Det blir lite Way out West ikväll. Thåström är väl det tyngst vägande för min del, men är man ändå där kan man väl slänga en blick på Prince, den gamle hästen. Jag är ingen Prince-kännare, men ett och annat vore väl underligt om man inte kände igen.
Det kom till min kännedom här om sistens att en av livets eror kommer göra sig påmind här i november då det gamla Goth-depp-bandet Sisters of Mercy ska komma till orten och slå an sina strängar. Ack ack… Nog minns man den dagen, i maj 1991, när man som pigg och het blott 17-åring, slog sig ihop med några andra för att vallfärda över Svea Rike för att se Andrew Eldritch och hans vapendragare spela i Hultsfred. Sedan dess har jag inte sett dem live. Och nu är det fler år sen jag såg dem, än jag hade levt INNAN jag såg dem 1991…
Ett minne från den konserten var den stenhårde (jag vill ju minnas det som att musklerna var större än Benelux-länderna sammanlagt) unge mannen som slängde lystna ögonkast efter en där man stod i publikhavet medan Andrew ålade runt på golvet till This Corrosion. Den unge mannen tog till slut mod till sig och släntrade över till mig och hånglade helt ogenerat upp en något överrumplad mig i brygga…. Ah… Vilka tider… Sånt som bara kunde hända där och då. Nån låt eller två senare, minns inte riktigt hur det gick till, fick han min adress och sen drog han lika hastigt som en löning i mellandagsrea. En mörk, farligt härlig främling i ett snabbt möte. The stuff movies are made of…
Jag vårdade minnet av detta heta möte (värdigt några sidor i den tidning som på min tid hette Starlet - har ingen som helst aning om vad motsvarigheten heter idag, men det lär ju vara betydligt mer vågat nu än då), vårdade det ömt i mitt inre en tid och mannen ifråga fick någon slags rockstjärne-otillgänglighets-status som bara gjorde det hela så oändligt mycket bättre.
Det gick några veckor. Och sen fick jag ett brev. Från den unge mannen. Och nej. Där dog drömmen. Så illa klumpigt skrivet, kunde trott det var en 10-åring. Infantilt, illa stavat och osammanhängande. Vilket jag hade kunnat ta om inte brevet i fråga på något konstigt sätt dröp av ömma kärleksförklaringar till undertecknad. Varför? Vi hade inte växlat ett ord. Drömmen, allt det spännande, det härliga, ouppnåeliga, otillåtna (jag var bara 17 och på den tiden hade man inte mycket koll som 17) och fantastiska med den hårde mannen, främlingen i natten stendog på en sekund. Han skulle ju vara fruktansvärd, skrämmande otäck och hemskt vacker på en gång. Inte valpaktigt kär.
Förkrossad slängde jag brevet direkt. Damn you, för att du sabbade det minnet, det som gjorde Sisters of Mercy-spelningen i maj 1991 till något av det bästa.
Nu ska de spela igen i november och jag tänker, 20 år sen, det kan bli kul. Och min älskade älskade make ska med, även om genren i sig kanske ligger lite utanför hans normala comfort zone, men det är sånt han gör för min skull. Och jag vet att det inte kommer vara så svårt att smyga till sig lite hångel då igen. Med den bäste hånglaren av alla dessutom. Jag längtar redan.
Dags att göra sig i ordning för kvällen begivenheter. Kanske kan jag få min skadade armbåge att böja sig såpass att jag tom får på lite mascara. Och vädret verkar bli najs också (kanske slipper vi Purple Rain för att klämma fram lite påklistrad ordvitsighet). Vi hörs.
Ett minne från den konserten var den stenhårde (jag vill ju minnas det som att musklerna var större än Benelux-länderna sammanlagt) unge mannen som slängde lystna ögonkast efter en där man stod i publikhavet medan Andrew ålade runt på golvet till This Corrosion. Den unge mannen tog till slut mod till sig och släntrade över till mig och hånglade helt ogenerat upp en något överrumplad mig i brygga…. Ah… Vilka tider… Sånt som bara kunde hända där och då. Nån låt eller två senare, minns inte riktigt hur det gick till, fick han min adress och sen drog han lika hastigt som en löning i mellandagsrea. En mörk, farligt härlig främling i ett snabbt möte. The stuff movies are made of…
Jag vårdade minnet av detta heta möte (värdigt några sidor i den tidning som på min tid hette Starlet - har ingen som helst aning om vad motsvarigheten heter idag, men det lär ju vara betydligt mer vågat nu än då), vårdade det ömt i mitt inre en tid och mannen ifråga fick någon slags rockstjärne-otillgänglighets-status som bara gjorde det hela så oändligt mycket bättre.
Det gick några veckor. Och sen fick jag ett brev. Från den unge mannen. Och nej. Där dog drömmen. Så illa klumpigt skrivet, kunde trott det var en 10-åring. Infantilt, illa stavat och osammanhängande. Vilket jag hade kunnat ta om inte brevet i fråga på något konstigt sätt dröp av ömma kärleksförklaringar till undertecknad. Varför? Vi hade inte växlat ett ord. Drömmen, allt det spännande, det härliga, ouppnåeliga, otillåtna (jag var bara 17 och på den tiden hade man inte mycket koll som 17) och fantastiska med den hårde mannen, främlingen i natten stendog på en sekund. Han skulle ju vara fruktansvärd, skrämmande otäck och hemskt vacker på en gång. Inte valpaktigt kär.
Förkrossad slängde jag brevet direkt. Damn you, för att du sabbade det minnet, det som gjorde Sisters of Mercy-spelningen i maj 1991 till något av det bästa.
Nu ska de spela igen i november och jag tänker, 20 år sen, det kan bli kul. Och min älskade älskade make ska med, även om genren i sig kanske ligger lite utanför hans normala comfort zone, men det är sånt han gör för min skull. Och jag vet att det inte kommer vara så svårt att smyga till sig lite hångel då igen. Med den bäste hånglaren av alla dessutom. Jag längtar redan.
Dags att göra sig i ordning för kvällen begivenheter. Kanske kan jag få min skadade armbåge att böja sig såpass att jag tom får på lite mascara. Och vädret verkar bli najs också (kanske slipper vi Purple Rain för att klämma fram lite påklistrad ordvitsighet). Vi hörs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar