Fru Sträng är just nu synnerligen dålig på att uppdatera sin blogg. Det beror på en liten, våldsamt feberhet snart 1-årig tjej. Att få frist på någon decimeter i avstånd från henne är inte ett alternativ, så det är svårt att jobba vid datorn. Vidare är det svårt att hitta inspiration till inlägg när man sovit mycket bristfälligt sen jul och ens huvud är fullt med tankar av typen: när senast fick hon alvedon, hur ska vi fÅ i henne tillräckligt att dricka och när passerar man gränsen till när vi åker till sjukhuset med henne?
Men snart, läsare, snart är fru Sträng tillbaka nästa år, the new and improved, uppåt och framåt med nya funderingar och anekdoter om stort och smått och nu och då och sen. Väl mött då, ha en fin kväll så hörs vi på andra sidan.
Och tjejer, kom ihåg att det alltid är varannan damernas och kom också ihåg att gå hem innan ni går och lägger er. Från all of me till all of you i all välmening.
lördag 31 december 2011
onsdag 28 december 2011
Pojken och väderspänningen
Den här bloggen fungerar lite som en kom-ihåg-lista för mig ibland. I synnerhet gäller det roliga saker barnen (mest än så länge sonen eftersom de små inte pratar riktigt ännu) sagt eller gjort. Jag vill inte glömma dem; "they can and will be used against you..."
Följande scen utspelade sig när sonen var precis fyllda 4 år och vi var på väg hem från dagis en vacker vårdag. Vi hade köpt varsin glass som vi avnjöt i det härliga eftermiddagsvädret och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Doften av nyligen utslagna blommor solkades plötsligt ner längs vägen av en läcka i ett avlopp och en sugbil stod parkerad mitt på gångvägen.
Sonen rynkade ihop sin fräkniga lilla näsa och grinade illa.
"Ja, det var väldigt vad här luktade illa", sa jag och kväljdes en smula av den hemska avloppslukten.
Sonen svarade myndigt: "Ja, det luktar vuxenprutt".
Så för er som trodde att vuxenprutt och barnprutt eventuellt var samma sak... lång näsa.
Följande scen utspelade sig när sonen var precis fyllda 4 år och vi var på väg hem från dagis en vacker vårdag. Vi hade köpt varsin glass som vi avnjöt i det härliga eftermiddagsvädret och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Doften av nyligen utslagna blommor solkades plötsligt ner längs vägen av en läcka i ett avlopp och en sugbil stod parkerad mitt på gångvägen.
Sonen rynkade ihop sin fräkniga lilla näsa och grinade illa.
"Ja, det var väldigt vad här luktade illa", sa jag och kväljdes en smula av den hemska avloppslukten.
Sonen svarade myndigt: "Ja, det luktar vuxenprutt".
Så för er som trodde att vuxenprutt och barnprutt eventuellt var samma sak... lång näsa.
söndag 25 december 2011
Pojken och pillepillen
En kväll när sonen hade lagt sig att sova hände följande. Han var vid tillfället blott 5 år gammal och brukade ligga i sin säng och titta i lite böcker eller så innan han själv släckte när han tyckte det var dags. Det var sommar och mamman hade lämnat honom i sängen för kvällen, med dörren lite på glänt.
Plötsligt ropade sonen från sitt rum:
"Mamma!!! Kom!!!"
Luttrad visste mamman att det väldigt sällan är riktigt så akut som sonen ville göra gällande. "Vad är det då?"
"Mamma! Du måste komma!"
"Vad är det då? Har du ont någonstans?"
Paniken stegrades inne hos sonen: "Mamma!! Du måste komma!! Jag har fått något i pillepillen!!!"
Även hos mamma stegrades paniken i detta läge. Fast kanske på helt andra grunder? Vad ska jag nu behöva ta tag i? Pojken går på dagis, vad gör de på dagarna där egentligen som leder till att han får något i just pillepillen? Ååååhhh.... vad... hur...
Bedrövad, stressad och med bestämda steg klev mamman in i sonens rum, beredd på det värsta.
Till mammans förvåning satt dock sonen och petade sig i ögat. Han såg upp med förtvivlad min och blinkade frenetiskt. "Kan du se vad det är? Jag har något i pillepillen..."
Lättad mamma kunde konstatera att ämnet för dagen var pupillen och inte något annat. Tack för det.
Plötsligt ropade sonen från sitt rum:
"Mamma!!! Kom!!!"
Luttrad visste mamman att det väldigt sällan är riktigt så akut som sonen ville göra gällande. "Vad är det då?"
"Mamma! Du måste komma!"
"Vad är det då? Har du ont någonstans?"
Paniken stegrades inne hos sonen: "Mamma!! Du måste komma!! Jag har fått något i pillepillen!!!"
Även hos mamma stegrades paniken i detta läge. Fast kanske på helt andra grunder? Vad ska jag nu behöva ta tag i? Pojken går på dagis, vad gör de på dagarna där egentligen som leder till att han får något i just pillepillen? Ååååhhh.... vad... hur...
Bedrövad, stressad och med bestämda steg klev mamman in i sonens rum, beredd på det värsta.
Till mammans förvåning satt dock sonen och petade sig i ögat. Han såg upp med förtvivlad min och blinkade frenetiskt. "Kan du se vad det är? Jag har något i pillepillen..."
Lättad mamma kunde konstatera att ämnet för dagen var pupillen och inte något annat. Tack för det.
fredag 23 december 2011
Blogging is not writing
Citat från film jag såg igår, Contagion:
"Blogging is not writing, it's graffiti with punctuation."
Fruktansvärt roligt.
Eller som Clint Eastwood sa till sin borgmästarstab: "Låt oss ta vår uppgift på allvar, men låt oss för Guds skull inte ta oss själva på allvar".
Där har du det. Tillbaka till julgrejandet. Stian ska skuras, locket läggas på brunnen, det ska vändas mossa och böjas rök. Vi ses på andra sidan.
"Blogging is not writing, it's graffiti with punctuation."
Fruktansvärt roligt.
Eller som Clint Eastwood sa till sin borgmästarstab: "Låt oss ta vår uppgift på allvar, men låt oss för Guds skull inte ta oss själva på allvar".
Där har du det. Tillbaka till julgrejandet. Stian ska skuras, locket läggas på brunnen, det ska vändas mossa och böjas rök. Vi ses på andra sidan.
torsdag 22 december 2011
Kan inte starta krig
Jag vet,
lika säkert som jag vet att allt är förgängligt,
lika säkert som det är skönt för skalder att få sova
vet jag
när jag sitter lutad mot min älskade med vår minsta sovande i min famn
med doften och känslan av henne och honom som fyller upp allt jag vet och kan,
jag vet då
i det ögonblicket,
att den som en gång mått som jag mår där och då
aldrig kan starta krig
lika säkert som jag vet att allt är förgängligt,
lika säkert som det är skönt för skalder att få sova
vet jag
när jag sitter lutad mot min älskade med vår minsta sovande i min famn
med doften och känslan av henne och honom som fyller upp allt jag vet och kan,
jag vet då
i det ögonblicket,
att den som en gång mått som jag mår där och då
aldrig kan starta krig
tisdag 20 december 2011
Så enkelt är det ju egentligen
Se nedan bild. Egentligen är det inte svårare än så. Men det är precis som att man inte vill förstå det, motvals kärring.
Floskler Inc: Här finns förbättringsutrymme, utvecklingspotential, kalla det vad du vill.
Den mer militäriska approachen: Gör om, gör rätt.
Ödesfilosofi: Det blir ändå som det blir.
Men här är det, schematiskt uppställt för den som behöver det. Typ. Änna.
Floskler Inc: Här finns förbättringsutrymme, utvecklingspotential, kalla det vad du vill.
Den mer militäriska approachen: Gör om, gör rätt.
Ödesfilosofi: Det blir ändå som det blir.
Men här är det, schematiskt uppställt för den som behöver det. Typ. Änna.
lördag 17 december 2011
70-talisternas medelålderskris
Jag är född skapligt i mitten på 70-talet. Många i min närhet likaså. Vi börjar nu närma oss nån typ av medelålder.
När vår föräldrageneration hamnade i medelåldern (tyckte man inte för övrigt att de var i medelåldern redan vid 30, fruktansvärt gamla som de var liksom redan från början...??) handlade det mycket om att mammorna plötsligt umgicks med väninnorna, drack lite vin och gick ut mitt i veckan. Papporna skulle ha en frän bil eller på annat sätt med prylar visa att de uppnått en aktningsvärd ålder där de liksom jobbat ihop till något fint.
70-talisterna då? Hur ser vår medelålderskris ut?
Som jag ser det är det ett helt annat upplägg på det. De flesta har det bra, behöver inte skryta med prylar på samma sätt. Och vi har bevarat våra "tjejkvällar" eftersom papporna är hemma med barnen till stor del redan från början. Och de flesta av oss har inte fått barn förrän vid över 30, så vi har små barn, vilket begränsar en smula vad vi kan ägna oss åt på fritiden, för det har vi ingen. Och så jobbar vi lite för mycket också.
Så vad gör vi då, för att liksom kliva in i medelåldern till synes så smärtfritt som möjligt?
Göteborgsvarvet, Vätternrundan, korpfotboll, singelmaltwhiskey... och egenproducerat surdegsbröd. Bland männen.
Alltså, att helt livsfarligt utsätta kroppen för fysisk ansträngning den inte ens sett på vykort de senaste 15 åren (om någonsin; de flesta jag känner var inte direkt några idrottsfantaster som unga heller) och på sätt dra på sig skador i menisk och diskbråck... och att gå back to the roots matlagningsvis, laga mat som toppkockarna inte ens uppfunnit ännu, sätta egen vildjäst och fiska sin egen middag lite Hemingway-hårt. Det är så vår medelålderskris bland männen ser ut.
Och vi tjejer då? Det får jag återkomma till i ett annat inlägg, orkar jag inte ens börja på nu. Puh... God kväll.
När vår föräldrageneration hamnade i medelåldern (tyckte man inte för övrigt att de var i medelåldern redan vid 30, fruktansvärt gamla som de var liksom redan från början...??) handlade det mycket om att mammorna plötsligt umgicks med väninnorna, drack lite vin och gick ut mitt i veckan. Papporna skulle ha en frän bil eller på annat sätt med prylar visa att de uppnått en aktningsvärd ålder där de liksom jobbat ihop till något fint.
70-talisterna då? Hur ser vår medelålderskris ut?
Som jag ser det är det ett helt annat upplägg på det. De flesta har det bra, behöver inte skryta med prylar på samma sätt. Och vi har bevarat våra "tjejkvällar" eftersom papporna är hemma med barnen till stor del redan från början. Och de flesta av oss har inte fått barn förrän vid över 30, så vi har små barn, vilket begränsar en smula vad vi kan ägna oss åt på fritiden, för det har vi ingen. Och så jobbar vi lite för mycket också.
Så vad gör vi då, för att liksom kliva in i medelåldern till synes så smärtfritt som möjligt?
Göteborgsvarvet, Vätternrundan, korpfotboll, singelmaltwhiskey... och egenproducerat surdegsbröd. Bland männen.
Alltså, att helt livsfarligt utsätta kroppen för fysisk ansträngning den inte ens sett på vykort de senaste 15 åren (om någonsin; de flesta jag känner var inte direkt några idrottsfantaster som unga heller) och på sätt dra på sig skador i menisk och diskbråck... och att gå back to the roots matlagningsvis, laga mat som toppkockarna inte ens uppfunnit ännu, sätta egen vildjäst och fiska sin egen middag lite Hemingway-hårt. Det är så vår medelålderskris bland männen ser ut.
Och vi tjejer då? Det får jag återkomma till i ett annat inlägg, orkar jag inte ens börja på nu. Puh... God kväll.
onsdag 14 december 2011
Fick en sorkk i hemläxa
Nej, det är inte felstavat, men det är en ganska misslyckad ordvits. Ibland är jag inte bättre än så...
Som jag tidigare nämnt har nu turen kommit till en KBT-terapeut i detta sökande efter svar. Utav henne fick jag i hemläxa över julen att förstå och ta in konceptet SORKK. Som jag väljer att se det är det vetskapen om att man faktiskt kan bryta mönster. Verkar kanske självklart för många av er där ute, men för mig är det ett hårt arbete. Terapeuten gav mig SORKK som ett verktyg att kanske så småningom komma ur vissa hang-ups jag har. Vad är då SORKK? Jo, som jag fattat saken... Och jag är lekman, så jag får ha hur fel som helst.
S = Stimuli
O = Organism
R = Reaktion
K (k) = Kortsiktigt resultat
K (l) = Långsiktigt resultat
S och O kan man inte förändra, det är instinkt och reptilhjärna helt och hållet. Däremot kan man styra över R och på så sätt förändra resultatet.
Exempel: Undertecknad är på väg hem efter en stressig och tröttsam dag på jobbet, huvudet snurrar med problem och hela kroppen är inställd på att bara komma hem, så jag kan slappna av, äta och släppa ner garden en smula. Där är utgångsläget, situationen.
Då ringer älskade maken och ber undertecknad köpa hjulsidor till bilen på vägen hem. Makens samtal är i det här fallet "S", dvs stimulit, det som inträffar och förändrar situationen. När signalen når in i hjärnan, reagerar "O", dvs organismen.
I detta specifika fall reagerar, dvs "R", den enligt följande: "Åh, nej, gud vad jobbigt, och jag som är så trött... Är det inte bättre att du sköter allt som har med bilarna att göra, du vet ju vad det är vi ska ha och var affären ligger och... Jag blir så himla stressad när det dyker upp sånt här..."
Idag fick jag lära mig att S och O inte är något att göra något åt, men däremot är det helt i min makt att ändra på R, dvs reaktionen. Om jag i exemplet ovan slipper åka och handla hjulsidor, slipper hamna out of my comfort zone, så blir det bra för mig på K(k), dvs på kort sikt. Jag slipper pressa mig till något jag tycker är jobbigt och det är precis så hjärnan fungerar. Den vill inte lära sig något nytt, den vill fungera per automatik. Men då utvecklas jag inte. Så vad blir det på K(l), dvs lång sikt? Icke-utveckling är stagnering och till slut regression.
Så jag kan styra R och istället säga: "Ok, vart ska jag åka då? Vad behöver jag säga till dem i butiken för att det ska lösa sig?" Visst på K(k) blir det jobbigare för mig och jag stressas en smula, men på K(l)? Då har jag lärt mig något och nästa gång just hjulsidor behövs köpas, vet jag var och hur och löser det helt utan stress.
Nu är ju inte skälet till att jag är hos terapeuten att jag inte vågade köpa hjulsidor, det hoppas jag alla som läser detta förstår. Oh nej, det är andra, så mycket tristare saker jag håller på med som behöver skärskådas och förändras. Men insikten om SORKK, om vad som sker per automatik och som därmed är direkt utanför vår kontroll kontra vad vi faktiskt kan påverka, vilket till slut leder till att instinkten, automatiken indirekt förändras, det är det som blev min hemläxa.
SORKK on, mina vänner, själv har jag två trötta små tjejer som ska i säng.
Som jag tidigare nämnt har nu turen kommit till en KBT-terapeut i detta sökande efter svar. Utav henne fick jag i hemläxa över julen att förstå och ta in konceptet SORKK. Som jag väljer att se det är det vetskapen om att man faktiskt kan bryta mönster. Verkar kanske självklart för många av er där ute, men för mig är det ett hårt arbete. Terapeuten gav mig SORKK som ett verktyg att kanske så småningom komma ur vissa hang-ups jag har. Vad är då SORKK? Jo, som jag fattat saken... Och jag är lekman, så jag får ha hur fel som helst.
S = Stimuli
O = Organism
R = Reaktion
K (k) = Kortsiktigt resultat
K (l) = Långsiktigt resultat
S och O kan man inte förändra, det är instinkt och reptilhjärna helt och hållet. Däremot kan man styra över R och på så sätt förändra resultatet.
Exempel: Undertecknad är på väg hem efter en stressig och tröttsam dag på jobbet, huvudet snurrar med problem och hela kroppen är inställd på att bara komma hem, så jag kan slappna av, äta och släppa ner garden en smula. Där är utgångsläget, situationen.
Då ringer älskade maken och ber undertecknad köpa hjulsidor till bilen på vägen hem. Makens samtal är i det här fallet "S", dvs stimulit, det som inträffar och förändrar situationen. När signalen når in i hjärnan, reagerar "O", dvs organismen.
I detta specifika fall reagerar, dvs "R", den enligt följande: "Åh, nej, gud vad jobbigt, och jag som är så trött... Är det inte bättre att du sköter allt som har med bilarna att göra, du vet ju vad det är vi ska ha och var affären ligger och... Jag blir så himla stressad när det dyker upp sånt här..."
Idag fick jag lära mig att S och O inte är något att göra något åt, men däremot är det helt i min makt att ändra på R, dvs reaktionen. Om jag i exemplet ovan slipper åka och handla hjulsidor, slipper hamna out of my comfort zone, så blir det bra för mig på K(k), dvs på kort sikt. Jag slipper pressa mig till något jag tycker är jobbigt och det är precis så hjärnan fungerar. Den vill inte lära sig något nytt, den vill fungera per automatik. Men då utvecklas jag inte. Så vad blir det på K(l), dvs lång sikt? Icke-utveckling är stagnering och till slut regression.
Så jag kan styra R och istället säga: "Ok, vart ska jag åka då? Vad behöver jag säga till dem i butiken för att det ska lösa sig?" Visst på K(k) blir det jobbigare för mig och jag stressas en smula, men på K(l)? Då har jag lärt mig något och nästa gång just hjulsidor behövs köpas, vet jag var och hur och löser det helt utan stress.
Nu är ju inte skälet till att jag är hos terapeuten att jag inte vågade köpa hjulsidor, det hoppas jag alla som läser detta förstår. Oh nej, det är andra, så mycket tristare saker jag håller på med som behöver skärskådas och förändras. Men insikten om SORKK, om vad som sker per automatik och som därmed är direkt utanför vår kontroll kontra vad vi faktiskt kan påverka, vilket till slut leder till att instinkten, automatiken indirekt förändras, det är det som blev min hemläxa.
SORKK on, mina vänner, själv har jag två trötta små tjejer som ska i säng.
måndag 12 december 2011
En stor stark och kanske något till kaffet
Kom plötsligt att tänka på kvinnan jag såg på flygplatsen i Turkiet när vi var på väg hem från vår fina semesterresa här i september.
Klockan var väl runt 23-tiden lokal tid och vi satt vid gaten och väntade på att tiden skulle gå. Sonen hade somnat utsträckt på några stolar, minsta tjejen gled in och ut ur Johns Blunds grepp i min eller makens famn och den av oss som inte satt still med de två och alla packning släntrade slitet efter mellandottern som var piggast av oss alla. Upp och ner i rulltrappan för femtioelfte gången.
Jag vet sen gammalt att människor har olika knep att få tiden att gå. Själv läser jag om jag har möjlighet, men jag har sett att alkohol i olika mängd och koncentration är ett gångbart alternativ bland andra. Det gällde inte minst den kvinna i 40-årsåldern iklädd höga klackar och smyckade glittriga jeans, som kom gående från baren till sin gate medan hon utövade ett balanskonststycke av dignitet.
Först hade hon självklart en handväska som hängde på axeln men som helt klart var på vippen att glida ner längs överarmen till den böjda armbågen, vilket kan ställa till det om man har vätskefyllda kärl i sina händer, vilket var fallet. Djupt koncentrerad skulle hon få med sig en till bredden fylld stor stark och ett mindre glas, likaså fyllt till bredden med annan gulbrun, svagt trögflytande vätska, gissningsvis cognac. Med en bråkande handväska och höga klackar vid 23-tiden kan ju det vara tufft nog.
Men, grädde på moset, momsen, liksom det lilla extra, försökte hon samtidigt få det dyrbaraste av allt, trots dess hala underdel, att lilla kvar uppe på glaset med öl: en gigantisk kanelbulle. Kanske inte den kombination jag hade sett som mest naturlig. En stor stark, en cognac och en kanelbulle. Jag tänker att hon nog redan hade varit och hämtat kaffet.
Klockan var väl runt 23-tiden lokal tid och vi satt vid gaten och väntade på att tiden skulle gå. Sonen hade somnat utsträckt på några stolar, minsta tjejen gled in och ut ur Johns Blunds grepp i min eller makens famn och den av oss som inte satt still med de två och alla packning släntrade slitet efter mellandottern som var piggast av oss alla. Upp och ner i rulltrappan för femtioelfte gången.
Jag vet sen gammalt att människor har olika knep att få tiden att gå. Själv läser jag om jag har möjlighet, men jag har sett att alkohol i olika mängd och koncentration är ett gångbart alternativ bland andra. Det gällde inte minst den kvinna i 40-årsåldern iklädd höga klackar och smyckade glittriga jeans, som kom gående från baren till sin gate medan hon utövade ett balanskonststycke av dignitet.
Först hade hon självklart en handväska som hängde på axeln men som helt klart var på vippen att glida ner längs överarmen till den böjda armbågen, vilket kan ställa till det om man har vätskefyllda kärl i sina händer, vilket var fallet. Djupt koncentrerad skulle hon få med sig en till bredden fylld stor stark och ett mindre glas, likaså fyllt till bredden med annan gulbrun, svagt trögflytande vätska, gissningsvis cognac. Med en bråkande handväska och höga klackar vid 23-tiden kan ju det vara tufft nog.
Men, grädde på moset, momsen, liksom det lilla extra, försökte hon samtidigt få det dyrbaraste av allt, trots dess hala underdel, att lilla kvar uppe på glaset med öl: en gigantisk kanelbulle. Kanske inte den kombination jag hade sett som mest naturlig. En stor stark, en cognac och en kanelbulle. Jag tänker att hon nog redan hade varit och hämtat kaffet.
lördag 10 december 2011
Borde, men har inte lust
Jag har en massa saker som jag borde göra, men som jag inte har lust med. Det är varken konstigt eller annorlunda. Det är inte heller bra.
Men det som är ännu sämre, är att jag inte har några saker alls som jag har lust att göra men inte borde. Om ni hajjar.
Men det som är ännu sämre, är att jag inte har några saker alls som jag har lust att göra men inte borde. Om ni hajjar.
torsdag 8 december 2011
Shoppingångest
Idag har jag varit vän med Anders Borg och de andra. Jag har konsumerat. De gillar sånt. Jag har varit en lydig medborgare och gjort slut på pengar, hållit hjulen snurrande.
Det som är lite nytt dock, är att jag i princip bara handlat till mig själv. Såhär i juletider kunde man tro att jag varit ordentlig och ute i tid med julklappar till andra, men icke. Jag har shoppat bara till mig. Efter en kall kväll på Liseberg igår gjorde sig min skosituation ordentligt påmind. Jag har inte köpt nya vinterskor på 6 år (om det stoppar) och då menar jag såna riktiga vinterskor med bra grepp och rejält med foder. Lite som en snowboardpjäxa, kan man tänka sig. Så det behövdes. Att stå och vänta nån minut var femte meter på en nyfiken tvååring brukar innebära en vederstygglig kyla som smyger sig på underifrån. En trevlig skoförsäljare och 999 kronor senare klev jag stolt ut ur affären med att per rejäla Salomon-kängor.
Jag älgade vidare till Kicks. Såsom varandes zombie behöver jag sminka över de värsta skräckfilmseffekterna såhär vintertid och jag brukar göra ett årligt inköp i samband med rabattkuponger som brukar dimpa ner i brevlådan påpassligt lagom till jul. Fler hundralappar än jag vill kännas vid senare klev jag stolt ut även från denna affär.
En snabb sväng i de barnklädesaffärer som inte finns representerade på den lokala orten där jag bor riktade jag stegen tillbaka till bilen.
Och det är då den kommer smygande. Ångesten. Illamåendet.
Var det verkligen nödvändigt? Vi är snart framme i mitten av december, är det verkligen nödvändigt med nya vinterskor nu? Jag kunde gott ha väntat till rean och handlat då istället. Halva priset kanske. Till dess klarar jag mig absolut med mina gamla, även om de är så gamla att gummit stelnat och de är hala som skridskor... Vid närmare eftertanke behöver jag nog inte nya denna säsong alls - det brukar inte vara så många dagar det är sådär superkallt... Det väger upp lite med att jag inte kommer köpa någon ny vinterjacka. Min nuvarande är från 2005, den är ju nästan sprillans.
Och sminket... Ja, ärligt talat, vem tror jag att jag kan lura? Hjälper det verkligen att lägga pengar på det, är inte det pärlor för svin?
Och vi som behöver byta ut diskbänken hemma, blandaren läcker och...
Medan jag tar trappan upp till rätt våning i p-huset sätter illamåendet in. Ska jag gå och lämna tillbaka alltihop? Det är nog lika bra. Pengar i sjön. Det här var onödigt. Jag som redan handlat en del nya kläder under hösten eftersom alla mina gamla varit för små. Banta istället kvinna, det hade varit billigare.
Jag vet hur det kommer att bli. De nya skorna kommer att ligga kvar några veckor i kartongen och sen bli styvmoderligt behandlade ytterligare några veckor på skohyllan innan jag ens klipper bort prislappen. Med lite tur kommer jag använda dem första gången innan januari är slut, men don't bet on it.
Och sminket då? Ja, verkligheten kommer ikapp en dyster tisdag morgon då en blick i spegeln kommer att få mig att inse att det inte är mycket att göra åt saken. Det är ju trots allt smink, inte en trollstav. Och en del av det kommer kanske aldrig att lämna sina kartonger och om några år slänger jag dem vemodigt med tanke om att: Oj, vad gammalt detta hunnit bli, ska nog slänga det. Nästa gång jag köper sånt här ska jag använda det direkt istället, fortfarande snygg färg på den där... För det är så jag har sagt till mig själv de senaste tio åren eller mer. Och ja, då har det verkligen varit pengar i sjön, eller hur.
Men förhoppningen om att jag kanske denna gång tycker att jag faktiskt är värd att slippa frysa om fötterna när jag är ute med långsamt gående barn och att sminket kanske ändå åstadkommer en förändring åt det piggare, överlevde denna gång och alla påsar fick åka med hem. Sen får vi se vad som händer.
Det som är lite nytt dock, är att jag i princip bara handlat till mig själv. Såhär i juletider kunde man tro att jag varit ordentlig och ute i tid med julklappar till andra, men icke. Jag har shoppat bara till mig. Efter en kall kväll på Liseberg igår gjorde sig min skosituation ordentligt påmind. Jag har inte köpt nya vinterskor på 6 år (om det stoppar) och då menar jag såna riktiga vinterskor med bra grepp och rejält med foder. Lite som en snowboardpjäxa, kan man tänka sig. Så det behövdes. Att stå och vänta nån minut var femte meter på en nyfiken tvååring brukar innebära en vederstygglig kyla som smyger sig på underifrån. En trevlig skoförsäljare och 999 kronor senare klev jag stolt ut ur affären med att per rejäla Salomon-kängor.
Jag älgade vidare till Kicks. Såsom varandes zombie behöver jag sminka över de värsta skräckfilmseffekterna såhär vintertid och jag brukar göra ett årligt inköp i samband med rabattkuponger som brukar dimpa ner i brevlådan påpassligt lagom till jul. Fler hundralappar än jag vill kännas vid senare klev jag stolt ut även från denna affär.
En snabb sväng i de barnklädesaffärer som inte finns representerade på den lokala orten där jag bor riktade jag stegen tillbaka till bilen.
Och det är då den kommer smygande. Ångesten. Illamåendet.
Var det verkligen nödvändigt? Vi är snart framme i mitten av december, är det verkligen nödvändigt med nya vinterskor nu? Jag kunde gott ha väntat till rean och handlat då istället. Halva priset kanske. Till dess klarar jag mig absolut med mina gamla, även om de är så gamla att gummit stelnat och de är hala som skridskor... Vid närmare eftertanke behöver jag nog inte nya denna säsong alls - det brukar inte vara så många dagar det är sådär superkallt... Det väger upp lite med att jag inte kommer köpa någon ny vinterjacka. Min nuvarande är från 2005, den är ju nästan sprillans.
Och sminket... Ja, ärligt talat, vem tror jag att jag kan lura? Hjälper det verkligen att lägga pengar på det, är inte det pärlor för svin?
Och vi som behöver byta ut diskbänken hemma, blandaren läcker och...
Medan jag tar trappan upp till rätt våning i p-huset sätter illamåendet in. Ska jag gå och lämna tillbaka alltihop? Det är nog lika bra. Pengar i sjön. Det här var onödigt. Jag som redan handlat en del nya kläder under hösten eftersom alla mina gamla varit för små. Banta istället kvinna, det hade varit billigare.
Jag vet hur det kommer att bli. De nya skorna kommer att ligga kvar några veckor i kartongen och sen bli styvmoderligt behandlade ytterligare några veckor på skohyllan innan jag ens klipper bort prislappen. Med lite tur kommer jag använda dem första gången innan januari är slut, men don't bet on it.
Och sminket då? Ja, verkligheten kommer ikapp en dyster tisdag morgon då en blick i spegeln kommer att få mig att inse att det inte är mycket att göra åt saken. Det är ju trots allt smink, inte en trollstav. Och en del av det kommer kanske aldrig att lämna sina kartonger och om några år slänger jag dem vemodigt med tanke om att: Oj, vad gammalt detta hunnit bli, ska nog slänga det. Nästa gång jag köper sånt här ska jag använda det direkt istället, fortfarande snygg färg på den där... För det är så jag har sagt till mig själv de senaste tio åren eller mer. Och ja, då har det verkligen varit pengar i sjön, eller hur.
Men förhoppningen om att jag kanske denna gång tycker att jag faktiskt är värd att slippa frysa om fötterna när jag är ute med långsamt gående barn och att sminket kanske ändå åstadkommer en förändring åt det piggare, överlevde denna gång och alla påsar fick åka med hem. Sen får vi se vad som händer.
onsdag 7 december 2011
Högtravande ur Shantaram
Snart halvvägs in i Shantaram, en bok som jag annars tycker är rätt skaplig så långt, blir jag nu sittandes helt trött över följande stycke:
"Jag tryckte läpparna mot denna himmel och slickade i mig stjärorna. Hon tog in min kropp i sin och varje ögonblick var en besvärjelse. Vår andhämtning var som om hela världen bad böner. Svett rann i strömmar till raviner av njutning. Varje ögonblick var en kaskad av sidenhud. I ömhetens sammetskåpor drogs våra ryggar samman till skälvande, hetsande hetta som driver musklerna att fullborda det som tankarna påbörjat och som kropparna alltid får till skänks. Min kropp var hennes vagn och hon körde den in i solen. Hennes kropp var min flod och jag blev hennes hav. Och det klagande stön som till slut drev samman våra läppar var den värld av hopp och sorg som extasen vrider loss ur de älskande när den översvämmar deras själar med salighet."
Ja, eller hur. En olidligt högtravande omskrivning av: "Vi hade varit kåta på varandra länge och äntligen blev det ligga. Schysst ligga."
Riktigt så oromantisk behöver man väl kanske inte vara heller å andra sidan, men stycket ur boken ovan slår det mesta jag läst. Svaga minnen av kärleksscenen i Umberto Ecos Rosens Namn är det enda jag tycker kommer i närheten. Men då är det mer OK, för det är 1300-tal, en stackars ung munk hamnar i läge med en ung vacker kvinna, mer vild än tam till sin natur och Eco lider inte av samma Hemingway/Greven av Monte Christo/Papillon-komplex som Roberts gör.
Men missförstå mig rätt, i övrigt tycker jag boken hittills varit schysst, fart och fläkt och färgsprakande. Men han får lägga ner det högtravande samlivet, för det blir ingen människa lyckligare av.
"Jag tryckte läpparna mot denna himmel och slickade i mig stjärorna. Hon tog in min kropp i sin och varje ögonblick var en besvärjelse. Vår andhämtning var som om hela världen bad böner. Svett rann i strömmar till raviner av njutning. Varje ögonblick var en kaskad av sidenhud. I ömhetens sammetskåpor drogs våra ryggar samman till skälvande, hetsande hetta som driver musklerna att fullborda det som tankarna påbörjat och som kropparna alltid får till skänks. Min kropp var hennes vagn och hon körde den in i solen. Hennes kropp var min flod och jag blev hennes hav. Och det klagande stön som till slut drev samman våra läppar var den värld av hopp och sorg som extasen vrider loss ur de älskande när den översvämmar deras själar med salighet."
Ja, eller hur. En olidligt högtravande omskrivning av: "Vi hade varit kåta på varandra länge och äntligen blev det ligga. Schysst ligga."
Riktigt så oromantisk behöver man väl kanske inte vara heller å andra sidan, men stycket ur boken ovan slår det mesta jag läst. Svaga minnen av kärleksscenen i Umberto Ecos Rosens Namn är det enda jag tycker kommer i närheten. Men då är det mer OK, för det är 1300-tal, en stackars ung munk hamnar i läge med en ung vacker kvinna, mer vild än tam till sin natur och Eco lider inte av samma Hemingway/Greven av Monte Christo/Papillon-komplex som Roberts gör.
Men missförstå mig rätt, i övrigt tycker jag boken hittills varit schysst, fart och fläkt och färgsprakande. Men han får lägga ner det högtravande samlivet, för det blir ingen människa lyckligare av.
Jag kan inte mycket om årets nobelpristagare, men det här är bannemig briljant
"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse." Tomas Tranströmer
Trött på tvättmaskiner
Så jag bytte bakgrund och tema. Pimpin' my blog. Änna.
Att jag också är evinnerligt trött på tvättmaskiner så att såga IRL är inte lika lätt att göra något åt dock. Men det är inte så farligt. Tänk att man förr tvättade för hand. Det måste de varit ännu tröttare på.
Att jag också är evinnerligt trött på tvättmaskiner så att såga IRL är inte lika lätt att göra något åt dock. Men det är inte så farligt. Tänk att man förr tvättade för hand. Det måste de varit ännu tröttare på.
söndag 4 december 2011
"Logiskt", tänker tvååringen
Vi har, som bekant, kommit in i december. Detta innebär bland annat den traditionella adventskalendern för alla barn över två år i familjen. Sonen har passande fått en i Star Wars-tema och dottern har en i prinsess-tema. Till nästa år ska jag be mormor tänka över det där med prinsess-tema. Dottern kan gott också ha en i Star Wars-tema. Hade jag själv velat ha, om jag nu åt sådan choklad. :-)
Nåja, nu är det ju så att kalendern som bekant går ut på att man äter en bit om dagen och på så sätt hjälper till att bygga upp stämningen inför själva dallrande julafton. Sonen tar sin bit i samband med julkalendern på TV och då vill såklart dottern också ta sin samtidigt. Så långt, allt väl.
Det är i det här läget som åsikterna om vad som ska hända härnäst går isär. Sonen ställer tillbaka sin kalender på sin plats efter att noggrannt ha kollat upp var nästa dags lucka finns någonstans så han inte ska behöva ödsla tid i onödan dagen efter.
Dottern däremot, är av åsikten att det skulle fungera alldeles utmärkt att ta nästa dags chokladbit redan nu. Jag menar, vad är problemet? Vaddå en om dagen? Choklad är gott, här står jag med en hel kalender full som bara är min och jag ser inte problemet. Man äter väl det som finns medan det finns? Vad är logiken med att vänta en dag, två, tre eller ännu fler? Varför ställa undan den till imorgon, och då dessutom göra samma sak en gång till? Jag fattar inte poängen. Mitt sätt är mycket bättre. Ge hit chokladen.
Så är det med julen. En rad olika djupgående ångestar för föräldrarna och barn som är så spända och förväntansfulla att de till slut bara skriker och sen somnar. Vad får vi för det?
Nåja, nu är det ju så att kalendern som bekant går ut på att man äter en bit om dagen och på så sätt hjälper till att bygga upp stämningen inför själva dallrande julafton. Sonen tar sin bit i samband med julkalendern på TV och då vill såklart dottern också ta sin samtidigt. Så långt, allt väl.
Det är i det här läget som åsikterna om vad som ska hända härnäst går isär. Sonen ställer tillbaka sin kalender på sin plats efter att noggrannt ha kollat upp var nästa dags lucka finns någonstans så han inte ska behöva ödsla tid i onödan dagen efter.
Dottern däremot, är av åsikten att det skulle fungera alldeles utmärkt att ta nästa dags chokladbit redan nu. Jag menar, vad är problemet? Vaddå en om dagen? Choklad är gott, här står jag med en hel kalender full som bara är min och jag ser inte problemet. Man äter väl det som finns medan det finns? Vad är logiken med att vänta en dag, två, tre eller ännu fler? Varför ställa undan den till imorgon, och då dessutom göra samma sak en gång till? Jag fattar inte poängen. Mitt sätt är mycket bättre. Ge hit chokladen.
Så är det med julen. En rad olika djupgående ångestar för föräldrarna och barn som är så spända och förväntansfulla att de till slut bara skriker och sen somnar. Vad får vi för det?
Att sova
"Endast en trygg kropp går ner i vikt", stod det att läsa i en av böckerna om LCHF. Det innebär att den måste vara trygg i att den vet att det regelbundet kommer ny energi och näring i maten, så den vågar släppa vad den annars håller i reserv. Men det innebär också att man inte ska stressa och att man ska sova mycket. Stressen har något att göra med produktionen av kortisol och att en kropp med höga halter av kortisol inte har lätt för att släppa ifrån sig. Tydligen ska ett av sätten att minska kortisolhalten vara att träna.
Sista tiden med tjejerna sjuka, jag själv sjuk och ett traditionellt härligt (inte) novemberväder på västkusten, kan jag villigt erkänna att någon träning, vilket för mig innebär promenader, har det inte blivit av. Ok, så där kanske en del av problematiken ligger. För jag har en väldigt stressig och oroande situation på jobbet och om jag skulle ha höga halter kortisol... ja, att jag INTE skulle ha det skulle vara underligt. Det får bli uppskärpning på promenaderna. Och lite mer Pilates. Men det kan jag inte göra när jag är ensam med barnen. För DÅ åker kortisolhalten off the charts, om ni hajjar.
Den andra parametern: att sova ordentligt. Ja, eller hur. Ligger London på Island? Har påven en rolig hatt? Simmar fisken?
När sonen var bebis, för snart 9 år sen, hade han det oerhört trassligt med sin sömn. På drygt ett och ett halvt år sov jag aldrig, och då menar jag faktiskt ALDRIG helt på riktigt, mer än 2 timmar i sträck. För er som haft samma problem, vet ni att det är tortyr. Helt verklig tortyr. Man får fångar i fängelse att brytas ner just genom att inte låta dem sova.
Jag grät till slut för minsta lilla. Att tappa ner lite brödsmulor på golvet skapade samma förtvivlan som att inte ha råd att betala hyran. Jag var ett vrak.
Förvisso har jag aldrig varit typen, ens som tonåring, som kunde sova fram till lunch, men runt 8 timmar per natt var lagom. Under bebistiden med sonen handlade det om sammanlagt kanske 5-6 timmar per natt som allra mest och dessa fullständigt upphackade. Jag vet hur det är att ligga och försöka sova när man vet att han ändå vaknar snart, så det är ingen idé, så jag kan lika gärna sitta och titta på de här små konstiga svart skuggorna som flyter omkring i rummet istället. Kan det vara spöken tro?
Till slut såg hjärnan saker som inte fanns. Vilket drog upp pulsen instinktivt och så sov jag ännu mindre.
Jag var konstant sjuk. Några dagar här och där kändes det bra, men lite feber, lite värk, lite ont i halsen, förkylning... Och ett sockersug utöver allt mätbart.
Att inte få sova är skit.
Mitt sömnmönster är för evigt utstört. Inte ens när sonen, vid ca 2 års ålder, började sova alldeles förträffligt, fick jag tillbaka min sömn som den var innan; jag har inte sovit bra i längre perioder sen han föddes helt enkelt.
Och jag fungerar hjälpligt ändå, på 5-6 timmars sömn. Men det är klart att jag hela tiden tullar på reserven samtidigt. Att jag känner mig orkeslös och ledsen mer eller mindre konstant.
Som inatt. Åh, jag var så härligt, behagligt trött vid 22-tiden igår kväll, lördag, att jag gick och lade mig. Känns trist, men ibland måste man. Jag somnade ganska snabbt, men snart satte det igång. Sonen tramsade in om något, vilket maken tog hand om, men jag hann ändå vakna till. Inom de närmsta timmarna var det barn som pratade i sömnen, som drömt mardrömmar, som tappat nappen och någon mobiltelefon nånstans som plingeplongade. Vad hjälper det att gå och lägga sig klokt klockan 22 och sen ändå få störningsmoment som gör att man från 22 till ca 03 ändå knappt sover någonting? För jag är sådan att 2-3:e gången jag väcks, är det stenkört för mig att somna om. Det går lätt en timme, för då kan inte jag slappna av. Blir jag avbruten så hela tiden, funkar det inte, men jag har lärt mig att uppskatta de stunderna på natten då jag blir liggande vaken någon timme eller två i väntan på sömn. Jag har lärt mig att inte bli stressad av att inte kunna somna om.
Sen väcker barnen en klockan 7, vilket ändå är en ok tid för att vara småbarn - vet många som har 5 som sin starttid om morgnarna.
Sist jag faktiskt hade en natt då jag sov sammanhängande 7-8 timmar? Drygt 3 år sen, gissningsvis, innan tjejerna blev till. Och inte ens då, av skäl jag inte orkar gå in på nu, var det särskilt vanligt förekommande med sådana nätter.
Så, om kroppen behöver sömn för att släppa fett, får jag inse att det blir en del uppförsbacke till innan det går utför.
God morgon.
Sista tiden med tjejerna sjuka, jag själv sjuk och ett traditionellt härligt (inte) novemberväder på västkusten, kan jag villigt erkänna att någon träning, vilket för mig innebär promenader, har det inte blivit av. Ok, så där kanske en del av problematiken ligger. För jag har en väldigt stressig och oroande situation på jobbet och om jag skulle ha höga halter kortisol... ja, att jag INTE skulle ha det skulle vara underligt. Det får bli uppskärpning på promenaderna. Och lite mer Pilates. Men det kan jag inte göra när jag är ensam med barnen. För DÅ åker kortisolhalten off the charts, om ni hajjar.
Den andra parametern: att sova ordentligt. Ja, eller hur. Ligger London på Island? Har påven en rolig hatt? Simmar fisken?
När sonen var bebis, för snart 9 år sen, hade han det oerhört trassligt med sin sömn. På drygt ett och ett halvt år sov jag aldrig, och då menar jag faktiskt ALDRIG helt på riktigt, mer än 2 timmar i sträck. För er som haft samma problem, vet ni att det är tortyr. Helt verklig tortyr. Man får fångar i fängelse att brytas ner just genom att inte låta dem sova.
Jag grät till slut för minsta lilla. Att tappa ner lite brödsmulor på golvet skapade samma förtvivlan som att inte ha råd att betala hyran. Jag var ett vrak.
Förvisso har jag aldrig varit typen, ens som tonåring, som kunde sova fram till lunch, men runt 8 timmar per natt var lagom. Under bebistiden med sonen handlade det om sammanlagt kanske 5-6 timmar per natt som allra mest och dessa fullständigt upphackade. Jag vet hur det är att ligga och försöka sova när man vet att han ändå vaknar snart, så det är ingen idé, så jag kan lika gärna sitta och titta på de här små konstiga svart skuggorna som flyter omkring i rummet istället. Kan det vara spöken tro?
Till slut såg hjärnan saker som inte fanns. Vilket drog upp pulsen instinktivt och så sov jag ännu mindre.
Jag var konstant sjuk. Några dagar här och där kändes det bra, men lite feber, lite värk, lite ont i halsen, förkylning... Och ett sockersug utöver allt mätbart.
Att inte få sova är skit.
Mitt sömnmönster är för evigt utstört. Inte ens när sonen, vid ca 2 års ålder, började sova alldeles förträffligt, fick jag tillbaka min sömn som den var innan; jag har inte sovit bra i längre perioder sen han föddes helt enkelt.
Och jag fungerar hjälpligt ändå, på 5-6 timmars sömn. Men det är klart att jag hela tiden tullar på reserven samtidigt. Att jag känner mig orkeslös och ledsen mer eller mindre konstant.
Som inatt. Åh, jag var så härligt, behagligt trött vid 22-tiden igår kväll, lördag, att jag gick och lade mig. Känns trist, men ibland måste man. Jag somnade ganska snabbt, men snart satte det igång. Sonen tramsade in om något, vilket maken tog hand om, men jag hann ändå vakna till. Inom de närmsta timmarna var det barn som pratade i sömnen, som drömt mardrömmar, som tappat nappen och någon mobiltelefon nånstans som plingeplongade. Vad hjälper det att gå och lägga sig klokt klockan 22 och sen ändå få störningsmoment som gör att man från 22 till ca 03 ändå knappt sover någonting? För jag är sådan att 2-3:e gången jag väcks, är det stenkört för mig att somna om. Det går lätt en timme, för då kan inte jag slappna av. Blir jag avbruten så hela tiden, funkar det inte, men jag har lärt mig att uppskatta de stunderna på natten då jag blir liggande vaken någon timme eller två i väntan på sömn. Jag har lärt mig att inte bli stressad av att inte kunna somna om.
Sen väcker barnen en klockan 7, vilket ändå är en ok tid för att vara småbarn - vet många som har 5 som sin starttid om morgnarna.
Sist jag faktiskt hade en natt då jag sov sammanhängande 7-8 timmar? Drygt 3 år sen, gissningsvis, innan tjejerna blev till. Och inte ens då, av skäl jag inte orkar gå in på nu, var det särskilt vanligt förekommande med sådana nätter.
Så, om kroppen behöver sömn för att släppa fett, får jag inse att det blir en del uppförsbacke till innan det går utför.
God morgon.
fredag 2 december 2011
Kraftwerk, Yello och... just det... gissa den tredje
För ett tag sen kunde jag nöjsamt berätta om mitt kontinuerligt pågående arbete med sonens populärkulturella skolning. Det skänker mig mycken glädjen att nu kunna berätta om nästa steg i denna fortbildning.
För några veckor sedan fattade sonen intresse för det eminenta, stilbildande och banbrytande elektroexperimentella tyska bandet Kraftwerk. Den här veckan har han nu fått upp ögonen för något som ligger ack så nära, men ändå en bit ifrån, nämligen den schweiziska duon Yello. I bilen häromdagen avnjöts Vicious Games, då sonen storögt undrade vad detta var för något fantastiskt bra. I denna skolning anser jag det självklart att det ingår en viss språk- och kulturbildning i övrigt. Vid frågan "Vad sjunger de om mamma?" tog jag givet tillfället i akt att gå in på relationsproblematik, allting om att relationer mellan människor som älskar varandra otippat ofta handlar om makt och att det därmed innehåller ett visst element av maktspel mellan den ingående parterna och att musikstycket i fråga berör detta ämne. Barn ska tuktas i tid. Sonen är 8 år gammal, självklart är han mogen för detta invecklade resonemang.
Senare samma dag när vi hade lite mer tid på oss, bläddrade sonen vidare i min iPod och vi hann lyssna igenom The Race, Pinball cha cha (everything is claro que si), Rubberbandman och slutligen den storslagna, den nödvändiga vid test för inköp av nya högtalare: Blender från Baby. Sonen fnissade förtjust vid de olika ljuden som låter som allt från bilar som kör förbi, till ljudliga läten av typen gasavgång via luftstrupen.
Jag är mycket nöjd med denna skolning så långt; det bådar gott inför framtiden. Enstaka avstickare såsom Crazy Frog och Eric Saade får man se som bevis på ungdomens eviga behov av att prova på nya saker, att skaffa sig erfarenhet för att sedan inse vad som leder framåt i livet och backa undan från den typen av förkastligt beteende. Kraftwerk och Yello, där har vi redan rönt stor framgång. Jag undrar nyfiket vad som kan tänkas komma härnäst i denna positiva utveckling.
Efter att ha lämnat av sonen vid läroverket i morse avnjöt jag i ensamhet en betydande del av mina egna favoriter bland Yellos diskotek. Lagom till att jag rullade in på uppfarten vid min arbetsplats klingade de sista tonerna av Rhythm Divine, där Shirley Bassey med självklar stämma levererar ett plågat kärleksbudskap. Utan ett hårstrå vilande åt rätt håll på min bleka lekamen klev jag vemodigt ur bilen och gick in för att påbörja dagens dagsverke. Tänk om man kunde göra allt man gör i sitt arbetsliv lika bra som hon kan sjunga. Du milde, för den kvinnan vet hur ett par stämband ska trakteras.
För några veckor sedan fattade sonen intresse för det eminenta, stilbildande och banbrytande elektroexperimentella tyska bandet Kraftwerk. Den här veckan har han nu fått upp ögonen för något som ligger ack så nära, men ändå en bit ifrån, nämligen den schweiziska duon Yello. I bilen häromdagen avnjöts Vicious Games, då sonen storögt undrade vad detta var för något fantastiskt bra. I denna skolning anser jag det självklart att det ingår en viss språk- och kulturbildning i övrigt. Vid frågan "Vad sjunger de om mamma?" tog jag givet tillfället i akt att gå in på relationsproblematik, allting om att relationer mellan människor som älskar varandra otippat ofta handlar om makt och att det därmed innehåller ett visst element av maktspel mellan den ingående parterna och att musikstycket i fråga berör detta ämne. Barn ska tuktas i tid. Sonen är 8 år gammal, självklart är han mogen för detta invecklade resonemang.
Senare samma dag när vi hade lite mer tid på oss, bläddrade sonen vidare i min iPod och vi hann lyssna igenom The Race, Pinball cha cha (everything is claro que si), Rubberbandman och slutligen den storslagna, den nödvändiga vid test för inköp av nya högtalare: Blender från Baby. Sonen fnissade förtjust vid de olika ljuden som låter som allt från bilar som kör förbi, till ljudliga läten av typen gasavgång via luftstrupen.
Jag är mycket nöjd med denna skolning så långt; det bådar gott inför framtiden. Enstaka avstickare såsom Crazy Frog och Eric Saade får man se som bevis på ungdomens eviga behov av att prova på nya saker, att skaffa sig erfarenhet för att sedan inse vad som leder framåt i livet och backa undan från den typen av förkastligt beteende. Kraftwerk och Yello, där har vi redan rönt stor framgång. Jag undrar nyfiket vad som kan tänkas komma härnäst i denna positiva utveckling.
Efter att ha lämnat av sonen vid läroverket i morse avnjöt jag i ensamhet en betydande del av mina egna favoriter bland Yellos diskotek. Lagom till att jag rullade in på uppfarten vid min arbetsplats klingade de sista tonerna av Rhythm Divine, där Shirley Bassey med självklar stämma levererar ett plågat kärleksbudskap. Utan ett hårstrå vilande åt rätt håll på min bleka lekamen klev jag vemodigt ur bilen och gick in för att påbörja dagens dagsverke. Tänk om man kunde göra allt man gör i sitt arbetsliv lika bra som hon kan sjunga. Du milde, för den kvinnan vet hur ett par stämband ska trakteras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)