Följande utspelade sig för ca 6 år sen. Sonen var drygt två år gammal och hade kommit över mammans mobiltelefon. Han undersökte den på alla sätt en tvååring kan: går den att äta, kan jag slå sönder soffbordet med den, går den att spola ner i toaletten, kan jag okynnesringa till Namibia genom att bara trycka lite här och var?
Naturligtvis var det inte första gången mamman och sonen gick en rond eller tretton över nämnda telefon och mamman hade utöver handgripligheter (helt enkelt ta telefonen från sonen) försöka med diverse argument: “Nej, du kan bita av knappar som du sen kan sätta i halsen, du gör märken i bordet, det är dumt om du ringer upp och stör någon så här vid 6-tiden på morgonen, det kan bli stopp i toaletten och då är vi utan toalett tills det är löst…” Argumenten, levererade i lugn och fin samtalston hade såklart ingen som helst effekt. Och hade garanterat inte haft bättre effekt om de skrikits fram för den delen.
Denna dag var mamman trött på det mesta och kände ett sting av förtvivlan och desperation stiga i kroppen när hon såg sonens små knubbiga händer vant lattja runt med telefonen. När mamman närmade sig för att ta telefonen vände sonen effektivt ryggen till. Mamman hade nått vägs ände. Alla var trötta på samma gamla visa. Ett försök till en hostile take over ledde till att sonen skrek i högan sky, jättearg för att någon försökte beröva honom den bästa leksaken av alla. Hans hårda nypor klängde sig envist fast vid ena änden av telefonen, mammans grepp om andra änden blev allt svagare. I desperation, med förtvivlan i rösten, utbrast till slut mamman: “Har du någon aning om vad en ny sån kostar??!!! Jag får dra det från ditt barnbidrag!!”
Naturligtvis var det inte första gången mamman och sonen gick en rond eller tretton över nämnda telefon och mamman hade utöver handgripligheter (helt enkelt ta telefonen från sonen) försöka med diverse argument: “Nej, du kan bita av knappar som du sen kan sätta i halsen, du gör märken i bordet, det är dumt om du ringer upp och stör någon så här vid 6-tiden på morgonen, det kan bli stopp i toaletten och då är vi utan toalett tills det är löst…” Argumenten, levererade i lugn och fin samtalston hade såklart ingen som helst effekt. Och hade garanterat inte haft bättre effekt om de skrikits fram för den delen.
Denna dag var mamman trött på det mesta och kände ett sting av förtvivlan och desperation stiga i kroppen när hon såg sonens små knubbiga händer vant lattja runt med telefonen. När mamman närmade sig för att ta telefonen vände sonen effektivt ryggen till. Mamman hade nått vägs ände. Alla var trötta på samma gamla visa. Ett försök till en hostile take over ledde till att sonen skrek i högan sky, jättearg för att någon försökte beröva honom den bästa leksaken av alla. Hans hårda nypor klängde sig envist fast vid ena änden av telefonen, mammans grepp om andra änden blev allt svagare. I desperation, med förtvivlan i rösten, utbrast till slut mamman: “Har du någon aning om vad en ny sån kostar??!!! Jag får dra det från ditt barnbidrag!!”
Eller hur. Sonen stirrade likgiltigt på mamman innan han släppte greppet om telefonen. Blicken sa något i stil med att; jaha, nu har hon blivit galen, bäst att släppa innan hon tappar det helt.
Man ska lära barn tidigt om pengars värde.
Man ska lära barn tidigt om pengars värde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar