Från tibetansk mastiff till skamklippt nakenhund

Ok. Det minsta barnet är drygt ett halvår och det kan bli dags att sammanfatta. För 5 år sen blev jag gravid ungefär nu, så det kan vara läge att utvärdera 5 års konstant graviditet och/eller amning. Hormonell karusell. Länge. Som ni förstår.
   Månget pris har jag fått betala, som t ex en helt sjukt trött magmuskulatur, navelbråck, bristningar, enorma tuttar. Dålig hållning, diskbråck, ömhet i leder och ligament. För att inte tala om all sömnbrist och allt vad det innebär.
   Och ett annat pris jag fått betala är mitt hår. Jag har generellt sett mig själv motsvarande en tibetansk mastiff i min man. Ungefär såhär.

Men så är det inte längre. 3 täta graviditeter med tillhörande 6-9 månader långa amningsperioder har kostat mig mitt svall. Det som tidigare gick att skriva hem om och stoltsera med hos frisören (hur många gånger har jag inte fått höra kommentarer som jaha, nu får jag skicka saxen på slipning) är nu mest att likna som en skamklippt nakenhund. Typ såhär.

   
Det kanske kommer tillbaka. Eller inte. Vi får väl se. Jag slipper i alla fall klippa mig lika ofta. Och det är ju bra.

Eftervärkar is the new black

Jaha, så kommer då ett inlägg som är fullständigt onitressant för alla som inte någon gång fött eller planerar att föda barn. Jag är ledsen, alla ni andra, men så blir det idag.

Det har varit lite tyst här på Lyran det sista. Det beror på att jag fött barn. Som van tidigare 3-barnsmamma varav de två sista gått över tiden, tänkte jag att det här är luuuugnt. Jag kommer hinna jobba en vecka till och bli klar med det där sista. Och sen kommer jag att sitta här ett dygn med förvärkar och tycka synd om mig själv, gråta en skvätt, så att när det riktiga arbetet drar igång är jag mentalt på plats, laddad till tusen, redo, kom igen smärta, ge mig allt du har...
   Jag borde förstått att det just bara därför inte skulle bli så, den här sista gången.
   Istället gick vattnet på morgonen 3 dagar tidigt (jag vet att det slirar plusminus två veckor, tack) och det har jag heller aldrig varit med om. Och sen hände ingenting. Alls. Gick här hemma hela dagen och undrade förvirrat: vad göra? Så på eftermiddagen åkte vi ner till förlossningen för att kolla så bebisen mådde bra. Det gjorde den förvisso, men efter undersökning visade det sig att den hade bajsat i fostervattnet och därmed fick jag inte åka tillbaka hem. Märkligt. De andra gångerna fasade jag så över att de skulle skicka hem mig igen - jag menar med förvärkar och allt??!! Den här gången tänkte jag, en snabb rutinkoll så är vi tillbaka hemma innan middagen. Skönt. Så jag får komma i fas med huvudet också.
   Tji fick vi.
   Maken hämtade in väskorna från bilen och jag installerades i ett rum på förlossning i väntan på nya instruktioner.
   Jag fick veta då på kvällen att när man är omföderska som jag, startar man förlossningar lite mer lättvindigt och väntar oftast inte mer än ett dygn efter vattenavgång.
   En snabb matematisk överläggning gav då vid handen att vi skulle bli föräldrar igen dagen efter, oavsett om min egen kropp tyckte det var dags eller inte.
   Men se, min hjärna kopplade inte alls. Jag la mig för att sova, hade lite småvärkar från och till under natten, men inget märkvärdigt.
   Efter frukosten fick jag dropp. Nu var det dags, inget att spara på det här.
   Droppet fick jag vid 10 på förmiddagen. Klockan 14.18 kom vår lilla tjej ut. Det gick som tåget. Men hjärnan fattade fortfarande ingenting. Hon låg där på min mage och kikade på världen. Men hjärnan fattade ingenting alls.

Igår, när hon ändå var 5 dagar gammal, hade jag lite sammandragningar bak i ryggen. Hjärnan tänkte reflexartat: Gött! Nu kanske det är dags för förlossning!
   På något mycket märkligt sätt känner jag mig snuvad på en del av det hela. Som om jag aldrig riktigt var med, delaktig.
   Och nu sitter jag här, första dagen på min mammaledighet. De andra barnen är inlämnade på för respektive åldersgrupp lämplig pedagogisk institution och maken är på jobbet. Jaha. Mammaledig. Men det skulle ju inte jag vara förrän om någon vecka eller två. Sen, liksom. Någon annan gång. Men senare. Inte nu. Man skulle kunna dryfta det hela som att jag har svårt att landa. Så skulle man kunna säga.

Så inatt vaknade jag vi halv två. Liten bebis ville ha mat och jag slängde åt henne en tutte. Som en blixt från klar himmel kändes det plötsligt som att någon drog den stora slaktarkniven från köket rakt in i buken på högersida. Det tog några sekunder, jag försökte sitta upp istället och sen började jag hacka tänder. Tappade kontrollen fullständigt.
   Väckte maken. Kom med upp... Jag har ont. På riktigt. Installerade mig i soffan medan liten bebis fortfarande åt. Fryser, skakar, hackar tänder och har total panik.
   Ja, jag undrade om jag skulle dö. Ja, jag saknade lustgasen. Eller valfri annan drog. Vad som helst. Ringde 1177. Ringde sedan tillbaka till BB och efter tusen frågor konstaterade kvinnan där att jag sannolikt hade en eftervärk. Och att de, ju fler barn man föder, tenderar att bli alltmer smärtsamma. Maken fick rådet att ge mig två Panodil. Inne i huvudet tänkte jag: två panodil? Som att spruta vatten med vattenpistol på ett brinnande hus.
   Till slut klingade det av. Eftervärkar. Varför var det ingen som upplyste om det? Att man har sammandragningar som förvisso kan smärta rätt bra precis första dygnen, det visste jag väl om, men det här... Ärligt talat. Det var som ett återbesök på förlossningen igen, fast efter 6 dygn. Tack för det, Televerket.

Nu ska jag gå och ta en kaffe och tillbringa en stund med att titta på ett litet litet ansikte som ligger och sover i vagnen. Och jag ska titta tills jag blir yr. Jag kanske aldrig mer får möjlighet att titta riktigt länge på något så litet.

Precis som Alfons, så ska jag bara...

Här sitter man. På jobbet. Och ligger lite efter. Med en vecka kvar till beräknad förlossning.
   Planen var att den 1:e mars skulle varit sista dagen jag jobbade heltid (nu 3 veckor sen) och att jag sen skulle ha lyxen att chilla lite. I min egen takt. Jobba lite sådär. Mest hemifrån. Mest för att få tiden att gå lite grann.
   Men så blev jag sjuk i februari, låg på sjukhus, och där nånstans försvann ca 2 veckors arbetstid. De måste nu tas igen. Plus att det tenderar att tillkomma nytt. Hela tiden. Det är då skit. Och bara mitt eget fel. Det är ju inte direkt så att jag sitter på Guantanamobasen med ett elakt vapen riktat mot huvudet med hot om skott om jag inte jobbar... Jag hade behövt jobba hela nästa vecka också för att ligga i fas. Det vill säga, jobba fram till sista sekunden, med hundra knyck rakt in i kaklet.
   För jag är som Alfons. Jag ska bara.

Tittade på Helt sjukt igår, det nya programmet med David Helenius. Charlotte Perelli och Anders Timell berättade om hur det var för dem när det gick illa. I hennes fall hjärnhinneinflammation och i hans självmordstankar. Bland annat.
   Nu gillar inte jag att stå på scen och vara i centrum som Perelli och inte heller har jag samma typ av DAMP som jag skulle gissa att Timell har (förlåt att jag tar mig friheten att diagnostisera våra kändisar, men jag har så många runt mig med såna diagnoser att jag liksom känner igen dem. Framför allt hyser jag den största respekt för dem och skulle gärna ha en släng av det själv.. de får så mycket gjort och ser världen med ett rörligare sinne än jag, lite avis blir jag...).
   Men jag, precis om de, tänker tankar som:

Nej, det är bara lite mycket just nu. När alla bokslut är klara lugnar det ner sig.
Ja, sova bättre, bara jag får gjort klart det här projektet så kommer jag att kunna det. Bara några veckor till nu.
Ojdå, nej, det är bara en rad olyckliga omständigheter som lett hit... Ibland har man missflyt. Man får ta det som det kommer.
Lite motion... ja. så fort jag bara landat med detta, så ska jag börja med mina promenader igen.
Sen, när bebisen är ute, köket är renoverat och taket fixat, då ska jag gå ner i arbetstid och ägna mig mer åt barnen...
Ja, det är lite stressigt nu, men det är det värt för jag bygger ju inför framtiden och för att mina anställda ska ha en bra situation och trygghet när de går till jobbet... Det kommer vi alla att kunna njuta av, bara ett par månader till...
Det där synbortfallet jag fått på höger öga lite nu och då de sista månaderna? Nejdå, får jag bara vila en eftermiddag försvinner det säkert.
Att jag varit konstant sjuk i 8 veckor? Tja, man har ju lite nedsatt immunförsvar när man är gravid och med dagisbarn på det, vetdu... Snart är det vår och då kommer solen och värmen och bebisen är ute. Då försvinner det, bara att bita ihop till dess och komma igen... Vila? Nejdå, det tror jag inte skulle hjälpa... Snart blir jag ju mammaledig, då kan jag vila... Det ordnar sig.  

Precis som Alfons: Jag ska bara...

Känns det igen?

Så jag öppnar upp ett nytt företag i mitt bokföringsprogram, bloggar en kort stund, höjer musiken (för stunden underbart underbara Big Elf och deras Disappear; ni som inte känner till: you're in for a treat) tar en kaffe och tvingar hjärnan att än en gång flytta fokus från drömmar om bebisdoft och mental uppladdning inför förlossningen till debet och kredit. Man kan göra så. Om det är rätt, får vi se i efterhand.

Förlossnings-TV

Jag har en faiblesse. En fixering. Ett osunt, långtgående behov av att se på förlossnings-TV när jag är gravid. Så har det varit varje gång, i synnerhet såhär mot slutet. Jag frossar i serier som Barnmorskorna och allt vad de heter. Den här gången har det blivit En unge i minuten på 4:an. Som förtrollad kan jag se 8 avsnitt i rad.
   Det är intressant att se vilken bredd det finns av kvinnor. Såna som gråter från det att de sätter foten innanför dörren tills bebisen är ute (och sannolikt efter det också) till de som chit chattar ledigt med make, barnmorskor och sköterskor fram till de sista skälvande minuterna. De som är livrädda för allt, nålar, masken med lustgas, inte vågar titta på bebisen när den är ute... till de som klargör för personalen, klart och tydligt, att jag vill ha det si och så, ta fram akupunkturnålarna direkt och dra på max på lustgasen, för här ska minsann födas barn...
  Och bredvid dem kommer generellt sett en något vilsen man - om det så är 5:e barnet som ska ut. Han håller ordning på glaset med saft i sugrör, masserar nån ländrygg och pussas. Eller så står han en bit vid sidan av, lätt genomskinlig och blank. Och ser ut att mest tänka på semestern. Kanske undrar han just då om det verkligen var värt det... de där korta minuterna av... nöje. Som ledde till det här.
   Kvinnorna vill bli masserade... mmm... gott... precis dä... VAD FAN GÖR DU!! De är törstiga, men GE MIG INTE SAAAAAFT!!! VAD TÄNKER DU MED!!! Svåra att tillfredsställa. Sitter, ligger, på rygg, på sidan, sitter igen, står, går omkring, rullar omkring på en stor gummiboll. Från sekund till annan vet de inte vad som känns bäst. Vill krypa ur skinnet.
   Jag har gjort det 3 gånger; jag pratar av egen erfarenhet. Det är inte lätt som en plätt att föda barn - även om jag haft ganska problemfria förlossningar (peppar peppar).

Det är också intressant att se vilka likheter det finns bland dessa kvinnor. Någonstans finns de gemensamma nämnarna. De flesta som kommer in, glada som lidande, är bleka, osminkade, sammanbitna. Liksom koncentrerade på uppgiften. En stress, en oro, en laddning inför slutspurten. Då och då totalt insjunkna i sig själva, långt bort från omvärlden.
   Magen är stor och kantig, kroppen svullen, de sista veckornas brist på sömn flyter ur ögonen. Så gott som varenda en skulle nog skriva under på att man känner sig som en flodhäst. Som bäst. En sjöko.  Låt oss få det här gjort nu då. Kom ut nu, unge. Och då, precis då. När vi gör det kvinnligaste som finns, nämligen föder barn.... svettiga, skriker och gråter om vartannat... efter månader av foglossningar, hemorrojder, hudbristningar, stora, läckande bröst och åderbråck... Just då, i de sista skälvande timmarna... När kroppen är aldrig så full av de konstigaste hormonerna i hela världen... Precis då... när den kvinnliga närvaron på ett sätt är som mest påtaglig...
   Är vi aldrig så långt bort från det som anses vara det moderna, kvinnliga idealet. Märkligt. Den smala midjan och de snygga benen, de piffiga, plutande röda läpparna och de tajta kläderna. Det ungdomliga, det lättsinniga.
   Då är vi anti-idealet. Liksom. Och de flesta har säkert ägnat sista månaderna åt att läsa på hur vi så snart som möjligt, pigga och flåshurtiga, på ett par veckor ska vara tillbaka i 25-årsformen.

Underligt. Underligt och sorgligt, säger jag.

Ett barn kan inte ersätta ett annat, men ändå

Har haft en sån där konstig dag. En sån där de flesta tankar som dykt upp i huvudet har kommit från de där ställena dit man trodde man hade låst och slängt bort nyckeln för alltid. Icke så. Men det är väl bara att inse - jag kommer aldrig lyckas med det. Nycklar kan vara bra att ha, tänker den mörka delen av mig... Och här följer en tankevurpa från förr. Logisk och ologisk på samma gång.

För några år sen var en dåvarande kollega till mig i Stockholm och jobbade på ett stort projekt. En av de ansvariga för kunden däruppe råkade under projektets gång ut för något fruktansvärt. Hennes då ca 10-årige son blev påkörd av en buss när han på cykel var på väg till skolan. Hon själv satt på cykel ca 15 meter bakom och såg när pojken fastnade i bussen och släpades med till bussen fick stannat. Han dog direkt.
   När min kollega så berättade detta för mig, även han i nån form av chocktillstånd, hörde jag efter en liten stund min egen röst säga: "Har hon fler barn?" Något annat kom jag mig inte för att säga med min inre syn full av bilden av det inträffade såsom jag målade upp den för mig själv.
   Kollegan svarade: "Ja, hon har en dotter också. Som tur är."

Som om ett barn någonsin skulle kunna ersätta ett annat. En så egendomlig tanke att tänka. Men ändå tänkte både min kollega och jag den samtidigt. Det är något med ensamheten tror jag. Har man ett barn kvar, blir man inte ensam i alla fall. Inte på samma sätt.

Så det kanske inte år så knasigt ändå att göra som vi: skaffa 4 barn. Jag menar inte att göra mig lustig, utan är högst allvarlig när jag tänker att man då har något i reserv. Liksom en plan B. Om något skulle hända något av barnen.
   Även om aldrig ett barn kan ersätta och läka saknaden av ett annat. Såklart. Och jag hoppas att jag aldrig blir medveten om exakt hur omöjligt det är.

Att sova är som en kryssning i Västindien

Det här med att få sova en hel natt. Vakna av sig själv, i sin egen takt. Lugn. harmonisk och utvilad. Sugen på dagen, laddad med energi. Klar i huvudet. Inte en av statisterna i Walking Dead.
   Det känns snarast lika avlägset som en kryssning i Västiniden på det lyxigaste fartyget, 2 veckor för 500 000. Exkl dricks.
   I december gick jag matchen mot 2-åringen om i vilken säng hon ska sova. I januari vaknade jag kallsvettig och yrade om sociala avgifter, periodiseringsfonder och annat som hör boklsutsarbete till. I februari var jag sjuk. Med andnöd en stor del av tiden. Satt upp och halvsov/slumrade till nån halvtimme emellanåt. I nästan 4 veckor.
   Jag hade hoppats på en stark mars. Full av ljus, värme, tillförsikt och god hälsa. Vem trodde jag att jag kunde lura? Inatt har jag knappt sovit nånting alls. Bebisen stökar runt med kisseblåsan och jag har haft halsont från helvetet. Nästäppa. Igen. Men jag kan andas, det är väl bra. Man får vara glad för det lilla, sa pigan som satte sig på nappen.

Jag tänker sömntabletter. Hårda sådana. Knark. Och förhandling med maken. En natt (två) i veckan tar du kidsen och jag sover.
   Visst. Men se, det går ju inte. Bebis i magen. Tror inte läkarna är pigga på att ge mig nåt förrän den är ute. Efter det tror jag inte de är pigga på att ge mig något förrän jag slutat amma. Vilket är om ett år eller så. Dystra utsikter.
   Så som det känns, är alltså en god natts sömn lika svår att få ihop som de 500 000 för lyxkryssningen i Västindien. Exkl dricks. Berget är lika högt. Oöverstigligt. Jag kommer nog aldrig nå dit.

Jag har sovit dåligt de sista 10 åren. Av en rad olika skäl som jag inte tänker ta upp här hur som helst. Men jag kan säga att det är utstört. Jag tror kanske att jag aldrig kommer kunna sova djupt och avslappnat nån mer gång i mitt liv. Inte utan artificiell hjälp.

Till dess är jag statist i vilken skräckfilm du vill. Genomskinlig, ljuslila, hålögd, kallsvettig och svullen. Startsträckan att få igång hjärnan - några timmar. Hållning som en säck potatis. För jag orkar liksom inte. Nånting alls.

Ny bil. Enterprise.

Jodå, så atteeee.... Annars då? Bilen går bra? Både ja och nej. Den ena går finfint. Den andra är man trött på. Och den är dessutom för liten nu när vi blir 6 i familjen. Så idag ska vi hämta vår nya bil.
   Det här med att köpa ny bil år 2013 verkar vara en hel vetenskap. Det krävs tydligen ett par timmars kurs hos bilhandlaren i hur man ska använda alla finesser.
   Fru Sträng klarar mycket. Kan ha många järn i elden. Men sånt stressar nåt fruktansvärt.
   Det är inte en bil vi köpt. Det är ett rymdskepp. På steroider. Hur gör man?
   Gravidhjärnan kan få totalkolaps av att belastas med detta.
   Jag får be maken att jag får fortsätta köra min hederliga gamla 940 fram till att gravidhjärnan är borta. Om amningshjärnan är så mycket bättre är dock tveksamt... Kanske blir det inte att jag kör nya bilen förrän till jul..

Är det inte det ena, så är det det andra, sa flickan som...

... blödde näsblod.
   En första gång för allt. Idag var det dags för näsblod. Aldrig förr har jag haft det.
   Jag vet att det är ofarligt. Jag vet att det är vanligt. I synnerhet under graviditet. Och vintertid. Men ändå. Jag hade kunnat tycka att det var roligare utan. Liksom. Känner mig inte direkt "en erfarenhet rikare", så att säga. Tror livet hade varit ungefär samma utan.

Idag är det bara 4 veckor kvar till utsatt datum. 4 veckor. En kort månad. Om vi har tur. Nedräkningen har börjat på riktigt.

God kväll.

Trött på

Såhär sista dallrande dagarna i februari kan jag låta meddela att jag är trött på...

att bli stucken i armveck och fingrar av sjukvården för jämnan
att må illa mer eller mindre konstant
bokslut och skattedeklarationer
att behöva gå upp på toaletten 2-4 ggr/natt för att bebisen drar en välriktad bok rakt i blåsan
att skrapa rutorna på bilen
att inte kunna ta på mig skorna utan att nästan kräkas
att inte kunna knäppa jackan i 8 minusgrader
att jobba för mycket
att man hittar nya bakterier i min lekamen hela tiden
en ekonomi som fuckat ur
att vara tjock och otymplig
foglossningar
vissa människor i min omgivning
allt
mig själv i stort

Listan kan göras hur lång som helst. Visst, I-landsproblem mycket av det, men för mycket sånt är också trist.
Och framför allt är jag...
... trött på att vara trött. På riktigt. Jag vill hellre gå hem, slappa i soffan och gå igenom alla bebiskläder, skruva ihop spjälsäng och sånt. Släppa all stress och allt som måste göras. Gå in i glaskupan. Lite isolerad och skyddad sådär.


Men idag är världen vacker. Naturen ser ut att vara doppad i spunnet socker och himlen är blå.

Och det lokala originalet (byfånen, ni vet han med för korta byxor som alla vet vem det är, men ingen vet något om ändå på nåt sätt) piggade upp lite i morse. Jag mötte honom på 70-vägen där han tog sin traditionella morgonjoggingtur. Han kan i 6 minusgrader springa i bara t-shirt. Så även idag. Och det var rena finkostymen för att passa in i det vackra landskapet: en Spice Girls t-shirt minsann. Sånt som gläder en en trist onsdagmorgon.

5 veckor. Och därför 3 veckor.

I fredags passerade vi 5 veckor kvar till touchdown. Enligt dem som jobbar med att beräkna sånt, vill säga. Sen vet man ju aldrig.
   Det innebär i vilket fall 3 veckors arbete kvar. Efter det sen är det lurigt.

Men det är ändå ett slit att få ihop de positiva målbilderna kring dessa tre veckor. Jag hade gett rätt mycket för att det skulle vara färdigjobbat. Men den lyxen har jag ju inte.

Men, 3 veckor. 15 dagar. Idag är det måndag, jag är redan uppe och har påbörjat den här. När jag kommer hem ikväll är det 14 kvar. Jag kan flyga; jag är inte rädd. Skam den som ger sig. Och allt det där.

Uteliggarhosta och positiva målbilder

Inatt har jag hostat, kära läsare. Hostat. Och bortom. Hostat som om det aldrig skulle bli någon morgondag. Jag har ont överallt. När jag andas, när jag pratar. I bröstkortgen, i ryggen, i hela axelpartiet och hela magen. Och i ljumskarna. För såhär i åttonde månaden måste man stå/ligga märkligt knipande annars... springer man läck. En av baksidorna (och de är så många, så många) med att vara på smällen.
   Inatt var det nattvak för båda små. Den store, underbare pojken, han sov lugnt och sakligt igenom alltihop som den ängel han är. Men de två små. Feberyra, gråtiga, glödheta och hostiga. Usch. Så vi gjorde som vi brukar, tar var sin. I det läget är det praktiskt att den tredje lille ligger kvar i magen - en sak mindre att tänka på. Vi kommer att vara en famn kort så småningom. Den store kräva inte famn på samma sätt och än mindre kommer det att bli.
   Jag valde så att ta den minsta i soffan eftersom jag ändå behövde sitta upp och sova med tanke på mina egna luftrör. Alltid skönt. Eller hur.
   Och jag har hostat. Och hostat. Hostat like a boss. Like nobody's business. Ni vet, som en äcklig gammal gubbe med solkig skjortkrage och en fuktig tygnäsduk i fickan hostar. Som en lodis med långa äckliga gula naglar och tofsigt skägg. Uteliggarhostat. Lungsotshostat. Hostat upp saker som borde skicka flyttkort. Som jag inte hostat i mitt liv. Slumrat till med pannan mot bordet emellanåt. Livet med småbarn är exotiskt och spännande.

För att ta sig igenom såna nätter, har jag blivit duktig på att jobba med positiva målbilder. Jag målar upp en bild om en framtid, en morgondag, som är bättre än den aktuella stunden. Jag tänker mig en dag i slutet av april. Med ett underbart vårväder, vilket vi inte varit bortskämda med på många år. När ljuset är gult. Temperatur runt 15 grader, hög luft. Friska barn på förskolan och fru Sträng avnjuter en kaffe i solen på altanen med lilla månads gamla bebisen liggande vid bröstet, precis somnat mätt och nöjd. Jag kan knäppa jackan igen. Andas normalt. Och jag kan knyta mina skor utan att kräkas. Och gå en liten promenad utan att bli liggande utslagen på soffan hela kvällen.
   Ute på uppfarten står vår nya bil, där vi får plats alla 6. Inne på köksbänken står INTE 3 flaskor Gaviscon och 2 paket Novalucol mot graviditetshalsbränna. Hostmediciner, nässpray, kortisontabletter, inhalatorspray och Alvedon har förpassats tillbaka in i medicinskåpet istället för att ligga framme lättåtkomligt.
   Och livet vänder åter sakta till Serengheti. Snön har smält bort och även om gräsmattan är lerig och sölig och det luktar multna löv, så har luften med sig ett löfte om en fin sommar. Vilket vi heller inte haft på mycket länge.

