"Endast en trygg kropp går ner i vikt", stod det att läsa i en av böckerna om LCHF. Det innebär att den måste vara trygg i att den vet att det regelbundet kommer ny energi och näring i maten, så den vågar släppa vad den annars håller i reserv. Men det innebär också att man inte ska stressa och att man ska sova mycket. Stressen har något att göra med produktionen av kortisol och att en kropp med höga halter av kortisol inte har lätt för att släppa ifrån sig. Tydligen ska ett av sätten att minska kortisolhalten vara att träna.
Sista tiden med tjejerna sjuka, jag själv sjuk och ett traditionellt härligt (inte) novemberväder på västkusten, kan jag villigt erkänna att någon träning, vilket för mig innebär promenader, har det inte blivit av. Ok, så där kanske en del av problematiken ligger. För jag har en väldigt stressig och oroande situation på jobbet och om jag skulle ha höga halter kortisol... ja, att jag INTE skulle ha det skulle vara underligt. Det får bli uppskärpning på promenaderna. Och lite mer Pilates. Men det kan jag inte göra när jag är ensam med barnen. För DÅ åker kortisolhalten off the charts, om ni hajjar.
Den andra parametern: att sova ordentligt. Ja, eller hur. Ligger London på Island? Har påven en rolig hatt? Simmar fisken?
När sonen var bebis, för snart 9 år sen, hade han det oerhört trassligt med sin sömn. På drygt ett och ett halvt år sov jag aldrig, och då menar jag faktiskt ALDRIG helt på riktigt, mer än 2 timmar i sträck. För er som haft samma problem, vet ni att det är tortyr. Helt verklig tortyr. Man får fångar i fängelse att brytas ner just genom att inte låta dem sova.
Jag grät till slut för minsta lilla. Att tappa ner lite brödsmulor på golvet skapade samma förtvivlan som att inte ha råd att betala hyran. Jag var ett vrak.
Förvisso har jag aldrig varit typen, ens som tonåring, som kunde sova fram till lunch, men runt 8 timmar per natt var lagom. Under bebistiden med sonen handlade det om sammanlagt kanske 5-6 timmar per natt som allra mest och dessa fullständigt upphackade. Jag vet hur det är att ligga och försöka sova när man vet att han ändå vaknar snart, så det är ingen idé, så jag kan lika gärna sitta och titta på de här små konstiga svart skuggorna som flyter omkring i rummet istället. Kan det vara spöken tro?
Till slut såg hjärnan saker som inte fanns. Vilket drog upp pulsen instinktivt och så sov jag ännu mindre.
Jag var konstant sjuk. Några dagar här och där kändes det bra, men lite feber, lite värk, lite ont i halsen, förkylning... Och ett sockersug utöver allt mätbart.
Att inte få sova är skit.
Mitt sömnmönster är för evigt utstört. Inte ens när sonen, vid ca 2 års ålder, började sova alldeles förträffligt, fick jag tillbaka min sömn som den var innan; jag har inte sovit bra i längre perioder sen han föddes helt enkelt.
Och jag fungerar hjälpligt ändå, på 5-6 timmars sömn. Men det är klart att jag hela tiden tullar på reserven samtidigt. Att jag känner mig orkeslös och ledsen mer eller mindre konstant.
Som inatt. Åh, jag var så härligt, behagligt trött vid 22-tiden igår kväll, lördag, att jag gick och lade mig. Känns trist, men ibland måste man. Jag somnade ganska snabbt, men snart satte det igång. Sonen tramsade in om något, vilket maken tog hand om, men jag hann ändå vakna till. Inom de närmsta timmarna var det barn som pratade i sömnen, som drömt mardrömmar, som tappat nappen och någon mobiltelefon nånstans som plingeplongade. Vad hjälper det att gå och lägga sig klokt klockan 22 och sen ändå få störningsmoment som gör att man från 22 till ca 03 ändå knappt sover någonting? För jag är sådan att 2-3:e gången jag väcks, är det stenkört för mig att somna om. Det går lätt en timme, för då kan inte jag slappna av. Blir jag avbruten så hela tiden, funkar det inte, men jag har lärt mig att uppskatta de stunderna på natten då jag blir liggande vaken någon timme eller två i väntan på sömn. Jag har lärt mig att inte bli stressad av att inte kunna somna om.
Sen väcker barnen en klockan 7, vilket ändå är en ok tid för att vara småbarn - vet många som har 5 som sin starttid om morgnarna.
Sist jag faktiskt hade en natt då jag sov sammanhängande 7-8 timmar? Drygt 3 år sen, gissningsvis, innan tjejerna blev till. Och inte ens då, av skäl jag inte orkar gå in på nu, var det särskilt vanligt förekommande med sådana nätter.
Så, om kroppen behöver sömn för att släppa fett, får jag inse att det blir en del uppförsbacke till innan det går utför.
God morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar