…per definition såklart inte sant. Det är ingen som står med vapen av valfritt slag riktat mot min tinning och auktoritärt skriker “BLOGGA ELLER DÖ!!!!” Nej, jag gör det av alldeles helt egen maskin.
Jag har funderat på det ett bra tag, det här med att blogga, men har legendariskt svårt att få ändan ur i vissa sammanhang. Men så började en annan vän till mig blogga och sen var katastrofen snabbt ett faktum. Kom igen nu kompis, testa du också, ta en liten, en pytteliten, smaka bara, det är inte farligt, jag känner den som har odlat det…
Vad hoppas jag då få ut av detta? Att gå en match med något av alla mina hjärnspöken då och då är ett mål. Att ta ut spöket ifråga, hänga det på tork, vända det ut och in, dra dess ansikte i smutsen och skicka det insmort i tjära och fjädrar på gatlopp genom stan. Det hade väl varit najs? Sen var det ju det här med språk också. Jag gillar språk, pratar själv 4 språk, kan läsa ytterligare några hjälpligt och har en sjuk böjelse för kanslisvenska à la 40-tal och ordstäv och uttryck av alla slag. Ibland drabbas jag av ett nästan febrigt tvång att vilja dela med mig av ett härligt uttryck eller en formulering för att de är vackra, konstiga, praktiska eller helt enkelt bara svinballa. Det tredje skälet till att finnas i etern är att dela med mig av funderingar kring aktuella händelser och ämnen; alltifrån att något av mina barn sagt något kul eller något inslag på TV. Eller kanske nåt som hänt på jobbet under dagen. Sen har vi den fjärde, det jag hoppas på mest och det är att kanske, kanske nån gång då och då få någon av er att skratta. Ni behöver inte ens skratta, det räcker med att jag lyckas få fram ett svagt leende på era läppar. Säg att mungiporna höjs med sisådär runt 5-10° så har jag lyckats. Så där har ni det. 4 skäl till att jag bloggar. Om skälen i efterhand visar sig vara goda eller inte, det märker vi.
Vem är då jag? Tja, jag är en tjej på 35-40 år nånting (detaljer) som bor i ett hus i en förort till en stad i södra Sverige. Jag är gift och har tre barn, aktuell åldersstatus bebis, liten och lite större. Jag jobbar med att i slutändan få in rätt papper i rätt pärm så att diverse myndigheter ska känna sig nöjda med ordningen. Som ni hör är jag vansinnigt, nästan otäckt, ordinär. Jag har fruktansvärt mycket utbildning, sist jag räknade passerade mina högskolepoäng med råge 325-sträcket (enligt gamla räkningen, liksom så mycket annat verkar det vara omgjort nyligen). Det enda som är intressant med det är att jag inte jobbar med något som har med nåt enda av de poängen att göra. Så kan det gå. Sån är jag, där har ni mig och jag hoppas att jag får se er här igen inom kort och bjuda er på nåt läsvärt… ish.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar