i/på; mycket info i en preposition

Som jag tidigare nämnt är språk ett av mina stora intressen. Att pussla är också ett stort intresse, men det är en helt annan historia. Språk fascinerar och är en av de saker jag kommer att ta upp funderingar kring här och den här tanken blir den första. 

Satt precis och kollade på slutet av One Hour Photo (mysig liten filmrulle, muahahahaaaaa, jag vet, lågvattenmärke, men kunde inte låta bli) och där ger filmens tveksamma hjälte order om att: “Gå och sätt dig på sängen!” Vad han sa på engelska hörde jag inte eftersom jag samtidigt fick plötsligt bestyr med att torka upp minsta dotterns grötspya, men så hade översättaren i vilket valt att översätta. I kontexten dessutom helt korrekt vad jag kan se. Nå, det var inte det jag skulle yra om, utan om skillnaden mellan i och på i det här läget. Att så mycket information ligger inbakat i en preposition, som man inte tänker på och hur det måste vara egendomligt svårt att lära sig andra språk. 

Om jag säger “jag går och lägger mig på sängen”, görs nog i de flesta fall kopplingen att det är en handling av mer temporär karaktär. Man lägger sig en stund. Sannolikt har man inte pyjamas, sannolikt är det inte fråga om att lyfta på täcket, utan villl man ha nåt på sig tar man med en filt. Men säger jag “jag går och lägger mig i sängen”, blir det något helt annat. Plötsligt får man en känsla av att det är en längre stund det är frågan om och kanske att man förväntar sig att den man talar med också ska komma med? Om en stund om inte annat? Och det är sannolikt en fråga om pyjamas (eller inte, upp till var och en) och definitivt en fråga om under täcket. Alltså, väldigt mycket information, eller underförstått som det också kan heta, i en preposition. Konstigt snarare att vi faktiskt ibland förstår vad någon annan menar, tänker jag.

Ja, det var väl det. Så tänker jag i alla fall. Tur att det inte är svenska man ska lära sig som främmande språk, det verkar krångligt. :-) Det skulle han tänka på ibland, vad han nu heter mänskan som är Sverigedemokraternas ansikte utåt när han pratar strunt i media. Man undrar ju ibland om han inte håller på med nån slags subtil stand-up comedy där han själv inte ens förstår hur rolig han är.  

Jag återkommer med fler funderingar kring språk allt eftersom.