Kom att tänka på det här med kvinnofällan och samhällets lust att bestämma över oss kvinnor. Igen. Och det med bistra order och trist attityd från våra egna led. Jag för min del passar mig noga för att erkänna mig vara någon ist - oavsett vilken. Möjligtvis med undantag av humanist, men å andra sidan - vad är det? Men feminist då? Är det inte något alla kvinnor av idag borde vara? I media - som jag också passar mig noga för i de flesta fall - går drevet att man ska vara feminist. Och män ska också vara feminister. Som de säger i reklamen: “och tillsammans ska vi krossa patriarkatet”. Nja, innan jag skriver under på något, vill jag se en feminism som är rätt på det och inte en byta-däck-på-bilen-feminism. En feminism som hyllar kvinnan för allt som är kvinnligt. Om alla kvinnor på jorden hade haft det bra, hade alla barn på jorden haft det bra och framtiden hade varit ljus. En feminism som får kvinnor att gilla att de är kvinnor snarare än att känna sig otillräckliga för att de inte är som män.
Tjejer är fina. Flickor, damer, kvinnor, tanter, vad du vill. Varför ska vi vara militanta på mäns vis för att bli erkända? Feminism borde vara att hylla tjejer precis som de är. Måste vi rusta för krig på mäns vis? I samma stund som vi gör det erkänner vi oss underlägsna. Och i vissa avseenden anses vi vara det, så är det och det ogillar jag starkt, men måste vi BLI män för att lösa det? Det är ju då vi ser ner på oss själva mest av alla.
En gång för längesen hade jag nöjet att umgås flyktigt ett kort tag med en tjej som sa sig vara feminist; hon var den första jämnåriga jag pratade med i min ungdom om detta som hade en klar uppfattning i ämnet. En cool tjej. Långt fixat hår, en figur som piskade skiten ur vilken tecknad drömkvinna som helst och hon själv njöt av den mest av alla. Det var push-up BH, höga klackar, läppstift, nyrakade ben, fixade ögonbryn och urringade klänningar. Om hon kände för det. Men hon kunde också komma blek och trött, oduschad, med snuset rinnande nerför tänderna, iklädd armébyxor, kängor och sliten, illa sittande t-shirt. Eller mer neutral intetsägande attityd; jeans och nån tröja. Om hon kände för det. Oavsett vilka kläder, smink och stil hon valde för dagen var hon rak i ryggen som en fura och hade en blick som sa “jag tar ingen skit, vare sig från man eller kvinna, ung eller gammal, så enkelt är det”. Hon var soldat och prinsessa, allt i ett paket. Precis som alla andra kvinnor på vår runda jord. Vi kan vara allt. Om vi bara får vara ifred. Hon älskade sig själv, ett ärligt självförtroende som tålde kritik och hon ville ständigt utvecklas. Inte för att passa andra, utan för att inte gå miste om något på grund av att hon skulle ha satt upp begränsningar för sig själv genom oförmåga att lyssna. Men hon utgick också från att hon skulle bli accepterad för den hon är, för att hon har precis just den färgen, den nyansen som ingen annan har, den är unik och äger sin plats i regnbågen, precis som alla de andra. Det är det vi ska sträva åt, tänker jag. Inte kvinnor som ett kollektiv gentemot männen som ett kollektiv. Jag ska kunna vara som jag är. Vill jag stanna hemma med mina barn eller inte är det en business mellan mig och min man, eller partner om vi nu ska täcka in alla. Han (hon) kanske hellre vill vara hemma mycket mer? Är vi inte som mest jämställda då om han (hon, nu lägger jag ner det, ni fattar vad jag menar) får det om han brinner mest för det? Jag har rättighet att vara hemma mycket i världens bästa föräldraförsäkringssystem om jag vill. Jag har också rättighet att inte vara hemma alls särskilt mycket om jag vill. När det ska delas helt analt galet på mitten för att som det heter skydda mig, tar man ifrån mig en möjlighet att välja. Jag vill kunna välja det själv, allt annat är en inskränkning på den frihet som vi kämpat så hårt för att nå. För mig är kvinnofällan när jag tvingas göra något jag inte vill. Hur ska vi kunna lyckas med det om vi dömer våra medsystrar hela tiden? Om vi inte ens håller sams i egna led och låter den som vill vara hemma med barnen kunna vara det?
En gång för längesen hade jag nöjet att umgås flyktigt ett kort tag med en tjej som sa sig vara feminist; hon var den första jämnåriga jag pratade med i min ungdom om detta som hade en klar uppfattning i ämnet. En cool tjej. Långt fixat hår, en figur som piskade skiten ur vilken tecknad drömkvinna som helst och hon själv njöt av den mest av alla. Det var push-up BH, höga klackar, läppstift, nyrakade ben, fixade ögonbryn och urringade klänningar. Om hon kände för det. Men hon kunde också komma blek och trött, oduschad, med snuset rinnande nerför tänderna, iklädd armébyxor, kängor och sliten, illa sittande t-shirt. Eller mer neutral intetsägande attityd; jeans och nån tröja. Om hon kände för det. Oavsett vilka kläder, smink och stil hon valde för dagen var hon rak i ryggen som en fura och hade en blick som sa “jag tar ingen skit, vare sig från man eller kvinna, ung eller gammal, så enkelt är det”. Hon var soldat och prinsessa, allt i ett paket. Precis som alla andra kvinnor på vår runda jord. Vi kan vara allt. Om vi bara får vara ifred. Hon älskade sig själv, ett ärligt självförtroende som tålde kritik och hon ville ständigt utvecklas. Inte för att passa andra, utan för att inte gå miste om något på grund av att hon skulle ha satt upp begränsningar för sig själv genom oförmåga att lyssna. Men hon utgick också från att hon skulle bli accepterad för den hon är, för att hon har precis just den färgen, den nyansen som ingen annan har, den är unik och äger sin plats i regnbågen, precis som alla de andra. Det är det vi ska sträva åt, tänker jag. Inte kvinnor som ett kollektiv gentemot männen som ett kollektiv. Jag ska kunna vara som jag är. Vill jag stanna hemma med mina barn eller inte är det en business mellan mig och min man, eller partner om vi nu ska täcka in alla. Han (hon) kanske hellre vill vara hemma mycket mer? Är vi inte som mest jämställda då om han (hon, nu lägger jag ner det, ni fattar vad jag menar) får det om han brinner mest för det? Jag har rättighet att vara hemma mycket i världens bästa föräldraförsäkringssystem om jag vill. Jag har också rättighet att inte vara hemma alls särskilt mycket om jag vill. När det ska delas helt analt galet på mitten för att som det heter skydda mig, tar man ifrån mig en möjlighet att välja. Jag vill kunna välja det själv, allt annat är en inskränkning på den frihet som vi kämpat så hårt för att nå. För mig är kvinnofällan när jag tvingas göra något jag inte vill. Hur ska vi kunna lyckas med det om vi dömer våra medsystrar hela tiden? Om vi inte ens håller sams i egna led och låter den som vill vara hemma med barnen kunna vara det?
Nu ska jag gå och vara lite mammaledig och njuta av att jag är världens bästa mamma för att jag är hemma tillsammans med mina barn precis på ett sånt sätt som jag gillar det. Då har barnen en glad mamma. Det mår de bra av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar