Det är en handikappad kvinna som idag öppnar sin blogg. Jag har i över två månader haft ont i höger armbåge och fick till slut pallrat mig iväg till läkaren. Diagnosen ställdes snabbt och enkelt: en klassisk tennisarm. Det var ju synd att jag måste sluta med tennisen då, sa jag (lika givet som amen i kyrkan) och alla var med på att jag aldrig spelat någon tennis. Ett sånt där “skämt” som man liksom bara måste säga, lite lagom tvångsmässigt. Jag kan inte gärna sluta med det som egentligen vållat skadan: att lyfta och köra dubbelvagnen hit och dit.
Jag blev givetvis erbjuden en kortisonspruta och jajamen, tänkte jag, det ska man väl ha varit med om här i livet. Det ska göra väldigt ont har jag fått höra, så SHOOT, tänkte jag. Några minuter senare var jag färdigsprutad och klar och kände just inte så mycket. Bedövningen i sprutan fungerade alltså mycket bra.
Jag fick sköööööna värktabletter också av den snälla farbror doktorn. Tramadol eller vad de nu hette, bra skit. Jag tog en fram på kvällen och sov alldeles finfint på natten, tog en till tidig morgon och sov därför finfint större delen av dagen igår också. Inget ont utan något gott, jag passade på att ta med det minsta lilla barnet och myste med henne när hon också behövde sova.
Nu är det dock så att jag har lärt mig att jag inte tål såndäringa morfingrejs när det ska ur kroppen. Jag har fått morfinpreparat vid några tillfällen och reagerar mycket dåligt på det. Första gången var när jag opererade hallux valgus (aka kärringknöl på foten) för drygt 10 år sen. Jag var dålig i ett dygn efteråt, illamående, ångest, kallsvettig. Andra gången var när jag skulle föda andra barnet. Jag hade haft förvärkar ett bra tag och inte sovit så mycket så jag erbjöds en fin liten morfinomgång för att få vila innan slutspurten. Puhh…. 4-5 timmar ren ångest, illamående, svettningar, panikkänslor. Och sen en förlossning på det, alltid götta. Tredje gången var när jag skulle operera andra foten för hallux valgus, men då hade jag äntligen lärt mig läxan och sa att det där med morfin funkar inte så bra. Jag fick då en grogg på annat mysgott när de sövde mig och den gången gick det mycket bättre. Jag fick åksjuketabletter också att ta efteråt, vilket gjorde susen.
All denna kunskap var dock som bortblåst igår. Kallsvettig, arg, med lätt panik, trött och illamående led jag mig igenom dagen igår tills eländet släppte fram på eftermiddagen. Och jag sa då till älskade maken att jag får allt ha bra mycket mer ont för att det ska vara värt den avtändningen. Och jag kan då förstå missbrukare, att de gör vad som helst för att slippa gå igenom det. Som i deras fall dessutom sannolikt är tusenfallt av det jag känner.
Så nu har jag ont istället, men mår skapligt i övrigt, så det är ok. Och nästa gång jag får morfinpreparat ska jag ha stashat upp med åksjuketabletter också, annars är det bättre att andas sig igenom smärtan (eller hur…)
En dusch. Om jag nu lyckas. Jag har så ont att jag inte kan trycka ut tvål ur flaskan och jag är sådär ruskigt högerhänt att jag inte ens kan koka ägg med vänstern. Men i nöden prövas vännen, så då får maken bekänna färg och hjälpa mig om det inte funkar. Önska mig lycka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar