Vuxenpoäng. På riktigt.

Glöm Ica-kort och pensionsspar. Glöm matlåda, Göteborgsvarvet och surdegsbröd. Jämförspriser och storhandling. Volvo kombi och radhus. Ni vet allt det där som ger vuxenpoäng. De fasade, de fruktansvärda, de vi lovade och svor att vi aldrig skulle skaffa. Vägra rabattkuponger på kaffe. Allt. Ni minns. Young, free and independent. Det går visst att leva så och aldrig bli vuxen. Vi ska bevisa att det är möjligt. Den ironiska generationen. Peter Pan-generationen. Vi som kom efter Generation X.
   Vi fyller 40 och går till jobbet med glittrigt nagellack och kepsen bak och fram. Fabrikstrasiga jeans. Raffigt liksom. Kul. Vågat. Trotsigt. Musmatta med Stjärnornas Krig-motiv. Vaddå? Man är väl inte äldre än man känner sig?

Vackert så.

Och åren går.

Men du.
Det sket sig.
I alla fall för mig. Plötsligt blev jag vuxen. Visserligen har jag fortfarande en musmatta med citat från karaktären Q i Star Trek The Next Generation: "It's difficult to work in a group when you're omnipotent". Och det är kul.
Men jag har vuxna problem. Plötsligt. Jag hann nästan bli 40 innan de kom och slog till med sin fulla kraft. Varje dag har jag vuxna problem. Och där försvann det oskyldiga, det lättsamma, det jag var så övertygad om att man visst kunde bibehålla om man bara vill. Om man bara vägrade vara "vuxen".. Nu är det på riktigt. Det är slitsamt. Jag är trött. Kroppen strejkar. Jag börjar bli seg med att fatta. Jag oroar mig för framtiden och för mina barn. Jag fasar för att hela skiten är på väg att gå åt helvete. Och jag vet inte ens om det finns nån bra musik att spela under tiden. Och här står jag med ansvaret att slå vakt om att det går så lite åt helvete som möjligt i min direkta närhet. Det är en ojämn kamp att driva.

Och där samlar jag mina vuxenpoäng. Och det är lite som monopolpengar kontra riktiga. Ica-kortet, storhandlingen och radhuset var vuxenvärldens monopolpengar. Problemen, det är de som förändrar alltihop. Riktiga pengar. Såna som faktiskt spelar roll.

Det som inte dödar, härdar.

Allmosor, allmosor till de fattiga.

Jag tycker det är knasigt när utsatta människors tillvaro endast kan påverkas av godtycket hos oss, vi som inte är utsatta. For stunden i alla fall.
   Jag tänker på Nietzsches Så talade Zarathustra. Intressant läsning för den som ännu inte upptäckt. Zarathustra dömer ut medlidandet. Det är en skadlig känsla. Såväl för den som känner det som för den som råkat hamna i en situation som frammanar medlidande.

Jag tänker på de känslor jag har inför de hemlösa i vår stad. Idag vaknar jag upp till 1 minusgrad, skrapar rutorna på bilen, häller barnen i varma overaller.
   Gott så.
   Men det finns de som vaknar ute idag. Eller kanske i någon portuppgång. Bland dem finns barn och ungdomar.

Jag tycker sittande politiska ledare gör ett bristfälligt arbete vad gäller att värna om dessa människor. Man räknar på kortsiktiga vinster som om landet Sverige är ett börsnoterat företag (för övrigt undrar jag varför alla börsnoterade företag måste skapa så mycket vinster, men det är en annan diskussion).

Så jag kan inte annat än anmäla vårt intresse till att hjälpa en utsatt familj att få en lite bättre jul.

http://www.stadsmissionen.org/justnu/hjalp-oss-skank-julklappar/

Det är självklart om än ännu mer kortsiktigt än politikerna ser på saken.
   Men det dövar mitt samvete. Det gör mitt medlidande lite lättare att hantera. Och kanske gör det någon glad för en dag. Det är fjuttigt och ynkligt, men det är bättre än inget.

Är det där vi hamnat? I ett land som förlitar sig på medelklassens moral och dåliga samvete? Att varje enskild ska känna ansvaret att göra något för någon annan? Att varje enskild aktivt måste söka upp någon att hjälpa? När vi som har aldrig är nära de som inte har? Och detta mitt upp i all tillväxtstress? Och hur tror ni det kommer funka? Jag är skeptisk.
  I år ger vi julklappar till en familj. De kommer att få mat och en bunt kläder. Det löser inget problem. Nästa år är det val. Jag hoppas att jag inte ska behöva känna medlidandets bittra eftersmak i gommen lika starkt nästa jul.