söndag 28 augusti 2011

Mamman har noll boll koll

Det är inte bara barnen som gör dumma och konstiga saker, även föräldrar kan ha stooora svarta fläckar. Som jag. Är mer svart än gul. Vad det gäller lite av varje. Men i synnerhet vad det gäller bollkänsla.
   Det var sommaren 2008, sonen var fem och hade precis börjat i fotbollsskola. Klockan 8 på morgonen stod han, efter att omsorgsfullt ha bytt själv, i stora fotbollsmunderingen i hallen, trots att träningen inte började förrän 11. Vi påpekade försiktigt detta, men han tittade allvarligt på oss och sa: "Det är bara det att idag ska jag lära mig spela fotboll."
   Sen var det givetvis bara fotboll som gällde den sommaren, fotboll med allt och alla, högt och lågt, även med mamman. Jag har aldrig haft bollkänsla, kan inte ens skala en apelsin utan att det ser dumt ut. Men sonen ville så gärna. Så efter lite lattjande med lädret i trädgården, fick jag otippat in en klockren... bredsida(?) och bollen flög ledigt genom luften. Dess fina bana tog plötsligt stopp med ett ljudligt knastrande; jag såg sonens keps flyga av och sonen själv tog sig plågat för sidan av ansiktet.
   Kanon, nu har jag brutit hans näsben, hann jag tänka på vägen fram för damage control. Jag såg på sonen att det gjorde ont i ansiktet. Men som den tappre krigare han ändå var gjorde han snabbt en konsekvensanalys och bet ihop, för han förstod att jag inte skulle vilja spela mer om han visade hur ont det gjorde.
  Inte bara en, utan två gånger till, hände samma sak den sommaren. Till slut vägrade jag spela. Jag ville ju inte göra gossen både tandlös och blind innan han ens börjat skolan.
   Men, sonen gav sig inte, han ville ju så gärna spela. Så till slut tog han tjuren vi hornen i sin kamp att få mig med, ärlig som bara barn kan vara: "Mamma, vi kan väl spela lite fotboll, snälla. Jag vet att du bara sparkar bollen i ansiktet på mig, men det gör inget."
   Hur känns det? Kvalar man in till tävlingen för världens bästa förälder då? Skulle inte tro det va. Jag försöker numera visa min kärlek till honom på andra sätt än med boll; det blir så missvisande.

2 kommentarer:

  1. HIMMEL KVINNA!
    Jag skrattar så jag får skavsår i mellangärdet!
    Oslagbart och framförallt PRICKSÄKERT! :)

    SvaraRadera
  2. Jag gör mitt bästa att bjuda på ett skratt. Och en gråt ibland också. Livets godisskål ska innehålla alla smaker. :-)

    SvaraRadera