Shorter of breath and one day closer to death

Det är sista dagen på semestern. Imorgon börjar dagisinskolning och inom kort ska alltså både mamman och pappan jobba heltid. Det är första gången på 3,5 år. Skräckblandad förtjusning. Skräckblandad skräck.
   Men det ska bli skönt. Också. Jätteskönt. Lite rutiner.
   Ni därute som nu skrattar hånfullt åt min uppmålade bild, kan jag ta ur er det direkt. Jag har haft barn på dagis förr. Jag vet att rutinerna är imaginära. I bästa fall. Nån gång i oktober drar dagissjukorna igång och möjligen får man till någon vecka här och där av heltidsarbete.
   Men låt mig få tro på dem för nu, såhär de sista brännande timmarna innan semestern 2012 är ett minne blott. Låt mig få ha det.

Dessutom ska maken börja på nytt jobb. Inte vara bortrest så mycket längre, vilket vi tackar särskilt för, vi som varit kvar på hemmaplan annars. Och själv håller fru Sträng för fullt på att få igång sitt eget.
  Så det är nytt överallt. För stor som liten. Nystart. Ny storlek på alla barnkläder (hur mycket kan de växa på 5-6 veckor egentligen?), utveckling, framåtanda och ny, klar, hög höstluft under vingarna. Nya träskor och ny skolväska (ja jag är ett barn av 70-talet).


Och det är då som det stora vemodet rullar in hos fru Sträng. Självklart. Vad annars. Var ska sleven vara om inte i grytan?
   Så den text som bitit sig fast på näthinnan denna vecka är Pink Floyds Time. Se nedan. För den som tycker att det är på tok för mycket text, fetmarkerar jag det som rullat som ett mantra denna vecka när jag borde blicka uppåt framåt, men istället mest ser djupt ner i myllan och hälsar trött på daggmaskarna.

Ticking away the moments that make up a dull day
You fritter and waste the hours in an offhand way.
Kicking around on a piece of ground in your home town
Waiting for someone or something to show you the way.

Tired of lying in the sunshine staying home to watch the rain.
You are young and life is long and there is time to kill today. 
And then one day you find ten years have got behind you.
No one told you when to run, you missed the starting gun.

So you run and you run to catch up with the sun but it's sinking
Racing around to come up behind you again.
The sun is the same in a relative way but you're older,
Shorter of breath and one day closer to death. 

Every year is getting shorter never seem to find the time.
Plans that either come to naught or half a page of scribbled lines
Hanging on in quiet desperation is the English way
The time is gone, the song is over,
Thought I'd something more to say.

Lite där hittar ni fru Sträng för ögonblicket. Vad hände? Ena dagen hade man all tid i världen, undrade hur sjutton vuxna inte kunde komma ihåg vilka filmer de sett eller inte? Jag menar ärligt, hur svårt kan det vara att ha lite koll? När vuxna tyckte de hade mycket att göra, tänkte man: hur svårt kan det vara då? Hur mycket kan man egentligen ha att göra? Äh, de är bara trötta och griniga.
   Man hade all tid i världen och framtiden och framgångarna låg bara där utanför och väntade. Minsann, vänta bara, ni ska få se vad jag kan när jag väl får upp ångan... Ni kommer att undra vad som hände... Här kommer bli åka av.
   Nu är det knappt två år kvar till 40. Och det börjar gå upp för en hur många tåg som gått, som bara dundrat förbi medan man satt och tog en kaffe på perrongen, så övertygad att det alltid skulle komma nya, ännu häftigare tåg till ställen som skulle slå en med häpnad.
   Men hur blev det då? Kroppen bjuder på kronisk värk, hjärnan börjar ledsna på att ta in nytt och allt som oftast märker man hur lätt det är att helt enkelt... inte tycka något. Välja 0-lösningen liksom. Man väljer sina strider och de blir allt färre.
   Vad hände? Man hamnade i medelåldern på nåt sätt.
   Tiden går fortare och de drömmar man skapar åt sig själv är inte längre spännande och häftiga, höljda i romantiskt dunkel, utan bara imaginära skäl till att gå upp en morgon till, att starta en trött kropp och ett trött huvud och slå sig igenom ett år till. De är inte längre nervkittlande, självutmanande fantasier utan praktiska planer för att ha något alls att tro på, något att hänga upp dagarna, veckorna och åren på.
   De är desperata försök att hinna ikapp i ett race som startade för så länge sen att man blivit varvad flera gånger om utan att ha fattat att det ens börjat. Nu springer man och springer och springer lite till, tungan hängande som en röd slips med en kropp som skriker av ångest och trötthet. För, om jag inte springer, vad finns då? Lite som en haj. De ska tydligen dö om de inte simmar.

Snart är även denna dagen slut. Till vilken nytta, undrar man. På många sätt har den inte lett till något mer än att man är shorter of breath and one day closer to death, precis som alla andra dagar. 


Där har ni det. Njut av den semester som är kvar och alla de tåg som fortfarande lämnar perrongen i en strid ström. Själv kommer jag aldrig sluta vara övertygad om att de flesta av de bästa tågen redan gått. Och jag såg dem inte ens. 

Aldrig får man vara helt nöjd, sa myran

Den senaste tiden har det gått som tåget. För första gången på många många år (om någonsin), har jag haft gott hopp om min yrkesmässiga framtid (den privata rullar på och är helt gryyyym). Jag har fått erbjudande om jobb lite högt och lågt och har tom fått tänka över att anställa någon för att jag ska hinna med.
   Jag har för en gångs skull haft lite flow. Lite grejer på gång. Lite framtidstro. Lite vibb. Självklart med tillförsikt, men ändå liksom.
   Men så, precis som vanligt, sticks det in käppar i hjulet. Snålheten bedrar visheten någonstans längs vägen och ytterligare en spik slås in i en kista som egentligen redan är så igenspikad att den omöjligt ens kan sprängas upp.
  Jag blir så trött. Ledsen. Besviken. Och jag tar det på mig, känner mig skyldig, skäms. Ifrågasätter mig själv och straffar mig själv. Jag är så bra på det så det förstår ni inte. Utåt håller jag ihop, står på mig, men inom mig rämnar allt som ett bräckligt korthus. Tvekan. Förvirring. Fly, inte fäkta.
   Men vad var det terapeuterna (oh ja pluralis, en gång mer än du kan säga) sa? Att tänka nytt är som att ändra på en upptrampad myrstig. Det tar en stund för myrorna att hitta en ny väg och sen måste tusen myror gå på den innan den är fullt etablerad, men sen är det som om det alltid är den vägen som i årtusenden har tagit dem mellan A och B. Att ändra beteenden är som att trampa upp en ny myrstig. Första gången känns det helt knäppt, barockt, men så småningom, efter tusende gången sitter det som en smäck. Det blir det nya som är det självklara, så som det alltid varit.
   Så den här gången tänkte jag låta flitiga lilla arbetsmyran prova en annan väg. Inte dra på sig offerkoftan och tycka att alla andra är dumma som inte förstår mig. Istället ska jag stå rak i ryggen och lämna den som inte förstår och uppskattar mitt värde. Inte själv ifrågasätta om jag verkligen förtjänar det... Kuvad och lätt att knuffa omkull. För om jag tvekar över om jag förtjänar det, är det självklart för alla andra att anse att jag inte förtjänar det...

Det finns ett annat inslag också. Någonstans där, under den blöta och tunga offerkoftan, kokar det inom mig av ilska. Jag blir förbannad, känner mig kränkt och skulle egentligen helst dela ut en klockren, rak höger. Men ilska är meningslöst. Om inte slutmålet, dvs att ha rätt, är värt att röra upp himmel och jord för, bör ilskan hanteras, plockas isär och desarmeras direkt. Den gynnar ingen.

