Som ett litet, litet rosa och väldoftande kärleksbrev på posten kommer den... Vårdepressionen. Det var några år sen sist. Det har varit så mycket mycket mycket som hänt de senaste åren och om jag räknar baklänges tror jag kanske att jag inte sett dess fula tryne på det här sättet sen 2006. Och den har inte varit så framträdande på flera år innan dess heller.
Jag trodde jag hade vuxit ifrån det, såhär när man närmar sig 40 med långa benet före.
Vad grovt man kan missta sig.
Det har hållit på ett par veckor nu. En rastlöshet, en oförmåga att koncentrera sig. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag tycker. Om någonting.
Min historia med depressioner, panikångest och antidepressiva mediciner gör sig plötsligt synnerligen påmind. Upp till åldern sisådär 28-29 var depression ett ständigt inslag i vardagen, på ett eller annat sätt. Tungsinne, svårmod, grubblerier, nån slags tillvaro i drömmarnas värld, drömmar om allt jag skulle göra nån gång. Men det enda som hände var att tiden gick och det blev aldrig nån gång. Jag vet nu att nån gång aldrig kommer att infinna sig.
Man vet att man inte mår sådär kanonbra när det tar drygt 20 minuter att välja strumpor på morgonen. Sittandes på sängkanten, stirrandes ner i strumplådan och känna sig överväldigad av att... Jösses, jag måste ta ett beslut. Jag skiter i det; jag stannar hemma idag. Det är för mycket för mig.
Men vet att man inte är på topp när man vankar av och an i lägenheten från det att man vaknar på morgonen fram till runt 16-17 på eftermiddagen, för då kan man konstatera att dagen liksom är slut och att man inte kan förväntas prestera något mer, pressen släpper och lugnet lägger sig äntligen. Utmattad och urlakad lägger man sig tidigt, sover 10-12 timmar och vaknar till en ny dag av vankande.
Då vet man att man inte är rätt man på rätt plats.
Så började arbetslivet och då tog disciplinen över. Jag kan uppbåda en minutiös disciplin om jag måste. Efter några år kom så första barnet och med hormoncirkusen i full snurr förändrades allt. Depressionen och panikångesten har inte alls synts till på samma sätt som innan. Då och då, någon kort sväng, men generellt... hinner jag helt enkelt inte med några depressioner.
Efter att ha läst på om introverta människor och hur vi fungerar undrar jag idag om det inte är så att många av alla de människor som har fått diagnos depression i själva verket egentligen är introverta människor som kämpar hårt med att passa in i ett samhälle vars norm är det extroverta. Jag tror nu att mycket av det jag brottats med inte är depression utan introversion (eller vad det nu heter).
Jag är lättad och trygg i den vetskapen, men jag har fortfarande svårt att acceptera det fullt ut. Jag tycker fortfarande att mitt sätt att vara gör risken stor att jag går miste om mycket. Och jag kommer inte tillrätta med den tanken. Det gör mig ledsen. Jag är som Lucy i The Ballad of Lucy Jordan som aldrig kommer att åka genom Paris i en liten sportbil med vinden blåsande i håret. Och nu kommer tvisten på det - är ni beredda - VILL jag åka genom Paris med vinden blåsande i håret, eller TROR jag bara att jag vill det? Är det en bild jag anammat utefter normen snarare än något som kommer inifrån mig själv?
Metafysik. Tar mycket mer tid från mig än det borde.
Sammanfattningsvis kan man säga att det väldigt ofta känns för mig som att jag kommer in i fikarummet på jobbet och alla andra har varit och sett en film som jag missat. En fantastisk film, den bästa någonsin, alla är lyriska, uppspelta, dricker kaffe och drar one liner efter one liner ur filmens dialog, skrattar gemensamt åt scener de alla minns med värme, med bara en blick vet de vad som åsyftas. De vänder sig till mig, bjuder in mig i samtalet, men jag kan inte vara med, inte vara delaktig.
-Har du inte sett den filmen? frågar de mig förbryllat med ögonbrynen i pannan.
-Nej, tydligen inte. Jag verkar ha missat många bra filmer. Alldeles för många. Och jag är väldigt väldigt ledsen för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar