaren av alla dessutom. Jag längtar redan.
   Dags att göra sig i ordning för kvällen begivenheter. Kanske kan jag få min skadade armbåge att böja sig såpass att jag tom får på lite mascara. Och vädret verkar bli najs också (kanske slipper vi Purple Rain för att klämma fram lite påklistrad ordvitsighet). Vi hörs.