Jag har den senaste veckan haft äran att hjälpa en kollega att översätta en bok han skriver på. Jag har suttit upp till tänderna begravd i texter och anekdoter om organisationspsykologi och jag är så oändligt mycket klokare nu än jag varit innan i detta ämne. Jag har kommit till så många insikter. Det finns många människor som borde läsa boken när den är klar och utgiven. Väldigt många.
   Alla ormar och skorpioner, till exempel. (för den påläste här på lyran, minns ni kanske ett tidigare inlägg: Skorpiormarna). Idag har jag tänkt på det, på den mänskliga naturen. Det är dags för fru Sträng att göra sig av med alla skorpioner och ormar och att istället omge sig av människor som står för den goda kulturen. Och det är trots allt de flesta av oss.
   Fru Sträng måste inse att det är dags att sluta försöka tillfredsställa människor som varken kan eller vill vara nöjda (sådana finns). Uppgiften är omöjlig.
   Fru Sträng tänker inte låta just den skorpionen sticka en gång till. Sorry, no can't do. Talk to the hand.

Nu, läsare, ska jag se några avsnitt på den eminenta serien Bored to Death, äta jordgubbar med grädde och mörk choklad, dricka ett glas vin och njuta av att jag för första kvällen på länge inte har något som hänger över mig, vare sig jobb eller annat. För den blöta offerkoftan, ska inte få hänga över mig ikväll, så jävla enkelt är det. Mina myror har hittat en annan stig.

-Har du inte sett den filmen? -Nej, tydligen inte.

Som ett litet, litet rosa och väldoftande kärleksbrev på posten kommer den... Vårdepressionen. Det var några år sen sist. Det har varit så mycket mycket mycket som hänt de senaste åren och om jag räknar baklänges tror jag kanske att jag inte sett dess fula tryne på det här sättet sen 2006. Och den har inte varit så framträdande på flera år innan dess heller.
   Jag trodde jag hade vuxit ifrån det, såhär när man närmar sig 40 med långa benet före.
   Vad grovt man kan missta sig.

Det har hållit på ett par veckor nu. En rastlöshet, en oförmåga att koncentrera sig. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag tycker. Om någonting.
   Min historia med depressioner, panikångest och antidepressiva mediciner gör sig plötsligt synnerligen påmind. Upp till åldern sisådär 28-29 var depression ett ständigt inslag i vardagen, på ett eller annat sätt. Tungsinne, svårmod, grubblerier, nån slags tillvaro i drömmarnas värld, drömmar om allt jag skulle göra nån gång. Men det enda som hände var att tiden gick och det blev aldrig nån gång. Jag vet nu att nån gång aldrig kommer att infinna sig.
   Man vet att man inte mår sådär kanonbra när det tar drygt 20 minuter att välja strumpor på morgonen. Sittandes på sängkanten, stirrandes ner i strumplådan och känna sig överväldigad av att... Jösses, jag måste ta ett beslut. Jag skiter i det; jag stannar hemma idag. Det är för mycket för mig.
   Men vet att man inte är på topp när man vankar av och an i lägenheten från det att man vaknar på morgonen fram till runt 16-17 på eftermiddagen, för då kan man konstatera att dagen liksom är slut och att man inte kan förväntas prestera något mer, pressen släpper och lugnet lägger sig äntligen. Utmattad och urlakad lägger man sig tidigt, sover 10-12 timmar och vaknar till en ny dag av vankande.
   Då vet man att man inte är rätt man på rätt plats.

Så började arbetslivet och då tog disciplinen över. Jag kan uppbåda en minutiös disciplin om jag måste. Efter några år kom så första barnet och med hormoncirkusen i full snurr förändrades allt. Depressionen och panikångesten har inte alls synts till på samma sätt som innan. Då och då, någon kort sväng, men generellt... hinner jag helt enkelt inte med några depressioner.

Efter att ha läst på om introverta människor och hur vi fungerar undrar jag idag om det inte är så att många av alla de människor som har fått diagnos depression i själva verket egentligen är introverta människor som kämpar hårt med att passa in i ett samhälle vars norm är det extroverta. Jag tror nu att mycket av det jag brottats med inte är depression utan introversion (eller vad det nu heter).
  Jag är lättad och trygg i den vetskapen, men jag har fortfarande svårt att acceptera det fullt ut. Jag tycker fortfarande att mitt sätt att vara gör risken stor att jag går miste om mycket. Och jag kommer inte tillrätta med den tanken. Det gör mig ledsen. Jag är som Lucy i The Ballad of Lucy Jordan som aldrig kommer att åka genom Paris i en liten sportbil med vinden blåsande i håret. Och nu kommer tvisten på det - är ni beredda - VILL jag åka genom Paris med vinden blåsande i håret, eller TROR jag bara att jag vill det? Är det en bild jag anammat utefter normen snarare än något som kommer inifrån mig själv?
   Metafysik. Tar mycket mer tid från mig än det borde.

Sammanfattningsvis kan man säga att det väldigt ofta känns för mig som att jag kommer in i fikarummet på jobbet och alla andra har varit och sett en film som jag missat. En fantastisk film, den bästa någonsin, alla är lyriska, uppspelta, dricker kaffe och drar one liner efter one liner ur filmens dialog, skrattar gemensamt åt scener de alla minns med värme, med bara en blick vet de vad som åsyftas. De vänder sig till mig, bjuder in mig i samtalet, men jag kan inte vara med, inte vara delaktig.
   -Har du inte sett den filmen? frågar de mig förbryllat med ögonbrynen i pannan.
   -Nej, tydligen inte. Jag verkar ha missat många bra filmer. Alldeles för många. Och jag är väldigt väldigt ledsen för det.

Har varit upptagen med att slappna av

Hej bloggen

Ursäkta att jag inte hört av mig på länge. Det har varit så mycket det sista. Eller ja, det var mycket tills alldeles nyligen, men sen lugnade det ner sig och jag har sista tiden arbetat hårt på att landa, slappna av, vila, sova, vara med familjen, känna solens strålar i ansiktet och äta gott. Jag har behövt läka. Hitta lite glöd och glädje, du vet som vi pratat om så många gånger.
   Så, sen sist kan jag glädja dig med att jag gjort stora personliga framsteg. Dels känner jag det själv och dels kan såväl terapeut som omgivning intyga att de så sakta sett lugnet återvända till fru Strängs aura. Som exempel kan jag nämna att jag för en dryg vecka sen utförde ett mindre hjältedåd med mina mått mätt. Jag körde sonen till ett kalas på ett av de stora shoppingcentren i staden. För bara några månader sedan hade den situationen skapat stor ångest: Jaha, hur kör man dit? Var hittar jag parkering? Vad ska jag göra under de tre timmar kalaset pågår? Usch vad jobbigt. Mycket folk, lönehelg. Åh, INTJ, hur ska det här gå? Ååååångest... kallsvettning... Tyvärr sonen, vi kan inte åka dit på kalas... 
   Men nej, kära blogg, denna gång icke så. Jag andades, surfade runt innan för att se vilka affärer som fanns i närheten, ställde in mig på stora folkmassor och alldeles för många intryck, andades igen och gav mig iväg. Hittade ok parkering och tillbringade sen tre timmars egen tid med att gå i affärer. För att inte vara helt blockerad gjorde jag, innan jag åkte, en lista på affärer jag skulle kunna kolla i och vad jag skulle kunna köpa i de olika. I lugn och fin takt knatade jag på och tre timmar senare hade jag fått tag på det mesta på listan. Med humör och förnuft i behåll. Och inte nog med det. Redan samma kväll använde jag en av de tröjor jag köpte. Small step for mankind kanske, men ett djävulskt giant leap för lilla mig. Annars, som du vet, brukar jag helst vilja se att mina nya kläder parar sig ett tag (gärna fram till nästa säsong) med mina gamla i garderoben innan jag ens tar bort prislappen. Under den dryga vecka som gått har jag använt nästan allt det jag köpte då. Undrens tid är inte förbi. Inte i min vildaste, hade jag väl vågat hoppas...

Vidare har jag plötsligt sett tydligt vad mitt största uppdrag som förälder är. Som du vet bloggen, är jag en funderande och grubblande person som ofta ödslar onödigt mycket tid på att komma på meningen med allt. Men nu vet jag min arbetsorder som förälder, min arbetsuppgift, vad som måste göras. Jag har blivit lite klokare. Och så enkelt det är, så självklart, så glasklart, nu när jag ser det så tydligt, när jag lyckats formulera det för mig själv. Därmed inte enkelt att genomföra dock, men jag ser målbilden, hur det blir när jag lyckas. Och framför allt vet jag hur det blir om jag inte lyckas.
 
Men, bloggen min, det hinner jag tyvärr inte fördjupa mig i idag. Älskade maken och jag har börjat se om den fantastiska Battlestar Galactica, som vi såg precis när vi träffats för drygt 3 år sen. 3 fantastiska år, som samtidigt känns som 10 eftersom så mycket hunnit hända. Och nu ikväll vankas ytterligare ett par avsnitt och just ikväll prioriterar jag de avsnitten, lite choklad och fotmassage framför att blogga. Jag hoppas du förstår mig. Det vet jag att du gör, efter allt som vi varit med om tillsammans du och jag. Riktiga vänner vet vad som behövs och när det behövs.

Vi skrivs snart igen.
Din tillgivna

Känner mig nästan kär

Eller ja. Jag känner mig både kär på riktigt och nästan kär. Typ kär. Änna. Hur då, undrar vän av ordning?

Dels är jag kär. På riktigt. Alltid, varje dag. I min man och mina barn. Och vårt hus. Och lite sådär...

Men nu känner jag mig dessutom liksom typ kär på ett sätt till. Det är samma upprymda känsla, lite pirrig i magen och full av förväntan. Jag vänder blad i mitt arbetsliv. Jag startar eget AB efter att ha ägt ett större AB tillsammans med några kolleger under flera år. Nu spelar omständigheterna oss alla sådana kort att en förändring är så väl nödvändig som naturlig och jag stänger nu böckerna och sätter punkt för det ena och öppnar ny bok med blanka blad för det andra.
   Och när det knastrar så härligt i ryggen på den nya, oöppnade boken, blir jag nästa yr i huvudet av tillförsikt, spänd förväntan och hopp om framtiden. Och det är som att vara lite kär. Idéer och tankar snurrar runt, jag är lite rastlös och jag bubblar nästan över av allt jag vill göra.
   Lägg därtill strålande sol ute (sol inne, sol i hjärta, sol i sinne) och en härlig helg mitt framför näsan. Och efter mitt möte hos terapeuten idag kunde det konstateras att jag gjort jätteframsteg sen sist. Min inre målvakt tog bollen när utespelarna sjabblade bort sig. Men jag har varit med förr. Jag vet hur det kan bli. Upp som en sol, ner som en pannkaka och jag beställde ny tid hos henne fram i maj, när nykärsfasen är över och aprilsnön har begravt glädjen flera gånger om.

Men det är då. Nu är nu. Idag firar jag med att köpa ett par skor, gosa med mina barn och pyssla om min make.

Energiteori

På senare tid har jag haft anledning att reflektera ingående över de olika saker jag plockat upp från alla mina terapitimmar, föreläsningar och annat jag varit på under senare år.
  En sak som idag upptar mina funderingar är något som kom mig till livs når jag pratade med en konfliktlösare för några år sen. Han berättade då i stora drag och sen har jag fått det förklarat och utvecklat för mig vid flera tillfällen efter det, bl a gick jag under flera år hos en gestaltterapeut som också återkom till det hela. Nu kommer jag inte ihåg alla termer och så, så för er därute som har örnkoll på saker och ting och tycker att allt ska kallas vid rätt namn, kan ni ta era petimetertendenser och gå nån annanstans. Skit i vad det heter för nu och fatta grejen istället. Allt du gör funkar enligt nedan, kalla det vad du vill.

Säg att du sitter i lugn och ro framför TV:n; allt är som det ska; allt är i harmoni. Men så börjar det smyga på någonting, kroppen börjar ge signal på att något är på gång; du blir medveten om en förändring i harmonin. Men eftersom det inte verkar vara något akut och du inte riktigt kan identifiera känslan ännu, tittar du vidare på filmen. En stund senare kommer det igen, knack knack... Jaha... Nu känner du igen det. Du är visst lite hungrig. Och här får du kontakt med din känsla. Tja, en titt på klockan förklarar att det inte alls är konstigt. Men det är fortfarande inget akut, så du kan sitta kvar en stund framför filmen, men hjärnan kopplar på lösningsläget. Medan du tittar på film jobbar hjärnan på och räknar ut att om 10 minuter är det reklampaus och i då blir det lagom att gå ut i köket. Det finns bröd framme och visst hade vi en god ost i kylen?
   Kroppen börjar ladda på energi för att du ska kunna resa dig upp och gå ut i köket. Du har en plan och hela du förbereder dig på att lösa uppgiften.
   Så blir det reklam och du gör i ordning dina smörgåsar, bänkar dig igen precis lagom till att reklamen är slut och sen äter du. Mmmmm. Där satt den. Sakta men säkert blir behovet tillfredsställt och du får utlopp för den energi kroppen samlat ihop för att lösa uppgiften. Hungern dämpas, en liten stund njuter du av känslan av att vara mätt; du har fått det du ville ha och du kan åter slappna av. Nöjd med hur det hela utvecklade sig kan du i lugn och ro glida tillbaka in i harmonin.

Så är modellen när allt funkar. Absolutely spiffing. Flödet är detsamma oavsett om det gäller att vara kissenödig eller att behöva skilja sig från sin partner. Kroppen fungerar likadant, det är lösningen och tidsperspektivet som skiljer sig åt, inte energiströmningen. Men om det skiter sig i något av leden då? Om det inte blir sådär? Vad händer då?

Säg att du är så trött så trött att du inte orkar resa dig och göra smörgåsar? Då växer hungern allt större och med den mångdubblas den där känslan av att något är fel, något behöver fixas och du blir allt mer spänd och irriterad.
  Eller så finns det inget hemma att äta? Samma sak; till slut kan du inte göra annat än tänka på mat. Ska jag åka och handla? Kan jag fråga grannen? Du kommer snart inte ha någon som helst behållning av filmen och hela kroppen står i stridsberedskap. Du måste ju ha mat. Återigen blir du spänd och irriterad, en ökande del av ditt fokus ligger kvar på att slippa vara hungrig, på att lösa precis just det här problemet.
   Säg att du av någon anledning inte får i dig smörgåsarna? Problemet kvarstår. Inte nog med att du förblir hungrig, men du har också ett behov kvar i kroppen av att lösa problemet. Kroppen är inställd på att arbeta, att komma till avslut. Den har energi som flödar för att hjälpa dig och får du inte mött behovet, kan du inte bli av med den och sen slappna av. Du förblir oförlöst. Att ha all denna upparbetade energi sliter på kroppen. Magen ballar ur, du får problem med sömnen, värk. Stresståligheten dalar. Du har svårt att känna glädje och se möjligheter för framtiden. Strutfotboll blir din vardag. Det är helt enkelt kass.

Jag frågar dig; hur många situationer är du i i livet där du är oförlöst på det här sättet? Kanske att du har blivit felbehandlad som du inte bemött? Att du inte varit och slängt allt du källsorterat? Att kranen läcker i köket? Att du inte ringt din gamla farmor? Bokat tid för klippning? För varje sådan sak, liten som stor, har kroppen arbetat upp en energi för att lösa precis just den saken och den energin ligger kvar och spökar hos dig tills du får löst det. Bara då och endast då, släpper det. Tills dess växer det sig bara större och större.
   Det säger sig självt att till slut briserar bomben och energin måste ut. Men hamnar den på rätt ställe? Får du utlopp på rätt person, i rätt situation? Blev det bättre efteråt? Eller släppte du bara på trycket för stunden och så finns det kvar, precis samma behov som innan? För att du inte kommer tillrätta med det som egentligen stör dig? Varje gång du skjuter din inre problemlösningsenergi åt fel håll skadar den någon annan.

Nu vill min kropp ha mer kaffe. Så istället för att ryta åt mina barn för att jag inte har ork över till dem mitt i mitt kaffesug, går jag och gör kaffe istället. Rätt energi på rätt sak och just det här är ju enkelt att lösa.

Trevlig förmiddag.

Panikångest à la Sträng

Tänk dig att du är på väg till kalas. Det är en av dina bästa vänner som fyller jämnt och ni är några som lagt ihop till en present och en aktivitet. Du har precis satt dig på bussen, åkt ett par hållplatser på väg till aktiviteten och ser fram emot det med ett leende. Allt är planerat in i minsta detalj och du vet att din vän kommer att bli glad och överraskad och rörd till tårar när han mitt under aktiviteten öppnar sin present... Present... Vänta lite... Och då PANG slår det dig att du glömt presenten. En snabb titt på klockan säger att du är precis i tid som det är, men vad ska du göra? Utan presenten faller ju alltihop. Hjärnan jobbar på högtryck, pulsen går upp och du blir synnerligen lösningsorienterad. Medan du ringer taxi hoppar du av på nästa hållplats, ser till att du kommer hem och får hämtat presenten. Problemet har en lösning och du kan sakta slappna av. Visst, du kom lite sent, men det är inte så farligt jämfört med utebliven present.

Eller, du sitter i bilen på väg till jobbet. Plötsligt slår tanken dig: låste jag dörren hemma? Stängde jag av plattan?

Ja, ni vet ju känslan, alla har vi haft den fler gånger än vi kan räkna och kommer att ha den tusentals gånger till.
   Så känns min panikångest. Jag tror den kan upplevas olika hos olika människor, men precis samma reaktion är det hos mig. Fast jag sitter inte på bussen och har glömt något viktigt. Jag är kvar hemma i lugn och ro en morgon, med en härlig dag framför mig, ledig, allt kan gå i min takt. Och plötsligt, helt utan förvarning, kommer det... PANG!!! Hela systemet drar igång. Andningen blir snabb och kort, pulsen går upp och hjärtat slår så hårt att det närmast studsar runt mellan revbenen där inne. Händerna börjar darra och en sådan enkel uppgift som att få på mig strumporna blir ett hjältedåd. Det kör runt i magen och jag blir illamående, kallsvettas och kan nästan inte röra mig.
   Och inne i huvudet drar det igång. Vad är det jag har glömt som jag absolut inte fick glömma? Vad är det jag har gjort? Vad har jag ställt till med? Hjärnan drar igång och försöker förtvivlat hitta en lösning på ett problem som inte finns.
   Kroppen är helt i stridsberedskap, redo att slåss eller springa, varenda muskel på helspänn, redo att ta i för att se till att problemet löses. Det säger sig självt, att det funkar sisådär, eftersom det inte finns något problem.
   Så där står man, med en kropp som inte alls i samma sinnesstämning som jag... åtminstone trodde jag var i.
   När det var som värst, starkast och mest frekvent återkommande, i åldrarna 18-23 ungefär, slog det fullständigt omkull mig. Jag upplever det inte som något annat än ett anfall som gjorde mig paralyserad. Sittande eller liggande alldeles alldeles still första stunden, alltifrån några minuter till någon timme, medan energierna härjade runt i kroppen. Torr i munnen, huvudvärk, svettningar, kramper i musklerna, känsla av att inte få luft.
   När den här första delen av det efter en stund så sakta klingade av släppte mycket av det rent fysiska i övrigt och lämnade mig med rastlösheten från helvetet. Jag visste att jag hade en stund att göra med att planlöst vanka av och an inne i lägenheten/huset. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, nervöst pillande med en söm på tröjan och försök att göra något konstruktivt under tiden som att känna på blommorna om de behövdes vattnas.
   Jag vankade av och an i någon timme eller två.
   Sen var det äntligen över. Och plötsligt var det som om de inte fanns något skelett kvar i kroppen. Lealös och lika trött som om jag hade sprungit i 12 timmar sjönk jag ihop i soffan eller i sängen, somnade en stund.
   När det var som värst kunde ett par såna här omgångar komma på en och samma dag. Ibland var det många veckor mellan varje. Och ibland var de över på en halvtimme, ibland tog det en hel eftermiddag.

Jag har en teori om att jag till största delen vuxit ifrån det. Det drabbar mig fortfarande då och då, ibland ofta, ibland väldigt sällan. Men idag är det mildare. Jag får samma panikkänsla av att jag glömt något eller ställt till det, inser inom ett par minuter att det inte finns något att göra åt saken och går direkt på rastlösheten. Denna kan däremot hålla i sig större delen av dagen, men oftast har jag sinnesnärvaro att ta ut den på något där den gör nytta: skura toaletterna, gå en promenad eller åka och handla. Under tiden går all resterande kraft åt till att inte spotta och fräsa på min omgivning.

Sådan är den, panikångesten à la Sträng.