Än så länge så omedveten om allt, den underbara 2-åringen. Häromdagen busade maken och jag runt i köket, småretades, kivades och pussades, uppsluppet på tonårsvis. 2-åringen satt under tiden i sin stol och väntade på att maten skulle bli färdig.
Efter en stund stannade vi upp och tittade på 2-åringen - vad skulle man kunna vänta sig för reaktion tro? En sekunds betänketid, sen sprack det lilla ansiktet upp i ett brett leende och så sträckte hon upp sin lilla tumme.
Vi fick alltså tummen upp av den lilla. Än så länge. Rätt som det är kommer det himlas med ögonen och vara “åååhhh, PINIGT…” och då gäller det att visa vem som egentligen bestämmer och pussa varandra inför deras kompisar. That’s right; we’re bad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar