Denna lilla scen utspelade sig för snart 3 år sedan. För en gång skull är det inte sonens underbara citat, utan faktiskt en okänd kvinnas, som utgör poängen för det hela.
Jag hade nyligen lämnat sonens far till att fortsätta livets väg fram utan mig. Relationen med underbare J var alldeles ny och jag hade en liten rundning på magen där lilla A låg och tryckte. Sonen, J och jag var på lördagsutflykt på Universeum en regnig förmiddag i november. Vi tog hissen upp för att följaVattnets Väg. En bit ner längs vägen går det att titta in till ormar av olika slag, vilket vi naturligtvis gjorde. Sonen, då snart 6 år fascinerades av de slingriga snokarna.
I det ena terrariet var det omöjligt att avgöra hur många ormar som var i spel, eftersom det där och då, mitt inför publik, pågick parning, sk ormgrop. En lite större orm omslingrades av en (flera?) smalare orm(ar) som med pulserande rörelser tryckte sig emot den större.
Sonen betraktade detta skådespel ett ögonblick, innan han frågade: “Vad gör de?” Mamman blir alltid stressad när det drar ihop sig till detta ämne, men underbare J visade sig vara en naturbegåvning i ämnet (gissa vem som kommer att få sköta de där snacken med barnen när det blir aktuellt) och svarade med den mest neutrala och självklara ton man kan tänka sig: “De gör småormar”. Sonen tittade på J, ryckte på axlarna med ett “jaha” och gick vidare längs Vattnets väg - inte mer med den saken.
Bredvid oss stod en liten pojke på gissningsvis 4 år med vad jag tror var mamma och mormor. Den lille undrade självklart, precis som min son, vad det var frågan om därinne bakom glaset. Jag hörde honom konstatera: “Vad konstigt den ormen rör sig…?” med en frågande blick riktad mot sin mormor. Damen i fråga blev pionröd i ansiktet på en bråkdels sekund och jag njöt i det tysta (alltid kul att se folk bli ansatta i ämnet, så länge man själv går fri)… Hon fann sig dock snabbt och la an en fundersam min medan hon tittade in i terrariet tillsammans med barnbarnet och svarade: “Jaaa, konstigt. Han har nog fått hicka…”
Snabbt drog jag mig undan för att inte bryta ihop inför damen ifråga - avslöjad. Jag sökte upp J och smög mig inpå med den i detta läge ganska självklara frågan: “hickat nyss?”
I det ena terrariet var det omöjligt att avgöra hur många ormar som var i spel, eftersom det där och då, mitt inför publik, pågick parning, sk ormgrop. En lite större orm omslingrades av en (flera?) smalare orm(ar) som med pulserande rörelser tryckte sig emot den större.
Sonen betraktade detta skådespel ett ögonblick, innan han frågade: “Vad gör de?” Mamman blir alltid stressad när det drar ihop sig till detta ämne, men underbare J visade sig vara en naturbegåvning i ämnet (gissa vem som kommer att få sköta de där snacken med barnen när det blir aktuellt) och svarade med den mest neutrala och självklara ton man kan tänka sig: “De gör småormar”. Sonen tittade på J, ryckte på axlarna med ett “jaha” och gick vidare längs Vattnets väg - inte mer med den saken.
Bredvid oss stod en liten pojke på gissningsvis 4 år med vad jag tror var mamma och mormor. Den lille undrade självklart, precis som min son, vad det var frågan om därinne bakom glaset. Jag hörde honom konstatera: “Vad konstigt den ormen rör sig…?” med en frågande blick riktad mot sin mormor. Damen i fråga blev pionröd i ansiktet på en bråkdels sekund och jag njöt i det tysta (alltid kul att se folk bli ansatta i ämnet, så länge man själv går fri)… Hon fann sig dock snabbt och la an en fundersam min medan hon tittade in i terrariet tillsammans med barnbarnet och svarade: “Jaaa, konstigt. Han har nog fått hicka…”
Snabbt drog jag mig undan för att inte bryta ihop inför damen ifråga - avslöjad. Jag sökte upp J och smög mig inpå med den i detta läge ganska självklara frågan: “hickat nyss?”
Tack till den fina damen som helt mänskligt på ett så fint sätt försökte ta sig ur en knivig sits. Du gjorde min dag. Du och den hickande ormen. Trevlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar