Den senaste tiden har två skilsmässor ägt rum i min närhet. För bara fyra år sedan var jag mitt uppe i en själv, så jag har lätt att leva mig in i hur de mår. Oavsett om du är den som lämnar eller den som blir kvar... Det är ett stort sorgearbete.
Det får mig också att tänka på att alla människors är sin egen lyckas smed. Så är det. Ingen annan kan göra dig lycklig. Ingen annan kan skapa dig lycka. Lycka är något du själv söker och till slut finner och det är bara du som vet när du lyckats.
Självklart kan andra göra dig glad, smickrad, få dig att känna dig omtyckt, älskad och uppskattad, accepterad för den du är. Andra kan göra dig varm, få dig att slappna av och känna dig trygg. Andra kan göra en massa saker. Men de kan inte göra dig lycklig, bara du själv äger den förmågan.
På precis samma sätt kan ingen göra dig olycklig. Om inte du tillåter någon annan att göra dig olycklig. Utan din hjälp, lyckas de inte med det. Ledsen, arg, besviken... visst, men inte olycklig. Det är bara du själv som kan göra dig olycklig.
Så, mitt älskade barn; kom ihåg att du är din egen lyckas smed. Du ska veta och känna att du inom dig själv har allt som behövs för att vara lycklig. Svårigheten ligger i att förstå hur; det är det som är resan fram. Men det finns där. Ingen annan kan ge dig det. Och vad ingen annan ge, kan ingen heller ta ifrån dig.
Om du vet detta, kan livet spela dig vilka dåliga kort som helst - du vinner ändå.
lördag 30 juni 2012
torsdag 28 juni 2012
Pojken och asagudarna
Sonen och jag hade lite ärenden att uträtta under eftermiddagen. I bilen kom vi att prata om de olika veckodagarna och deras namn. Jag dammade av mina gamla skolkunskaper och briljerade med kunskap som att söndag är svenska versionen av sonnentag och att det betyder solens dag. Jag fick krypa till korset med att jag helt glömt var tisdag kommer ifrån, men namedroppade sedan lite olika asar: onsdag är Odens dag, torsdag är Tors dag och fredag är Frejas dag... Men se där stötte jag på patrull hos den påläste och välinformerade nioåringen.
"Nej, det måste vara Frejs dag, inte Frejas", sa han myndigt. "Frej var den viktigaste guden. Han gjorde så att böndernas växter växte bra."
Min allmäna bildning på det specifika området är en aning rostig och var rätt undermålig även när den var som bäst. Men något inom mig tvekade... Frej... Neeeej, var han en asagud egentligen? Är det inte alltid Oden som liksom figurerar i framkant, enögd och väldig, med Sleipner, Hugin och Munin... Hmm... Och viktig, för övrigt, vad menas med det? Nåväl.
"Nja," mumlade jag. "Jag tror inte Frej var den viktigaste guden; det tror jag var Oden."
"Oden var ju krigets gud," sa sonen direkt. "Han var enögd."
Återigen letade jag i de gamla, trånga, dammiga korridorerna av glömd kunskap längst bak i huvudet. Ja, jo, att Oden skulle vara krigsgud lät bekant. Innan jag hann säga något fortsatte sonen:
"Nej, Frej var viktig för bönderna, för deras mat och så. I boken i skolan står det att han var den största och viktigaste guden."
"Nja," vidhöll jag. "Jag tror nog Oden ansågs vara störst och viktigast ändå..."
Tystnad. En blick ut genom rutan. Funderande.
"Alltså..." började sonen och laddade mentalt upp för sina argument. "Oden var ju krigets gud. Alltså... Jag fattar inte... Hur kan krig vara viktigt och stort? Viktigare och större än mat? Verkar ju helt knäppt."
Så är det mina vänner. Jag vet inte hur det var här i krokarna för sisådär en tolv-trettonhundra år sen, men nog tror jag att krig var viktigt om än i annan form. Det var viktigt då, det är viktigt nu. Och viktigare än mat också vad det verkar...
Till och med en nioårings logik räknar snabbt och enkelt ut hur fel vi är på det. Tack sonen. Tack för din självklara syn på världen och hur den borde se ut. Fortsätt du att prioritera mat framför krig och fortsätt du att tycka att det är viktigare med det snälla och roliga i tjejer än det smala och onaturligt vackra (se inlägg lönnmord). Du har mamma på din sida, hela vägen. Min älskling.
"Nej, det måste vara Frejs dag, inte Frejas", sa han myndigt. "Frej var den viktigaste guden. Han gjorde så att böndernas växter växte bra."
Min allmäna bildning på det specifika området är en aning rostig och var rätt undermålig även när den var som bäst. Men något inom mig tvekade... Frej... Neeeej, var han en asagud egentligen? Är det inte alltid Oden som liksom figurerar i framkant, enögd och väldig, med Sleipner, Hugin och Munin... Hmm... Och viktig, för övrigt, vad menas med det? Nåväl.
"Nja," mumlade jag. "Jag tror inte Frej var den viktigaste guden; det tror jag var Oden."
"Oden var ju krigets gud," sa sonen direkt. "Han var enögd."
Återigen letade jag i de gamla, trånga, dammiga korridorerna av glömd kunskap längst bak i huvudet. Ja, jo, att Oden skulle vara krigsgud lät bekant. Innan jag hann säga något fortsatte sonen:
"Nej, Frej var viktig för bönderna, för deras mat och så. I boken i skolan står det att han var den största och viktigaste guden."
"Nja," vidhöll jag. "Jag tror nog Oden ansågs vara störst och viktigast ändå..."
Tystnad. En blick ut genom rutan. Funderande.
"Alltså..." började sonen och laddade mentalt upp för sina argument. "Oden var ju krigets gud. Alltså... Jag fattar inte... Hur kan krig vara viktigt och stort? Viktigare och större än mat? Verkar ju helt knäppt."
Så är det mina vänner. Jag vet inte hur det var här i krokarna för sisådär en tolv-trettonhundra år sen, men nog tror jag att krig var viktigt om än i annan form. Det var viktigt då, det är viktigt nu. Och viktigare än mat också vad det verkar...
Till och med en nioårings logik räknar snabbt och enkelt ut hur fel vi är på det. Tack sonen. Tack för din självklara syn på världen och hur den borde se ut. Fortsätt du att prioritera mat framför krig och fortsätt du att tycka att det är viktigare med det snälla och roliga i tjejer än det smala och onaturligt vackra (se inlägg lönnmord). Du har mamma på din sida, hela vägen. Min älskling.
söndag 24 juni 2012
Ooops, I did it again
Jajamen. Jodå så att... och sen då så att... Och bilen går bra?
Vi försöker införa nya sovrutiner för det minsta barnet (läs: sova i egen säng; så här när hon snart är 1,5 år hade det varit najs att kunna nojsa lite med maken lite oftare, liksom sådär lite okynnes). Detta innebär för vår del att man sätter sig tillrätta på golvet inom synhåll för det lilla barnet och väntar tills hon somnat. Det brukar handla om en 15-20 minuter sådär. Inget bråk. Lugnt och fint (att hon sen har en tendens att vakna igen efter ca 40 minuter och att vi då inte riktigt än har fått kläm på hur vi hanterar den situationen för allas bästa, det struntar vi i för nu).
Det är lika bra att bunkra upp med nåt att göra den stunden. Rumble, frågefeud, blogginlägg... jobba en stund... det finns mycket att välja på.
Så det har hänt något fantastiskt. Fru Sträng har startat igång en bok. Det var längesen nu. Förra året flöt det på rätt bra under våren med hela True Blood-serien (fart och fläkt, lättsmält äventyrsupplägg med en touch av chick litt av den mildare sorten), men sen har det varit trögt. Jag idisslade mig igenom Shantaram och klämde fransk litteratur på pulsen (Igelkottens Elegans och Lyckan är en sällsam fågel) lite grann under hösten, men fick liksom inget flyt i det.
Och nu under våren har det varit eländigt kört. Vilket säger mig en del om mig själv. När jag mår bra läser jag (mycket energi och nyfikenhet). När jag mår väldigt dåligt läser jag (flykt medan jag omedvetet smider planer för hur jag ska ta mig ur det). När jag inte läser, mår jag följaktligen lite mitt emellan. Det är då jag sliter på mig själv. För det är då jag inte kan koncentrera mig, inte kan sitta still, vankar av och an och inte kan slappna av.
Men nu har jag alltså börjat läsa. Valet föll på den bok som låg framme mitt i det tetris vi ägnat oss åt här hemma när vi flyttat runt mellan sovrummen medan vi renoverat. En bok som inte låg i bokhyllan och därför inte kom med i de påsar av böcker som packats ner i väntan på ett nytt rum att bo i. Det blev Alla Själars Natt av Deborah Harkness. Såhär 100 sidor in i den kan man väl säga att det nog påminner lite om True Blood-serien. Fast utan charmen. Men det är långt kvar, så det kan väl vända.
Det började så lite oskyldigt... men sen vet ni... var det som att öppna Pandoras Box. Jag gillar att läsa. Jag skulle kunna bo i en bokhandel. Det är som knark att gå in i en. Man vrider och vänder på böcker, läser baksidan, tjuvläser nån sida mitt i för att få känsla för språkbruket... Bara en bok till, ska bara kolla lite, bara pyttelite... Bara en till... Och den här... Och vips så har det gått en timme utan att man märkte vad som hände. Naipaul, den gamle Nobelpristagaren, sa en gång i en intervju att man skulle behöva leva tre liv: ett att läsa, ett att skriva och ett att leva. Jag är böjd att hålla med. Även om jag själv inte fastnat särskilt för hans böcker...
Så igår, innan jag riktigt förstod vad som hände, hade jag skickat efter fyra böcker från de fina människorna på Adlibris. Igen. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag menar... ???? När ska jag ha tid att läsa dem? Ska de bara läggas uppe på den där högen av de andra 60 böckerna som finns här hemma som jag också vill läsa? Och när ska det ske? När barnen flyttat hemifrån och jag brutit knät och är gipsad upp till höften i 6 månader?
Typ.
Och till råga på allt, precis medan jag skrivit detta inlägg, fann det lilla barnet det lämpligt att somna i soffan, alldeles av sig självt. Kvällens läsestund på 15 minuter försvann samtidigt som jag förberedde mig mentalt på denna korta, men ack så underbara, stund av tystnad och dämpad belysning den innebär...
Tja. Well. Det får jag ta igen imorgon. Ha en skön kväll.
Vi försöker införa nya sovrutiner för det minsta barnet (läs: sova i egen säng; så här när hon snart är 1,5 år hade det varit najs att kunna nojsa lite med maken lite oftare, liksom sådär lite okynnes). Detta innebär för vår del att man sätter sig tillrätta på golvet inom synhåll för det lilla barnet och väntar tills hon somnat. Det brukar handla om en 15-20 minuter sådär. Inget bråk. Lugnt och fint (att hon sen har en tendens att vakna igen efter ca 40 minuter och att vi då inte riktigt än har fått kläm på hur vi hanterar den situationen för allas bästa, det struntar vi i för nu).
Det är lika bra att bunkra upp med nåt att göra den stunden. Rumble, frågefeud, blogginlägg... jobba en stund... det finns mycket att välja på.
Så det har hänt något fantastiskt. Fru Sträng har startat igång en bok. Det var längesen nu. Förra året flöt det på rätt bra under våren med hela True Blood-serien (fart och fläkt, lättsmält äventyrsupplägg med en touch av chick litt av den mildare sorten), men sen har det varit trögt. Jag idisslade mig igenom Shantaram och klämde fransk litteratur på pulsen (Igelkottens Elegans och Lyckan är en sällsam fågel) lite grann under hösten, men fick liksom inget flyt i det.
Och nu under våren har det varit eländigt kört. Vilket säger mig en del om mig själv. När jag mår bra läser jag (mycket energi och nyfikenhet). När jag mår väldigt dåligt läser jag (flykt medan jag omedvetet smider planer för hur jag ska ta mig ur det). När jag inte läser, mår jag följaktligen lite mitt emellan. Det är då jag sliter på mig själv. För det är då jag inte kan koncentrera mig, inte kan sitta still, vankar av och an och inte kan slappna av.
Men nu har jag alltså börjat läsa. Valet föll på den bok som låg framme mitt i det tetris vi ägnat oss åt här hemma när vi flyttat runt mellan sovrummen medan vi renoverat. En bok som inte låg i bokhyllan och därför inte kom med i de påsar av böcker som packats ner i väntan på ett nytt rum att bo i. Det blev Alla Själars Natt av Deborah Harkness. Såhär 100 sidor in i den kan man väl säga att det nog påminner lite om True Blood-serien. Fast utan charmen. Men det är långt kvar, så det kan väl vända.
Det började så lite oskyldigt... men sen vet ni... var det som att öppna Pandoras Box. Jag gillar att läsa. Jag skulle kunna bo i en bokhandel. Det är som knark att gå in i en. Man vrider och vänder på böcker, läser baksidan, tjuvläser nån sida mitt i för att få känsla för språkbruket... Bara en bok till, ska bara kolla lite, bara pyttelite... Bara en till... Och den här... Och vips så har det gått en timme utan att man märkte vad som hände. Naipaul, den gamle Nobelpristagaren, sa en gång i en intervju att man skulle behöva leva tre liv: ett att läsa, ett att skriva och ett att leva. Jag är böjd att hålla med. Även om jag själv inte fastnat särskilt för hans böcker...
Så igår, innan jag riktigt förstod vad som hände, hade jag skickat efter fyra böcker från de fina människorna på Adlibris. Igen. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag menar... ???? När ska jag ha tid att läsa dem? Ska de bara läggas uppe på den där högen av de andra 60 böckerna som finns här hemma som jag också vill läsa? Och när ska det ske? När barnen flyttat hemifrån och jag brutit knät och är gipsad upp till höften i 6 månader?
Typ.
Och till råga på allt, precis medan jag skrivit detta inlägg, fann det lilla barnet det lämpligt att somna i soffan, alldeles av sig självt. Kvällens läsestund på 15 minuter försvann samtidigt som jag förberedde mig mentalt på denna korta, men ack så underbara, stund av tystnad och dämpad belysning den innebär...
Tja. Well. Det får jag ta igen imorgon. Ha en skön kväll.
lördag 23 juni 2012
Tji puss
Mamman till sin treåring: "Hej älskling. Har du en puss till mamma?"
"Nej. Ingen puss."
"Nehej. Var är de, då? Är de slut?"
"Nej, de är inte slut. Men jag har ingen puss till dig."
"Nehej, men om de inte är slut, var är de då?"
"Jag har slängt dem i disken."
"Jaha?"
"Kom, mamma, kom." Den lilla handen sträcks ut och fångar min och jag dras hastigt med in på barnets rum där hon stolt pekar ner i diskhon i sin köksmöbel. Hon släpper min hand, stoppar ner den i diskhon, plockar upp vad jag misstänker kan anses betecknas som en imaginär puss som legat i blöt över natten. Hon sträcker upp den till mig, placerar den lite löst på mina läppar med ett "varsågod" och lämnar mig med mina egna tankar när hon återgår till vad hon nu höll på med innan.
Tiderna förändras och så har det varit sen dess. De små röda läpparna kniper bestämt ihop sig. Nix, här kan man inte räkna med att få några färska pussar. Numera lyfter hon ur själva hon, tar den under armen och delar ut pussarna ungefär som hon delade ut äpplen från en korg.
Nåja. Diskade pussar är bättre än inga. Vilken dag som helst.
"Nej. Ingen puss."
"Nehej. Var är de, då? Är de slut?"
"Nej, de är inte slut. Men jag har ingen puss till dig."
"Nehej, men om de inte är slut, var är de då?"
"Jag har slängt dem i disken."
"Jaha?"
"Kom, mamma, kom." Den lilla handen sträcks ut och fångar min och jag dras hastigt med in på barnets rum där hon stolt pekar ner i diskhon i sin köksmöbel. Hon släpper min hand, stoppar ner den i diskhon, plockar upp vad jag misstänker kan anses betecknas som en imaginär puss som legat i blöt över natten. Hon sträcker upp den till mig, placerar den lite löst på mina läppar med ett "varsågod" och lämnar mig med mina egna tankar när hon återgår till vad hon nu höll på med innan.
Tiderna förändras och så har det varit sen dess. De små röda läpparna kniper bestämt ihop sig. Nix, här kan man inte räkna med att få några färska pussar. Numera lyfter hon ur själva hon, tar den under armen och delar ut pussarna ungefär som hon delade ut äpplen från en korg.
Nåja. Diskade pussar är bättre än inga. Vilken dag som helst.
tisdag 19 juni 2012
Fru Sträng gillar inte Jackson Pollock
Man hör talas om livspusslet. Det är ett evigt tjat om livspusslet. Särskilt när man har barn och gärna då någon/några av dem är i "skjutsåldern". Det är härligt, aldrig en sekund som passerar i stillhet...??
Självklart pusslas det febrilt även hos familjen Sträng. Vi pusslar och pusslar, försöker fördela mamma-/pappaledighet, semesterdagar, komptimmar, resabortjobb, magsjukor och annan allmän logistik efter bästa förmåga.
När allt lirar på fint och man hittar alla bitar och sitter och småskrattar tillsammans medan man i lugn och ro har möjlighet att se noga på kartongen för att hitta bitarnas plats... då ser bilden ut så här:
Lite lagom. Sisådär en 300 bitar. En tydlig bild man lätt får överblick över. Inte alltför många bitar i samma färg. Härligt ljus en sensommarkväll. Folktomt. En man som i allsköns ro pysslar om sitt företag. Lugnt och fint...
Sen, ibland, kan det tajta till sig lite. Vi hoppar upp ett pinnhåll på stegen, skruvar åt skruvarna ett varv till. Det blir ett 750-bitarspussel med motivet:
Självklart pusslas det febrilt även hos familjen Sträng. Vi pusslar och pusslar, försöker fördela mamma-/pappaledighet, semesterdagar, komptimmar, resabortjobb, magsjukor och annan allmän logistik efter bästa förmåga.
När allt lirar på fint och man hittar alla bitar och sitter och småskrattar tillsammans medan man i lugn och ro har möjlighet att se noga på kartongen för att hitta bitarnas plats... då ser bilden ut så här:
Lite lagom. Sisådär en 300 bitar. En tydlig bild man lätt får överblick över. Inte alltför många bitar i samma färg. Härligt ljus en sensommarkväll. Folktomt. En man som i allsköns ro pysslar om sitt företag. Lugnt och fint...
Sen, ibland, kan det tajta till sig lite. Vi hoppar upp ett pinnhåll på stegen, skruvar åt skruvarna ett varv till. Det blir ett 750-bitarspussel med motivet:
Jag är ingen seglingsmänniska direkt och det blir plötsligt väldigt många blå bitar att hålla ordning på och hitta rätt plats för... Men det är en oerhört vacker bild, härligt ljus, lugnt och skönt. Himmel och hav. Frisk luft. Vind i seglen, en frisk fläkt en tidig sommardag. Man har fortfarande lite koll på läget. Livet är fortfarande gott. Vi varvar ner med en kaffe efter väl uträttat förvärv.
Så kan det ibland hetta till lite extra. Skruvarna blir tumskruvar och trycket är klart kännbart. Bilden blir en smula mer förvirrande. Man förstår liksom inte riktigt. Vad är det egentligen som händer här? Det är lite svårare att få tiden att räcka till och saker verkar lite... udda, knepiga, ur skärpa. Lösningarna/motiven är inte längre enkla och självklara. Det blir helt enkelt ett 1000-bitars:
Tillvaron blir lite Dalì-esque (låt mig få tro att jag kan något om konst, ta det inte ifrån mig...) och tiden blir warpad. Man kan förvisso fortfarande konsultera bilden på kartongens framsida, men man kommer aldrig riktigt förstå vad den föreställer. Liksom lite:
Men färgerna är fina, formerna vackra och man kan ändå gilla det. Finna glädje och flyta på, även om man inte riktigt är helt med. Ibland kommer man undan med blotta förskräckelsen. Bilden är abstrakt, proportionerna vansinniga, men ögat vilar ändå på något konstigt sätt med ro och hjärnan utforskar och funderar för att förstå, för att lista ut hur det hänger ihop, budskapet, nyckeln. Man lyckas inte alltid, men pusslet blir klart till slut.
Så är det oftast här hemma hos familjen Sträng. Lite Hopper eller lite Dalí. Typ. Änna.
Men på senare tid har något helt annat hänt. De senaste veckorna har inte alls varit rofyllda bilder med härliga färger och sommarljus. Inga vare sig tydliga eller abstrakta motiv som går att skönja. Den senaste tiden har livspusslet varit ett 3000-bitars Jackson Pollock.
Som dessutom måste pusslas under tidspress. För varje bit fel blir det prygel, tjära och fjädrar och sen gatlopp genom staden. Ingen bild, inget mönster går att urskilja, alla bitar ser likadana ut och jag gillar inte en här typen av konst. Färgerna och formerna är fula, dystra och deprimerande. Jag blir stressad, mår illa och bilden väller över mig som en tsunami, fångar mig och äter upp mig. Och med bara en liten liten 3000-delsbit per gång att titta på är det omöjligt att få överblick över bilden i stort. Det är hopplöst. Det kommer aldrig att bli färdigt.
Jag avskyr den här typen av konst med ett kallt, dovt, isande hat. Den som gjorde den till ett pussel har en gen i rakt nedstigande led från den Onde, Hin Håle.
Fru Sträng längtar efter sin Hopper och sin Dalí. Kom tillbaka; allt är förlåtet. Jag hoppas att sommaren kommer till slut med sitt härliga kvällsljus och att semestern ger tid åt att njuta av vackra bilder i den vackra verkligheten.
Jackson Pollock, jag är ledsen, men den här perioden av ditt konstnärsskap kan du stoppa upp där du är som högst när du plockar blåbär. Jag tänker inte pussla färdigt. Jag tänker slänga varenda bit i blöjpåsen och låta barnen äta upp kartongen. Bara så du vet.
söndag 17 juni 2012
Cykelbyxor från 1998
Inget ont utan något gott. Efter flera veckors 3D-tetris-spelande här hemma där vi möblerat om i och mellan tre sovrum så gott som dagligen, kan vi nu äntligen dela upp saker i materialslag. Småtjejer såväl som småtjejgrejer i småtjejrummet. Killgrejer och kille i killrummet. Mammaochpappagrejer i mammaochpapparummet.
Så långt allt väl.
Men under sådan flytt faller det ju sig naturligt att också röja bland saker i samband med att det flyttas mellan garderober, lådor och skåp. Trots att jag flyttat 3 gånger på de senaste 4 åren och jag osentimentalt har slängt och slängt varje gång, fanns det ett och annat som lyckats gömma sig undan rensningarna.
Exempelvis ett par cykelbyxor från den tiden då jag trodde att spinning skulle bli min framtida frälsning. 1998. Om inte framtiden nått mig på 14 år och 3 barn, så kan man nog tänka sig att spinning inte var min melodi. Och även om min brors 40-årskris tagit sig uttryck i ett mycket ambitiöst försök till Vätternrundan, tror jag inte det kommer ta sig samma uttryck för mig.
Jag hittade också BH:ar från de senaste 4 åren. De var i 8 olika storlekar, varav ingen passar idag. Jag ska operera brösten när jag fyller 40, sån är min kris, den har jag till och med schemalagt. Sisådär en 5 storlekar ner. Det ska bli najs. Och för er därute som anser det vara en lyxoperation, en skönhetsoperation som jag själv får bekosta, kan jag bara säga: Gå till en BH-affär, köp dig en BH i storleken 75 J eller 75 K och fyll kuporna med vattenfyllda ballonger och ha den på dig dygnet runt en vecka; prova kläder, vistas bland folk (gärna nu sommartid med linne och så), sov och testa en löprunda eller annat valfritt träningspass. Sen kan vi snacka.
Men en och annan glad överraskning fanns också. Sist jag röjde i garderoberna var i september förra året då det var dags att lägga undan amningskläder och gravidkläder. Full av tilltro gick jag då igenom mina "vanliga" kläder och hade nog inom mig närt ett hopp om att jag kanske kunde ha åtminstone en del av dem... Men icke. Kläderna fick då delas upp i 3 högar. En jag kunde ha (kostade skjortan, bokstavligt såväl som bildligt eftersom det var både två och tre storlekar större en de jag haft tidigare); en jag borde kunna ha när jag gått ner en 6-7 kilo samt de kläder som nog mest är att betraktas som något lika nostalgifyllt som en skolkatalog från högstadiet. Man kan titta på det, man kan veta att man varit med om det, men det kommer aldrig mer att vara verklighet.
Förra röjningen inträffade ungefär samtidigt som vi började äta LCHF här hemma. Håglös och modstulen skaffade jag undan klädeskategori nummer två, vårdade ett litet hopp inne i hjärtat att LCHF, likt spinning en gång i tiden, istället skulle vara min framtids frälsning och att jag på någon månad eller två åter skulle kunna ha dem. Men nej. Första två månaderna hände precis ingenting och där glömdes klädeskategori två helt av.
Nu, 10 månader in på LCHF-resan har jag gått ner de där kritiska 7 kilona och därmed, visade det sig, kommer jag nu i större delen av klädeskategori två.
Sitter kanske inte lika snyggt som då. Men det går att ha. Man får vara glad för det lilla, sa pigan som satte sig på nappen.
Men, nu är det inte bara jag som byter storlekar som andra byter skjortor; vi har även två små tjejer som ständigt behövs storleksuppdateras. Och det är nästa projekt. Önska mig lycka till. Jag ska ta något smärtstillande och sen en stor grogg (virtuell, för er som inte känner mig IRL och vet att jag inte dricker grogg). Och sen skrida till verket. Prova kläder på barn som inte alls tycker det är kul efter ett litet tag. Och själv har jag sen någon månad tillbaka åter fått en tennisarm-revival. Kombinationen är inte självklart lyckad.
Skam den som ger sig.
Så långt allt väl.
Men under sådan flytt faller det ju sig naturligt att också röja bland saker i samband med att det flyttas mellan garderober, lådor och skåp. Trots att jag flyttat 3 gånger på de senaste 4 åren och jag osentimentalt har slängt och slängt varje gång, fanns det ett och annat som lyckats gömma sig undan rensningarna.
Exempelvis ett par cykelbyxor från den tiden då jag trodde att spinning skulle bli min framtida frälsning. 1998. Om inte framtiden nått mig på 14 år och 3 barn, så kan man nog tänka sig att spinning inte var min melodi. Och även om min brors 40-årskris tagit sig uttryck i ett mycket ambitiöst försök till Vätternrundan, tror jag inte det kommer ta sig samma uttryck för mig.
Jag hittade också BH:ar från de senaste 4 åren. De var i 8 olika storlekar, varav ingen passar idag. Jag ska operera brösten när jag fyller 40, sån är min kris, den har jag till och med schemalagt. Sisådär en 5 storlekar ner. Det ska bli najs. Och för er därute som anser det vara en lyxoperation, en skönhetsoperation som jag själv får bekosta, kan jag bara säga: Gå till en BH-affär, köp dig en BH i storleken 75 J eller 75 K och fyll kuporna med vattenfyllda ballonger och ha den på dig dygnet runt en vecka; prova kläder, vistas bland folk (gärna nu sommartid med linne och så), sov och testa en löprunda eller annat valfritt träningspass. Sen kan vi snacka.
Men en och annan glad överraskning fanns också. Sist jag röjde i garderoberna var i september förra året då det var dags att lägga undan amningskläder och gravidkläder. Full av tilltro gick jag då igenom mina "vanliga" kläder och hade nog inom mig närt ett hopp om att jag kanske kunde ha åtminstone en del av dem... Men icke. Kläderna fick då delas upp i 3 högar. En jag kunde ha (kostade skjortan, bokstavligt såväl som bildligt eftersom det var både två och tre storlekar större en de jag haft tidigare); en jag borde kunna ha när jag gått ner en 6-7 kilo samt de kläder som nog mest är att betraktas som något lika nostalgifyllt som en skolkatalog från högstadiet. Man kan titta på det, man kan veta att man varit med om det, men det kommer aldrig mer att vara verklighet.
Förra röjningen inträffade ungefär samtidigt som vi började äta LCHF här hemma. Håglös och modstulen skaffade jag undan klädeskategori nummer två, vårdade ett litet hopp inne i hjärtat att LCHF, likt spinning en gång i tiden, istället skulle vara min framtids frälsning och att jag på någon månad eller två åter skulle kunna ha dem. Men nej. Första två månaderna hände precis ingenting och där glömdes klädeskategori två helt av.
Nu, 10 månader in på LCHF-resan har jag gått ner de där kritiska 7 kilona och därmed, visade det sig, kommer jag nu i större delen av klädeskategori två.
Sitter kanske inte lika snyggt som då. Men det går att ha. Man får vara glad för det lilla, sa pigan som satte sig på nappen.
Men, nu är det inte bara jag som byter storlekar som andra byter skjortor; vi har även två små tjejer som ständigt behövs storleksuppdateras. Och det är nästa projekt. Önska mig lycka till. Jag ska ta något smärtstillande och sen en stor grogg (virtuell, för er som inte känner mig IRL och vet att jag inte dricker grogg). Och sen skrida till verket. Prova kläder på barn som inte alls tycker det är kul efter ett litet tag. Och själv har jag sen någon månad tillbaka åter fått en tennisarm-revival. Kombinationen är inte självklart lyckad.
Skam den som ger sig.
måndag 11 juni 2012
Familjen Sträng fortsätter att spela Tetris. Advanced.
All ni därute som har barn. Och arbetsliv. Eller en stressande arbetslöshet. Studier. Släkt och vänner. Egna personliga behov. Hälsa och ohälsa. Någonstans att bo. En bil. Eller lokaltrafik att förlita sig på. Och gärna allt på en gång.
Alla ni därute vet att livet är som att spela Tetris i allmänhet. Det är skola eller förskola för barnen, hämta och lämna, vilka tider var det idag, glöm inte gympapåsen, följt av fotbollsträning, balett, ridning och fäktning. Eller frimärkssamling och modellbyggande. Läxläsning, eksem, hämta och lämna hos kompisar, allergier, förkylning, magsjuka och glöm inte solkrämen.
Potträning, nappavvänjning och sådär lilla barn, nu ska du sova i din egen säng och mamma tänker inte gå och lägga sig förrän du ger upp och inser det. I natt heller.
Och var det inte skolutflykt där på torsdag? Glöm inte matsäck. Med Ballerinakex och festis.
Och sen var det jobbet också ja. Vid närmare eftertanke har jag inte varit ledig mer än max 10 dagar i sträck sen 2001. Inkluderat tre mammaledigheter och en skilsmässa. Aldrig mer än 10 dagar. Inte konstigt att jag var trött det sista... Så då startade jag eget. Kul! Det går som tåget! Fast vänta nu... jag måste anställa... vi måste ha datorer, fixa telefoner, försäkringar, fylla i papper till Bolagsverket och Skatteverket, köpa program och få igång, skaffa lokal... Och dra in jobb också ja, just det. Och utföra dem också. Den lilla detaljen. Och det medan maken är bortrest på jobb halvtid och barnen inte går på förskola än. Ah, det ska väl gå... Jag kan ju alltid fundera över affärsplanen medan jag diskar, lagar mat och skurar WC:t.
Släkt och vänner? Bortsett från mamma ser jag varken de ena eller de andra med någon mätbar frekvens. Det går väl nåt halvår mellan gångerna.
Hälsa? Ja, definiera hälsa. I-landsproblem förmodligen det mesta, men ändå. Tennisarm. Det gör ont, för er som inte haft det. Det är det vanliga flödet av förkylningar, halsfluss, öroninflammation och magsjukor. Man börjar ju bli medelålders, så en släng ischias sitter som en keps däremellan.
Bilarna i sig strular väl förhållandevis lite, men vi bor i en del av landet (precis som alla andra) där vägarna är något underdimensionerade en stor del av den tid man hade behövt röra sig ute. Och lokaltrafiken? Nej, du vet, de ska förlänga perrongerna och har dragit in pendeltåget nu i 4 månader. Testa ersättningsbussarna med dubbelvagnen full med tjejer och deras tillbehör? Ja, när grisar flyger och talar kinesiska.
Egna personliga behov?
Jo visst finns de, men utrymme att tillfredsställa dem? Inte så mycket. Jag hänvisar till inlägget om Bajsregeln. När inte ens såna enkla saker som tiden på toaletten är något högst privat, kan vi ju snart dra slutsatsen om de andra personliga behoven... Förträngda och undanskuffade långt in under högen med måsten.
Ja. Jo. Så långt allt väl. Typ.
Vad gör familjen Sträng då? Jodå, så att. Vi bokar på en omfattande husrenovering. Alla de tre sovrummen ska fixas till inför en medursrotation. Sonen ska flyttas in i äldsta systerns rum (9-årig pojke har inte samma uppfattning om heminredning som 3-årig flicka), äldsta systern ska nu bo ihop med minsta systern i det som var vårt sovrum och vi ska ta över det som var sonens rum. Där har ni det. Det byts fönster och element, innertak och golv, elen fixas. Den hantverkaren måste vänta på att den blir färdig och den kan inte börja eftersom den har ett annat gig som är beroende av vädret... Det är som ett plockepinn. Rubiks kub. Som ett sånt där spel, nästan som ett pussel, man hade som liten med ett antal rutor som skulle flyttas runt inom en ram och man hade bara en ruta borta. Så för att kunna flytta rutan längst ner i högra hörnet fick man börja att flytta ett steg i mitten och sen upp och sen till vänster och senupp och sen...
Vi bär sängar och stolar och tavlor och bord och mattor från ett rum till ett annat och sen tillbaka och sen ut igen och in i ett annat, sover ena natten i det ena rummet, nästan alla i samma säng för att sen sova andra natten i de två andra rummen var och en i sin säng för att tredje natten... I-landsbekymmer även detta, jag vet.
Men jag är trött och tror kanske inte att det finns så mycket utrymme kvar på hårddisken. Jag skulle vilja ha det såhär...
Eller kanske såhär...
Men det dröjer väl. Sisådär en 15 år eller så. Till dess...
Ha nu en skön försommarvecka. Kopp.
Alla ni därute vet att livet är som att spela Tetris i allmänhet. Det är skola eller förskola för barnen, hämta och lämna, vilka tider var det idag, glöm inte gympapåsen, följt av fotbollsträning, balett, ridning och fäktning. Eller frimärkssamling och modellbyggande. Läxläsning, eksem, hämta och lämna hos kompisar, allergier, förkylning, magsjuka och glöm inte solkrämen.
Potträning, nappavvänjning och sådär lilla barn, nu ska du sova i din egen säng och mamma tänker inte gå och lägga sig förrän du ger upp och inser det. I natt heller.
Och var det inte skolutflykt där på torsdag? Glöm inte matsäck. Med Ballerinakex och festis.
Och sen var det jobbet också ja. Vid närmare eftertanke har jag inte varit ledig mer än max 10 dagar i sträck sen 2001. Inkluderat tre mammaledigheter och en skilsmässa. Aldrig mer än 10 dagar. Inte konstigt att jag var trött det sista... Så då startade jag eget. Kul! Det går som tåget! Fast vänta nu... jag måste anställa... vi måste ha datorer, fixa telefoner, försäkringar, fylla i papper till Bolagsverket och Skatteverket, köpa program och få igång, skaffa lokal... Och dra in jobb också ja, just det. Och utföra dem också. Den lilla detaljen. Och det medan maken är bortrest på jobb halvtid och barnen inte går på förskola än. Ah, det ska väl gå... Jag kan ju alltid fundera över affärsplanen medan jag diskar, lagar mat och skurar WC:t.
Släkt och vänner? Bortsett från mamma ser jag varken de ena eller de andra med någon mätbar frekvens. Det går väl nåt halvår mellan gångerna.
Hälsa? Ja, definiera hälsa. I-landsproblem förmodligen det mesta, men ändå. Tennisarm. Det gör ont, för er som inte haft det. Det är det vanliga flödet av förkylningar, halsfluss, öroninflammation och magsjukor. Man börjar ju bli medelålders, så en släng ischias sitter som en keps däremellan.
Bilarna i sig strular väl förhållandevis lite, men vi bor i en del av landet (precis som alla andra) där vägarna är något underdimensionerade en stor del av den tid man hade behövt röra sig ute. Och lokaltrafiken? Nej, du vet, de ska förlänga perrongerna och har dragit in pendeltåget nu i 4 månader. Testa ersättningsbussarna med dubbelvagnen full med tjejer och deras tillbehör? Ja, när grisar flyger och talar kinesiska.
Egna personliga behov?
Jo visst finns de, men utrymme att tillfredsställa dem? Inte så mycket. Jag hänvisar till inlägget om Bajsregeln. När inte ens såna enkla saker som tiden på toaletten är något högst privat, kan vi ju snart dra slutsatsen om de andra personliga behoven... Förträngda och undanskuffade långt in under högen med måsten.
Ja. Jo. Så långt allt väl. Typ.
Vad gör familjen Sträng då? Jodå, så att. Vi bokar på en omfattande husrenovering. Alla de tre sovrummen ska fixas till inför en medursrotation. Sonen ska flyttas in i äldsta systerns rum (9-årig pojke har inte samma uppfattning om heminredning som 3-årig flicka), äldsta systern ska nu bo ihop med minsta systern i det som var vårt sovrum och vi ska ta över det som var sonens rum. Där har ni det. Det byts fönster och element, innertak och golv, elen fixas. Den hantverkaren måste vänta på att den blir färdig och den kan inte börja eftersom den har ett annat gig som är beroende av vädret... Det är som ett plockepinn. Rubiks kub. Som ett sånt där spel, nästan som ett pussel, man hade som liten med ett antal rutor som skulle flyttas runt inom en ram och man hade bara en ruta borta. Så för att kunna flytta rutan längst ner i högra hörnet fick man börja att flytta ett steg i mitten och sen upp och sen till vänster och senupp och sen...
Vi bär sängar och stolar och tavlor och bord och mattor från ett rum till ett annat och sen tillbaka och sen ut igen och in i ett annat, sover ena natten i det ena rummet, nästan alla i samma säng för att sen sova andra natten i de två andra rummen var och en i sin säng för att tredje natten... I-landsbekymmer även detta, jag vet.
Men jag är trött och tror kanske inte att det finns så mycket utrymme kvar på hårddisken. Jag skulle vilja ha det såhär...
Eller kanske såhär...
Men det dröjer väl. Sisådär en 15 år eller så. Till dess...
Ha nu en skön försommarvecka. Kopp.
fredag 8 juni 2012
Styvmoderligt behandlad
Jag vet själv inte hur det är att ha en styvmor i den bemärkelsen, men jag tänker på Askungen. Det är enligt denna nidbild av styvmoderlighet som jag behandlat min blogg sista tiden. Har haft huvudet på tusen ställen, huset fullt av hantverkare och barnen sjuka, så jag har tappat fokus.
Men snart, kära blogg, får du komma tillbaka in från kylan. Jag saknar dig allt lite grann när det gått ett tag. Alldeles snart bjuder jag dig på nybakade bullar och varm o'boy.
God natt
Men snart, kära blogg, får du komma tillbaka in från kylan. Jag saknar dig allt lite grann när det gått ett tag. Alldeles snart bjuder jag dig på nybakade bullar och varm o'boy.
God natt
söndag 3 juni 2012
Sensationsjournalistik på Lyran
I min svaga enfald trodde jag att Lyran var en slags samhällsfrånvänd frizon. En plats där det finns utrymme för andra tankar och idéer, där gängse normer inte alltid är förhärskande. Jag trodde att de filosofiska tankarna fick fritt spelrum och att läsarna här uppskattar att för ett ögonblick inte få det sedvanliga mediebruset tryckt i ansiktet.
Men se, jag hade fel. Jag har anat det länge, men har nu fått något slags slutgiltigt kvitto. Även du, min Brutus; även här, lyser löpsedelsjournalistikens lampa.
Jag tar en snabb koll över vilka 10 av mina snart 250 inlägg som toppar besöksstatistiken. Överst, så överlägset överst dessutom, ligger den självmisshandlande texten om mig själv alias Pennywvise den elaka clownen när jag går och handlar kläder. Självklart beror detta på att namnet Pennywise finns i titeln och att det söks frekvent på det på Google. Och så hamnar några av misstag in här lite nu och då... Så det inlägget går lite utanför själva poängen med vad jag vill ha sagt här. För det är från plats 2 och vidare som det blir intressant. Eller kanske inte så intressant, beroende på hur man ser på saken. Kan verka onödigt att skriva ner dem när det går att se dem i listan till höger, men ändå... Nedan följer en lista på de nästkommande, mest lästa, inläggen här:
Undrar om Ragdoll Production ser drogerna som en löneförmån
Lönnmord på snäll och rolig
Mjukporr 80's style
Förspel à la Sträng
Strängt upprörd över smolk i bägaren
Bajsregeln
Där har ni det. De 7 mest lästa inläggen på denna blogg. Och vad kan man se? Vilket mönster lyser igenom? Jo, att även här, på Lyran, på min högst odramatiska och ganska slätstrukna blogg, är det droger, lönnmord, porr, förspel och bajs som lockar flest läsare.
Jag har skrivit om kärlek, om filosofi och moraliska dilemman, om musik, om underbara scener ur vardagliga livet och om en fruktansvärd trafikolycka... Om hur det är att vara introvert och asocial, om arbetslivets förmåga att döda själslivet och hundra andra saker. Saker som är tänkt att få läsaren att fundera, att bli lite varm i magen, att kanske skratta, bli glad och ibland att torka bort en tår på kinden... En palett av allt och om allt.
Men nej. Det är inlägg om droger, mord, sex och bajs som får besöksstatistiken att skjuta i höjden.
Missförstå mig rätt. Flera av inläggen bland topp 8 ovan känner jag lite extra för och några av dem har vänner till mig länkat till från facebook för att de tyckt ämnet varit värt att tipsa om. Jag tackar för det och är självklart glad att läsare verkar återvända hit då och då för att kolla läget.
Nu är jag dock inte journalist och har aldrig haft böjelse åt det heller, så ni får finna er i att det oftast inte är så spännande saker som mord, droger, sex och bajs som behandlas här. Men jag lovar att då och då få med något smaskigt i löpet så ni inte tappar intresset.
Hoppas ni haft en bra helg. Nu blir det lite jordgubbar och choklad och något lättsmält på TV för fru Sträng innan tidig sänggång. Imorgon bitti ska hon jaga upp alla barn innan Skam fått på sig tofflorna, eftersom risken är överhängande att en pigg och energisk elektriker ringer på dörren klockan 7. Skål och tack så mycket.
Men se, jag hade fel. Jag har anat det länge, men har nu fått något slags slutgiltigt kvitto. Även du, min Brutus; även här, lyser löpsedelsjournalistikens lampa.
Jag tar en snabb koll över vilka 10 av mina snart 250 inlägg som toppar besöksstatistiken. Överst, så överlägset överst dessutom, ligger den självmisshandlande texten om mig själv alias Pennywvise den elaka clownen när jag går och handlar kläder. Självklart beror detta på att namnet Pennywise finns i titeln och att det söks frekvent på det på Google. Och så hamnar några av misstag in här lite nu och då... Så det inlägget går lite utanför själva poängen med vad jag vill ha sagt här. För det är från plats 2 och vidare som det blir intressant. Eller kanske inte så intressant, beroende på hur man ser på saken. Kan verka onödigt att skriva ner dem när det går att se dem i listan till höger, men ändå... Nedan följer en lista på de nästkommande, mest lästa, inläggen här:
Undrar om Ragdoll Production ser drogerna som en löneförmån
Lönnmord på snäll och rolig
Mjukporr 80's style
Förspel à la Sträng
Strängt upprörd över smolk i bägaren
Bajsregeln
Där har ni det. De 7 mest lästa inläggen på denna blogg. Och vad kan man se? Vilket mönster lyser igenom? Jo, att även här, på Lyran, på min högst odramatiska och ganska slätstrukna blogg, är det droger, lönnmord, porr, förspel och bajs som lockar flest läsare.
Jag har skrivit om kärlek, om filosofi och moraliska dilemman, om musik, om underbara scener ur vardagliga livet och om en fruktansvärd trafikolycka... Om hur det är att vara introvert och asocial, om arbetslivets förmåga att döda själslivet och hundra andra saker. Saker som är tänkt att få läsaren att fundera, att bli lite varm i magen, att kanske skratta, bli glad och ibland att torka bort en tår på kinden... En palett av allt och om allt.
Men nej. Det är inlägg om droger, mord, sex och bajs som får besöksstatistiken att skjuta i höjden.
Missförstå mig rätt. Flera av inläggen bland topp 8 ovan känner jag lite extra för och några av dem har vänner till mig länkat till från facebook för att de tyckt ämnet varit värt att tipsa om. Jag tackar för det och är självklart glad att läsare verkar återvända hit då och då för att kolla läget.
Nu är jag dock inte journalist och har aldrig haft böjelse åt det heller, så ni får finna er i att det oftast inte är så spännande saker som mord, droger, sex och bajs som behandlas här. Men jag lovar att då och då få med något smaskigt i löpet så ni inte tappar intresset.
Hoppas ni haft en bra helg. Nu blir det lite jordgubbar och choklad och något lättsmält på TV för fru Sträng innan tidig sänggång. Imorgon bitti ska hon jaga upp alla barn innan Skam fått på sig tofflorna, eftersom risken är överhängande att en pigg och energisk elektriker ringer på dörren klockan 7. Skål och tack så mycket.
fredag 1 juni 2012
Bajsregeln
Vi har självklart en del regler här hemma. Det har man ju. Man får inte slåss. Vi skiljs inte åt som ovänner, vi somnar inte som ovänner. Vi hjälper varandra. Vi äter tillsammans... ja, reglerna är såklart många om jag nu skulle orka rada upp dem, vilket jag inte gör. De underlättar samvaron såväl som tillvaron för alla i familjen.
Vi försöker också ha en viss nivå på reglerna kring den privata sfären för var och en. För sonen (9 år) t ex, innebär det att han får vara ifred i sitt rum om han stänger dörren. Han har också utökade toaletträttigheter vilket innebär att han har total frizon på toaletten - oavsett vad han gör där inne.
Så är det inte riktigt för oss vuxna, mamman och pappan. Vi får oftast acceptera sällskap när vi duschar, vid rakning, sminkning, kissning... allt vad man nu gör inne på toaletten. Det gäller inte bara gentemot barnen, utan även för oss vuxna emellan. Tidspressen vid morgonrutiner såväl som kvällsrutiner lämnar inte så stort utrymme till den privata sfären för oss.
Dock har vi en uttalad regel oss vuxna emellan, en uttalad regel som tom fått ett namn: Bajsregeln. Den går ut på att man ska få vara ifred på toaletten när man gör nummer två. Man kan åberopa Bajsregeln och på så sätt få lite lyxig egentid på toaletten. Kanske utnyttjar man regeln en smula och hinner med en extra rond i Rumble. Typ så.
Allt väl så långt. Vackert så. Vajert. Schysst. Sjuckert.
Smolket i bägaren är dock att våra två små inte alls skrivit på avtalet kring Bajsregeln och därför helt struntar i den. Efter en hel vecka ensam hemma med barnen, är det såna små saker som får en att extra intensivt längta till en annan tid, en annan plats. Om ni fattar.
Den dagen även de små erkänner, accepterar och efterlever Bajsregeln... Det kommer att bli n(b)ajs.
Det här inlägget kan anses vara mammaledighetens motsvarighet till konceptet Casual Friday på jobbet. Jag hoppas jag inte väckt alltför stort anstöt hos er därute. Trevlig helg.
Vi försöker också ha en viss nivå på reglerna kring den privata sfären för var och en. För sonen (9 år) t ex, innebär det att han får vara ifred i sitt rum om han stänger dörren. Han har också utökade toaletträttigheter vilket innebär att han har total frizon på toaletten - oavsett vad han gör där inne.
Så är det inte riktigt för oss vuxna, mamman och pappan. Vi får oftast acceptera sällskap när vi duschar, vid rakning, sminkning, kissning... allt vad man nu gör inne på toaletten. Det gäller inte bara gentemot barnen, utan även för oss vuxna emellan. Tidspressen vid morgonrutiner såväl som kvällsrutiner lämnar inte så stort utrymme till den privata sfären för oss.
Dock har vi en uttalad regel oss vuxna emellan, en uttalad regel som tom fått ett namn: Bajsregeln. Den går ut på att man ska få vara ifred på toaletten när man gör nummer två. Man kan åberopa Bajsregeln och på så sätt få lite lyxig egentid på toaletten. Kanske utnyttjar man regeln en smula och hinner med en extra rond i Rumble. Typ så.
Allt väl så långt. Vackert så. Vajert. Schysst. Sjuckert.
Smolket i bägaren är dock att våra två små inte alls skrivit på avtalet kring Bajsregeln och därför helt struntar i den. Efter en hel vecka ensam hemma med barnen, är det såna små saker som får en att extra intensivt längta till en annan tid, en annan plats. Om ni fattar.
Den dagen även de små erkänner, accepterar och efterlever Bajsregeln... Det kommer att bli n(b)ajs.
Det här inlägget kan anses vara mammaledighetens motsvarighet till konceptet Casual Friday på jobbet. Jag hoppas jag inte väckt alltför stort anstöt hos er därute. Trevlig helg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)