Vi hade i alla fall tur med vädret

. 

Jaha. Så var det en månad sen sist igen. Jag hinner inte, orkar inte, har helt torsk på idéer. Visst hade jag kunnat logga in här och skriva om min dag. Men det är en blogg, inte en dagbok. Det är mycket som händer, högt och lågt och jag försöker hålla mig i något stadigt (maken) medan orkanen drar förbi. När kvällen kommer och tystnaden lägger sig, är jag alldeles trött.

Ett återkommande tema här på Lyran är vad som var drömmen en gång i tiden och hur det sedan faktiskt blev. Glöm inte att jag är född i mitten av 70-talet och hade 80-talet med all dess chockrosa och mintgröna härlighet som formade mig. Stämningen var hög, luggen ännu högre, Madonna chockade världen när han framförde Like A Virgin på MTV Music Awards 1984 liggandes, juckandes på scengolvet - till världens förfäran. Idag är det inte så märkvärdigt. Hon hade ju kläder på sig, rätt så mycket dessutom.
   Det var eran för bombastiska synthljud mitt i pudelrockens innersta och i Miami Vice gick Don Johnson barfota med kavajen uppvikt på ärmarna.
   En mobiltelefon, förlåt, det kallades "nalle" på den tiden, kostade i runda slängar 30 000 (motsvarar ca 70 000 idag enligt konsumentprisindex). Självklart endast något för de välbeställda, och begreppet yuppies var allmängiltigt. Till sedermera visso kan, för den yngre läsaren, tilläggas att när man ringde på sin mobiltelefon hamnade man hos en växel. På riktigt. (Min pappa, som då jobbade i branschen med personsökare, sa tidigt att varje männsika skulle komma att ha en egen mobil i framtiden och att den skulle användas till allt möjligt - inte bara till att ringa. Då fnös jag. Yeah, right. Eller hur. Har du knarkat eller?)
   Synthare och hårdrockare - aldrig ska de två mötas.
   Inflationen var skyhög, så den som investerade i bostad gjorde snabbt bra pengar.
   Som 10-åring hemma i flickrummet fick man bilden av framtiden som fantastisk. Fint väder. Pengar. Vackra människor och solsken. Den skulle helt enkelt vara sån här:

                                                              Duran Duran Rio 

Hur svårt verkade det då, där 1982? Inte ens malignt melanom fanns i det dagliga medvetandet. Livet är en fest. Håll med om det, folk och fä. 

Lagom till att det var dags att klara sig själv därute i den konstiga världen, hände 90-talet. Bara drygt 10 år efter att Simon Le Bon och hans gäng droppade lite is på en bröstvårta och därmed rev upp himmel och jord dog en av rockens största legender av självmord. Och ett dramatiskt sådant dessutom. Ett skott rakt i huvudet. Musikens stora var inte längre en flådig vit överklass som njöt i solen på en segelbåt eller åmade omkring i spandexbyxor bland vackra kvinnor i pumps.
  Det var en flanellskjorteklädd fattig, ångestfylld och arg vit underklass. Ett kvitto på att allt hade gått snett. Det var inte längre glättigt utan skitet och dytsert.

Och det har fortsatt på inslagen linje.

Om det nu inte blev som i Miami Vice och i Duran Durans video ovan - vad blev det då? Tja, en riktigt schysst nalle innehas idag av i princip varenda människa i västvärlden. Den kostar inte 70 000 utan runt 5 000. Otippat.
   Med facit i hand så blev det som i den här videon istället. Jag visste det inte då, 1994 (bara 10 år efter Material Girl) - men det här är min bild av hur världen är när man lämnat flickrummet och inte kommer ha en egen sfär ännu på 10 år. Skruvad. Konstig. Ogreppbar. Läskig. Bisarr. Extrem.



Soundgarden Black Hole Sun


Ah well. Både Duran Duran och Soundgarden hade i alla fall tur med vädret.

Skoldisco, nakenbilder, okej?

Jag har en låtlista som heter Skoldisco. Jag har nämnt den förut. Då och då återkommer den, uppdateras och aktualiseras. Exakt vad som triggar detta är oklart, men det förefaller vara när livet plötsligt kräver att jag måste låtsas vara vuxen på riktigt. Det kan vara konflikter, alldeles för mycket att göra på jobbet, alla barnen sjuka i omgångar, stora ekonomiska beslut... Ja, ni fattar. Av någon anledning blir det då ett kort ögonblicks verklighetsflykt att i bilen avnjuta Sandras Maria Magdalena eller Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart.
   Om det är så konstruktivt vet jag dock inte. Jag blir bara ännu mer påmind om vilken bild jag hade av vuxenlivet då som tioåring i flickrummet och hur fruktansvärt väsensskild den är från hur det faktiskt blev.
   Ah well, där är vi. Och det är ett helt annat blogginlägg.
   Hur som helst.

Häromdagen hade jag i vilket fall min låtlista Skoldisco smygande på låg volym på jobbet. En kollega till mig är ett par år äldre, men vi har i stort sett samma minnen till de här låtarna, vi var på ingefär samma plats i livet när det begav sig. Den ena efter den andra pinsamheten (Modern Talking, A-ha...) spelades, som ett långt och vemodigt vackert pärlband, en orgie, av guilty pleasure. Arbete under tystnad.
   Kollegan: "Bananarama alltså."
   Jag: "Kan du fetehajja."
   Tystnad. En stund. Några låtar.
   Kollegan: "Modern Talking, alltså."
   Jag: "Det är riktigt."
   Tystnad. Några låtar.
   Kollegan: "Sabrina, alltså?" Ur de skrangliga högtalarna strömmade brottarhiten Boys.
   Jag: "Absolut."
   Tystnad.
   Kollegan: "Hur var det egentligen? Jag kommer inte ihåg. Vem av dem var snyggast?"
   Han syftade självklart till det påstådda kriget mellan italienska Sabrina Salerno och brittiska Samantha Fox. Då blev det dags att avbryta arbetet för en kort stund. Den ena var mörk, den andra blond, olika nationaliteter. Typ så. Mer än så kunde vi inte konstatera just då. Men en annan diskussion följde strax därpå. Nämligen den om hur tiderna förändras.
   Kollegan: "Hur naturligt hade det känts? Att komma in i barnens rum och hitta tuttbilder på Samantha Fox på väggarna? För nu snackar vi ju barnens rum, på riktigt."
   Alla mina vänner, och ni andra, där ute. Tänkvärt. Det är snart 30 år sen nu, nådens år 86-87. Och i en tidning riktad till barn och unga ungdomar, ca 10-15 år, är det märkligt nog möjligt att som mittenposter trycka upp... lättklätt. Liksom. Spontant? Ärligt?
   Själv var jag 12 då, liksom de flesta av mina vänner. Barn. Faktiskt. Jag minns klasskamrater som då, 11-12-13 år gamla, hade väggarna tapetserade med bilder på Sammy Fox och Sabrina så att häftmassan var slut i den lokala pappershandeln. Och man sjöng med som en galning på en halvdan engelska, men skivspelaren på evighetsrepeat. Sammanlagt blev ju budskapet detta:

Boys, boys, boys

I'm looking for a good time

Boys, boys, boys

Get ready for my love

Everybody, summertime love
You'll remember me
Everybody, summertime love
Be my lover, be my baby

???? Jodå, så atteee.... Eller varför inte:

Hot and cold emotion, confusing my brain

I could not decide, between pleasure and pain

Like a tramp in the night, I was begging for you

To treat my body like you wanted to

Oh, Oh

Oh, Oh

Oh, I was begging for you

Touch me, touch me

I want to feel your body 

Your heartbeat next to mine

(This is the night)

'Cause I want your body

All the time

Jag vet inte jag. Vad tycker ni? Hur politiskt korrekt känns det, så här i eftertankens kranka blekhet. Min kollega ställer en intressant fråga. Hur naturligt hade det känts, att komma in i barnens rum och mötas av detta budskap? Sonen fyller snart 11. Hade han satt upp en bild på en halvnaken kvinna i raff-set (underbart uttryck för övrigt), eller - för den delen - indianplym, och lyssnat på evighetsrepeat medan hon stönar fram det ena efter det andra... Hade det känts helt okej liksom?
   Nej. Bilden hade åkt ner utan diskussion. Det där, kompis, är inte ok.   

Pendeln har svängt, minst sagt. Detta var i samma tidshärad som Michael Jacksons video Thriller visades sent på natten för att den var så otäck. Idag visas Walking Dead på bästa sändningstid (nästan) medan Janet Jacksons eventuella Nip Slip blir förstasidesstoff. Spännande tider.

Så, hur såg det ut i Fru Strängs flickrum vid denna tid? Jag hade inte bilder på Sammy och Sabrina, ska erkännas, men å andra sidan, såhär med facit i hand, vet jag inte om det var så mycket bättre på mina väggar ändå. Det var bilder på gulliga kattungar, samt det klassiska temat sött-tjejansikte-vilt-djur-bilder. Och Mel Gibson, Mickey Rourke och...

Och...

Likadant fast tvärtom, tänker jag.
   Inte farligt stereotypa könsbilder. Alls. Knappt nästan nånting. Hade jag gillat om tjejerna här hemma om några år tapetserar rummet med halvnakna, inoljade muskelmän med vapen?
   Nej, inte alls.

Så där har ni det. Där hittar ni fru Strängs tankegångar en tidig söndagsmorgon i mars 2014.

Dåtid, framtid och nutid, allt på en gång

Idag är det onsdag. Då är jag mammaledig tillsammans med hela rövarbandet. Solo här hemma med en 4-åring, en 2,5-åring och en 6 månaders bebis.
   Ibland är det tajt läge.
   Ibland är det helt ok.

Idag är det helt ok. Barnen är finast och kommer skapligt överens. Vädret är strålande fint. Allt hade kunnat vara underbart.
   Men som vanligt är det fullt av smolk i bägaren. Visst smolk bara en svag fläkt i den höga höstluften, annat smolk ligger som en tung dimma över hela tillvaron. Visst smolk rent personligt-i-nuet slitigt, viss smolk en större samhällspolitisk och filosofisk fundering. Allt finns på en gång. Och fru Sträng gör det hon är bäst på, rör ihop det och slås ner i skorna.
   4-åringen har valt att gå upp strax efter 5 flera dagar i rad, med påföljd att det generellt blir mitt gig att gå upp då också. Med andra ord; jag är trött. Sjukligt så. Man kan liksom inte gå och lägga sig tidigare än halv tio på kvällarna. Men ok. Livet med småbarn, där har du det.
   Jag mår illa som en tok. Arbetsteorin är att det beror på navelbråcket jag hade hoppats skulle vara opererat nu. Och nej, jag är inte med barn igen. Vi har hittat andra hobbies. Jag har lite ångest för att illamåendet trots allt inte skulle ha med bråcket att göra... vad är det då? En av mina starkare grenar är hypokondri, så gissa själva resten.
   Där har ni det flyktiga smolket, den nypande kylan i den pigga höstluften. Och nu till den tungt liggande dimman.

Ok. Så jag startar igång låtlistan Skoldisco som innehåller allt lättlyssnat 80-talet hade att erbjuda. Allt från lättare pudelrock och Gyllene Tider till Italia Disco och tysk pop som Modern Talking.
   Och jag minns tiden som 10-15-åring i flickrummet, bilder på Arnold Schwarzenegger och Mel Gibson på väggen hemma. Funderande och drömmande om framtiden, hur det skulle bli så fränt. Hur det var höljt i ett drömskt dunkel. Att bo själv. Att ha ett jobb. Göra vuxna grejer liksom. Helt ärligt. Hur svårt kan det vara, tänkte man. Hur svårt kan det vara, det som gör vuxna så allvarliga och tunga. Som gör att vuxnas största problem inte verkar vara att den tröjan jag hade tänkt ha på skolfotot ligger i tvätten. Vad kan vara värre?

Idag, onsdagen den 2:e oktober 2013, utgör låtlistan Skoldisco och förnimmelsen av det halvvuxna barnets funderingar min dåtid. Till ljudet av Alphaville, Billy Idol och Men Without Hats blir soundtracket till känslan av att vara så nöjd med valet av papper att slå in läsårets nya skolböcker med. Och rädslan för att ha sovtofsar i håret. Svårare än så var det inte.

Idag, är man enligt myndigheter och allmänhetens syn på saken inte längre ett halvvuxet barn, utan helt fullfjädrat vuxen. Att hjälpa sonen slå in läsårets böcker i det papper han valt är något som görs halvt i sömnen när alla somnat och lugnet slutligen lägger sig i huset. Inget spännande alls.
   Även som vuxen tänker man såklart på framtiden. Och aldrig har jag väl insett hur vuxenlivet bara gör en allvarligare för varje dag som går. För jag vet nu att problemen är långt större än den där favorittröjan som ligger i tvätten.
   Idag är problemet att måste vi skydda våra barn från att leva. Både pojkar och flickor. Men självklart i synnerhet flickor.
   Idag måste vi tydligen lära våra flickor att samhällets regler och bestämmelser inte gäller dem. Idag måste vi tydligen lära våra flickor att det inte är någon idé att de säger något, för det är ändå ingen som lyssnar, för du förstår att ett nej är inte ett nej längre. Ett nej betyder tydligen gör vad du vill med mig, jag har ingen rätt att bestämma det själv.
   Och tydligen ska vi lära våra pojkar att inte känna ånger om de gjort något dumt. De ska tydligen lära sig att de ska göra allt för att komma undan och att det är deras rättighet att lyckas med det.
   Idag tittar jag in i mina döttrars tre par ögon och vet att de startar från minus. De kommer alltid att vara på minus. De kommer att behöva slåss hårdare, skrika högre och begränsa sitt eget utrymme dygnets alla timmar för att inte råka illa ut, bli överkörda. Indirekt ska vi tydligen lära dem att de är byten. Villebråd. Offer. Liksom redan från början. De räknas inte, är inte lika mycket värda. Deras ord väger inte lika tungt. Ingen egen vilja, de får nöja sig med det som blir.
   Bara för att de är flickor.

Idag, till tonerna av Annie Lennox vackra stämma, utgör dessa tankar min framtid. Och jag kan inte känna annat än sorg. Och vrede. En stor vrede så jag inte kan prata med mina små. En vrede som gör att jag ilsket slänger stekpannan i diskhon när vi ätit färdigt och skrämmer slag på mina små. De ser bara att mamma är arg. Vad har vi gjort, undrar de säkert. Och såklart har de inget gjort. Det är ju det som är så fruktansvärt. Inget alls. De bara är det de är. Och för mig, som mamma, i all deras härlighet.
   Domare Sven Jönson har missat hela poängen. Han ansåg inte att den 15-åriga flickan befann sig i ett utsatt tillstånd medan sex pojkar förgrep sig på henne. Och det är just tack vare sådana som Sven Jönson som alla flickor alltid befinner sig i ett utsatt tillstånd. Dygnets alla timmar. Oavsett geografi. Och oavsett ålder.

Ok, så framtiden är dyster. Riktigt dyster.
   Kvar har jag nutid. En 2-åring som vill ha morötter och en 4-åring som vill bjuda mig på låtsaskaffe. En bebis som precis vaknat.
   Idag kan jag erbjuda dem millimeterrättvisa. Lika mycket mjölk. Välja saga var sin dag. Till vilken nytta? Världen kommer slå omkull dem sen. Gör jag dem en björntjänst? Ska jag istället förbereda dem på att den som slår hårdast vinner? Bokstavligt.
  Idag pratar jag med sonen om att inte utnyttja den som är svagare och mer utsatt än han. Aldrig. Vad det än gäller. Och jag säger till honom att försöka ingripa om han skulle se det hända.

Så i nuet känns det hopplöst. Till tonerna av glättig 80-talspop släpar jag mig nu ut i köket för att se om det finns något att förbereda till middag. Även de svaga i samhället behöver ju trots allt ha mat.



.

Det ljuva livet på Club Tropicana, vart tog du vägen?

Såhär mitt i aprilregnet, precis när årets andra varv av magsjuka lagt sig här hemma... Såhär när andra vårförkylningen ledigt smyger in i näsorna på de små barnen och mamman... Såhär när man idag fyller 38 och med stormsteg närmar sig 40... Såhär när man precis lagt in månadens räkningar och kallsvettig räknar samman totalsumman... Såhär när man står mitt i livet och har bytt jobb och är lite osäker på hur det kommer att gå... Ja, såhär... när man börjar drabbas av ålderskrämpor av typen ischias, åderbråck och hängbröst...
   Det är då jag tar min tillflykt till bilden av framtiden jag hade i flickrummet i mitten på 80-talet. Det var program som Bagen och tidningarna Starlet och Okej som gav mig den lilla inblick i kändislivet som gick att få. Så min bild av hur vuxenlivet för alla lite coola vuxna såg ut som följer:

   Rio Duran Duran  
   Club Tropicana Wham
   I'm Still Standing Elton John

David Lee Roth Just a gigolo, Sabrina Boys boys boys... Exemplen är hur många som helst. Bilder på hårfagra män och kvinnor (stora hår gällde ju över hela linjen) som låg utfläkta i spännande miljöer. Reklambilderna för Piz Buin: en kvinna liggande på ett kritvit, kalkat hus någonstans vid medelhavet: blå himmel, blått hav, vitt parasoll, vitt hus, gul baddräkt och en väldigt väldigt solbränd kvinna.
   Det ljuva livet (såhär lät det på topplistan på det bekymmerslösa 80-talet, ni minns väl den??), helt enkelt. En modern variant av Hemingways Och solen har sin gång.... Fast det visste jag såklart inte då.
   Som om det inte vore nog redan där, var TV-serier som Miami Vice och Magnum något som fladdrade förbi allt som oftast. Bond-filmer. Exotiskt. Varmt. Vackra människor. Pengar. Lyx, flärd. Kom ihåg, vi snackar 80-tal. För den lättillgängliga, drygt 10 år gamla hjärnan i fru Strängs unga huvud, var detta bilden av vuxenlivet. Bara man lyckades sådär lite halv om halvt ok, skulle livet inte vara annat än enda lång Duran Duran-video. Supermodeller (och förresten, skulle inte jag vara en av dem dessutom?), franska rivieran, palmer som hänger ut över havet på en kritvit sandstrand, Don Johnson barfota i sina loafers. Eller Simon Le Bon med pannband, välj själv. Casinot i Monaco, snygga bilar. Ok, kanske inte varje dag, men såpass ofta att det skulle vara en del av livet ändå. Liksom. Man sparade bara lite, så kunde man vara en del av det där ibland.

Vi flyttar oss tillbaka dit i ett bredare perspektiv. Hur såg det ut i vardagen? Det här var mitten-slutet av 80-talet. Det var på den tiden axelvaddar och yuppies var inne. Pastellfärger. Mobiltelefonen var något enigmatiskt, en pjäs på sisådär en 25 kilo som bara de riktigt rika hade råd med och där man ringde till en växel...
  Det var i oskuldens tid, innan malignt melanom blev en latinsk term som mellanstadieelever känner till. Man kunde fortfarande äta sötlimpa med hushållsost och dricka o'boy till frukost. Långt innan sockerchocken fanns. Pizza och pasta var spännande, nydanande inslag i husmanskosten.
   Man kunde inte plocka sitt eget lösgodis, utan handlade lösgodis av en tant över disk. Att få "en peng" av farmor var en 5-krona som räckte till lite av varje.
   Inför sommarens husvagnssemester var högsta drömmen att ha lyckats spara ihop till en egen free-style. En röd Sony walkman.
   Arnold Schwarzenegger var the Terminator, inte politiker. Judd Nelson kunde anses vara lite bad boy, vilket även Prince försökte komma undan med i filmen Purple Rain. Prince hette för övrigt fortfarande Prince och inte The Sign eller The Artist formerly known as... 
   George Michael var ännu inte uttalat gay och därför fortfarande en våt dröm för några av tjejerna i klassen. Michael Jackson var fortfarande skapligt mörkhyad och Whitney Houston var prydligheten själv.
   Framtiden var ljus. Börsen pekade rakt upp. Neonfärgade skidoveraller.
   Det var tider det.

Hur blev det då? I den fula verkligheten? Tja... Sådär jättemycket exotiska ställen har det inte blivit än så länge. Man är ödmjuk, hunsad och tuktad, skinnad och uppiskad av livets rottingkäpp. Man tycker det är exotiskt och avslappnande nog att få tid att halvsova en stund framför TV:n på kvällen när alla barnen är friska. Pengarna går åt till husrenovering, mat och transport. Och under många många år har jag lagt ner det där med att drömma om det ljuva livet. Man kommer aldrig att få ta del av det ändå...

Men nu, med några år på nacken är jag slutligen mogen att undra: vad är det ljuva livet? Egentligen? Bestämmer inte jag det själv? Och när jag blir Mallorca-pensionär (fast utan den pergamentliknande läderhuden - det där är ju bara SÅ 90-tal) och har tid och ork att låna pengar på huset för att äntligen åka på semester till Barbados, Maldiverna, Bali, Cuba och alla de andra skönt exotiska ställena... Då har jag ändrat min syn på vad en vacker människa och lyx är. Och då kommer jag att få det, alltihop; det finns redan inom räckhåll. Det ljuva livet finns, redan nu, hos mig, alldeles intill.
    Eller nja. Nästan. Det är slutet av april på västkusten. 8 grader och regn som regnar snett rakt upp i näsan. Stora droppar.
   Men till sommaren, då, när vädret är som på Club Tropicana (det har hänt förr att vädret är bra i Sverige på sommaren, låt mig få tro det i år, ta det inte ifrån mig)...  Då lever jag det ljuva livet.


   
 

Mjukporr 80's style

Igår visade TV4 film Den Blå Lagunen. Utan att riktigt kunna säga varför, mest nostalgi tror jag, hamnade jag framför den. Först sådär lite löst medan jag matade och nattade barnen, men sen blev jag liksom kvar. Hjärnan höll på att koka över av tankar och funderingar och åsikter kring detta... fenomen. I första hand mindes jag ju självklart första gången jag såg den... Ah... Tidigt 80-tal, kan ha varit runt 9-10 år sådär. Generat varm fnittrade jag mig igenom större delen av filmen för att efteråt dra mig undan till flickrummet och läsa Starlet iklädd min fina Takano-overall (min var aprikosaktigt rosa) och drömma mig bort till öde öar och mannen i mitt liv. Där skulle jag få honom alldeles alldeles för mig själv, föda 68 barn och alltid ha fluffigt, nyfönat och fräscht hår. Bergsprängaren spelade säkert lite Italia-disco som soundtrack för mina drömmerier. Mmm... Kärlek verkade enkelt, men självklart vansinnigt spännande. Allt skulle liksom lösa sig, vi skulle gå omkring och le kärleks- och hemlighetsfullt åt varandra hela tiden, bara man fick honom lite för sig själv... Och bara han var söt, liksom.

Igår lämnade filmen bitter eftersmak. Själva kärleksdelen av det hela kan man ju skratta sig blind och flintskallig åt på samma natt, men som vuxen var det ju en del annat som vände sig ut och in. Sen när känns det helt ok att låta en 14-årig flicka springa omkring mer eller mindre naken i en hel film, badandes, krypandes runt på alla fyra? Och gossen ifråga var väl förvisso runt 18 när filmen spelades in, men han ser ju ut som 14 han också (om än mer biffig i kroppen, en 14-årig pojkkropp hade väl inte funkat riktigt). Skulle det kunna göras idag? Det hoppas jag inte. Men på 80-talet kom de faktiskt undan med nån känsla av oskuldsfullhet över det hela. Igår tyckte jag det var äckligt. Vad var syftet med filmen, undrar jag?
   Jag kunde inte med att se klart eländet, lätt illamående när det var dags för stackars lilla Brooke Shields att föda barn och då bytte jag över till VH1 och lite musik innan det var dags att avnjuta ett avnsitt House. Pang rakt in i Madonnas Material Girl, som nog var aktuell i mitt liv samtidigt som filmen ovan. Glättigt och lite oskyldigt utmanande. 80-talet, så var det då...

Sen drog minnet iväg längs Memory Lane och jag kom att tänka på några av de andra... låt oss kalla det erotik-utvecklande filmerna som kom en till livs på 80-talet... Jag tänker såklart spontant på... trumvirvel, tack...

I denna film, som ju är ytterst medioker när den är som bäst, finns det en scen när Rob Lowe och Cynthia Gibbs... Ja, låt oss säga att det blev en klar pulshöjning i den då 12-åriga kroppen. Jisses Amalia.
   Men visst verkade kärleken vara mer komplicerad nu än i Blå Lagunen? Hon är dotter till hans tränare och han bor hos en tant som helst tar betalt i natura för hyran och hans kompis (Patrick Swayze, salig vare hans själ) blir skadad i en match och...  Så mycket ANNAT jox det verkade finnas runt omkring som ska förstöra hela tiden? Ska det vara sådär jobbigt? Hmmm... Medan hormonerna snurrade så jag fick tinnitus satte hjärnan igång och fundera också. Vad krångligt det verkar vara, det där med kärlek och sånt. Det ska tydligen inte vara enkelt... Musiken som målade bakgrund till dessa nya funderingar var Slippery when wet av och med Bon Jovi och i de låttexterna kunde man läsa sig till kärleksbekymmer så det tjöt om det. Hemskt pinsamt såhär i efterhand. Och så hade man på nåt skumt sätt dubbel lugg också, en som stod upp och en som låg ner. Herregud, att det fick vara sådär....

Ett par år senare (minns nu att detta var 80-talet och att man i större utsträckning på den tiden höll sig till åldergränserna, så även om denna film jag nu ska nämna kom samma år som Youngblood, såg jag den inte förrän jag hade "åldern inne", om ni hajjar), kom nästa film på temat in i mitt liv. Och ja jävlar, vad det gick upp för en att det där med kärlek verkar vara ett elände snarare än något annat. Det börjar med attraktion och slutar med katastrof och under tiden förstår man absolut ingenting. Vilken film kan jag då tänka på? Jo, självklart det erotiska eposet:

Här hade jag följaktligen hunnit uppnå de aktningsvärda åldern av 15 år och hade hunnit en liten liten bit på vägen. Hångel var inget nytt och spännande i sig (även om resten var höljt i dunkel), men det var ju det där med relation/förhållande som var så avlägset, så konstigt (och är det väl fortfarande, vem kommer någonsin att förstå). Nu tyckte man ju att man var vuxen, man hade liksom inte chans och så på varandra längre, utan man var ihop. Och man pratade med tjejkompisarna om allt trassel man hade i relationen, saker som var rätt och fel och saker han sa och gjorde. Att se 9 1/2 vecka satte kropp och hjärna ur spel till att fungera normalt i skolarbetet på ett par veckor. Whitesnake lämnade intryck i det lilla tonårshjärtat och deras videos på temat gjorde det inte enklare.
   Hormonellt tappade man ju konceptet fullständigt vid blotta tanken på Mickey Rourke (betänk att detta var på 80-talet, innan karln fick för sig att han ville se ut som en blandning av en ny- och sönderopererad Courtney Love och en svensk Hollywoodfru) och nedgång till tunnelbanan en regnig kväll (ni som sett den vet vad jag pratar om, ni andra... jaaaa, your loss).  Men den delen av mig som försökte förstå sig på vad kärlek är? Ja, den tänkte ju på Mickey Rourke och ridpiskan som han drämmer till stackars Kimsan med i butiken. Eller när hon får krypa omkring på golvet och plocka upp skrynkliga sedlar han slängt? Vad är det frågan om? Vad är en del av relationen, vad är en del av spelet/leken och framför allt - var hör sexet hemma mitt i alltihop? Vad är vad?
   Snacka om förvirring? Hur ska man hitta sin egen plats i allt detta? Det verkar som att det inte är så enkelt som ett totalt beroende av varandra och fullständigt blind och villkorslös kärlek på en öde ö... Man ska ha koll på sin egen identitet i relation till den andres och till det gemensamma och mitt upp i detta ska allt manifesteras fysiskt också till viss del...  Det kan väl aldrig gå väl detta? Och hur ser det ut idag? Vilka filmer motsvarar de tre ovan idag, för dem som är 10-15 nu, 2011? Är det Canal Digitals eftermidnattsanalporr, 7 stora karlar på en liten tjej (har jag hört...)? Hur fan ska man förhålla sig till det när man är allt annat än halvfärdig ens som person?

Med tanke på komplexiteten i det sista stycket, borde man inte få ha sex förrän man är... runt 30? Livet är inte som i Blå Lagunen, mina vänner, alltför ofta åker ridpiskan (om än inte rent bokstavligt, så bildligt) fram och förvirringen är total. Jag är snart 40. Jag tror att man inte får så mycket mer koll på det hela.
   Men, can't live with them, pass the beernuts. 

Ett skepp kommer lastat med tuggummi från OBS-klassen

Vi hade en kille i klassen i mellanstadiet som var mer vild än tam. I högstadiet flyttades han till obs-klassen, som det hette på den tiden. Jag har ingen aning om hur det ser ut idag, om det finns något motsvarande och i så fall vad det heter, men då (i mitten av 80-talet) var det snarast en förvaringsklass för det stökigaste eleverna. Klasser om 7-8 personer med en extra lärare. Där fanns de samlade, liksom alla på ett ställe. Lite som på fängelse, kanske?
   Nämnda kille hade en period i sjuan då han fick en vurm för att kasta saker på mig. Lite av varje. Bollar, papperstussar, pennor, suddgummin mm, lite vad som fanns framme löst. Kanon om det dessutom kunde lämna fläckar. Detta innebar inte helt otippat en alldeles kall känsla i magen varje gång jag skulle gå förbi honom. Eftersom han dessutom var ganska pricksäker, var det inte mycket hjälp att gå förbi honom som en i en grupp ens.
   Så en dag när jag kom gående i korridoren förbi dörren in till kapprummet, eller uppehållsrummet som det också kallades, såg jag att han var på väg mot korridoren inne i kapprummet. Jag pilade på så snabbt jag kunde för att hinna därifrån, men han var snabbt framme vid dörren, öppnade den och SVAPP, så fick jag något i huvudet, kastat på mycket kort håll. Kändes som ett suddgummi, nåja, inget nytt under solen.Ett sista försök att rädda stoltheten fick mig att dra in luft i lungorna, sträcka på mig och gå vidare, liksom oberörd. Vaddådå, jag kände inget, var det något eller?
   Jag kom fram till klassrummet och minns att vi skulle ha geografi. Precis när vi skulle gå in, skulle jag dra handen genom håret och kände en stor klump i håret på bakhuvudet. Hm... Fastnade suddgummit han kastade? Konstigt? Så jag kände lite mer noga och jaha... inget suddgummi, utan ett tuggummi. Och mina vänner, det här var på 80-talet. Inget gulligt litet tandvänligt V6 eller så, utan tuggummin på den tiden hette Shake, Jenka och så självklart storsäljaren Hubba Bubba.

Ett styck vältuggat Hubba Bubba satt väl inkladdat i håret strax bakom höger öra. Alla som tuggat Hubba Bubba vet att de är i storleken av en pingisboll.
   Jag började förtvivlat fingra på klumpen och hade under några sekunder fortfarande en positiv tro på att jag skulle kunna pilla ut det. Men jag såg ju inte alls vad jag höll på med, så när fröken kom gick jag fram till henne vid katedern och bad om hjälp att få loss det. Fröken hade samma optimism en kort stund och insåg sen att nej, kommer inte att gå. Hon försökte hålla tonen positiv och förslog saker som att vi kan försöka med is och kanske får vi det att lossna och...
   Jag ville bara bli av med det. "Klipp loss det", sa jag.
   Hon tittade förtvivlat på mig och påminde mig om hur stor mängd hår som faktiskt satt inkladdat i all artificiell jordgubbssmak. Som om jag inte kunde räkna ut det själv. Och hur viktigt är håret och frisyren för en tjej i sjuan, frågar jag dig? Men nu var det så att det inte var nog med förnedringen att någon kastat något på mig, att det var tuggummi och att jag nu totalt skulle sabba frisyren, utan jag stod dessutom just nu vid katedern, längst fram i klassrummet och hade en hel klass som storögt bara stirrade på mig och undrade vad som hänt, några fnissade lite. I blickfånget, i centrum, såklart i ett väldigt utsatt läge... Gud förbjude.
   "Klipp av det" sa jag tappert och svalde hårt för att bli av med klumpen i halsen.  "Det gör inget, jag har så tjockt hår att det nog inte kommer att märkas."
   Fröken läste paniken i rösten och plockade fram saxen, försökte göra skadan så liten som möjligt och klippte resolut av en rejäl omgång hår med sett ljudligt ZIP. Tre decimeter långa lockar inkletade i ett Hubba Bubba landade med ett THUMP i papperskorgen och jag lommade iväg till min plats och tillbringade resten av lektionen med att blinka bort tårarna ur ögonen. De andra tjejerna skulle vara så himla gulliga och stödja, medlidsamma: usch, vem var det som gjorde det, hur kunde han, varför och det kommer snart att växa ut igen (ja, om TVÅ ÅR), du kan ju alltid klippa resten av håret, finns många snygga korta frisyrer... 
   Kunde man inte få krypa in under sin buske och bara självdö ifred? Kunde man inte ens få slicka såren på egen hand, lite undangömd? Helt missriktad uppmärksamhet är värre än ingen uppmärksamhet alls. Låt mig vara...
 
Han hade godheten att göra om samma sak ett par gånger till, sen ledsnade han plötsligt. Som tur är har jag tjockt hår alldeles på riktigt, så det kunde varit värre, men ändå. Läxan gick ju hem: utgå inte från att du får ha din fysiska person ifred. Det är ingen idé att göra sig fin; vem som helst kan komma och sabba det. Var inte rädd om dig själv, ingen poäng när andra inte är det, blir en ganska hopplös kamp. I min brors för mig tre storlekar för stora ärvda (fritt eget val att ta över dem, märk väl) kläder kände jag mig egendomligt naken under dagarna i skolan. Och än idag skulle jag aldrig sätta mig med ryggen åt en större folksamling på en restaurang eller liknande. Kan jag inte sitta med ryggen mot väggen, vill jag inte fika.

Är det konstigt att jag har dålig hållning? Är det konstigt att jag ser Pennywise i spegeln? Är det konstigt att jag nu har avverkat fem och är inne på den sjätte terapeuten utan att lyckas nå fram?
  Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Om något av mina barn skulle komma att må som jag gjorde i skolan, kommer jag att ge skolplikten fingret. Hur mycket plikt det än är, har jag en större plikt gentemot mina barn. Om inte skolan är en lämplig miljö för dem, är det mitt ansvar att lösa det på samma sätt som om de hamnat galet utanför skolan. Så jävla enkelt är det.

Ja eller nej, det är frågan

Den som läst lite bland tidigare inlägg här på le blög, vet att jag under delar av uppväxten kanske inte alltid tyckt att allt varit prima liv. Såsom varandes lite av en nörd, en kuf (i den mån en tjej kan vara det), en lite udda fågel var det inte alltid så lätt att hitta rätt i tillvaron.
   Det var inte de i min klass som var på mig så mycket. Generellt fick jag vara ifred för dem, hade trots allt ett antal bra kompisar där. Men i parallellklasserna fanns det en och annan. Och i klassen över, dvs de som var ett år äldre (två år vad det gäller mig eftersom jag började i skolan ett år tidigare).

Svuppilupp, säger det, så är man tillbaka i mellanstadiet. För några år sedan var jag ute och åt lunch med mina kolleger på jobbet. En kall vinterdag och när vi släntrade in i lunchrestaurangen var läget på topp. Snart vankades det julledighet och som vanligt var stämningen hög men nivån låg. Någonstans i skedet när jag gick till vårt bord med min bricka med mat, skymtade jag ett bekant ansikte i ögonvrån vilket fick mig att känna vinterkylan utanför ända rakt in i kroppen. En av de tjejer som jag under framförallt mellanstadiet och även till viss del i högstadiet så betraktade på håll som en av de coola, de fräna, en av de som var duktiga i gymnastik och som hade massvis med kompisar. Hon var väl inte elak specifikt mot mig annat än på så sätt att jag inte existerade för henne i all enkelhet. Bara någon enstaka gång kunde hon spela ut. Om vi råkade dela omklädningsrum i samband med någon idrottsdag eller så fann hon det lämpligt att prata om mig över mitt huvud. Typ: jag tycker den och den typen av trosor är så fula, jag tycker att den och den tvålen/schampoot luktar så illa, vilket då såklart var just den typen av trosor jag använde eller den typen av tvål jag just höll på att packa ner i min väska.
   Och nu satt hon där, tjugo år senare, på samma lunchrestaurang som jag. Jag hade inte sett henne sen vi slutade nian. Hon satt med sina arbetskamrater, jag med mina. Och trots att jag är delägare och ekonomichef på bolaget, har världens bästa arbetskamrater, son och villa, tog det en halvsekund och sen var jag elva år igen och smög utefter väggarna, tittade mig över axeln för att se så att ingen kunde gå förbi bakom och knuffa mig eller på annat sätt trycka till...
    Flera gånger under lunchen tittade jag över axeln för att ha koll på henne. Hon satt tyst bland sina arbetskamrater som inte alls skrattade och myste lika mycket som mina kolleger. Hon såg sig omkring med flackande blick och gav ett allmänt osäkert intryck. Hade jag sett henne där och då för första gången i mitt liv, hade jag aldrig lagt märke till henne.
   Men nu förstördes min dag fullständigt. Jag fick inte mycket gjort under eftermiddagen och när jag åkte hem var det mest för att få tillbringa en eftermiddag i ångestens tecken. Jag fick en snabbuppspelning av mellanstadieåren en gång till. Vad hon gör idag vet jag inget om, men även om jag aldrig mer hör hennes namn, är det ändå för mycket.

Så har nu en annan märklig sak hänt. Kvinnan i texten ovan har jag inte sett till eller hört om, men en av de killar som kanske inte direkt var en av dem som var på mig med jämna mellanrum, men som utan tvekan umgicks med och var i direkt närhet till flera av dem som jag alltså var livrädd för, dem som jag valde att gå omvägen via en annan våning för att slippa passera samma korridor som... har skickat vänförfrågan till mig på facebook.

   Vad är upplägget med det? tänker jag. Att han skulle ha någon baktanke, håller tom lilla paranoida jag för ytterst osannolikt. Antagligen har han inga som helst minnen av grundskolan och den roll han spelade för mig där, utan tänker att ja, just det, det var hon i klassen si och så, send request. Att jag har hans ansikte för alltid fastetsat i mitt minne som en av de jag inte riktigt kunde placera i tingens ordning - vän eller fiende - har han nog ingen aning om. Hans vänner sitter som klister i medvetandet som människor som man, om man skulle se dem även idag, fortfarande skulle sky som elden, springa långt åt motsatt håll.

   

Så, vad gör man? Hans vänförfrågan har legat obesvarad i snart ett år nu och i rena förvirringen är det där den lär bli liggande kvar. Han har sannolikt inte en susning om hur det känns för mig och det retar mig att jag på något sätt tillåter att han fortfarande har den makten över mig. Så, ska man istället säga ja och möta sina demoner? För trots allt, såhär i vuxen ålder, långt bort från den sociala struktur som råder i skolvärlden, hur hemsk kan han vara? Förmodligen inte i närheten så demonisk som jag själv är emot mig själv. Och mig är jag ju typ vän med. Eller?

Kärlek i mellanstadiet

När jag gick i fyran hade jag en klasskamrat som var ihop med en kille i sexan. Eller ja, var ihop med och var ihop med... De hade väl lite chans på varandra och höll i handen och så. För lilla ganska töntiga mig var detta något väldigt exotiskt. Hur var det, tro, att vara ihop med någon? Och han var ju så oändligt mycket större tyckte man. Detta var dessutom på sommarlovet, så han skulle börja högstadiet alldeles snart... Mycket exotiskt.
   Jag frågade klasskamraten hur det var att vara ihop med någon.
   "Jodå", sa klasskamraten med en axelryckning. "Han är ju söt och så, men han pussas så himla kladdigt."

De hade alltså pussats. Visst hade man sett på TV att det alltid skulle pussas en massa så fort folk var kära i varandra, men liksom, varför? De pussar man själv hade någon relation till var pussarna man fick av mamma. Typ. Och nu hade alltså klasskamraten pussats med någon, på det där andra sättet, inte mammapussarna. Och det var kladdigt. Hur kan man misslyckas med en sån enkel sak som att pussas, tänkte jag. Jag menar, hur svårt är det? Det verkar inget vidare att vara ihop med någon om det ska pussas kladdigt under tiden; det kan jag gott vara utan.

Jojo. Men hur gick det då? Det gick några år och rätt som det var, hade man tre fina barn bara för att man så småningom upptäckte tjusningen med att pussas kladdigt. Tack för det.

 

Skolgymnastiken - en sammanfattning

Jag vill inte älta mina gympa-upplevelser, det blir ingen lyckligare av. Men jag fick en kommentar på inlägget från en fellow blogger, som jag bara måste citera här.


"Spökboll, vad fan, c´mon? Lika bra att ställa nördarna på led och ge de coola en chans att bombadera dom med skrevbollar, det är ju ändå det det går ut på. Och hur tusan kan lagväljningen få finnas kvar? Alla vet ju att det är traumatiserande. Känns typ som om man skulle ha Brutal Gängvåldtäkt som en gren inom gymnastiken och fortsätta ha kvar den "bara för så har det alltid varit"." Tack Zelda. Huvudet på spiken.

För den som gillade gympan och tyckte det här var lek, är konceptet omöjligt att förstå. Men för oss nördar och misfits (som givetvis blev valda till att vara en av 3 som skulle representera klassen i Vi i Femman) är det så minnet ser ut. 

Eller jag vet, varför inte ställa upp oss missanpassade på en lång rad och kasta pil? Varför nöja sig med en löjlig skumgummiboll och en chimär om att man eventuellt skulle kunna klara sig om man bara försöker och kämpar väl (likt mycket annat i samhället för övrigt)? "Kom ihåg nu att ni inte ska kasta mot huvudet, bara benen och kroppen." Ssssccchhh-PANG! "Oj, förlåt, jag missade". Bull's eye. 

Skolgymnastiken - en väg till självförakt

Tusentals är väl de som har berättat om hur skolgymnastiken varit en skräckupplevelse som lämnat djupa spår inom en. Jag är ännu en i raden. Jag hatade skolgymnastiken. Med ett kallt, dovt, isande hat. "Idrott och hälsa" my ass. Inte mental hälsa i alla fall, no way José.

Jag har alltid haft ett... låt oss kalla det distanserat förhållande till motion och annan fysisk aktivitet. Det har helt enkelt aldrig varit min grej. Och särskilt inte där man ska byta om i ett kallt omklädningsrum. Jag var dålig på att äta mat som liten och frös lätt; att klä om och sen smyga in i en råkall och fuktig gymnastiksal... Nja, inte direkt, va?
   Sen skulle det värmas upp. Springa 30 elever i cirkel runt runt. Lite småkänslig för åksjuka och så tog det inte många varv förrän det snurrade i huvudet och magen började göra sig påmind. Detta följdes ofta av lite övningar stående av typen huvud, axlar, midja, knä och tå, knä och tå. Vi hade en idrottslärare i högstadiet som levde efter devisen "en sund själ i en sund kropp" (av skäl jag inte orkar gå in på om än uppenbara kallades vederbörande för Puderdosan) och tyckte att vi skulle göra tänjövningar kring axlar för att, jag citerar, "skava bort lite brosk". Det var bara nyttigt, ser ni.
   När sedan uppvärmningen var avklarad blev det nåt slags inverterat Robinson-scenario av det hela. Man kan ju undra varför det blev sånt hallabaloo kring första omgången Robinson. Kritiken pratade om penalism, om hur folk röstades ut... På vilket sätt var det hemskare än skolgymnastikens upplägg? Lagledare valdes ut, oftast de som var mest talangfulla inom sport. Dessa lagledare valde sen sitt lag. Och såsom fullständig bollidiot, var man alltid en av de 3 sista att bli vald. Skrapet. Renset. Slaggen. Vi som blev över. När det bara var vi kvar pustades och stönades det bland lagledarna - ååååhhhh, ska JAG behöva släpa på den där ballasten...


Sen var det dags för någon bollsport. Oh du hemska företeelse. Förskräckelse, förvirring, total förnedring och därmed fullständig förödmjukelse. I teoretiska ämnen fick man veta att man var kass via ett provsvar som lämnades upp och ner till en på ens bänk innan man gemensamt gick igenom det i klassen. Viss chans att ducka erbjöds. I gymnastiken fick man visa, i underbar realtid, hur fantastiskt hopplöst dålig man var på precis allt. Jag sprang långsamt, var lite klumpig och ramlade lätt (tänk dig skrattapplåderna på det) och jag hade, då som nu, ingen som helst bollkänsla, så om någon mot förmodan skulle passa mig hade jag ingen aning om hur jag skulle hålla i bollen. Och sen då? Eftersom jag var - och är - totalt ointresserad av sport, vilket mål skulle jag sikta emot? Lite lagom taskig koordination och så tappade jag taget om allt. Hånades av motståndarlaget, bannades av egna lagledaren: jag visste att vi skulle förlora med henne i laget... Så jag intog position lite vid sidan av för att rädda det lilla av ansiktet som fanns kvar att rädda. Jag ställde mig på sådana ställen jag visste att de inte skulle passa till, höll mig undan. Och frös. Såväl fysiskt som psykiskt.

Man fick i tur och ordning visa hur eländigt dålig man var på höjdhopp, längdhopp, kast med liten boll, kulstötning och framför allt 60 meter. Hela klassen såg på medan man, en och en, försökte göra sitt bästa.  Är man klen, långsam och framför allt helt ointresserad, ser man förmodligen rätt corny ut under sina försök, varför det drog ner den ena skrattapplåden efter den andra. Ett fullt legitimt läge, sanktionerat av läraren, för en hel klass att peka finger och gapskratta. Robinson, släng dig i väggen.

Bäst var ju när någon av vad jag anser vara penalism-bollspelen kom på dagordningen. Spökboll t ex.
   När man är en ytterst integritetskänslig person som jag, som dessutom inte är så förtjust i större folksamlingar där andra kommer tätt inpå, gillar inte jag företeelser i någon form som går ut på att man kastar saker på varandra. Det blir som en liten våldtäkt, en förolämpning, en kränkning av det personliga utrymmet. Att kasta något till någon är helt ok, vilket ändå de flesta bollsporter går ut på. Men att i skolan, där man inte kan välja att inte vara med, regelbundet använda sig av sporter/lekar som går ut på att man ska kasta på varandra, går över mitt förstånd.
   I spökboll användes mjuka skumgummibollar som i sig inte vållade någon större fysisk smärta (alltid något). Inte ens när man fick dem i huvudet ("Kom nu ihåg att ni inte ska kasta i huvudet på varandra, bara på benen och kroppen" "Jadå, fröken, vi lovar" Sssccchhh-PANG! "Oj, förlåt jag missade visst"). Men jag hatade det ändå, ville bara att eländet skulle vara över, så min taktik blev snart att ställa sig direkt i vägen så jag fick bollen på mig direkt och därmed lugnt kunde lomma över till egna sidan.
   Men sen hade vi ju långboll också... En variant på brännboll där man, för att få poäng, skulle springa över hela planen, ner till målet på andra sidan (målet var frizon, så där kunde man vänta ett tag) och tillbaka. Det fina var bara att det sättet man blev bränd på, var helt enkelt att utelaget skulle kasta den gulliga lilla tennisbollen PÅ dem i innelaget medan de sprang. Kanon. När man hade samtliga skolans bästa förmågor i kast med liten boll i motståndarlaget, sådana killar som dyngade iväg en synnerligen smärtsam boll på ett ganska litet avstånd ("Kom ihåg nu att ni inte ska kasta mot huvudet, bara mot benen och kroppen" "Jadå fröken, vi lovar" Ssssccchh-PANG! "Oj, förlåt jag missade visst") med oväntad kraft.
   När jag fick veta att vi skulle spela långboll ville jag kräkas i omklädningsrummet. Jag fick panik och yrsel och önskade att jorden skulle rämna för mig att bara sjunka ner i.

Tog man sig igenom hela eländet var det dags för la grande finale: duschen. Iskallt omklädningsrum som man nu dessutom skulle blöta ner sig i. Eller hur. Och detta medan de andra tjejerna sneglade i ögonvrån på mig, mina bröst och min generande hårväxt, som jag hade äran att vara först med trots att jag var ett år yngre än de andra. Samtidigt var man livrädd att killarna skulle dundra in i duschrummet, vilket de ibland kunde göra om gymnastikläraren missat att låsa ordentligt. I den åldern fattade i vilket fall inte jag att killarnas skratt var ett nervöst uttryck på spänning, utan tolkade det som ett hånande och nedlåtande förakt. Hahahaaaaa, kolla däääär... 


Jag är helt övertygad att en del av grunden till min fruktansvärda självbild i många avseenden lades här. Jag håller mig undan eftersom jag ändå aldrig blir vald. Solo är bättre, för laget vill ändå inte ha mig med. Och jag tar ut förlusten i förskott, väljer att bli kastad på direkt där jag har lite känsla av kontroll över vad som händer, snarare än att få det som en kalldusch. Och att visa vad man kan inför alla andra? Skulle inte tro det, kompis.  

Och där är vi. Att få mig intresserad av fysisk aktivitet efter det? Ja, ligger London på Island? Bajsar björnen i skogen?
   Det är inte konstigt att barnen skyr gymnastiken när den kan upplevas så. I tider då man försöker bekämpa fetma bland barn och ungdomar, borde man tänka en gång till.

Jag vill berätta kort om den enda hjälte jag kan minnas vad gäller skolgymnastiken. I gymnasiet hade vi en kille i vår klass, en av de bästa på sport. När han valdes som lagledare valde han ofta mig först (!) till sitt lag. Första gången det hände sa jag spontant: "Nej nej, nu misstar du dig, mig vill du inte ha i ditt lag, jag är skitkass på allt."
   Han skakade bara på huvudet. "Äh, vaddå, det här är ju bara ett spel. Spelar väl ingen roll vem som vinner. Nu spelar vi så vi kan gå hem sen."
   Jag minns namn och en massa detaljer om honom än idag, där jag förträngt det mesta annat av det mesta - och de flesta. Men han var bara en. Av minst hundra jag delat gympasal med genom tiderna. En unik människa. För den som redan är tråkad och ansatt av de andra, är gymnastiken en styggelse om man dessutom inte har någon fallenhet för det.

 Jag oroar mig för mina barn vad det gäller detta. Om något av dem skulle uppleva den situationen på samma sätt som jag gjorde, kommer mitt hjärta att gå sönder. Förhoppningsvis är de av annat, hårdare virke än deras introverta och integritetskänsliga mor är. Men ett är säkert. Här hemma är det inte, har aldrig varit, kommer aldrig att bli, okej att kasta något på någon, om det så handlar om en bomullstuss. Man måste få ha sitt utrymme ifred. Om inte hemma, så var?

Förlöjligad

Jag började skolan ett år tidigare än de flesta. Dels berodde det på att jag självmant lärt mig läsa och skriva när jag var 4 år, men framför allt på att mamma lät mig börja lekis ett år tidigare då det inte fanns så mycket andra barn i min ålder där vi bodde. När resten av lekisgruppen började ettan fick jag flytta med upp efter att ha utvärderats på ett skoltest.
   Lågstadiet minns jag som helt ok. En liten klass, bara 13 stycken. Men så när det var dags för mellanstadiet, delades den lilla klassen i två och jag flyttades som ensam tjej upp i en klass med jämnt antal befintliga tjejer. Tjejer i den åldern har oftast lättast för att vara två och två, är min erfarenhet.
   Jag var lång och benigt smal (öh, spindeln), ett år yngre och till råga på allt en av de bästa i klassen (öh, pluggis). En inte alls så lyckad kombination. Kanske lite socialt missanpassad, lite udda och dessutom med ett lyte, mitt i ansiktet utan möjlighet att dölja: stora läppar. Kan minnas kommentarer som: "vilken liten väska; där får du väl inte plats med ditt läppstift". Eller varför inte, när vi tittade på film om vattenbristen i Afrika (detta var i mitten av 80-talet, så hela Band Aid-grejen var väldigt stor; det handlade mycket om Afrika) och vid ett inslag figurerade de intressanta människorna som har lerkakor i underläppen: "Titta, ska du inte åka hem tillbaka till din släkt".
   På 80-talet var det, precis som nu märkligt nog, trendigt att gå till skolan i träningsoverall. Vi som var med, minns t ex hur Taikano-overallen var ett viktigt modeinslag (min var aprikos-rosa). Jag minns vid något tillfälle då jag till äventyrs hängde i någon klätterställning, eller ja, snarare i övre ribban på någon typ av fotbollsmål. Vi var några som hängde där och lekte väl något. Mitt på rasten för hela skolan. Som en blixt från klar himmel kände jag plötsligt hur två händer tog tag i tyget kring höfterna och med ett snabbt ryck drog ner byxorna. Jag var en av få som redan då hade fått behåring på känsliga delar och tro mig... Man ska inte vara tidig med något. Sekunderna det tog att hoppa ner och klumpigt få rätt grepp om byxorna så de var på plats igen kändes som flera långa evigheter.
  Eller den gången jag gick för mig själv i vanlig ordning vid kanten av skolgården. Jag var inte så väldigt modeintresserad, varken då eller nu, så jag brukade trivas bra i min äldre brors gamla kläder. Självklart alldeles för stora och ibland satt därför linningen på byxorna en bra bit upp i midjan. Men det gjorde andra byxor också på 80-talet, så i min värld var det inte ett så stort modemässigt faux pas. Jag aktade mig ofta för att vara för nära boll-lekar av olika slag eftersom det lite väl ofta resulterade i att jag fick en boll på mig, så jag gick väl en bit bort från alla andra, lite försjunken i min egen värld som vanligt. Sakta la jag märke till att... hm... det skrattades runt omkring? Jag tittade upp. Nej, det var inte mig man skrattade åt, det var inte mig man tittade på. Men nästan. Alldeles bakom mig fanns det roliga. Jag vände mig om och där gick en av skolans lustigkurrar och härmade mig. Han hade med ett fast grepp dragit upp sina egna byxor så de skar in både här och var och härmade min gångstil. Jag räknade snabbt ut att han hållit på med det en längre stund där jag gått och funderat på mitt...
   Ett annat uppskattat tilltag var när man helt enkelt pratade om mig när jag var kvar i samma rum. "Jag tycker det är så fult med tjejer som har si och sånt hår" och så var det bara jag som hade det. Dubbelt elakt på något sätt.  
   Ja, mellanstadiet var inte så kul. Jag gick hem på lunchrasterna. Varje dag. Det var en handfull personer i parallellklassen och i en av klasserna över vår som gjorde att jag hade ont i magen, att jag grät när jag kom hem på eftermiddagarna, då min bror ofta blandade till lite saft och satt och klappade om mig när jag var ledsen innan han drog iväg på träning.

Om det skulle visa sig att något av mina barn får samma behandling i skolan här om några år kommer det att släppa för mig. Jag kommer att hemsöka föräldrarna till de barn som ger den tomma känslan i magen hos de mina. Utrustad med en ilska från en annan värld kommer jag inte sky några medel, obarmhärtigt slå ner allt motstånd och de kommer knappt hinna undra över vad som hände. Föräldrar, lärare, rektorer, ingen kommer att gå fri. Krävs det kommer jag att ge skolplikten ett långt finger. Min plikt är gentemot mina barn i första hand. Take no prisoners, show no mercy, I'm coming to get you. Bara så ni vet.  

Mellanstadiediscot som sprack

Ibland, när jag känner mig lite hängig och trött på allt, sätter jag på låtlistan i iTunes som jag har döpt till “mellanstadiedisco”. Det är väl kanske inte helt hundra med sanningen överensstämmande; jag gick i mellanstadiet åren 1984-1986 (dvs strax före att det utgick ett påbud om skattskrivning, innan Jesus gick i kortbyxor, ja på den tiden vitsar av typen: “- Do you speak english? - Nej jag spikar bara lådor” var roliga i all sin oskuld), men på låtlistan ifråga kan man hitta låtar som The Safety Dance (-82) och S express och Pump up the Jam (-88). Men i stort innehåller den hits från storheter (?) som Scotch, Modern Talking, Sandra, Laura Branigan, Bananarama… Ja, ni är med på vad jag menar.
   Jag drar mig till minnes en kväll på hösten 1985, då det bjöds in till skoldisco. Det var klasserna 4-6, själv gick jag i femman och hade väl egentligen ingen större lust att närvara. Men, jag var musiknörd redan då och det stod snart ganska klart att min närvaro önskades, om än mest för mitt innehav av musikkassetter (för de yngre läsarna: fråga era föräldrar vad det var, tar för lång tid att förklara i skrift). Jag la mycket tid och stor omsorg på att få till bra blandband, vilket de flesta i klasserna kände till. Så jag, som annars tråkades rätt ofta för både det ena och andra, var plötsligt högvilt och blev vid upprepade tillfällen ombedd att komma. Jag hade väl ingen större önskan att stå där i något hörn och titta på när alla andra dansade, tisslade och tasslade.
   Jag är dock uppfostrad till att “ta en för laget” och valde till slut att ställa upp. Omsorgsfullt valde jag ut de bästa blandbanden jag hade (ni som också höll på med blandband vet hur mycket möda och kärlek som låg bakom en 90-kasett), tryckte ned dem och en dricka (på den tiden var det så vi kallade läsk, sannolikt en fruktsoda eller en sockerdricka) i en påse och masade mig iväg på skoldisco. Musiken just då var såklart i första hand Alphavilles Big in Japanoch Sounds like a Melody, lite mer discovänligt Scotch Disco Band, SandrasMaria Magdalena och lite annat. Det var självklart viktigt att få med AlphavillesForever Young som avslutningsmusik för kvällen, liksom Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart som finallåt till den förhatliga danstävlingen, där det lyckliga vinnande paret skulle få dansa tryckare medan alla andra såg på.
   Efter en tur till skolans materielrum riggade fröknarna stolt upp den stora bergssprängaren (för de yngre läsarna: googla) i hörnet av det största klassrummet och så var discot igång.
   Undertecknad stressades snart utav de andra discobesökarnas musikförfrågningar: “Har du Culture Club; har du Paul Hardcastle, har du Samantha Fox, Band Aid…” I de flesta fall hade jag den musik som efterfrågades, men det är inte lätt att vara DJ bland blandband och bergsprängare. Jag kämpade på och till slut snurrade det bara i huvudet när det var dags att få fram Total Eclipse of the Heart när några lyckliga hade klarat sig igenom den långa (tyckte man då i vilket fall) danstävlingen. Jag visste till slut inte vilket band jag skulle spela och jag spolade förtvivlat fram och tillbaka på det band där jag trodde den var med, men nej. Nervöst sprang jag ut till min krok i korridoren där jag hängt min påse med kassetter och körde ner handen för att rota runt.
   Katastrofen var ett faktum. Påsen med kassetter och dricka åkte genast i golvet, varpå flaskan (alltid i glas på den tiden) sprack med ett ljudligt klirr.
   Ni musiknördar därute inser vad det betydde… Timmar och åter timmar av omsorg och kärlek… Allt var förstört. Som ödets ironi hörde jag då en man brista ut i sång inne i klassrummet: “turn around” följt av Bonnie Tylers hesa stämma: “every now and then…” Jag hade inte ens behövt leta efter något nytt band, jag hade haft rätt framme hela tiden, bara inte riktigt hittat.
   Jag lämnade det enda oförstörda blandbandet kvar i bergsprängaren till vinnarna i danstävlingen och alla de andra att slita med hälsan, tog min påse med band och dricka och glassplitter i en salig, kladdig röra och gick gråtande och bestört hem i den kalla höstkvällen.

Jag blev ovän med den mer pastellfärgade, radiovänliga och poppiga delen av 80-talsmusiken och kopplade där och då över till Accept, Maiden, Dio, Whitesnake och annat av den typen som jag sedan med några få undantag klamrade mig fast vid under hela högstadietiden. Det har tagit mig många år att åter knyta an till Bangles, Cyndi Lauper och de andra, men jag har äntligen bearbetat mitt trauma och i och med den nya tekniken, iTunes och lättheten med att skapa låtlistor högt och lågt, är jag nu tillbaka till Gå, även om jag kanske inte kommer inkassera några 4000. Det är svårt att bortse från den glada stämningen i radiopopen från mitten av 80-talet och det finns ju andra härliga minnen att gå tillbaka till än just skoldiscon. 

Dags att göra kväll för de mindre barnen. Vi hörs en annan dag.