Mellanbarnet, 2-åringen, pratar och pratar. Ibland förstår man, ibland inte alls. Väldigt ofta missförstår man. Här om morgonen pratade jag med henne: "Vet du vem som ska komma och vara med dig en stund idag medan mamma är borta?" Det lilla barnet tittade frågande på mig till svar. "Farfar kommer en stund", sa jag.
Hon drog ihop ögonbrynen och gav ifrån sig ett ynkligt pip: "Farfar farlig". Nu vet ju jag att han må vara många saker, men aldrig farlig. Det var min tur att ge en frågande blick. Hon la an en min typ Ha, gick du på den och sa sen: "Nä, farfar galen." Som om det var så mycket bättre. Sen gick hon och satte sig bakom lillasyster, 7 månader och kramade henne hårt och ropade: "Mamma! MASSA tjejer!"
Så har jag det i min familj. Massa tjejer och en galen svärfar. Och det är det bästa tänkbara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar