Det är uppdateringsdags nu när det gått två månader sen jag började försöka styra upp min vikt. Resultatet så långt är back 6,3. Jag är extremt nöjd. Jag hade räknat med mer i storleksordningen 2-3 kg efter den här tiden, kanske 4 men absolut inte mer.
Så det är fest.
Jag har nu kommit halvvägs till den vikt jag känner mig hemma och bekväm med. Det lär ju inte gå lika fort med den resterande halvan, men det gör inget. Jag har redan gått ner en storlek och kan börja ha en del av kläderna från före senaste graviditeten, så jag är mycket nöjd.
Det måste man vara ibland. Även jag.
Visar inlägg med etikett vikt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vikt. Visa alla inlägg
lördag 12 oktober 2013
söndag 15 september 2013
Back 3,3 kg på 5 veckor
Jajamen. I morse var det dags för invägning, såhär 5 veckor in i det hårda (ironi) arbetet. Vågen stannade på 76,6 vilket innebär en viktminskning på 3,3 kg. Och måttet över magen visade på klädsamma back 5 cm. Det är ganska najs. 5 cm på magen på 5 veckor.
Jag är inte naiv. Den hastigheten kommer inte hålla i sig. Men det hjälper ju till att motivera.
Så, carry on, Sträng. Du är på.
Jag är inte naiv. Den hastigheten kommer inte hålla i sig. Men det hjälper ju till att motivera.
Så, carry on, Sträng. Du är på.
fredag 13 september 2013
Fett och dammsugning
Ja det var ju det här med vikten. Jag är inte typen som här skriver upp exakt vad jag gör på dagarna och vad jag äter för att sen redovisa en massa data om verkningsgraden på uppoffringarna.
Men lite ska jag berätta. Ändå liksom. Fast på ett annat sätt.
Jag gör Pilates. Trendigt som sjutton. Fast jag har gjort det till och från nu i 10 år, så för mig var det ingen fluga som försvann lika fort som den kom. För mig är det den perfekta träningsformen. På så sätt att jag kan ligga här och sprattla på golvet som en skalbagge på rygg helt själv utan att göra mig till fullständigt åtlöje bland andra människor. Så slipper de ha medlidande också, tänker jag. Eller bli avbrutna, i sina egna fint utförda övningar, av kvävda skrattattacker av blotta åsynen av en vältande fru Sträng när jag gör the teasers (en styggelse till övning för er som inte är insatta).
Så, in the safety of my own home, som amerikanerna skulle uttryckt saken, slipper jag också ha komplex för hur duktiga alla andra är. Det är toppenkanon.
Men. Tyvärr. Ett minus. Inte nog med att man ligger där på golvet och sprattlar förtvivlat för att inte ramla omkull i det ena balanskonststycket efter det andra. Man ser också hur fruktansvärt dammigt det är under alla möbler.
Så ofta som jag dammsugit detta hemman senaste månaden har jag aldrig gjort förr. Jag kan liksom inte med annat.
Ah well. Det var träningen det. Maten då? Jo, medan jag laddar inför att ta fram dammsugaren. Igen. Tar jag en kopp kaffe till. Men lite extra kokosfett i. Så extremt är det ser ni. Barockt, kanske ni tycker. Men det funkar. Och det finns fördelar med allt. T ex behöver jag inte ta lypsyl lika ofta när jag har fett i kaffet.
Men lite ska jag berätta. Ändå liksom. Fast på ett annat sätt.
Jag gör Pilates. Trendigt som sjutton. Fast jag har gjort det till och från nu i 10 år, så för mig var det ingen fluga som försvann lika fort som den kom. För mig är det den perfekta träningsformen. På så sätt att jag kan ligga här och sprattla på golvet som en skalbagge på rygg helt själv utan att göra mig till fullständigt åtlöje bland andra människor. Så slipper de ha medlidande också, tänker jag. Eller bli avbrutna, i sina egna fint utförda övningar, av kvävda skrattattacker av blotta åsynen av en vältande fru Sträng när jag gör the teasers (en styggelse till övning för er som inte är insatta).
Så, in the safety of my own home, som amerikanerna skulle uttryckt saken, slipper jag också ha komplex för hur duktiga alla andra är. Det är toppenkanon.
Men. Tyvärr. Ett minus. Inte nog med att man ligger där på golvet och sprattlar förtvivlat för att inte ramla omkull i det ena balanskonststycket efter det andra. Man ser också hur fruktansvärt dammigt det är under alla möbler.
Så ofta som jag dammsugit detta hemman senaste månaden har jag aldrig gjort förr. Jag kan liksom inte med annat.
Ah well. Det var träningen det. Maten då? Jo, medan jag laddar inför att ta fram dammsugaren. Igen. Tar jag en kopp kaffe till. Men lite extra kokosfett i. Så extremt är det ser ni. Barockt, kanske ni tycker. Men det funkar. Och det finns fördelar med allt. T ex behöver jag inte ta lypsyl lika ofta när jag har fett i kaffet.
måndag 2 september 2013
Sträng på Lyran. Nu även som viktblogg.
GI. Viktväktarna. Cambridge. Itrim. 5:2. Kalori in, kalori ut. Nutrilett. 16:8. LCHF. Palio. Stenålderskost. Medelhavsdiet. Ät var tredje timme... Sunt förnuft? Till slut snurrar det ju bara i huvudet. Och så skiter man i allt och drar i sig en påse ostbågar och ett stort glas cola. Sod it. Vem ska man tro på. Ingen tydligen. Alla har fel.
Men ändå har man ju de där 10-15 kilona man skulle vilja bli av med, eller hur? De där man lagt på sig sen man blev sambo, sen man födde barn, sen man fyllde 40, sen man började gymnasiet eller... jag vet inte. Alla har sin tidpunkt.
Själv är jag en smal person. Visst, där ett tag under gymnasietiden inte helt hälsosamt smal, men skulle nog inte klassa det som ätstörning, mer slarv och tonårigt "orkar inte".
Jag är 1,75 lång, vägde som smalast strax under 50 kg, vilket inte alls är bra, men den tiden är för evigt förbi som tur är. Men jag trivs inte i mina nuvarande nästa 80 kg heller. Mittemellan, liksom i mellanmjölkens land, mår jag bäst. 65 kg, där känner jag mig hemma. Där är kroppen min och allt är bekant.
Den uppmärksamme vet att jag haft fullt upp med att föda barn de senaste åren. 3 förlossningar på 3 år och 8 månader. Innan jag la mig till med denna hobby vägde jag in mig på just 65 kg. Då var jag stolt och nöjd med upplägget. Jag varvade promenader och Pilates om vart annat ett par gånger i veckan med ett maniskt driv och tänkte på vad jag åt. Och just det, så var jag deprimerad och stressad också. Och en massa annat som jag inte tänker gå in på här.
Nu är det 5 år sen dess och jag har nu varit gravid eller ammat om vartannat dessa fem år i streck med avbrott för 6 månader mellan 2:a och 3:e graviditeten. Och så är jag snart 40. Så här befinner man sig i uppförsbacke redan från början.
För tre veckor sen vägde jag in mig på 79,9, bara 2 kilo från min all time high utan bebis i magen. Det är inte jag. Jag glider runt bland klädkedjornas XLNT och Big is Beautiful och allt vad de heter och försöker lika illamående som hjälplös att se vettig ut i kläder. Jag har liksom inget val, för jag ser inte vettig ut utan kläder heller.
Det handlar inte om att ha kropp som en fotomodell. Det handlar om att vara jag själv igen. Den jag känner väl och den jag gillar att hänga med. Lätt i kroppen och med driv i steget. Inte trött, öm och hängig.
Ah well. 79,9. Låt oss säga 80. Det är 15 kilo som ska bort. Jag har 4 barn och eget företag. Någonstans här gäller det att inse sina begränsningar och inte sätta för höga mål på det här. Också. Realistiskt. En plan jag kan hålla. Så jag inte blir besviken på mig själv. På detta också. Och delmål. Det har jag hört är bra. Ta elefanten i bitar liksom, för man kan inte få i sig hela på en gång.
Så då tänkte jag på alla dieterna och modellerna högst upp i detta inlägg. Man kan välja att se det som en skål med godis: mums, vilken ska jag ta? På sista tiden har ju vågorna gått höga i media där LCHF och 5:2-dieterna fått ordentligt på pälsen. Och anhängare där har bitit tillbaka. Tonen har varit bitter och upprörd. Underhållning nästan. Som att kolla på en tennismatch. Och alla hävdar att de har rätt och att alla i det andra laget är på väg att dö på alla upptänkliga fasansfulla sätt.
Var och en ska gå på det de tror på. Men om man, som jag, tidigare gått på den fettsnåla varianten med täta måltider och haft fruktansvärt dålig framgång med det, kanske man ska testa något annat. Mellan de två sista graviditeterna gick jag ner 7 kg med LCHF och mådde finfint. Jag har flera i min närhet som blivit av med mycket mycket mer än så på LCHF.
Så jag tror på LCHF. Och nej, det är inte så extrem mat som media ibland gör gällande.
Sen är det lite olika hur mycket kolhydrater man tål. Det finns de som reagerar fort med viktuppgång om de kopplar på kolhydrater igen, men dem tillhör inte jag. Så jag kan hållas med en mindre strikt LCHF-variant. För ni förstår, alla därute, man kan faktiskt välja själv hur man vill göra. Hitta den modell som funkar bäst för en själv. Och ta konsekvenserna av den. Precis som med allt annat här i världen.
Många av de som förespråkar LCHF hävdar vidare att träning inte gör nån större verkan på vikten i sig, om man inte pratar om minst en timmes träning om dagen. Detta innebär inte kritik mot träning i allmänhet, för då tolkar man dem fel, men att tro att man kan träna sig smal utan att lägga om kosten gör en nog lite besviken på sikt.
Jag vet inte jag. Efter att ha haft några vändor tidigare i livet då jag gått ner i vikt har jag lagt mer krut på träning än mat, vilket har lyckats. Märk väl dock att jag med träning menar promenader, vanliga gamla hederliga timmar i rask promenadtakt, och senare även med tillägg av Pilates, vilket jag sköter i lugn och ro hemma framför TV:n (avskyr gym och sånt med ett kallt, dovt, isande hat). Så om träning funkar eller inte... därom tänker jag låta de lärde fortsätta tvista. Var och en är stark i sin tro. För min del har träning absolut gjort mer till än från. Indirekt tror jag den är fruktansvärt viktig även för viktnedgången. Med några timmars träning i veckan sover man bättre, känner sig starkare i kroppen, hanterar stress bättre och verkar få ett allmänt mer avspänt förhållande till det mesta. Vilket gör allt annat i livet, från dieter till trotsiga småbarn och bilköer, lättare att hantera. Men det är jag som lekman som tror det. Baserat på egen erfarenhet.
Och det där med deltidsfasta, intermittent fasta, 5:2, 16:8 och allt vad det är. Det kommer som en skänk från ovan för en 4-barnsmamma. Att det är ok att skippa ett mål här och där, slippa känna sig slarvig och skyldig om planeringen spruckit en dag. Och det är det mycket lättare att göra när man har LCHF som bas då man klarar sig mycket längre mellan målen utan att falla igenom som på kolhydratmat. Obs, innan ni får slaganfall därute, så pratar jag alltså om att JAG missar ett mål mat här och där, INTE barnen. Med dem är jag noga. Jag blandar inte in dem i min kamp mot min vikt.
Så där har ni det. Min modell som jag tänker testa. En mindre strikt LCHF (med dragning åt GI-hållet) kombinerat med promenader och Pilates, målet är sammanlagt 4 tim/vecka (utan att slita huvudet av mig själv och tröstäta en chokladkaka till om jag bar lyckades få till 1 timme en vecka). Och att hoppa över något mål ett par gånger i veckan.
På det sättet hoppas jag minska stadigt med ett snitt om 1 kg och 1 cm på magen per månad. Just så, inget sprinterlopp, utan en riktig långdistanssatsning. Eftersom jag gått ner 2 kilo på detta redan nu på 3 veckor har jag nu bara 13 kg kvar. Håller jag planen kommer jag att vara i mål om ungefär ett år.
Det är den långa planen. Men som delmål är nu att vara nere på 74 kg till jul och är därmed tillbaka på vikten jag hade före senaste graviditeten 9 månader efter förlossning.
Och det passar väl utmärkt att avrunda det hela med en riktig klyscha: tar det 9 månader att lägga på sig graviditetskilona, tar det 9 månader att bli av med dem. Eller hur.
Med denna äppelkäcka avslutning bjuder jag in intresserade att följa med på resan. Det kommer vara jättetråkigt. Men så är det ju nu en gång för alla det här med förhållandet till våra egna kroppar här i västvärlden.
Men det är en helt annan historia.
Men ändå har man ju de där 10-15 kilona man skulle vilja bli av med, eller hur? De där man lagt på sig sen man blev sambo, sen man födde barn, sen man fyllde 40, sen man började gymnasiet eller... jag vet inte. Alla har sin tidpunkt.
Själv är jag en smal person. Visst, där ett tag under gymnasietiden inte helt hälsosamt smal, men skulle nog inte klassa det som ätstörning, mer slarv och tonårigt "orkar inte".
Jag är 1,75 lång, vägde som smalast strax under 50 kg, vilket inte alls är bra, men den tiden är för evigt förbi som tur är. Men jag trivs inte i mina nuvarande nästa 80 kg heller. Mittemellan, liksom i mellanmjölkens land, mår jag bäst. 65 kg, där känner jag mig hemma. Där är kroppen min och allt är bekant.
Den uppmärksamme vet att jag haft fullt upp med att föda barn de senaste åren. 3 förlossningar på 3 år och 8 månader. Innan jag la mig till med denna hobby vägde jag in mig på just 65 kg. Då var jag stolt och nöjd med upplägget. Jag varvade promenader och Pilates om vart annat ett par gånger i veckan med ett maniskt driv och tänkte på vad jag åt. Och just det, så var jag deprimerad och stressad också. Och en massa annat som jag inte tänker gå in på här.
Nu är det 5 år sen dess och jag har nu varit gravid eller ammat om vartannat dessa fem år i streck med avbrott för 6 månader mellan 2:a och 3:e graviditeten. Och så är jag snart 40. Så här befinner man sig i uppförsbacke redan från början.
För tre veckor sen vägde jag in mig på 79,9, bara 2 kilo från min all time high utan bebis i magen. Det är inte jag. Jag glider runt bland klädkedjornas XLNT och Big is Beautiful och allt vad de heter och försöker lika illamående som hjälplös att se vettig ut i kläder. Jag har liksom inget val, för jag ser inte vettig ut utan kläder heller.
Det handlar inte om att ha kropp som en fotomodell. Det handlar om att vara jag själv igen. Den jag känner väl och den jag gillar att hänga med. Lätt i kroppen och med driv i steget. Inte trött, öm och hängig.
Ah well. 79,9. Låt oss säga 80. Det är 15 kilo som ska bort. Jag har 4 barn och eget företag. Någonstans här gäller det att inse sina begränsningar och inte sätta för höga mål på det här. Också. Realistiskt. En plan jag kan hålla. Så jag inte blir besviken på mig själv. På detta också. Och delmål. Det har jag hört är bra. Ta elefanten i bitar liksom, för man kan inte få i sig hela på en gång.
Så då tänkte jag på alla dieterna och modellerna högst upp i detta inlägg. Man kan välja att se det som en skål med godis: mums, vilken ska jag ta? På sista tiden har ju vågorna gått höga i media där LCHF och 5:2-dieterna fått ordentligt på pälsen. Och anhängare där har bitit tillbaka. Tonen har varit bitter och upprörd. Underhållning nästan. Som att kolla på en tennismatch. Och alla hävdar att de har rätt och att alla i det andra laget är på väg att dö på alla upptänkliga fasansfulla sätt.
Var och en ska gå på det de tror på. Men om man, som jag, tidigare gått på den fettsnåla varianten med täta måltider och haft fruktansvärt dålig framgång med det, kanske man ska testa något annat. Mellan de två sista graviditeterna gick jag ner 7 kg med LCHF och mådde finfint. Jag har flera i min närhet som blivit av med mycket mycket mer än så på LCHF.
Så jag tror på LCHF. Och nej, det är inte så extrem mat som media ibland gör gällande.
Sen är det lite olika hur mycket kolhydrater man tål. Det finns de som reagerar fort med viktuppgång om de kopplar på kolhydrater igen, men dem tillhör inte jag. Så jag kan hållas med en mindre strikt LCHF-variant. För ni förstår, alla därute, man kan faktiskt välja själv hur man vill göra. Hitta den modell som funkar bäst för en själv. Och ta konsekvenserna av den. Precis som med allt annat här i världen.
Många av de som förespråkar LCHF hävdar vidare att träning inte gör nån större verkan på vikten i sig, om man inte pratar om minst en timmes träning om dagen. Detta innebär inte kritik mot träning i allmänhet, för då tolkar man dem fel, men att tro att man kan träna sig smal utan att lägga om kosten gör en nog lite besviken på sikt.
Jag vet inte jag. Efter att ha haft några vändor tidigare i livet då jag gått ner i vikt har jag lagt mer krut på träning än mat, vilket har lyckats. Märk väl dock att jag med träning menar promenader, vanliga gamla hederliga timmar i rask promenadtakt, och senare även med tillägg av Pilates, vilket jag sköter i lugn och ro hemma framför TV:n (avskyr gym och sånt med ett kallt, dovt, isande hat). Så om träning funkar eller inte... därom tänker jag låta de lärde fortsätta tvista. Var och en är stark i sin tro. För min del har träning absolut gjort mer till än från. Indirekt tror jag den är fruktansvärt viktig även för viktnedgången. Med några timmars träning i veckan sover man bättre, känner sig starkare i kroppen, hanterar stress bättre och verkar få ett allmänt mer avspänt förhållande till det mesta. Vilket gör allt annat i livet, från dieter till trotsiga småbarn och bilköer, lättare att hantera. Men det är jag som lekman som tror det. Baserat på egen erfarenhet.
Och det där med deltidsfasta, intermittent fasta, 5:2, 16:8 och allt vad det är. Det kommer som en skänk från ovan för en 4-barnsmamma. Att det är ok att skippa ett mål här och där, slippa känna sig slarvig och skyldig om planeringen spruckit en dag. Och det är det mycket lättare att göra när man har LCHF som bas då man klarar sig mycket längre mellan målen utan att falla igenom som på kolhydratmat. Obs, innan ni får slaganfall därute, så pratar jag alltså om att JAG missar ett mål mat här och där, INTE barnen. Med dem är jag noga. Jag blandar inte in dem i min kamp mot min vikt.
Så där har ni det. Min modell som jag tänker testa. En mindre strikt LCHF (med dragning åt GI-hållet) kombinerat med promenader och Pilates, målet är sammanlagt 4 tim/vecka (utan att slita huvudet av mig själv och tröstäta en chokladkaka till om jag bar lyckades få till 1 timme en vecka). Och att hoppa över något mål ett par gånger i veckan.
På det sättet hoppas jag minska stadigt med ett snitt om 1 kg och 1 cm på magen per månad. Just så, inget sprinterlopp, utan en riktig långdistanssatsning. Eftersom jag gått ner 2 kilo på detta redan nu på 3 veckor har jag nu bara 13 kg kvar. Håller jag planen kommer jag att vara i mål om ungefär ett år.
Det är den långa planen. Men som delmål är nu att vara nere på 74 kg till jul och är därmed tillbaka på vikten jag hade före senaste graviditeten 9 månader efter förlossning.
Och det passar väl utmärkt att avrunda det hela med en riktig klyscha: tar det 9 månader att lägga på sig graviditetskilona, tar det 9 månader att bli av med dem. Eller hur.
Med denna äppelkäcka avslutning bjuder jag in intresserade att följa med på resan. Det kommer vara jättetråkigt. Men så är det ju nu en gång för alla det här med förhållandet till våra egna kroppar här i västvärlden.
Men det är en helt annan historia.
söndag 7 april 2013
Metersystemet och LCHF
Nu är bebisen ute och jag lovade mig själv för längesen att jag skulle återgå till LCHF-mat när förlossningen var avklarad, vi kommit hem och hamnat i balans.
Balans. Ett stort ord. Kommer jag väl aldrig mer att vara i. Men så nära man nu kan komma då.
Så nu tömmer jag huset på kolhydrater. Jag frossar, vältrar mig, fullständigt hänger mig åt glass, kakor, bröd, ljus choklad, Polly, Toblerone, ostbågar, juice och läsk... Ja till och med After Eight. Allt som ligger löst. Godis jag egentligen inte ens tycker är gott. Jag har till och med gått ner mig i träsket så illa att jag här om dagen slukade minsta dotterns rester av en chokladkanin hon fick till påsk.
Det hon inte vet har hon inte ont av. Typ.
Jag tömmer huset, liksom laddar inför övergången. Skåp för skåp. Inget som plötsligt kan fresta.
Så tänker jag på Jeremy Clarkson (Top Gear) och hans sätt att se på metersystemet. "We're closing in on the metric system... Inch by inch."
Själv kan man säga att jag på motsvarande sätt närmar mig LCHF... Kolhydrat för kolhydrat.
Balans. Ett stort ord. Kommer jag väl aldrig mer att vara i. Men så nära man nu kan komma då.
Så nu tömmer jag huset på kolhydrater. Jag frossar, vältrar mig, fullständigt hänger mig åt glass, kakor, bröd, ljus choklad, Polly, Toblerone, ostbågar, juice och läsk... Ja till och med After Eight. Allt som ligger löst. Godis jag egentligen inte ens tycker är gott. Jag har till och med gått ner mig i träsket så illa att jag här om dagen slukade minsta dotterns rester av en chokladkanin hon fick till påsk.
Det hon inte vet har hon inte ont av. Typ.
Jag tömmer huset, liksom laddar inför övergången. Skåp för skåp. Inget som plötsligt kan fresta.
Så tänker jag på Jeremy Clarkson (Top Gear) och hans sätt att se på metersystemet. "We're closing in on the metric system... Inch by inch."
Själv kan man säga att jag på motsvarande sätt närmar mig LCHF... Kolhydrat för kolhydrat.
söndag 17 juni 2012
Cykelbyxor från 1998
Inget ont utan något gott. Efter flera veckors 3D-tetris-spelande här hemma där vi möblerat om i och mellan tre sovrum så gott som dagligen, kan vi nu äntligen dela upp saker i materialslag. Småtjejer såväl som småtjejgrejer i småtjejrummet. Killgrejer och kille i killrummet. Mammaochpappagrejer i mammaochpapparummet.
Så långt allt väl.
Men under sådan flytt faller det ju sig naturligt att också röja bland saker i samband med att det flyttas mellan garderober, lådor och skåp. Trots att jag flyttat 3 gånger på de senaste 4 åren och jag osentimentalt har slängt och slängt varje gång, fanns det ett och annat som lyckats gömma sig undan rensningarna.
Exempelvis ett par cykelbyxor från den tiden då jag trodde att spinning skulle bli min framtida frälsning. 1998. Om inte framtiden nått mig på 14 år och 3 barn, så kan man nog tänka sig att spinning inte var min melodi. Och även om min brors 40-årskris tagit sig uttryck i ett mycket ambitiöst försök till Vätternrundan, tror jag inte det kommer ta sig samma uttryck för mig.
Jag hittade också BH:ar från de senaste 4 åren. De var i 8 olika storlekar, varav ingen passar idag. Jag ska operera brösten när jag fyller 40, sån är min kris, den har jag till och med schemalagt. Sisådär en 5 storlekar ner. Det ska bli najs. Och för er därute som anser det vara en lyxoperation, en skönhetsoperation som jag själv får bekosta, kan jag bara säga: Gå till en BH-affär, köp dig en BH i storleken 75 J eller 75 K och fyll kuporna med vattenfyllda ballonger och ha den på dig dygnet runt en vecka; prova kläder, vistas bland folk (gärna nu sommartid med linne och så), sov och testa en löprunda eller annat valfritt träningspass. Sen kan vi snacka.
Men en och annan glad överraskning fanns också. Sist jag röjde i garderoberna var i september förra året då det var dags att lägga undan amningskläder och gravidkläder. Full av tilltro gick jag då igenom mina "vanliga" kläder och hade nog inom mig närt ett hopp om att jag kanske kunde ha åtminstone en del av dem... Men icke. Kläderna fick då delas upp i 3 högar. En jag kunde ha (kostade skjortan, bokstavligt såväl som bildligt eftersom det var både två och tre storlekar större en de jag haft tidigare); en jag borde kunna ha när jag gått ner en 6-7 kilo samt de kläder som nog mest är att betraktas som något lika nostalgifyllt som en skolkatalog från högstadiet. Man kan titta på det, man kan veta att man varit med om det, men det kommer aldrig mer att vara verklighet.
Förra röjningen inträffade ungefär samtidigt som vi började äta LCHF här hemma. Håglös och modstulen skaffade jag undan klädeskategori nummer två, vårdade ett litet hopp inne i hjärtat att LCHF, likt spinning en gång i tiden, istället skulle vara min framtids frälsning och att jag på någon månad eller två åter skulle kunna ha dem. Men nej. Första två månaderna hände precis ingenting och där glömdes klädeskategori två helt av.
Nu, 10 månader in på LCHF-resan har jag gått ner de där kritiska 7 kilona och därmed, visade det sig, kommer jag nu i större delen av klädeskategori två.
Sitter kanske inte lika snyggt som då. Men det går att ha. Man får vara glad för det lilla, sa pigan som satte sig på nappen.
Men, nu är det inte bara jag som byter storlekar som andra byter skjortor; vi har även två små tjejer som ständigt behövs storleksuppdateras. Och det är nästa projekt. Önska mig lycka till. Jag ska ta något smärtstillande och sen en stor grogg (virtuell, för er som inte känner mig IRL och vet att jag inte dricker grogg). Och sen skrida till verket. Prova kläder på barn som inte alls tycker det är kul efter ett litet tag. Och själv har jag sen någon månad tillbaka åter fått en tennisarm-revival. Kombinationen är inte självklart lyckad.
Skam den som ger sig.
Så långt allt väl.
Men under sådan flytt faller det ju sig naturligt att också röja bland saker i samband med att det flyttas mellan garderober, lådor och skåp. Trots att jag flyttat 3 gånger på de senaste 4 åren och jag osentimentalt har slängt och slängt varje gång, fanns det ett och annat som lyckats gömma sig undan rensningarna.
Exempelvis ett par cykelbyxor från den tiden då jag trodde att spinning skulle bli min framtida frälsning. 1998. Om inte framtiden nått mig på 14 år och 3 barn, så kan man nog tänka sig att spinning inte var min melodi. Och även om min brors 40-årskris tagit sig uttryck i ett mycket ambitiöst försök till Vätternrundan, tror jag inte det kommer ta sig samma uttryck för mig.
Jag hittade också BH:ar från de senaste 4 åren. De var i 8 olika storlekar, varav ingen passar idag. Jag ska operera brösten när jag fyller 40, sån är min kris, den har jag till och med schemalagt. Sisådär en 5 storlekar ner. Det ska bli najs. Och för er därute som anser det vara en lyxoperation, en skönhetsoperation som jag själv får bekosta, kan jag bara säga: Gå till en BH-affär, köp dig en BH i storleken 75 J eller 75 K och fyll kuporna med vattenfyllda ballonger och ha den på dig dygnet runt en vecka; prova kläder, vistas bland folk (gärna nu sommartid med linne och så), sov och testa en löprunda eller annat valfritt träningspass. Sen kan vi snacka.
Men en och annan glad överraskning fanns också. Sist jag röjde i garderoberna var i september förra året då det var dags att lägga undan amningskläder och gravidkläder. Full av tilltro gick jag då igenom mina "vanliga" kläder och hade nog inom mig närt ett hopp om att jag kanske kunde ha åtminstone en del av dem... Men icke. Kläderna fick då delas upp i 3 högar. En jag kunde ha (kostade skjortan, bokstavligt såväl som bildligt eftersom det var både två och tre storlekar större en de jag haft tidigare); en jag borde kunna ha när jag gått ner en 6-7 kilo samt de kläder som nog mest är att betraktas som något lika nostalgifyllt som en skolkatalog från högstadiet. Man kan titta på det, man kan veta att man varit med om det, men det kommer aldrig mer att vara verklighet.
Förra röjningen inträffade ungefär samtidigt som vi började äta LCHF här hemma. Håglös och modstulen skaffade jag undan klädeskategori nummer två, vårdade ett litet hopp inne i hjärtat att LCHF, likt spinning en gång i tiden, istället skulle vara min framtids frälsning och att jag på någon månad eller två åter skulle kunna ha dem. Men nej. Första två månaderna hände precis ingenting och där glömdes klädeskategori två helt av.
Nu, 10 månader in på LCHF-resan har jag gått ner de där kritiska 7 kilona och därmed, visade det sig, kommer jag nu i större delen av klädeskategori två.
Sitter kanske inte lika snyggt som då. Men det går att ha. Man får vara glad för det lilla, sa pigan som satte sig på nappen.
Men, nu är det inte bara jag som byter storlekar som andra byter skjortor; vi har även två små tjejer som ständigt behövs storleksuppdateras. Och det är nästa projekt. Önska mig lycka till. Jag ska ta något smärtstillande och sen en stor grogg (virtuell, för er som inte känner mig IRL och vet att jag inte dricker grogg). Och sen skrida till verket. Prova kläder på barn som inte alls tycker det är kul efter ett litet tag. Och själv har jag sen någon månad tillbaka åter fått en tennisarm-revival. Kombinationen är inte självklart lyckad.
Skam den som ger sig.
lördag 26 maj 2012
Har hittat något nytt på mig själv att ogilla
Det var längesen nu. Längesen jag upptäckte något nytt på mig att förakta och avsky. Jag trodde jag hade täckt in det mesta, men nej, så var icke fallet, det fanns några kvadratcentimetrar kvar som hade sluppit undan Strängs onda öga.
Tuttarna, midjemåttet, mitt bristande tålamod, min oförmåga att förstå mig på kemi, mina händer, mitt ointresse för allmänbildning, min dåliga hållning, min sociala fobi, min lättja, min generande hårväxt (lö generalis), min totala inkompetens när det gäller att backa med bilen, mina dubbelhakor (=brist på markerad haka snarare, ser lite ut som en kalkonhals), mina brister i att lägga saker på rätt plats, mina tår, min telefonskräck, min mun... Jag tyckte jag hade gått igenom det mesta.
Men, nu tittade jag ordentligt på min nya profilbild på facebook liksom en del anda foton och ser något nytt att tycka illa om: min näsa. Ju fler bilder jag ser, desto mer kan jag konstatera att den är något av det fulaste jag sett i hela mitt liv.
Det bästa med min fysiska person har redan lämnat mig. Det var de ägg som blivit mina barn. De var å andra sidan så bra, så bra. Det blev väl inte något kvar till resten.
Tack, det var skönt. Jag kan måhända brista i mitt ordningssinne med saker och ting runt omkring, men jag är väldigt bra på att sätta mig själv på den plats jag hör hemma. Där är det ingen som klår mig. Så det så.
Tuttarna, midjemåttet, mitt bristande tålamod, min oförmåga att förstå mig på kemi, mina händer, mitt ointresse för allmänbildning, min dåliga hållning, min sociala fobi, min lättja, min generande hårväxt (lö generalis), min totala inkompetens när det gäller att backa med bilen, mina dubbelhakor (=brist på markerad haka snarare, ser lite ut som en kalkonhals), mina brister i att lägga saker på rätt plats, mina tår, min telefonskräck, min mun... Jag tyckte jag hade gått igenom det mesta.
Men, nu tittade jag ordentligt på min nya profilbild på facebook liksom en del anda foton och ser något nytt att tycka illa om: min näsa. Ju fler bilder jag ser, desto mer kan jag konstatera att den är något av det fulaste jag sett i hela mitt liv.
Det bästa med min fysiska person har redan lämnat mig. Det var de ägg som blivit mina barn. De var å andra sidan så bra, så bra. Det blev väl inte något kvar till resten.
Tack, det var skönt. Jag kan måhända brista i mitt ordningssinne med saker och ting runt omkring, men jag är väldigt bra på att sätta mig själv på den plats jag hör hemma. Där är det ingen som klår mig. Så det så.
söndag 20 maj 2012
Lönnmord på snäll och rolig
"Påverkas av reklam? Jag? Nej, inte särskilt faktiskt." Så tänker jag. Skeptiskt tittar jag på reklamen och tänker inom mig att Becel knappast sänker kolesterolhalten. Eller att en mascara kan ha teleskopeffekt eller att en foundation skulle innehålla ett synkroniseringskomplex... som om det överhuvudtaget skulle finnas en sån sak.
Lika förhatligt skrattar jag åt den tyska reklamen för tex Toffiffee eller Glade där solen alltid lyser in, mamman är iordninggjord i håret och pappan är lite crazy och leker med ungarna i leran. Jag skrattar, förkastar de stereotypa idealen och anser mig på fullt allvar stå över sådant trams. Så lättlurad är jag inte. Bah. De försöker bara lura på mig en massa saker jag inte behöver. Och så fördömande reklamen är, tror de verkligen att vi är så dumma? Så enkelt var det, genomskådat och klart. Allt är fejkat.
Trodde jag. Tills jag såg klippet här nedan. Gör dig själv en tjänst, gör dina barn en tjänst, offra 5 minuter av ditt liv på att se det.
Killing us softly
Det visade sig att jag har sprungit så fort och så rakt in i fällan att jag inte ens märkt det. Jag har sprungit så fort att jag förmodligen slagit i huvudet så illa i inte alls så särkilt mjuka skumgummimattan som borde tagit emot en på andra sidan. Jag har slagit i huvudet så hårt att jag helt missat vad som hänt.
Nej, jag köper inte Becel eller Toffiffee och jag är rätt övertygad om att det inte går att rulla på en foundation snyggt med en roller. Men det andra, det dolda budskapet, DET svalde jag med hull och hår. Och även om jag tänkt "allt är fejkat", så har jag inte varit medveten om exakt på vilket sätt det är fejkat.
När Cindy Crawford själv säger: "I wish I looked like Cindy Crawford". Då måste det väl ändå vara fel? Om det inte är en bild på den det är en bild på, vad är det då?
"Girls are getting the massage today, so young, that they need to be impossibly beautiful, hot sexy and extremely thin", säger kvinnan på filmen. Det visste vi ju. Inget nytt under solen, annat än att det såklart är fruktansvärt. Och det gäller ju inte bara unga.
Det är vad hon säger sen, som jag hade missat, som hade passerat mig så obemärkt. Jag har inte tänkt på det på det sättet. "And they also get the message that they are going to fail, that there is no way to really achieve it."
Och det är här jag gått på pumpen ordentligt. På nåt sätt har jag blundat för den där sista delen av det. Att det är omöjligt. Jag gick på dert. Jag har hela tiden tänkt att med hårt arbete och stort engagemang, så kan man vara sån. Snygg. Rik. Framgångsrik. Mystisk. Sexig. Smal. Allt det där som de är i reklamen. Allt de ÄR; inte allt de HAR. För jag har aldrig velat ha allt det de HAR. Och där trodde jag att jag inte varit så påverkad...
Klippet heter Killing Us Softly och det är ju precis det som händer. Långsamt låter de oss alla, i synnerhet kvinnor, tjejer, tanter, kalla oss vad du vill, sakta låter de oss blöda ihjäl från tusen och åter tusen hårfina småsår. Även männen fråntas en stor del av det egna fria valet att välja hur de vill förhålla sig till sig själva och till oss, även om de inte utsätts riktigt i samma omfattning. De har också en bils som prånglas fram, fast den lämnar något mer utrymme. T ex är det ok att vara lite äldre. Vi kvinnor, tjejer, ska helst inte överstiga 35 (om vi håller oss ifrån rynkor och några extra kilon över midjan), absoluta smärtgränsen går vid 40 oavsett hur väl du sköter dig. Och på nåt konstigt sätt är det detta vi försöker nå:
Nej, tänker du, aldrig i livet att jag skulle vilja bli så smal. Nej, självklart inte. Då dör man nämligen, vilket modellen på bilden gjorde, 39 kilo tung, 21 år gammal. Hon jobbade fortfarande när hon dog. Alltså har branschen accepterat hur hon såg ut. Och tjänar pengar på det. Och vi är alla med och betalar, i en eller annan form.
Så vi förblöder, dör en långsam död, som de naturliga varelser vi borde få vara, men aldrig accepteras som.
Vi ägnar en äckligt stor del av livet till att försöka bli något vi aldrig kan bli och alldeles för lite tid att istället leva fullt ut och vara allt det vi kan vara.
Barn är bättre. De ser skönhet på riktigt. I deras ögon är skönheten självklar och enkel och djup. När min son gick på dagis och var 4-5 år gammal var en av de han lekte med mest en tjej. Vid något tillfälle frågade jag honom vad han gillade hos henne. Hans ansikte sken upp som en liten sol och han sa: "Hon är rolig!" Och för att understryka bubblade det ur honom en rad anekdoter om saker hon sagt och gjort och han skrattade så han inte kunde prata när han tänkte på det.
Några år senare, när han gick i första klass, fattade han tycke för en tjej i klassen. Jag frågade återigen vad det var han gillade och hade väl väntat mig att han, lite generad, skulle tycka att hon var söt. Men nej. Han tittade på mig som om jag vore från en annan planet och inte riktigt hade nån som helst koll. "Hon är snäll", sa han med ett tonfall som ifrågasatte om det skulle vara aktuellt med några som helst andra bedömningsgrunder.
Vår snart treåriga dotter var med inne i badrummet här om dagen när jag duschade och när jag kom ut från duschen och höll på att torka mig tittade hon på mig, pekade och sa: "Fin tutt". Hon klappade sig sedan på bröstet och fortsatte "Jag har åsså fin tutt". Det förstår nu alla som läser detta inlägg att jag, tre barn senare, J-kupa (som i Jävligt stora) och snart 40, har allt annat än en fin tutt. Men för min dotter är de det. Det är där hon söker tröst när hon är ledsen. De sitter på en av de personer som betyder mest för henne. De är fina. Hennes är också fina, bara för att de finns. Även om de så att säga inte finns ännu. I hennes värld är det så enkelt.
Jag önskar att hon en dag träffar en kille som blir varm i magen när han hör hennes pärlande skratt. En kille som inte kan få nog av glimten i hennes öga. En kille vars hjärta slappnar av när han tänker på henne värme och tryggheten hon står för. För det hon gör, för hennes syn på sig själv och sin omgivning, för det hon är duktig på och för det hon inte är duktig på. Inte för hennes midjemått. Eller något ideal han tror att han söker, lika vilsen som alla andra.
Jag vill inte att hon ska förblöda, sakta, droppe för droppe, instängd i en bild hon aldrig kan leva upp till. Jag vill inte att alla som är snälla och roliga, ska lönnmördas på detta fruktansvärda sätt. Tyvärr vet jag inte riktigt hur man ska kunna påverka det. Jag får återkomma när jag listat ut ett sätt att göra det.
Lika förhatligt skrattar jag åt den tyska reklamen för tex Toffiffee eller Glade där solen alltid lyser in, mamman är iordninggjord i håret och pappan är lite crazy och leker med ungarna i leran. Jag skrattar, förkastar de stereotypa idealen och anser mig på fullt allvar stå över sådant trams. Så lättlurad är jag inte. Bah. De försöker bara lura på mig en massa saker jag inte behöver. Och så fördömande reklamen är, tror de verkligen att vi är så dumma? Så enkelt var det, genomskådat och klart. Allt är fejkat.
Trodde jag. Tills jag såg klippet här nedan. Gör dig själv en tjänst, gör dina barn en tjänst, offra 5 minuter av ditt liv på att se det.
Killing us softly
Det visade sig att jag har sprungit så fort och så rakt in i fällan att jag inte ens märkt det. Jag har sprungit så fort att jag förmodligen slagit i huvudet så illa i inte alls så särkilt mjuka skumgummimattan som borde tagit emot en på andra sidan. Jag har slagit i huvudet så hårt att jag helt missat vad som hänt.
Nej, jag köper inte Becel eller Toffiffee och jag är rätt övertygad om att det inte går att rulla på en foundation snyggt med en roller. Men det andra, det dolda budskapet, DET svalde jag med hull och hår. Och även om jag tänkt "allt är fejkat", så har jag inte varit medveten om exakt på vilket sätt det är fejkat.
När Cindy Crawford själv säger: "I wish I looked like Cindy Crawford". Då måste det väl ändå vara fel? Om det inte är en bild på den det är en bild på, vad är det då?
"Girls are getting the massage today, so young, that they need to be impossibly beautiful, hot sexy and extremely thin", säger kvinnan på filmen. Det visste vi ju. Inget nytt under solen, annat än att det såklart är fruktansvärt. Och det gäller ju inte bara unga.
Det är vad hon säger sen, som jag hade missat, som hade passerat mig så obemärkt. Jag har inte tänkt på det på det sättet. "And they also get the message that they are going to fail, that there is no way to really achieve it."
Och det är här jag gått på pumpen ordentligt. På nåt sätt har jag blundat för den där sista delen av det. Att det är omöjligt. Jag gick på dert. Jag har hela tiden tänkt att med hårt arbete och stort engagemang, så kan man vara sån. Snygg. Rik. Framgångsrik. Mystisk. Sexig. Smal. Allt det där som de är i reklamen. Allt de ÄR; inte allt de HAR. För jag har aldrig velat ha allt det de HAR. Och där trodde jag att jag inte varit så påverkad...
Klippet heter Killing Us Softly och det är ju precis det som händer. Långsamt låter de oss alla, i synnerhet kvinnor, tjejer, tanter, kalla oss vad du vill, sakta låter de oss blöda ihjäl från tusen och åter tusen hårfina småsår. Även männen fråntas en stor del av det egna fria valet att välja hur de vill förhålla sig till sig själva och till oss, även om de inte utsätts riktigt i samma omfattning. De har också en bils som prånglas fram, fast den lämnar något mer utrymme. T ex är det ok att vara lite äldre. Vi kvinnor, tjejer, ska helst inte överstiga 35 (om vi håller oss ifrån rynkor och några extra kilon över midjan), absoluta smärtgränsen går vid 40 oavsett hur väl du sköter dig. Och på nåt konstigt sätt är det detta vi försöker nå:
Nej, tänker du, aldrig i livet att jag skulle vilja bli så smal. Nej, självklart inte. Då dör man nämligen, vilket modellen på bilden gjorde, 39 kilo tung, 21 år gammal. Hon jobbade fortfarande när hon dog. Alltså har branschen accepterat hur hon såg ut. Och tjänar pengar på det. Och vi är alla med och betalar, i en eller annan form.
Så vi förblöder, dör en långsam död, som de naturliga varelser vi borde få vara, men aldrig accepteras som.
Vi ägnar en äckligt stor del av livet till att försöka bli något vi aldrig kan bli och alldeles för lite tid att istället leva fullt ut och vara allt det vi kan vara.
Barn är bättre. De ser skönhet på riktigt. I deras ögon är skönheten självklar och enkel och djup. När min son gick på dagis och var 4-5 år gammal var en av de han lekte med mest en tjej. Vid något tillfälle frågade jag honom vad han gillade hos henne. Hans ansikte sken upp som en liten sol och han sa: "Hon är rolig!" Och för att understryka bubblade det ur honom en rad anekdoter om saker hon sagt och gjort och han skrattade så han inte kunde prata när han tänkte på det.
Några år senare, när han gick i första klass, fattade han tycke för en tjej i klassen. Jag frågade återigen vad det var han gillade och hade väl väntat mig att han, lite generad, skulle tycka att hon var söt. Men nej. Han tittade på mig som om jag vore från en annan planet och inte riktigt hade nån som helst koll. "Hon är snäll", sa han med ett tonfall som ifrågasatte om det skulle vara aktuellt med några som helst andra bedömningsgrunder.
Vår snart treåriga dotter var med inne i badrummet här om dagen när jag duschade och när jag kom ut från duschen och höll på att torka mig tittade hon på mig, pekade och sa: "Fin tutt". Hon klappade sig sedan på bröstet och fortsatte "Jag har åsså fin tutt". Det förstår nu alla som läser detta inlägg att jag, tre barn senare, J-kupa (som i Jävligt stora) och snart 40, har allt annat än en fin tutt. Men för min dotter är de det. Det är där hon söker tröst när hon är ledsen. De sitter på en av de personer som betyder mest för henne. De är fina. Hennes är också fina, bara för att de finns. Även om de så att säga inte finns ännu. I hennes värld är det så enkelt.
Jag önskar att hon en dag träffar en kille som blir varm i magen när han hör hennes pärlande skratt. En kille som inte kan få nog av glimten i hennes öga. En kille vars hjärta slappnar av när han tänker på henne värme och tryggheten hon står för. För det hon gör, för hennes syn på sig själv och sin omgivning, för det hon är duktig på och för det hon inte är duktig på. Inte för hennes midjemått. Eller något ideal han tror att han söker, lika vilsen som alla andra.
Jag vill inte att hon ska förblöda, sakta, droppe för droppe, instängd i en bild hon aldrig kan leva upp till. Jag vill inte att alla som är snälla och roliga, ska lönnmördas på detta fruktansvärda sätt. Tyvärr vet jag inte riktigt hur man ska kunna påverka det. Jag får återkomma när jag listat ut ett sätt att göra det.
lördag 5 maj 2012
Barbamamman vs Pilates, rond 3
Jaha, så har det då precis klingats i klockan efter tredje ronden mellan Barbamamman och Pilates.
Som så många gånger förr verkar Barbamamman kamma hem segern. Hon tänker minsann inte låta någon annan få mästarbältet - här ska min själ ingen få göra nya hål längre in.
Min utmaning till mig själlv var att göra Pilates varje dag i 30 dagar. Första veckan vann Pilates med 5-2. Andra veckan vann varken Pilates eller Barbamamman, för då gav sig en utmanare in i matchen: Magsjukan. Det var en starkt utmanare som tog hem spelet helt och hållet, sopade banan med både Barbamamman och Pilates till publikens stora förvåning. Pilates förlorade med 6-1 mot Magsjukan, medan Barbamamman lyste med sin frånvaro.
Inte helt otippat hade Barbamamman under tiden tagit tillfället i akt att vila sig i form och var nu tillbaka med bättre boxhandskar, lättare fötter och nytt tandskydd, för sen dess har Pilates inte haft en chans. Rond 3 plockar Barbamamman hem en jordskredsseger med 7-0 mot Pilates. Barbamamman hävdar att hon haft starkt stöd i sin ringhörna av sina nya tränare: Förkylning, Husrenovering och Fint Vårväder.
Pilates undrar dock om inte någon typ av doping är inblandat.
Vi får väl se vad som händer när gongongen startar igång 4:e och sista ronden för den här omgången, om Pilates har en chans att ta tillbaka matchen till sin planhalva. Tills dess flyter Barbamamman runt som en amöba, överallt och ingenstans på en gång, i sin numera karaktärstypiskt oformliga stil medan publiken gäspar av tristess och gråter i förtvivlan. "Jag är störst, bäst och vackrast", eller hur var det nu han sa, Muhammad Ali?
Som så många gånger förr verkar Barbamamman kamma hem segern. Hon tänker minsann inte låta någon annan få mästarbältet - här ska min själ ingen få göra nya hål längre in.
Min utmaning till mig själlv var att göra Pilates varje dag i 30 dagar. Första veckan vann Pilates med 5-2. Andra veckan vann varken Pilates eller Barbamamman, för då gav sig en utmanare in i matchen: Magsjukan. Det var en starkt utmanare som tog hem spelet helt och hållet, sopade banan med både Barbamamman och Pilates till publikens stora förvåning. Pilates förlorade med 6-1 mot Magsjukan, medan Barbamamman lyste med sin frånvaro.
Inte helt otippat hade Barbamamman under tiden tagit tillfället i akt att vila sig i form och var nu tillbaka med bättre boxhandskar, lättare fötter och nytt tandskydd, för sen dess har Pilates inte haft en chans. Rond 3 plockar Barbamamman hem en jordskredsseger med 7-0 mot Pilates. Barbamamman hävdar att hon haft starkt stöd i sin ringhörna av sina nya tränare: Förkylning, Husrenovering och Fint Vårväder.
Pilates undrar dock om inte någon typ av doping är inblandat.
Vi får väl se vad som händer när gongongen startar igång 4:e och sista ronden för den här omgången, om Pilates har en chans att ta tillbaka matchen till sin planhalva. Tills dess flyter Barbamamman runt som en amöba, överallt och ingenstans på en gång, i sin numera karaktärstypiskt oformliga stil medan publiken gäspar av tristess och gråter i förtvivlan. "Jag är störst, bäst och vackrast", eller hur var det nu han sa, Muhammad Ali?
lördag 14 april 2012
Barbamamma vs Pilates, 30 ronder
Jodå, så att... Man har en trist kroppsform. Inte mycket mer att säga om det hela. Jag är typen som bara lägger på mig vikt mellan 5:e revbenet uppifrån och ner till höfterna. Allt hamnar alltså på mitten. Och ska jag nu se ut som Barbamamma, vill jag kunna göra alla de schyssta grejer hon kan. Som till exempel att med ett enkelt handgrepp förvandla sig till en bil.
Men så är det inte.
Och då vill jag heller inte se ut som Barbamamma. Det får vara antingen eller, lite så tänker jag.
7 kilo på ett halvår har jag gått ner, vilket är kanon. Men midjemåttet har bara minskat från riktigt illa till ganska illa. Jag behöver utmana midjemåttet. Reta det, störa det, peta på det för att se om jag kan komma åt det. För fyra år sen var midjemåttet nånstans runt 80 cm, 82 kanske ibland. Nu är det 88. Och har så varit i 4 månader trots ymnig viktnedgång. Å andra sidan är det svårt att gnälla, för hela midjan är väl inte annat än ett paket muskler som vilar sig i form.
Därför har jag nu tagit fram ett koncept, en idé, en utmaning. Jag ska göra min Pilates-för-magen-dvd varje dag i 30 dagar. Den tar 20 minuter från start till slut, svårt att skylla på något då. Jag har precis gjort dag 1. Sist jag var envis med min Pilates, minskade jag 7 cm på 6 veckor runt magen. Kombinerat med promenader en masse, förstås, men det orkar jag inte med nu. Så jag sänker ambitionsnivån.
Jag sätter upp ett mål på 3 cm ner på dessa 30 dagar.
Sådär. Då ska det bara göras också.
Men så är det inte.
Och då vill jag heller inte se ut som Barbamamma. Det får vara antingen eller, lite så tänker jag.
7 kilo på ett halvår har jag gått ner, vilket är kanon. Men midjemåttet har bara minskat från riktigt illa till ganska illa. Jag behöver utmana midjemåttet. Reta det, störa det, peta på det för att se om jag kan komma åt det. För fyra år sen var midjemåttet nånstans runt 80 cm, 82 kanske ibland. Nu är det 88. Och har så varit i 4 månader trots ymnig viktnedgång. Å andra sidan är det svårt att gnälla, för hela midjan är väl inte annat än ett paket muskler som vilar sig i form.
Därför har jag nu tagit fram ett koncept, en idé, en utmaning. Jag ska göra min Pilates-för-magen-dvd varje dag i 30 dagar. Den tar 20 minuter från start till slut, svårt att skylla på något då. Jag har precis gjort dag 1. Sist jag var envis med min Pilates, minskade jag 7 cm på 6 veckor runt magen. Kombinerat med promenader en masse, förstås, men det orkar jag inte med nu. Så jag sänker ambitionsnivån.
Jag sätter upp ett mål på 3 cm ner på dessa 30 dagar.
Sådär. Då ska det bara göras också.
lördag 7 april 2012
Nya byxor
Man kunde tro att 7 kilo ner skulle ge minskad storlek i byxor. Men icke så. Enligt de goda människorna på Lindex har jag kvar samma stl 44 idag som jag hade nyförlöst för ett år sen, fastän att jag tappar de byxor jag köpte då och nästan inte kan andas i de jag köpte idag. I samma storlek.
Nåväl. Det är som det är. Egentligen kan man ju skita högaktningsfullt i vilken storlek som står på etiketten, bara de passar. Eller hur. Men den psykologiska effekten då? Liksom, känslan?
Såhär i ledighetstider blir jag som vanligt ruskigt stressad av att jag inte motionerar som en dåre. Att promenera lätt och ledigt med långa benet före minst 2 mil per dag... Vad är problemet, varför gör jag inte det? Såhär när jag varit mer eller mindre ledig en hel vecka, hade det blivit fart på grejerna då. Men nej. Grinig som satan och stressat irriterad går jag omkring här hemma som en osalig ande, får inte ändan ur vagnen till att göra något vettigt alls. Irriterad på allt och alla. Försöker potträna mellantjejen, men helt utan framgång, vilket på alla sätt lägger lök på laxen eftersom hon dessutom utövar sitt 3-årstrots med den äran.
Men ändå. Skärp till dig, Sträng. Du har 5-7 kilo kvar att gå ner innan du är hemma igen. Inga fler bullshit excuses. Man up.
Nåväl. Det är som det är. Egentligen kan man ju skita högaktningsfullt i vilken storlek som står på etiketten, bara de passar. Eller hur. Men den psykologiska effekten då? Liksom, känslan?
Såhär i ledighetstider blir jag som vanligt ruskigt stressad av att jag inte motionerar som en dåre. Att promenera lätt och ledigt med långa benet före minst 2 mil per dag... Vad är problemet, varför gör jag inte det? Såhär när jag varit mer eller mindre ledig en hel vecka, hade det blivit fart på grejerna då. Men nej. Grinig som satan och stressat irriterad går jag omkring här hemma som en osalig ande, får inte ändan ur vagnen till att göra något vettigt alls. Irriterad på allt och alla. Försöker potträna mellantjejen, men helt utan framgång, vilket på alla sätt lägger lök på laxen eftersom hon dessutom utövar sitt 3-årstrots med den äran.
Men ändå. Skärp till dig, Sträng. Du har 5-7 kilo kvar att gå ner innan du är hemma igen. Inga fler bullshit excuses. Man up.
lördag 31 mars 2012
LCHF 6 månader
Japp, såsom sista lördagen i månaden var det nu dags för invägning. Jag har nu passerat den magiska gränsen vid 75 kilo och vägde alltså idag in mig på 74,8, precis 1 kilo sista månaden. Det är grymt. Det är 7 kilo på ett halvår. Det är vad jag vägde som minst mellan de två sista barnen, för ca 2 år sen. Så nu kan man säga att det bara är en graviditets extrakilon kvar. Målet är under 70. I bästa fall 68. Men under 70, så är jag mig själv igen. Och fortsätter det i samma takt, är jag under 70 om 5 månader. Kanske inte supersonic, överljudshastighet, men det är samtidigt inte ångest kring mat varje vaken sekund. Smaka på den. Andra fördelar: billigare mat, snabbare att handla, håret växer fortare och i mycket tålig kvalité, finare hy, mindre problem med magen, jag fryser inte lika mycket längre, har fått lugnare humör...
Och då är det LCHF. Bara, endast och enbart. Jag är annars väldigt slapp. Den sista tidens situation på jobb och i övrigt har lämnat mig helt utan energi att vare sig promenera eller träna på annat sätt. Dagarna har inte varit annat än transportsträckor mellan sömn och sömn, toppat med sjukdom.
Jag har läst mig till att träning i sig inte har någon direkt inverkan på vikten om det inte är minst en timme om dagen - varje dag. Och glöm det bara, vem har tid/ork/lust med det? Men träningen har andra positiva effekter, som en sådan som jag behöver så innerligt. Man blir klar i huvudet, piggare, sover bättre, inte lika lätt stressad och man blir inte lika infektionskänslig. En kropp i ett sådant tillstånd, bränner sannolikt fett ännu bättre. Bara för att man helt enkelt mår bättre. Därför strävar jag ändå efter träning (i mitt fall promenader och Pilates) som komplement. Jag hoppas att våren, med sol, värme och bättre arbetssituation, kommer med inspiration till att komplettera med motion.
Och då kanske de 5 månaderna minskar till 3 eller så. Lean, mean, lovin' machine redan till midsommar....
Låt mig få drömma. Låt mig få tro att det kan vara så. Ta det inte ifrån mig.
Ha en skön dag i vårsolen. Själv övar jag på att vara ledig. Inte så lätt som man kan tro.
Och då är det LCHF. Bara, endast och enbart. Jag är annars väldigt slapp. Den sista tidens situation på jobb och i övrigt har lämnat mig helt utan energi att vare sig promenera eller träna på annat sätt. Dagarna har inte varit annat än transportsträckor mellan sömn och sömn, toppat med sjukdom.
Jag har läst mig till att träning i sig inte har någon direkt inverkan på vikten om det inte är minst en timme om dagen - varje dag. Och glöm det bara, vem har tid/ork/lust med det? Men träningen har andra positiva effekter, som en sådan som jag behöver så innerligt. Man blir klar i huvudet, piggare, sover bättre, inte lika lätt stressad och man blir inte lika infektionskänslig. En kropp i ett sådant tillstånd, bränner sannolikt fett ännu bättre. Bara för att man helt enkelt mår bättre. Därför strävar jag ändå efter träning (i mitt fall promenader och Pilates) som komplement. Jag hoppas att våren, med sol, värme och bättre arbetssituation, kommer med inspiration till att komplettera med motion.
Och då kanske de 5 månaderna minskar till 3 eller så. Lean, mean, lovin' machine redan till midsommar....
Låt mig få drömma. Låt mig få tro att det kan vara så. Ta det inte ifrån mig.
Ha en skön dag i vårsolen. Själv övar jag på att vara ledig. Inte så lätt som man kan tro.
lördag 25 februari 2012
LCHF 5 månader
Kampen går vidare. Eller ja, kamp och kamp. Jag fortsätter äta god mat, nötter och mörk choklad och dricka rött vin. Så mycket kamp vet jag inte om det är...
Det är 5 månader sen jag slutade amma och totalen är 6 kilo ner sen dess. Visst försöker jag komma ut på en promenad så ofta jag kan och ett kort pass Pilates hade varit najs att få till lite oftare, men sammanlagt blir det sällan mer än 2 timmar i veckan av fysisk ansträngning... på det sättet i alla fall. Så man kan inte direkt säga att jag tränar mig i form.
Men 6 kilo ner. 5 cm mindre i midjan. Sakta men säkert. Visst hade man önskat att man tjohooo från en vecka till annan var sitt gymnasiejag, men sådan är nu inte världen beskaffad.
Det är 6 kilo kvar till målvikt. Alltså ca ett halvår till om det fortsätter i den här takten. Det blir kanon.
Det är 5 månader sen jag slutade amma och totalen är 6 kilo ner sen dess. Visst försöker jag komma ut på en promenad så ofta jag kan och ett kort pass Pilates hade varit najs att få till lite oftare, men sammanlagt blir det sällan mer än 2 timmar i veckan av fysisk ansträngning... på det sättet i alla fall. Så man kan inte direkt säga att jag tränar mig i form.
Men 6 kilo ner. 5 cm mindre i midjan. Sakta men säkert. Visst hade man önskat att man tjohooo från en vecka till annan var sitt gymnasiejag, men sådan är nu inte världen beskaffad.
Det är 6 kilo kvar till målvikt. Alltså ca ett halvår till om det fortsätter i den här takten. Det blir kanon.
söndag 4 december 2011
Att sova
"Endast en trygg kropp går ner i vikt", stod det att läsa i en av böckerna om LCHF. Det innebär att den måste vara trygg i att den vet att det regelbundet kommer ny energi och näring i maten, så den vågar släppa vad den annars håller i reserv. Men det innebär också att man inte ska stressa och att man ska sova mycket. Stressen har något att göra med produktionen av kortisol och att en kropp med höga halter av kortisol inte har lätt för att släppa ifrån sig. Tydligen ska ett av sätten att minska kortisolhalten vara att träna.
Sista tiden med tjejerna sjuka, jag själv sjuk och ett traditionellt härligt (inte) novemberväder på västkusten, kan jag villigt erkänna att någon träning, vilket för mig innebär promenader, har det inte blivit av. Ok, så där kanske en del av problematiken ligger. För jag har en väldigt stressig och oroande situation på jobbet och om jag skulle ha höga halter kortisol... ja, att jag INTE skulle ha det skulle vara underligt. Det får bli uppskärpning på promenaderna. Och lite mer Pilates. Men det kan jag inte göra när jag är ensam med barnen. För DÅ åker kortisolhalten off the charts, om ni hajjar.
Den andra parametern: att sova ordentligt. Ja, eller hur. Ligger London på Island? Har påven en rolig hatt? Simmar fisken?
När sonen var bebis, för snart 9 år sen, hade han det oerhört trassligt med sin sömn. På drygt ett och ett halvt år sov jag aldrig, och då menar jag faktiskt ALDRIG helt på riktigt, mer än 2 timmar i sträck. För er som haft samma problem, vet ni att det är tortyr. Helt verklig tortyr. Man får fångar i fängelse att brytas ner just genom att inte låta dem sova.
Jag grät till slut för minsta lilla. Att tappa ner lite brödsmulor på golvet skapade samma förtvivlan som att inte ha råd att betala hyran. Jag var ett vrak.
Förvisso har jag aldrig varit typen, ens som tonåring, som kunde sova fram till lunch, men runt 8 timmar per natt var lagom. Under bebistiden med sonen handlade det om sammanlagt kanske 5-6 timmar per natt som allra mest och dessa fullständigt upphackade. Jag vet hur det är att ligga och försöka sova när man vet att han ändå vaknar snart, så det är ingen idé, så jag kan lika gärna sitta och titta på de här små konstiga svart skuggorna som flyter omkring i rummet istället. Kan det vara spöken tro?
Till slut såg hjärnan saker som inte fanns. Vilket drog upp pulsen instinktivt och så sov jag ännu mindre.
Jag var konstant sjuk. Några dagar här och där kändes det bra, men lite feber, lite värk, lite ont i halsen, förkylning... Och ett sockersug utöver allt mätbart.
Att inte få sova är skit.
Mitt sömnmönster är för evigt utstört. Inte ens när sonen, vid ca 2 års ålder, började sova alldeles förträffligt, fick jag tillbaka min sömn som den var innan; jag har inte sovit bra i längre perioder sen han föddes helt enkelt.
Och jag fungerar hjälpligt ändå, på 5-6 timmars sömn. Men det är klart att jag hela tiden tullar på reserven samtidigt. Att jag känner mig orkeslös och ledsen mer eller mindre konstant.
Som inatt. Åh, jag var så härligt, behagligt trött vid 22-tiden igår kväll, lördag, att jag gick och lade mig. Känns trist, men ibland måste man. Jag somnade ganska snabbt, men snart satte det igång. Sonen tramsade in om något, vilket maken tog hand om, men jag hann ändå vakna till. Inom de närmsta timmarna var det barn som pratade i sömnen, som drömt mardrömmar, som tappat nappen och någon mobiltelefon nånstans som plingeplongade. Vad hjälper det att gå och lägga sig klokt klockan 22 och sen ändå få störningsmoment som gör att man från 22 till ca 03 ändå knappt sover någonting? För jag är sådan att 2-3:e gången jag väcks, är det stenkört för mig att somna om. Det går lätt en timme, för då kan inte jag slappna av. Blir jag avbruten så hela tiden, funkar det inte, men jag har lärt mig att uppskatta de stunderna på natten då jag blir liggande vaken någon timme eller två i väntan på sömn. Jag har lärt mig att inte bli stressad av att inte kunna somna om.
Sen väcker barnen en klockan 7, vilket ändå är en ok tid för att vara småbarn - vet många som har 5 som sin starttid om morgnarna.
Sist jag faktiskt hade en natt då jag sov sammanhängande 7-8 timmar? Drygt 3 år sen, gissningsvis, innan tjejerna blev till. Och inte ens då, av skäl jag inte orkar gå in på nu, var det särskilt vanligt förekommande med sådana nätter.
Så, om kroppen behöver sömn för att släppa fett, får jag inse att det blir en del uppförsbacke till innan det går utför.
God morgon.
Sista tiden med tjejerna sjuka, jag själv sjuk och ett traditionellt härligt (inte) novemberväder på västkusten, kan jag villigt erkänna att någon träning, vilket för mig innebär promenader, har det inte blivit av. Ok, så där kanske en del av problematiken ligger. För jag har en väldigt stressig och oroande situation på jobbet och om jag skulle ha höga halter kortisol... ja, att jag INTE skulle ha det skulle vara underligt. Det får bli uppskärpning på promenaderna. Och lite mer Pilates. Men det kan jag inte göra när jag är ensam med barnen. För DÅ åker kortisolhalten off the charts, om ni hajjar.
Den andra parametern: att sova ordentligt. Ja, eller hur. Ligger London på Island? Har påven en rolig hatt? Simmar fisken?
När sonen var bebis, för snart 9 år sen, hade han det oerhört trassligt med sin sömn. På drygt ett och ett halvt år sov jag aldrig, och då menar jag faktiskt ALDRIG helt på riktigt, mer än 2 timmar i sträck. För er som haft samma problem, vet ni att det är tortyr. Helt verklig tortyr. Man får fångar i fängelse att brytas ner just genom att inte låta dem sova.
Jag grät till slut för minsta lilla. Att tappa ner lite brödsmulor på golvet skapade samma förtvivlan som att inte ha råd att betala hyran. Jag var ett vrak.
Förvisso har jag aldrig varit typen, ens som tonåring, som kunde sova fram till lunch, men runt 8 timmar per natt var lagom. Under bebistiden med sonen handlade det om sammanlagt kanske 5-6 timmar per natt som allra mest och dessa fullständigt upphackade. Jag vet hur det är att ligga och försöka sova när man vet att han ändå vaknar snart, så det är ingen idé, så jag kan lika gärna sitta och titta på de här små konstiga svart skuggorna som flyter omkring i rummet istället. Kan det vara spöken tro?
Till slut såg hjärnan saker som inte fanns. Vilket drog upp pulsen instinktivt och så sov jag ännu mindre.
Jag var konstant sjuk. Några dagar här och där kändes det bra, men lite feber, lite värk, lite ont i halsen, förkylning... Och ett sockersug utöver allt mätbart.
Att inte få sova är skit.
Mitt sömnmönster är för evigt utstört. Inte ens när sonen, vid ca 2 års ålder, började sova alldeles förträffligt, fick jag tillbaka min sömn som den var innan; jag har inte sovit bra i längre perioder sen han föddes helt enkelt.
Och jag fungerar hjälpligt ändå, på 5-6 timmars sömn. Men det är klart att jag hela tiden tullar på reserven samtidigt. Att jag känner mig orkeslös och ledsen mer eller mindre konstant.
Som inatt. Åh, jag var så härligt, behagligt trött vid 22-tiden igår kväll, lördag, att jag gick och lade mig. Känns trist, men ibland måste man. Jag somnade ganska snabbt, men snart satte det igång. Sonen tramsade in om något, vilket maken tog hand om, men jag hann ändå vakna till. Inom de närmsta timmarna var det barn som pratade i sömnen, som drömt mardrömmar, som tappat nappen och någon mobiltelefon nånstans som plingeplongade. Vad hjälper det att gå och lägga sig klokt klockan 22 och sen ändå få störningsmoment som gör att man från 22 till ca 03 ändå knappt sover någonting? För jag är sådan att 2-3:e gången jag väcks, är det stenkört för mig att somna om. Det går lätt en timme, för då kan inte jag slappna av. Blir jag avbruten så hela tiden, funkar det inte, men jag har lärt mig att uppskatta de stunderna på natten då jag blir liggande vaken någon timme eller två i väntan på sömn. Jag har lärt mig att inte bli stressad av att inte kunna somna om.
Sen väcker barnen en klockan 7, vilket ändå är en ok tid för att vara småbarn - vet många som har 5 som sin starttid om morgnarna.
Sist jag faktiskt hade en natt då jag sov sammanhängande 7-8 timmar? Drygt 3 år sen, gissningsvis, innan tjejerna blev till. Och inte ens då, av skäl jag inte orkar gå in på nu, var det särskilt vanligt förekommande med sådana nätter.
Så, om kroppen behöver sömn för att släppa fett, får jag inse att det blir en del uppförsbacke till innan det går utför.
God morgon.
onsdag 30 november 2011
4 månader lchf
Ja, well. Så var det dags för månadens invägning. Som blev ett magplask denna gång. Jag har inte rört mig ett enda gram nedåt senaste månaden. Vågen är inte helt tillförlitlig, kan visa lite olika om man väger sig ett par gånger, upp och ner med nåt halvkilo. Så antingen är jag kvar på exakt samma som förr månaden eller så har jag till och med gått upp något halvkilo. Det är deppigt.
Runt mig är det fler som kör på lchf. Alla med framgång om än något varierande. Min bror, största framgångssagan, har gått ner 12 kilo på ett halvår. Men då tränar han som en tok också, så det ska väl spela in tycker man. Hans barn är större än mina, så han har väl lite mer möjlighet att komma iväg på träning.
Maken har gått ner ca 5 kilo på dessa 4 månader, inte mycket, inte fort, men en stadig och konsekvent trend neråt. 1-1,5 kilo per månad, vilket jag tycker är en lagom takt.
Även mamma testar det och har också nått framgång, hon som provat precis allting annars.
Men jag då... Nehej, tydligen inte. På 4 månader har jag rört mig 1,5 kilo sen start. Det kunde lika gärna vara en avvikelse som kommit ändå, bara av att man varit sjuk eller så.
Förra månaden var jag så glad, då jag hade gått ner ca 2 kilo från månaden innan (då jag gått upp något under vår semesterresa då det var svårt att hålla efter lchf eftersom det inte fanns kött som jag kunde äta) och allt kändes bra och hoppfullt. Jag är trogen konceptet, slarvar/gör ett medvetet avsteg kanske 2 ggr/månad. Och nu då, nästan 5 veckor senare, inte ett gram, snarare uppåt i så fall.
Jag lyckas inte.
Det gör mig ledsen och det självförtroende jag försökt mana fram byggde mer på hopp om resultat och den lilla seger jag sist åstadkommit än jag trodde. Nu är jag precis lika mycket den tjocka äckliga kossan som jag var i somras, med enda skillnad att jag då åt vad som helst.
Fördelar med lchf:
Det går mycket snabbare att handla, inköpslistan är kortare och turen inne på Ica är över på halva tiden.
Vi har mycket mer plats i skafferi och kylskåp; där man innan knappt hittade någonting och fick leta sig galen dagligen.
Jag tänker inte på mat lika mycket längre. Det är lätt att veta vad man ska äta och hålla sig till det och jag är generellt mätt och varm på ett annat sätt än tidigare.
Jag har inte dåligt samvete kring mat längre.
Fördelarna väger fortfarande tyngre än bristfällig viktnedgång (ordvits inc.) ett tag till. Jag hade vägt samma ändå, på annan mat, för det verkar inte hända något alls. Så då är det väl skit samma.
Jag håller tummarna för att de runt omkring mig som lyckas fortsätter så de når sina mål. Själv kan jag lika gärna dränka mig i floden efter helgerna. Och orsaken till att jag väntar till efter helgerna är för att jag ska vara ledig mycket och det gillar jag. Lagom till att vårterminen drar igång, kan jag tänka mig att tacka för fisken.
Runt mig är det fler som kör på lchf. Alla med framgång om än något varierande. Min bror, största framgångssagan, har gått ner 12 kilo på ett halvår. Men då tränar han som en tok också, så det ska väl spela in tycker man. Hans barn är större än mina, så han har väl lite mer möjlighet att komma iväg på träning.
Maken har gått ner ca 5 kilo på dessa 4 månader, inte mycket, inte fort, men en stadig och konsekvent trend neråt. 1-1,5 kilo per månad, vilket jag tycker är en lagom takt.
Även mamma testar det och har också nått framgång, hon som provat precis allting annars.
Men jag då... Nehej, tydligen inte. På 4 månader har jag rört mig 1,5 kilo sen start. Det kunde lika gärna vara en avvikelse som kommit ändå, bara av att man varit sjuk eller så.
Förra månaden var jag så glad, då jag hade gått ner ca 2 kilo från månaden innan (då jag gått upp något under vår semesterresa då det var svårt att hålla efter lchf eftersom det inte fanns kött som jag kunde äta) och allt kändes bra och hoppfullt. Jag är trogen konceptet, slarvar/gör ett medvetet avsteg kanske 2 ggr/månad. Och nu då, nästan 5 veckor senare, inte ett gram, snarare uppåt i så fall.
Jag lyckas inte.
Det gör mig ledsen och det självförtroende jag försökt mana fram byggde mer på hopp om resultat och den lilla seger jag sist åstadkommit än jag trodde. Nu är jag precis lika mycket den tjocka äckliga kossan som jag var i somras, med enda skillnad att jag då åt vad som helst.
Fördelar med lchf:
Det går mycket snabbare att handla, inköpslistan är kortare och turen inne på Ica är över på halva tiden.
Vi har mycket mer plats i skafferi och kylskåp; där man innan knappt hittade någonting och fick leta sig galen dagligen.
Jag tänker inte på mat lika mycket längre. Det är lätt att veta vad man ska äta och hålla sig till det och jag är generellt mätt och varm på ett annat sätt än tidigare.
Jag har inte dåligt samvete kring mat längre.
Fördelarna väger fortfarande tyngre än bristfällig viktnedgång (ordvits inc.) ett tag till. Jag hade vägt samma ändå, på annan mat, för det verkar inte hända något alls. Så då är det väl skit samma.
Jag håller tummarna för att de runt omkring mig som lyckas fortsätter så de når sina mål. Själv kan jag lika gärna dränka mig i floden efter helgerna. Och orsaken till att jag väntar till efter helgerna är för att jag ska vara ledig mycket och det gillar jag. Lagom till att vårterminen drar igång, kan jag tänka mig att tacka för fisken.
söndag 20 november 2011
Jag måste väl få vara något mer än bara mitt midjemått?
Om en vecka är det dags. Att väga och mäta. Mig då alltså.
Då har jag hållit mig skapligt strikt till LCHF i 4 månader, med undantag av en veckas semesterresa och ett par svängar med sjukdom... Man måste kunna få fungera även när man är sjuk och då är maten inte så viktig.
Innan och även första månaden på den här maten, vägde jag mig så gott som dagligen. Med total besvikelse som resultat. Veckorna gick, då och då försvann något halvkilo för att vara tillbaka och gärna lite extra några dagar senare. Stadigt tickade livet på runt 80-sträcket. Jag... som anser mig vara en smal person. När jag gick i gymnasiet (inget att stå efter dock, vare sig av hälsoskäl eller verklighetsanknytning) vägde jag 47 kilo. Det är nästan hälften av vad jag vägde nu efter sista barnets födelse. Hur funkar det? Är det ens möjligt? Hur smal kan jag har varit då egentligen, med mina 175 cm över marken? Då var jag sjuk jämt. Man ska inte väga så lite när man är så lång.
Men så för tre år sen vägde jag runt 65, oh happy days. Mitt mål nu är ner under 70. När jag 67 ska jag köpa mig något riktigt fint. Men bara under 70 är kanon. Jag är realist. Jag är snart 40. Storlek 40 passar fint.
Så har jag vägt och mätt midjan, vägt och mätt, vägt och mätt vareviga vecka, ibland dagligen. Men nu, sista två månaderna har jag släppt det. En gång i månaden får räcka och visar då vågen back ett halvt kilo från förra gången, räcker det. Och midjan en centimeter. Jag har satt hoppet till att vara nere under 70 i slutet av nästa sommar. Lugnt och fint.
Och fram till dess måste jag få vara något annat än bara mitt midjemått. Total fixering. Snacka om att köra sig själv med näsan före i gruset och leran. Jag måste tänka på något annat under tiden, annars måste det ju till någon extremkur à la Anna Skipper Du är vad du äter, men nån alg-detox. Eller pulver som drar ner allt till 500 kalorier om dagen. Eller en strikt mathållning som medför en minst lika stor fixering vid mat, handlas, förberedas, lagas... Och hur ska jag orka med barn, jobb och livet i allmänhet då? Jag vill inte ha någon extremkur som jag sen inte kan hålla efter och därmed bli ännu mer besviken på mig själv. Visst gick jag ner de där 10 och var jättenöjd en månad eller två.. men vad hände sen då? Gå tillbaka till GÅ utan att inkassera 4000.
Så, om en vecka är det dags att väga och mäta igen. Sist var det 78,5 som vågen stannade på, allt under det är en framgångshistoria, med tanke på att jag och barnen varit konstant sjuka i omgångar sen dess, med allt vad det innebär i sömnbrist och matslarv...
Under tiden tänker jag inte så mycket på mat, på det sättet är lchf mycket lätt att följa. Och under tiden fäster jag ingen större vikt vid siffrorna på vågen och midjemåttet. För jag är så mycket mer än så, inte sant?
Då har jag hållit mig skapligt strikt till LCHF i 4 månader, med undantag av en veckas semesterresa och ett par svängar med sjukdom... Man måste kunna få fungera även när man är sjuk och då är maten inte så viktig.
Innan och även första månaden på den här maten, vägde jag mig så gott som dagligen. Med total besvikelse som resultat. Veckorna gick, då och då försvann något halvkilo för att vara tillbaka och gärna lite extra några dagar senare. Stadigt tickade livet på runt 80-sträcket. Jag... som anser mig vara en smal person. När jag gick i gymnasiet (inget att stå efter dock, vare sig av hälsoskäl eller verklighetsanknytning) vägde jag 47 kilo. Det är nästan hälften av vad jag vägde nu efter sista barnets födelse. Hur funkar det? Är det ens möjligt? Hur smal kan jag har varit då egentligen, med mina 175 cm över marken? Då var jag sjuk jämt. Man ska inte väga så lite när man är så lång.
Men så för tre år sen vägde jag runt 65, oh happy days. Mitt mål nu är ner under 70. När jag 67 ska jag köpa mig något riktigt fint. Men bara under 70 är kanon. Jag är realist. Jag är snart 40. Storlek 40 passar fint.
Så har jag vägt och mätt midjan, vägt och mätt, vägt och mätt vareviga vecka, ibland dagligen. Men nu, sista två månaderna har jag släppt det. En gång i månaden får räcka och visar då vågen back ett halvt kilo från förra gången, räcker det. Och midjan en centimeter. Jag har satt hoppet till att vara nere under 70 i slutet av nästa sommar. Lugnt och fint.
Och fram till dess måste jag få vara något annat än bara mitt midjemått. Total fixering. Snacka om att köra sig själv med näsan före i gruset och leran. Jag måste tänka på något annat under tiden, annars måste det ju till någon extremkur à la Anna Skipper Du är vad du äter, men nån alg-detox. Eller pulver som drar ner allt till 500 kalorier om dagen. Eller en strikt mathållning som medför en minst lika stor fixering vid mat, handlas, förberedas, lagas... Och hur ska jag orka med barn, jobb och livet i allmänhet då? Jag vill inte ha någon extremkur som jag sen inte kan hålla efter och därmed bli ännu mer besviken på mig själv. Visst gick jag ner de där 10 och var jättenöjd en månad eller två.. men vad hände sen då? Gå tillbaka till GÅ utan att inkassera 4000.
Så, om en vecka är det dags att väga och mäta igen. Sist var det 78,5 som vågen stannade på, allt under det är en framgångshistoria, med tanke på att jag och barnen varit konstant sjuka i omgångar sen dess, med allt vad det innebär i sömnbrist och matslarv...
Under tiden tänker jag inte så mycket på mat, på det sättet är lchf mycket lätt att följa. Och under tiden fäster jag ingen större vikt vid siffrorna på vågen och midjemåttet. För jag är så mycket mer än så, inte sant?
söndag 30 oktober 2011
Lchf 3 månader, min egen ostdiet
Nu är det 3 månader sen vi började äta mat enligt lchf-teorin. När man provat det mesta annat och det bara gjort en ledsen och framförallt totalt fixerad vid tankar på mat dygnets alla timmar, var lchf något som kändes som sista utvägen.
De första tre månaderna hände ingenting alls, som värst gick jag till och med upp två kilo (efter semestern då jag åt så mycket socker att jag var suddig i konturerna, så det är väl en sanning med modifikation). Men sen dess, dvs nu på en knapp månad, har jag gått ner tre kilo och är alltså nu ner ett sen start. Inte mycket kan man tycka, men en början. Och det är minus på mat som fantastiskt goda gräddsåser, kryddsmör, nötter, finfina feta köttbitar, smarrig mörk choklad, rödvin och framför allt obscena mängder ost. Ost på längden och tvären, mjuk och hård, vitmögel, grönmögel, blåmögel... Ost i långa rader. Gruyère, Tomme de Chevre, Kornblomst, Brie, Skipper, gräddost... Mmmm...
Den stora vinsten är att jag fått ett avslappnat förhållande till mat. Jag äter god mat tills jag är mätt och då är jag mätt länge. Där emellan är jag inte ett dugg sugen på godis eller en liten smörgås eller...
Jag frossar i god salami, fin skinka, jordgubbar med grädde och hackad choklad. Jag lider inte en sekund, är mätt och varm, handlar på halva tiden i affären, har mycket mer plats i kylskåp och skafferi och åker inte upp och ner i humöret riktigt lika mycket.
Jag frossar i god salami, fin skinka, jordgubbar med grädde och hackad choklad. Jag lider inte en sekund, är mätt och varm, handlar på halva tiden i affären, har mycket mer plats i kylskåp och skafferi och åker inte upp och ner i humöret riktigt lika mycket.
Jag tänker jobba på med den här maten tills jag inte känner för det längre, men hittills är vinsterna betydligt fler än förlusterna. Det enda jag saknar riktigt mycket är makens nybakade, underbara surdegsbröd, sådär fortfarande varmt från ugnen och om ett tag tänker jag ta en sådan macka ibland. Sen kan jag också sakna olika chokladsorter, lite att byta med.
Frukostdags. Ägg och bacon.
söndag 9 oktober 2011
Mitt liv som 940
För drygt ett år sen, under en av alla mina timmars terapi fick jag i uppgift, hemläxa om du så vill, att skriva ett brev till min kropp. Visst, tänkte jag, nemas problemas, mammas gata; är det NÅT jag kan så är det plockepinn och att skriva brev. Bring it.
Så jag stövlade hem, vässade den virtuella pennan (öppnade word) och stretchade. Nu ska här skrivas.
...
...
Går kanske bättre om jag kör analogt? Liksom?
Så jag vässade pennan IRL (som det ju heter) och satte mig med ett block i soffan. Nu då, kom igen. Baggis detta. Vad sjutton, ett litet brev ska du väl klara av kvinna. Sluta sjåpa dig.
...
...
Men jag kunde inte. Inte ett ord kom på papper, vare sig IRL eller virtuellt. Så tänkte jag, om jag nu inte kan skjuta direkt i mål får jag väl ladda och skjuta åt målet till, liksom bara åt det hållet lite försiktigt och se hur det går? Ladda lite för ett schysst uppspel?
Jag klarade inte att tilltala min kropp direkt. Det låste sig fullständigt. Jag skämdes. Jag ville skälla ut den, men kunde liksom inte med. Alltså skulle jag istället tvingas vara snäll emot den. I skrift dessutom. Det gick inte, inte alls.
Så jag tog till mitt sista vapen: ironin. Eller ja... mer en dråpligt framställande av ett känsligt ämne. Eureka - ett kåseri! Kanon. Då kan jag låta texten genomsyras av en schysst ton, utan att behöva rikta den direkt till kroppen. Som jag följaktligen då kunde fortsätta förakta vid sidan av. Lite vattentäta skott mellan sanningen och sanningen. Fattar ni? Briljant. Även en blind höna hittar ibland ett korn. Så här blev det. Mitt liv som 940. Håll till godo.
I min ungdom var min kropp en sprillans ny Porsche 911.
Förvisso kanske inte någon Jaguar E-type, ingen Ferrari eller Lamborghini, men en klassisk, rätt snygg och rolig sportbil. Liten och lätt, rolig att köra, ett passionerat bygge. En regnig dag kunde den väcka uppmärksamhet. Lacken var helt ok, snygga fälgar och linjerna sådär självklara. Kanske inget heldjärvt som mer extrema designmärken, men snyggt. Tveklöst snyggt. 175 cm lång och ca 55 kilo tung. Smidig, smal och därmed lätt att parkera på en p-plats i stl 38. Långa smala linjer under kjolarna och ett par riktigt snygga, perfekt lagom utstickande framlampor. Bekväma, tajta sportbilssäten, motorn svarade direkt och accade snabbt från 0 till 100 av minsta tryck på gasen. Fjädringen tajt och närvarande. Med stereon vrålande ikapp med motorn var det hela rock n roll.
Det var en bil föraren gillade. Den fick kärlek och omsorg, regelbundna servicar. En bil för körglädje, entusiasm, skönhet. För att finköra om söndagarna medan man avnjöt naturen, att pimpa, att köpa TBH till. Nya däck, ny wunderbaum, omsorgsfull manuell tvätt. Spot clean. Najs.
Ja, ni fattar kopplingen (ordvitsarnas sämsta hittills).
Men så hände något där längs vägen. Jag hade haft lite mycket annat att stå i ett tag och glömt/inte hunnit med att vårda min bil med samma kärlek och omsorg som tidigare. Jag vaknade en morgon, gick som vanligt ut till garaget, halade upp garagedörren och lät solen skina in på... en Volvo 940? Kombi dessutom?
Vad hade hänt och när hände det? Begagnad och sliten stod den där och såg trött ut. Kanske världens tråkigaste bil. Den slutade produceras några år innan jag hittade den i garaget, så inte ens tillverkaren tror på den som koncept längre.
Jaha? Vad är det här nu då? En familjebil. Slitna, skitna, nedsuttna säten, riktigt gubbkörd. Gasen i botten utan något större gehör. Visst, sakta men säkert spinner den iväg längs vägen, men det är ingen direkt fart och fläkt. Det är som att köra en stenabåt, sakta gungar karossen upp och ner, från sida till sida. Stor och svampig. Fälgarna är lite rostiga här och där, standardfälgar från fabriken. 175 cm lång och nånstans runt 75 kilo tung. De extra kilona utgörs av rejält tilltaget baksäte och lastutrymme i bagagen. Idag behövs utrymmet till 2, snart 3 barn, barnvagn (hade varit bra om det fått plats 2), dubbla blöjpaket, 5 påsar mat, extra kläder, filtar och allt vad det är. Och grejer till huset ska kunna packas in, kanon när man får in en fåtölj i bagagen om man bara fäller sätena. P-platsen tränger stl 44 om bilen ska gå in. Den här bilen har inga kjolar och framlamporna är stora och fyrkantiga, stora blafsiga design-faux pas. Inte en svepande linje på den här bilen så långt ögat når. Allt på den är fyrkantigt. Och stort. Lacken är väl ok, men annars är det inte mycket att se.
Det här är inte en bil för körglädje; det är en bil för funktion, för transport, för att ta sig från A till B med så mycket innehåll som möjligt medan föraren gör allt som står i hennes makt för att behålla lugnet. Det här är en bil som inte får någon omsorg, inget nytt TBH, den körs hänsynslöst igenom maskintvätten om den alls tvättas. Det är bara att tanka och åka, tanka och åka. Det är en arbetshäst. Den ska bara fungera. Besiktningen ett nödvändigt ont och om den inte klarar den blir föraren vansinnig. Åh, det är bara skit med den förbannade bilen! Och vi har inte råd att byta ut den heller... Ett sånt gammalt ök, bara den håller ihop ett år till, ingen idé att lägga någon energi och pengar på den...
Men hur föraren än misshandlar sin stackars 940, inga oljebyten, ingen service, ingen storstädning, ingen omsorg, så startar den likväl varje morgon. När nyckeln sitter i tändningen och vrids om, så tuggar den stadigt igång, backar ut från garaget och kör fullastad dit den ska. Varje dag, år ut och år in, lugn och saklig. Hatad, bortglömd och tagen för given. För föraren saknar sin Porsche. Saknar sin Porsche så att det gör ont i hjärtat och det finns varken tid, plats eller pengar att ha två bilar. Föraren kommer aldrig mer att äga någon Porsche och hon är bitter över att hon inte fullt ut fattade vilken fantastiskt härlig bil det var att ha. Och så länge hon saknar den, kan hon inte se värdet av sin 940, kan aldrig annat än behandla den styvmoderligt, låta den förfalla och hata den medan den gör det...
Där har ni det; min skrivelse till min kropp. Men när jag hade gjort min läxa och kom tillbaka till terapeuten, bad hon mig läsa det högt. Jag kunde inte. Jag grät mig igenom hela den terapitimmen och sen återkom vi inte till det eftersom det strax därpå var dags att föda mitt tredje barn. Nu vet jag inte om 940:n också bara är ett minne blott och det istället står en liten lastbil i garaget. Och för lastbilen känner jag inte bara hat, utan rent och skärt förakt.
Så där har du det, sån är jag.
Så jag stövlade hem, vässade den virtuella pennan (öppnade word) och stretchade. Nu ska här skrivas.
...
...
Går kanske bättre om jag kör analogt? Liksom?
Så jag vässade pennan IRL (som det ju heter) och satte mig med ett block i soffan. Nu då, kom igen. Baggis detta. Vad sjutton, ett litet brev ska du väl klara av kvinna. Sluta sjåpa dig.
...
...
Men jag kunde inte. Inte ett ord kom på papper, vare sig IRL eller virtuellt. Så tänkte jag, om jag nu inte kan skjuta direkt i mål får jag väl ladda och skjuta åt målet till, liksom bara åt det hållet lite försiktigt och se hur det går? Ladda lite för ett schysst uppspel?
Jag klarade inte att tilltala min kropp direkt. Det låste sig fullständigt. Jag skämdes. Jag ville skälla ut den, men kunde liksom inte med. Alltså skulle jag istället tvingas vara snäll emot den. I skrift dessutom. Det gick inte, inte alls.
Så jag tog till mitt sista vapen: ironin. Eller ja... mer en dråpligt framställande av ett känsligt ämne. Eureka - ett kåseri! Kanon. Då kan jag låta texten genomsyras av en schysst ton, utan att behöva rikta den direkt till kroppen. Som jag följaktligen då kunde fortsätta förakta vid sidan av. Lite vattentäta skott mellan sanningen och sanningen. Fattar ni? Briljant. Även en blind höna hittar ibland ett korn. Så här blev det. Mitt liv som 940. Håll till godo.
I min ungdom var min kropp en sprillans ny Porsche 911.
Det var en bil föraren gillade. Den fick kärlek och omsorg, regelbundna servicar. En bil för körglädje, entusiasm, skönhet. För att finköra om söndagarna medan man avnjöt naturen, att pimpa, att köpa TBH till. Nya däck, ny wunderbaum, omsorgsfull manuell tvätt. Spot clean. Najs.
Ja, ni fattar kopplingen (ordvitsarnas sämsta hittills).
Men så hände något där längs vägen. Jag hade haft lite mycket annat att stå i ett tag och glömt/inte hunnit med att vårda min bil med samma kärlek och omsorg som tidigare. Jag vaknade en morgon, gick som vanligt ut till garaget, halade upp garagedörren och lät solen skina in på... en Volvo 940? Kombi dessutom?
Vad hade hänt och när hände det? Begagnad och sliten stod den där och såg trött ut. Kanske världens tråkigaste bil. Den slutade produceras några år innan jag hittade den i garaget, så inte ens tillverkaren tror på den som koncept längre.
Jaha? Vad är det här nu då? En familjebil. Slitna, skitna, nedsuttna säten, riktigt gubbkörd. Gasen i botten utan något större gehör. Visst, sakta men säkert spinner den iväg längs vägen, men det är ingen direkt fart och fläkt. Det är som att köra en stenabåt, sakta gungar karossen upp och ner, från sida till sida. Stor och svampig. Fälgarna är lite rostiga här och där, standardfälgar från fabriken. 175 cm lång och nånstans runt 75 kilo tung. De extra kilona utgörs av rejält tilltaget baksäte och lastutrymme i bagagen. Idag behövs utrymmet till 2, snart 3 barn, barnvagn (hade varit bra om det fått plats 2), dubbla blöjpaket, 5 påsar mat, extra kläder, filtar och allt vad det är. Och grejer till huset ska kunna packas in, kanon när man får in en fåtölj i bagagen om man bara fäller sätena. P-platsen tränger stl 44 om bilen ska gå in. Den här bilen har inga kjolar och framlamporna är stora och fyrkantiga, stora blafsiga design-faux pas. Inte en svepande linje på den här bilen så långt ögat når. Allt på den är fyrkantigt. Och stort. Lacken är väl ok, men annars är det inte mycket att se.
Det här är inte en bil för körglädje; det är en bil för funktion, för transport, för att ta sig från A till B med så mycket innehåll som möjligt medan föraren gör allt som står i hennes makt för att behålla lugnet. Det här är en bil som inte får någon omsorg, inget nytt TBH, den körs hänsynslöst igenom maskintvätten om den alls tvättas. Det är bara att tanka och åka, tanka och åka. Det är en arbetshäst. Den ska bara fungera. Besiktningen ett nödvändigt ont och om den inte klarar den blir föraren vansinnig. Åh, det är bara skit med den förbannade bilen! Och vi har inte råd att byta ut den heller... Ett sånt gammalt ök, bara den håller ihop ett år till, ingen idé att lägga någon energi och pengar på den...
Men hur föraren än misshandlar sin stackars 940, inga oljebyten, ingen service, ingen storstädning, ingen omsorg, så startar den likväl varje morgon. När nyckeln sitter i tändningen och vrids om, så tuggar den stadigt igång, backar ut från garaget och kör fullastad dit den ska. Varje dag, år ut och år in, lugn och saklig. Hatad, bortglömd och tagen för given. För föraren saknar sin Porsche. Saknar sin Porsche så att det gör ont i hjärtat och det finns varken tid, plats eller pengar att ha två bilar. Föraren kommer aldrig mer att äga någon Porsche och hon är bitter över att hon inte fullt ut fattade vilken fantastiskt härlig bil det var att ha. Och så länge hon saknar den, kan hon inte se värdet av sin 940, kan aldrig annat än behandla den styvmoderligt, låta den förfalla och hata den medan den gör det...
Där har ni det; min skrivelse till min kropp. Men när jag hade gjort min läxa och kom tillbaka till terapeuten, bad hon mig läsa det högt. Jag kunde inte. Jag grät mig igenom hela den terapitimmen och sen återkom vi inte till det eftersom det strax därpå var dags att föda mitt tredje barn. Nu vet jag inte om 940:n också bara är ett minne blott och det istället står en liten lastbil i garaget. Och för lastbilen känner jag inte bara hat, utan rent och skärt förakt.
Så där har du det, sån är jag.
tisdag 4 oktober 2011
Nya friska tag, ny vind under vingarna. LCHF - I'm back.
Japp, då är man tillbaka. I'm back. Efter semestern. In business. Rock on. Utvilad (och London ligger på Island), solbränd och hård som granit. (Man kan också säga som Lena PH: jag ljuger så bra)
Tre dagar i rad har jag nu tagit rejäla promenader. Även idag är jag mammaledig och ska ta mig en dust med backarna i närområdet i samband med att de små odjuren ska sova middag.
Jag frångick lchf-maten rejält under semestern. Det var pannkakor och halva för hela pengen till frukost och både lunch och middag följdes av godsaker en masse. Jag ångrar ingenting. Muahahaaa. Katastrofen på vågen var inte så illa ändå, något drygt kilo upp bara och det är inte så pjåkigt. Men, nu finns längre inga undanflykter, bara att ta matchen. Att gå tillbaka till lchf var lätt, faktiskt riktigt befriande. En dags helkoma i lördags på sockeravtändning, men sen dess har det varit prima liv. Så då är det motionen som ska till också, skärpning.
Jag spetsar idag in mig på lite Pilates - ab sculpting och tänker mig att ligga och vifta på golvet och försöka samordna alla lösa (tro mig - inget fast finns att stoltsera med) delar på min 175 cm långa lekamen på bästa sätt och enligt instruktion och efter bästa förmåga. Det var dryga månaden sen sist, så jag lär ha ont överallt efteråt. No pain no gain. Wax on, wax off. Karate Kid, för er yngre läsare.
Jag har ca 15 cm att bli av med på midjemåttet, kilona i sig är inte så mycket att hänga upp sig på. Jag har satt målet till 15:e juli nästa år. Alltså ca 1,5 cm ner per månad. Lågter inte som en omöjlighet. Håll utkik för uppdateringar om det hela.
Tre dagar i rad har jag nu tagit rejäla promenader. Även idag är jag mammaledig och ska ta mig en dust med backarna i närområdet i samband med att de små odjuren ska sova middag.
Jag frångick lchf-maten rejält under semestern. Det var pannkakor och halva för hela pengen till frukost och både lunch och middag följdes av godsaker en masse. Jag ångrar ingenting. Muahahaaa. Katastrofen på vågen var inte så illa ändå, något drygt kilo upp bara och det är inte så pjåkigt. Men, nu finns längre inga undanflykter, bara att ta matchen. Att gå tillbaka till lchf var lätt, faktiskt riktigt befriande. En dags helkoma i lördags på sockeravtändning, men sen dess har det varit prima liv. Så då är det motionen som ska till också, skärpning.
Jag spetsar idag in mig på lite Pilates - ab sculpting och tänker mig att ligga och vifta på golvet och försöka samordna alla lösa (tro mig - inget fast finns att stoltsera med) delar på min 175 cm långa lekamen på bästa sätt och enligt instruktion och efter bästa förmåga. Det var dryga månaden sen sist, så jag lär ha ont överallt efteråt. No pain no gain. Wax on, wax off. Karate Kid, för er yngre läsare.
Jag har ca 15 cm att bli av med på midjemåttet, kilona i sig är inte så mycket att hänga upp sig på. Jag har satt målet till 15:e juli nästa år. Alltså ca 1,5 cm ner per månad. Lågter inte som en omöjlighet. Håll utkik för uppdateringar om det hela.
tisdag 13 september 2011
Mamman, kroppsbilden och Pennywise
Den bittra, hopplösa sanningen hade krupit på mig sakta men säkert under sista delen av sommaren. Jag. Måste. Köpa. Kläder. Jag hatar det med att kallt, dovt och isande hat, men alternativet är att gå naken eller att inte kunna andas, så av tre onda ting...
Jag ringde mamma. När jag har ångest och är ledsen ringer jag mamma, så enkelt är det. Jag måste ha hjälp med att handla kläder; jag klarar det inte själv. Det är ungefär lika omöjligt som att försök flytta på egen hand. Tanken var att hon skulle gå med och handla och hjälpa till med såna saker som att hämta storlekar, kritiskt granska färgval och framför allt tvinga mig att prova sådant som jag själv kanske inte skulle sett ens. Och inte minst, att ha hand om de små barnen under tiden. Och eftersom min mamma är en underbar mamma, ställde hon upp, sagt och gjort, igår var det dags.
Det hade varit bestämt i flera dagar och jag hade värmt upp med esoteriska oljor, meditation och kolhydratbantning... Positiva tankar, bruden, det här klarar du.
Efter en så stökig morgon som man bara har med tre barn i osynk, pallrade vi oss iväg till ortens köpcentra. Uppdrag 1: BH. Jag gillar affären Change för detta ändamål. Trevlig personal, utbud med många storlekar. Men inte ens där, denna dag, hade jag någon större framgång. När jag gråtfärdig, efter ca 20 provade modeller och storlekar, står där med den enda som faktiskt passade (har en rätt udda storlek), så är den rosa. Rosa. Ni därute som känner mig vet vad det innebär. Jag sover hellre en vecka i bagageutrymmet i bilen än bär rosa. Jag avskyr rosa. Nåväl, beggars can't be choosers, tänkte jag, försökte gaska upp mig och gick rakryggad till kassan. En sak på listan över dagens aktuella ångestar kunde bockas av. Nu har jag åtminstone ett plagg där de förbannade jävla brösthelvetena får plats i väntan på den där bröstoperationen jag har lovat mig själv. När jag fyller 40, hoppas jag kunna göra en, som en present till mig själv och min mentala och fysiska hälsa.
Nästa punkt: toppar/tunikor/blusar whatever. Första affären, ca 10 överdelar provade, alla nitlotter. Skämtar någon med mig eller? Hur fan ser det ut?? Redan här är jag redo att gå hem för att bli mamman som gick ut genom dörren och aldrig kom tillbaka. Andra affären: jag är genomsvettig, barnen bråkar och mamma har en ängels tålamod, underbara kvinna. Klibbig, blek och grå, försöker jag undvika spegelbilden medan jag byter om från ena plagget till andra. Men den är där ändå, lite i ögonvrån, spegelbilden och den känns lite som clownen Pennywise. Först är det en clown, som i och för sig alltid är läskigt, men ok ändå. Det är en del av mig som tittar ut på en kropp som är min och bekant och som jag borde vara vän med.
Men medan jag själv står och byter kläder förvandlas spegelbilden i ögonvrån till
Det urartar och till slut kastar spegelbilden tillbaka huvudet och vrålar av skratt
"MUAHAHAHAHAAAA!!!! TROR DU PÅ DET DÄR SJÄLV ELLER???!!!"
Jag kliver ur provrummet, tänker att jag är vuxen och inte rädd för spöken. Allra minst mina egna. Jag pussar mina barn. Jag har hittat 4 toppar som jag får plats i utan att kräkas på mig själv: mission accomplished, nästan mer än jag hade vågat hoppas på ändå, och nu vill jag bara bort från den elaka, hånskrattande clownen i spegeln. Långa benet före till kassan.
Minns ni den där leken man gjorde som barn? Var och en ritade ett huvud, sen vek man ner pappret så de andra inte kunde se, sen skickade man den vidare till nästa som då fick rita en överkropp?
Jag är resultatet.
Någon, kanske inte direkt konstnärligt lagd, men ändå godhjärtad människa ritade mitt ansikte, lämnade det vidare till en annan vänlig själ som ritade hals och axlar och armar som jag på teckningen håller rakt ut. Men sen kom den elaka ungen, grabben i Omen och han ritade min överkropp, höll ilsket kvar och ritade så lång han hann innan någon lyckades slita ifrån honom bilden och omtänksamt färdigställa ben och fötter utan ont uppsåt.
Väl hemma provar jag mina alster från dagen en gång till. Det går inte att vara fullt nöjd. Men det går att inte vara fullt missnöjd och jag tänker att det får duga. Jag kan inte gå naken. Jag somnar tidigt, slutkörd i både kropp, själ och hjärna.
Idag hittade jag följande blogg som i all sin enkelhet gjorde mig glad.
Kroppsbild
Titta på dem. Alla de fina människorna. De flesta är som jag. Fast.
Jag läste i en tidning en gång en mening som sen dess ekat i mitt huvud. Det var en kvinna som fick frågan om vad hon tyckte om "mammakroppen" och hon svarade: "Den är fantastisk, jag älskar den. Titta bara vad den kunde göra!!" För mitt inre öga pekar hon här på sina perfekta barn, stolt och lycklig över det som faktiskt är väl här i världen. Och jag rörs till tårar. En intelligent kvinna. En som fattat poängen.
Jag är också stolt och lycklig över mina perfekta barn och utan just min kropp hade de aldrig funnits. Men det skiter gamle Pennywise i.
Jag ringde mamma. När jag har ångest och är ledsen ringer jag mamma, så enkelt är det. Jag måste ha hjälp med att handla kläder; jag klarar det inte själv. Det är ungefär lika omöjligt som att försök flytta på egen hand. Tanken var att hon skulle gå med och handla och hjälpa till med såna saker som att hämta storlekar, kritiskt granska färgval och framför allt tvinga mig att prova sådant som jag själv kanske inte skulle sett ens. Och inte minst, att ha hand om de små barnen under tiden. Och eftersom min mamma är en underbar mamma, ställde hon upp, sagt och gjort, igår var det dags.
Det hade varit bestämt i flera dagar och jag hade värmt upp med esoteriska oljor, meditation och kolhydratbantning... Positiva tankar, bruden, det här klarar du.
Efter en så stökig morgon som man bara har med tre barn i osynk, pallrade vi oss iväg till ortens köpcentra. Uppdrag 1: BH. Jag gillar affären Change för detta ändamål. Trevlig personal, utbud med många storlekar. Men inte ens där, denna dag, hade jag någon större framgång. När jag gråtfärdig, efter ca 20 provade modeller och storlekar, står där med den enda som faktiskt passade (har en rätt udda storlek), så är den rosa. Rosa. Ni därute som känner mig vet vad det innebär. Jag sover hellre en vecka i bagageutrymmet i bilen än bär rosa. Jag avskyr rosa. Nåväl, beggars can't be choosers, tänkte jag, försökte gaska upp mig och gick rakryggad till kassan. En sak på listan över dagens aktuella ångestar kunde bockas av. Nu har jag åtminstone ett plagg där de förbannade jävla brösthelvetena får plats i väntan på den där bröstoperationen jag har lovat mig själv. När jag fyller 40, hoppas jag kunna göra en, som en present till mig själv och min mentala och fysiska hälsa.
Nästa punkt: toppar/tunikor/blusar whatever. Första affären, ca 10 överdelar provade, alla nitlotter. Skämtar någon med mig eller? Hur fan ser det ut?? Redan här är jag redo att gå hem för att bli mamman som gick ut genom dörren och aldrig kom tillbaka. Andra affären: jag är genomsvettig, barnen bråkar och mamma har en ängels tålamod, underbara kvinna. Klibbig, blek och grå, försöker jag undvika spegelbilden medan jag byter om från ena plagget till andra. Men den är där ändå, lite i ögonvrån, spegelbilden och den känns lite som clownen Pennywise. Först är det en clown, som i och för sig alltid är läskigt, men ok ändå. Det är en del av mig som tittar ut på en kropp som är min och bekant och som jag borde vara vän med.
Men medan jag själv står och byter kläder förvandlas spegelbilden i ögonvrån till
"Kolla, vad är det för en blek blobb som står där? Förresten, känner inte jag dig?"
Det urartar och till slut kastar spegelbilden tillbaka huvudet och vrålar av skratt
Jag kliver ur provrummet, tänker att jag är vuxen och inte rädd för spöken. Allra minst mina egna. Jag pussar mina barn. Jag har hittat 4 toppar som jag får plats i utan att kräkas på mig själv: mission accomplished, nästan mer än jag hade vågat hoppas på ändå, och nu vill jag bara bort från den elaka, hånskrattande clownen i spegeln. Långa benet före till kassan.
Minns ni den där leken man gjorde som barn? Var och en ritade ett huvud, sen vek man ner pappret så de andra inte kunde se, sen skickade man den vidare till nästa som då fick rita en överkropp?
Jag är resultatet.
Någon, kanske inte direkt konstnärligt lagd, men ändå godhjärtad människa ritade mitt ansikte, lämnade det vidare till en annan vänlig själ som ritade hals och axlar och armar som jag på teckningen håller rakt ut. Men sen kom den elaka ungen, grabben i Omen och han ritade min överkropp, höll ilsket kvar och ritade så lång han hann innan någon lyckades slita ifrån honom bilden och omtänksamt färdigställa ben och fötter utan ont uppsåt.
Väl hemma provar jag mina alster från dagen en gång till. Det går inte att vara fullt nöjd. Men det går att inte vara fullt missnöjd och jag tänker att det får duga. Jag kan inte gå naken. Jag somnar tidigt, slutkörd i både kropp, själ och hjärna.
Idag hittade jag följande blogg som i all sin enkelhet gjorde mig glad.
Kroppsbild
Titta på dem. Alla de fina människorna. De flesta är som jag. Fast.
Jag läste i en tidning en gång en mening som sen dess ekat i mitt huvud. Det var en kvinna som fick frågan om vad hon tyckte om "mammakroppen" och hon svarade: "Den är fantastisk, jag älskar den. Titta bara vad den kunde göra!!" För mitt inre öga pekar hon här på sina perfekta barn, stolt och lycklig över det som faktiskt är väl här i världen. Och jag rörs till tårar. En intelligent kvinna. En som fattat poängen.
Jag är också stolt och lycklig över mina perfekta barn och utan just min kropp hade de aldrig funnits. Men det skiter gamle Pennywise i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)