Så vill jag ha det. Det är 3 månader kvar innan det kan bli verklighet. En dag i taget. Vad mer kan man göra.

Vabruari? Vafruari. Fru Sträng åker ambulans

Man ska aldrig ha tråkigt här i livet. Aldrig slappna av. Aldrig slamma igen. Särskilt inte slamma igen. Ändå var det just det som hände igår.
   Jag har åkt på stans förkylning med hosta utan motstycke. Manligt förkyld, helt enkelt. Inget konstigt med det egentligen. Men såsom varandes gammalt kruppbarn brukar förkylningar för mig också innebära problem med svullna stämband som leder till röstbortfall och ihoptryckta luftrör. Utan något slem att hosta upp. Lite lagom stressande, kan man säga.
   Så igår, fram på eftermiddagen, satte det igen sig. Slammade igen. Rösten försvann helt och jag började få lätt panik när jag inte kunde andas. Det gick väl ok som det var, men jag kände att händer något, så sätter det igen sig helt. Inte ok. Inte med en bebis i magen dessutom.
   Efter nån timmes vankande av och an ute på altanen i kylan (brukar få stämbanden att dra ihop sig) helt utan framgång, bad jag till slut maken ringa ambulans. Jag kunde själv inte köra och eftersom våra två små tjejer är lika sjuka de, var det liksom inget läge att rassla med dem till något sjukhus heller. Dessutom ville jag inte maken skulle köra med en panikslagen hustru med andnöd i baksätet.

Två mycket trevliga gossar anlände efter någon kvart. De konstaterade snart att de förvisso hade massa mediciner de kunde ge mig, varav alla dock riskerade att dra igång en förlossning. Alltså blev de rådvilla och ringde runt till olika sjukhus.
   Förvisso gillade jag tanken på fria luftvägar, men blev inte helhet vid utsikterna av att föda barn med 39 graders feber 7 veckor för tidigt. Pix pax inte, liksom.
   Så det blev transport till sjukhus med förlossningsavdelning - om ifall att.
  Vid tre tillfällen igår fick jag höra att det kanske var lämpligt att jag, som alltid får den här typen av problem när jag är förkyld, borde ha något avsvällande hemma. Och ja, i efterhand verkar det ju klokt. Nu är fru Sträng utrustad med några omgångar kortisontabletter för liknande tillfällen i framtiden, tack för det fru doktorn.

Det sägs att februari är den mest nedtyngda på Försäkringskassan vad gäller VAB och att den sålunda fått nytt namn: Vabruari. Men här, i hushållet Sträng, har någon unge varit sjuk mer eller mindre sen 10:e januari. Det enda nya med februari är att resten av familjen också drabbats. Alltså vafruari. Jag tänker mig vård av familj. Eller som stackars maken igår, inte utan att jag såg adrenalinet pumpa runt i honom när jag till slut viskade: "Ring ambulans" med pipande luftrör. Vård av fru.

När jag sen var hemma igen, fylld till bredden med kortison och skulle gå och lägga mig, bjöd livet på en sån där skön ironi. Comic relief, liksom. Jag la mig tillrätta för att sova gott med luftrör och bihålor pipande i kör. Det sista jag registrerade innan John Blund tog kommandot var att luftrören, vid varje utandning, pep sluttonen i Fem myror är fler än fyra elefanter. Ni vet tonen som den sista elefanten piper medan den flyger bort i fjärran som en ballong som luften går ur: "Nu är det slut".

Endast tomten är vaken

Maken sover. Sonen sover. 2-åringen sover (efter att mamman väntat ut henne sittande en timme på golvet vid hennes säng).
   Men mamman, som kanske är den i hushållet som hade behövt sin skönhetssömn (låt mig få leva i tron om att det fortfarande finns hopp) mest, är vaken. Sitter framför bloggen, funderar på att flytta till soffan när jag skrivit klart... Några omgångar sura uppstötningar (livet som höggravid är... awesome! Det finns inte ens ord på svenska, så härligt är det) som smakade ostbågar picanto i kombination med en förkylning som påpassligt satt sig i övre luftvägarna, gör horisontalläge till en mindre lockande position. Maten kommer upp, men luften kommer inte ner, någon har missuppfattat.

Märkligt. Så trött som jag var sista timmen av Coens senaste A Serious Man... Hade kunnat somna gående. Men nu sitter man här. Blek, stingslig och luggsliten som Al Pacino i Insomnia.

På dagis snurrar vattkoppor. Så nu inväntar vi smitta hos de två små trollen. Lika bra att få det överstökat, tänker jag. Baksidan på det är väl att sonen, 10 år, inte haft det. Och inte maken, snart 40, heller. Det är bara jag som been there, done that och just därför enligt läkarvetenskapen not doing it again. I värsta fall slutar det kanske med att jag får hålla ställningarna för hela familjen.
   Livet är som en chokladask - man vet aldrig vad man får. Fast de flesta askar har någon slags förteckning i locket över vad de olika bitarna innehåller, så det är inte helt sant... Men man kan ju ändå låta sig bli förvånad över att det ibland verkar som att någon elak människa har bytt ut nötterna i trillingnöt och nougaten i gräddnougat till körsbär i likör och romrussin. Och då hade man ändå en plan när man sparade de bästa till sist...

Sensmoralen i denna historia är att fru Sträng är trött, bitter och uppgiven och att hon sannolikt ätit alldeles för mycket choklad sista tiden.
  Jag utmanar ödet. Sängen, här kommer jag. Låt oss chilla.  

Moby Dick den vita valen eller ett konstverk?

Jodå, så atteeee....
   Med myrsteg klev jag här om dagen in i vecka 30 på denna fjärde graviditet. Jag vägde in mig i morse på kreativa 87,6 kilo, vilket innebär upp ca 13 sen start. Frågan är om jag hinner klå mitt förra rekord som ligger på 18 kilo.
   Vad hände med den där lilla 9-kilosmagen som jag tänkte att jag skulle ha denna gång? Den där som några av kompisarna haft? De som är så duktiga med vad de äter... Och som jag också skulle vara denna gång. Jag hade tänkt mig en LCHF-aktig kost, med komplement av långsamma, ordentliga kolhydrater. Rågbröd. Liksom.
   Men jag vet var den där 9-kilosmagen tog vägen. Den åkte med ner i kartonginsamlingen tillsammans med de tomma förpackningarna lakritspipor och Toblerone. Och i glasinsamlingen med de tomma Nutella-burkarna. Och så var det med det.
   Toblerone verkar vara denna graviditets stora ledstjärna. Toblerone gör mig snäll.

Och så är det ju mitt i vintern. Så man är sådär skönt genomskinlig, närmast att jämföra med en fönsterbräda i marmor. Lila-grå, silvrig liksom.
   Moby Dick, den vita valen.




   Och lika mycket Nemesis. Tydligen.

Häromnatten tillbringade jag ett par timmar inne på golvet bredvid lilla 2-åringen (den uppdaterade vet varför) tills hon äntligen kom till ro och somnade om. Detta är något som börjar bli en frekvent återkommande ritual, ca 5 nätter i veckan just nu. Dålig sömn och ont i kroppen som följd. Men vad gör man inte...
  Knappt hade jag lyckats rull-välta omkull mig själv på sidan och makat mig upp från golvet - en övning på ett par minuter - och haltat in till min egen säng när så 3-åringen vaknade.
   Åter en rullvältning, något enklare denna gång eftersom jag befann mig lite högre upp, och så in i tjejrummet. Här gällde det att få den stora att bli tyst innan hon väckte den lilla. Moby Dick, den tålmodiga modern, satte sig på sängkanten. "Sshhh, gumman, vad är det?"
   "Jag har ont i benet!" Sannolikt hade det lilla barnet legat konstigt. Sorgen var oändlig, smärtan förmodligen djup som marinergraven. Barnet grät stora tårar.
   "Sshhhh", sa mamman. "Väck inte lilla syster. Det går över i benet, nu får du försöka vara tyst".
   Såsom bara en 3-åring kan vara bestämd: "Jag VILL inte vara tyst! Jag VILL gråta!"
   Så det blev till att lyfta upp barnet på armen och pila ut i vardagsrummet för att isolera decibelattacken en smula.
   Fortfarande, med ett lugn och ett tålamod som inte kommer från moderns goda hjärta så mycket som från moderns totala resignation inför det faktum att jag aldrig mer någonsin i hela mitt liv kommer att få sova en hel natt eller någonsin känna mig ens i närheten av utvilad, inte sprunget ur ett balanserat föräldraskap utan total uppgivenhet.... "Lilla gumman, nu får du lugna ner dig."
   En trumpen underläpp åkte ut på det lilla barnet. En blick svart av förakt mötte min. 3-åringen drog efter andan och sen kom det. Svaret på mitt, mot all odds, milda och kärleksfulla bemötande: "Jag vill ha PAPPA. PAPPA är snäll."
  Tack. Tack för den. En höggravid, medelålders kvinna, med urinvägsinfektion och en snittsömn på ca 5 timmar per natt, som ändå i stort lyckas hantera det mesta med balanserat humör... Men nej. Det är PAPPA som är snäll. Att jag är den som är där just då, som klappar och kramar och tröstar? Nej. Inget värde. Pappa. Pappa räknas.
   Mamma. Mamma kan lika gärna gå och dränka sig. Men eftersom jag är Moby Dick går inte det heller.

Moby Dick, den vita valen. Så känner jag mig. Stor och tjock och otymålig och då är det 10 veckor kvar. Hinner väl bli en vit blåval innan det är över.

Höggravida kvinnor. Känner sig som valar och troll. Men samtidigt... Det vackraste som finns? Om man ser det från ett annat håll? Som den Waclaw Wantuch, konstnär. Se själva.

 

 

Det är svårslaget. Inte en val så långt ögat når. Som vanligt antar jag att skönheten ligger i betraktarens öga.

 

Så gör vi. Det blir bra.

Jodå, så atteeee...
   Har känt mig konstig i hela kroppen sen i lördags kväll. Liksom uppblåst, matt. Jobbig bara. Illamående. Igår tog jag mig tom en Postafen för att festa till det. Trött som ett ägg hela dagen på jobbet. Inte heller en så lyckad lösning, men av två onda ting...
   Så igår kväll satt jag bort en hel kväll på aktuten på lokala orten i tron om att jag fått urinvägsinfektion. Och jajamen. Så var det. Lite urinvägsinfektion blir bra. Så gör vi.
   Jag fick då veta av läkaren att en urinvägsinfektion i värsta läget, om än sällsynt, kan dra igång en förlossning.
   Det är jag inte sugen på. Inte såhär när jag knappt är i vecka 30. 2 månader på neonatalen, nej tack. Ligg du kvar där inne, lilla vän. Några veckor till skulle jag trots allt föredra.
   Så idag är jag hemma. Sjuk. Inte något jag är direkt van vid. Hur gör man?

Stressande också. Har så mycket att göra på jobbet så jag knappt vet i vilken ände jag ska börja. Och så är jag liksom bara ganska sjuk.Inte jättesjuk. Jag har svårt att motivera läget.

Återigen. Kom ner och slåss som en man istället. Låt mig få sköta min business ifred och sluta peta med ditt osynliga vapen. Öga mot öga, annars kan vi lika gärna skita i det. Ge mig en vettig chans att försvara mig.

Vänder mig mot himlen med knutna nävar: "Kom ner och slåss som en man!"

Ni vet hur det är. När man har ont någonstans. Och måste ligga, låt oss säga på höger sida, och sova. Ni vet då. Att ni ALDRIG sover så gott som när ni ligger på vänster sida. Hela kroppen vet det och därför kan ni inte somna alls. Känns det igen?

Natten till igår höll uppstötningar och andnöd pga bebis i magen mig vaken till ca kl 2. Efter att ha försökt sova sittandes i soffan några tappra timmar, kunde jag äntligen somna i sängen.

Så inatt strejkade minsta barnet igen. Än en gång tillbringade jag nära 3 timmar på golvet framför hennes säng. Med så fruktansvärt ont i vänster arm/axel (något jag lagt mig till med sen någon månad tillbaka - party party) att jag bara kunde ligga på höger sida. Och reta mig på att jag sover sååååå mycket bättre på vänster sida. Eller hur.

Så vid 3-tiden kunde jag lägga mig i sängen och faktiskt somna riktigt gott. Bara två gånger till fick jag gå upp och återbörda nappen i den lilla barnmunnen. Annars fick jag sova till kl 8. Det är inte illa.

Så var det dags att jobba idag också. Några timmar liksom, stöka undan lite inför nästa vecka då det blir 130 knyck rätt in i kaklet. Ca kvarten innan jag skulle plocka ihop och åka, slog jag foten i den ena barnstolen. Så där skitbra. Så det ekade mellan väggarna. Så att det kändes som om lilltån flyttas bak till hälen.
   En stund kallsvettande inne på sängen med en 3,5-åring och en 2-åring som klappar på mig medan det tjuter i öronen.
   Gjorde mig klar snabbt som satan och klämde ner foten i skon innan den svullnade och det inte går. För det är bara en sak som är värre än att ha ont i foten i det läget: att ha ont i foten och dessutom vara stressad över allt jag skulle fått gjort idag.

Haltade ut i bilen, vek ihop min ömma lekamen och klämde in den i förarsätet, stängde dörren med högerarmen eftersom vänsterarmen inte funkar.
   Hamnade bakom en Rolls från 70-talet vars avgassystem inte fått kärlek sen den byggdes, lätt yrsel som resultat. Spelade Rammstein och System of a Down obscent högt. Hela tiden helt övertygad om att Till Lindeman (sångaren i Rammstein) trots allt ändå aldrig varit på så dåligt humör som jag är idag. Pull the other one.

Här sitter jag nu och letar desperat efter ork och inspiration till att få något gjort. Inte ens kaffe kan hjälpa mig - ger halsbränna. Jag hör ända hit hur min säng ropar mitt namn. Med lock och pock viskar den: "Det var längesen vi hängde, du och jag, sådär gott du vet, så som bara vi kan... Saknar du mig lika mycket som jag saknar dig?"
 
Så jag knyter nävarna, vänder mig mot himlen och säger: "Kom ner och slåss som en man istället. Så ska vi nog se vem av oss som är hårdast. Men det vågar du inte, fegråtta. Håll du dig till dina långdistansvapen. Öga mog öga vinner jag."

Inlägg nr 300

Jadå, så är det. Tydligen har jag lyckats skrapa ihop 299 inlägg sen jag startade denna märkliga bloggresa för ca 1,5 år sen. Så varför inte ringa in det nya året med ett inspirerat och uppiggande inlägg nummer 300. Det liksom stämmer. Tjolahoppsansa.

Idag är det första dagen på 2013. Jag följer bl a Ricky Gervais på twitter och han låter meddela att det nya året så långt känns ungefär som det gamla. Jag håller med. Inget revolutionerande har hänt än så länge.
   Jag inledde året på golvet bredvid minsta trollets säng. Åter en 3-timmarskamp för att få henne att inse att sötebrödsdagarna är förbi. Från och med nu sover alla invånare i detta hemman i sina respektive sängar. Gilla läget. På så sätt börjar det nya året ungefär som det gamla slutade. Med en trött och förvirrad mamma med värk lite överallt.

Jag har tillåtit mig själv att börja nedräkningen på riktigt. Enligt spec ska nästa barn anlända den 29:e mars. Det är ca 12 veckor dit. En evighet. Oceaner av tid. Jag är tjock. Och tung. Otymplig. Har ont. Och då har jag nöjet att veta att det värsta är kvar. Slutklämmen. Och då pratar jag inte förlossningen - den är det den är. Slutet graviditeten. Sista trimestern, som det så fint heter.
   12 veckor. Jag skulle ge rätt mycket för att bara kunna trycka på en knapp poch säga "killevippen". Men istället för att jag blir lika liten som Nils Karlsson Pyssling, förflyttas jag plötsligt till 1:e april. Svisch, liksom.
   12 veckor. Oöverstigligt. Segt.
   Jobbångest. Dessutom. Jag har så mycket att göra på jobbet dessa 12 veckor att jag tappar modet fullständigt när jag tänker på det. Jag hade behövt ha en dag i veckan ledigt från och med nu. Men det är bara att glömma.

Bit ihop och gilla läget, heter det. Nu får jag äntligen chansen att visa vad jag kan, kan man också säga om man envist håller fast vid att glaset är halvfullt.

Men då, lilla lilla älskade barn, hade jag uppskattat om du anammade husets nya regler. Alla sover i sin säng från och med nu. Utan undantag. Mamma vill inte sitta uppe med dig halva nätterna längre. Jag blir så konstig i huvudet då. Så, vad säger du? Let's make a deal. Om du sover, så får du en glad mamma. Vad tycker du? Schysst va?

Julledigt för världens bästa mamma

Jajamen. Halva julledigheten passerad. Fast jag tycker jag gjort det rätt bra den här gången. En och annan match med barnen, men sen har jag haft många dagar då jag inte gjort någonting. Alls. Slappat. Ätit gott. Kramats med barnen. Inte jobbat. Sovit middag flera gånger. Antagligen välbehövligt.
   Jag är nöjd så långt.

Och i förrgår fick jag nöjet att spendera en dag på stan med sonen, snart 10 år. Underbart. Det är det allt handlar om.
   Sista tiden har jag haft lite huvudbry kring mitt föräldraskap. Men efter att ha varit på stan med sonen, har huvudbryt skingrats en smula.
   Trots att en del av det vi skulle göra på stan handlade om sonen; han skulle få nytt spel till sitt ds och simkort så han får igång sin nya telefon han fick i julklapp (och, ärligt talat, när man är 9 år, hur mycket tålamod har man då med allt annat när man har sånt som väntar?), gick han tålmodigt med mig i affärerna, letade efter rätt storlek på kläder till systern. Vi tog en fika, satt och pratade om ditten och datten. Han var med och storhandlade, höll ordning på inköpslistan, strök det vi plockat åt oss, körde vagnen, hjälpte till att lägga upp på bandet och plocka ner i påsar. Utan en enda tråkig min, pustande och stön eller himlande med ögonen.
   Liksom sina systrar är han också en ängel. En av de riktiga. En som kommit oss till låns från himlen.
   Och när vi stod där i kön på Ica och chit-chattade om allt möjligt slog det mig. Om jag lyckats vara högst delaktig i att skapa denna varelse, detta fantastiska barn, med sitt lugna humör, tålamod och sin värme... Med sin sociala kompetens, sin enorma snällhet... Då kan jag inte vara så kass på detta ändå.
   Trots att han är skilsmässobarn dessutom. Så har jag lyckats bra. Vi har lyckats bra. Riktigt bra. Hans pappa, hans nya extrapappa och jag. Och alla andra runt omkring också, såklart. Men jag tar åt mig en del av äran. En rätt så stor del.

Det är lätt att det känns hopplöst halv 3 på natten med en trotsig 2-åring, då man bara är trött och helst hade önskat att jag själv - eller allt runt omkring - bara stannade till. Lite som i Matrix. Världen slutade snurra och jag för ett litet ögonblick bara kunde lägga mig ner, alldeles stilla, och vila. Andas. Låta axlarna sjunka ner till nedanför örsnibbarna. För en stund.
   Men när man står där i köket och förbereder tapas och sonen glider fram och hjälper till att mosa, pressa, hacka, skala, bära ut skräp. Helt utan att man bett honom.
   Då känns det inte lika jobbigt.

Bra jobbat, Sträng. Fortsätt njuta av julledigheten. När den är slut har du 11 tajta veckor kvar innan touchdown för nästa lilla ängel du får låna från himlen. Och erkänn, visst längtar du redan nu?

Den fjärde magen...

...var det så genomtänkt egentligen?

Den uppdaterade vet att det i hushållet Sträng för närvarande huserar tre barn. En på snart 10 år. Han brukar inte räknas med i såna här sammanhang eftersom han nästan alltid sköter sig själv. Hämta och lämna, visst, men aldrig gnällig med mat, sover bra och är allmänt kompetent. Dessutom bra på att plocka upp efter sig (vi är bortskämda, jag vet, men jag väljer att se det som resultatet av näst intill militärisk drillning från mamman).
   Sen har vi en som snart är 3,5. Lilla A. Hon är nästan en ängel. Visst, hon har sina dagar, men oftast är hon ganska medgörlig. Eller så är det bara så det känns eftersom hon har den lilla gangstern...
    ...Lillasyster, som om två veckor fyller 2 år, att jämföras med. Under senaste veckan har lillasyster glidit in i en trotsperiod. Aldrig förr har ett "NÄÄE!" varit så bestämt och innehållsrikt. Nog för att hon är intensiv normalt sett också, men tvåårstrots med den intensiteten... är karaktärsdanande för vårdnadshavarna. För föräldrar vet jag inte om vi vill kännas vid att vi är. Om ni hajjar.
  Som joker i leken har vi då slutligen ett fjärde barn i antågande. Typ mars. Kanske april. Men av magen att döma hade man kunnat gissa januari. Och det är såna dagar som den här som man undrar om det var så klokt att skaffa oss den där magen egentligen.

Igår var det sedvanligt sängdags för systrarna vid 19-tiden. Äldre systern köpte det rätt snart och slocknade. Lillasyster? Inte så alls. En dryg timme tog den matchen. Och den slutade med något mamman inte är helt förtjust i, nämligen en mild fasthållning av barn i säng. När hon tappar relationen så fullständigt, är det det enda som får henne att lugna ner sig. Men mamman känner sig ändå som en skurk och bandit. Medan hon håller det lilla barnet i ett vänligt men bestämt grepp tills ögonlocken till slut sakta fladdrar igen och täcker över de vackraste ögon som finns. Efter en timmes hård kamp innefattande allt från mild övertalning till, som sagt, ett visst mått av kärleksfull brottning. Allt under mammans förtvivlan och ilska.

Så sov hon till slut. Och det dåliga samvetet sköljde över mamman när hon tittade på det sovande lilla barnet. Hur går det till? Hur kan jag någonsin vara trött och arg på denna mest underbara av varelser? Ett avslappnat litet ansikte med en napp hängande i ena mungipan, en svag tillstymmelse till snarkning. Inte en djävul, en ängel. En av de riktiga änglarna. En av dem som vi har fått till låns från himlen.

Mamman gick trött och uppgiven till pappan och satte sig att titta på några avsnitt Sons of Anarchy. 
   Så när vi skulle lägga oss att sova, vid halv ett, vaknade hon igen.
   Hon har lagt sig till med olaten att ställa till med ett rent h-e om hon inte får sova mellan mamma och pappa när hon vaknar på natten.
   Men nu hade mamman - helt plötsligt - fått nog av det. Foglossningar, värk i armar och axlar, ichias. Inte blir det bättre av att man ska behövas slåss om nätterna om möjligheten att vända sig om. Att ha armar och ben i de vinklar man sover gott med. Och dessutom börjar magen blir för stor för att befinna sig i höjd med storasysters små sparkande, tryckande fötter.
   Hon fick därför INTE, under NÅGRA omständigheter, komma till mamma och pappa denna natt. Jag orkar inte mer. Nätterna måste få bli frizon. Vila för min trötta kropp.
   Om det så skulle vara det sista jag gjorde.

Ja. Jo. Skam den som ger sig. Jag vet inte mycket om barnuppfostran, men hittills har jag lärt mig en av få regler: Ta inte en kamp om du inte är beredd att fullfölja den tills du vet att du vunnit. Oavsett vad. På riktigt.
   Så jag satte mig tillrätta på golvet. Viskande. "Lägg dig ner. Du får inte komma upp. Du får inte sova hos oss. Lägg dig ner nu. Nu ska du sova." Som ett mantra som jag till slut nästan själv somnade av.
   Lillasyster lyckades såklart väcka storasyster då de delar rum. Men den stora ängeln fattade läget, mumlade något om att "Jag bråkar inte, jag är en ordentlig tjej" och somnade snart om.
  Det tog väl en halvtimme innan hon slutade skrika. Den lilla odågan.
  Men somna? Nejdå, neeejdå, inte alls. I tre timmar satt, halvlåg, låg jag på golvet bredvid snart 2-åringen. Du må vara envis, älskade barn, men du ska veta att du ärvt det av någon. Så don't bullshit a bullshitter; jag tar dig direkt. Eller ja. Jag tar dig på tre timmar.

Nu vet jag dock inte hur bitterljuv den segern var. Att höggravid ligga på ett kallt golv utan kudde men med ichias, foglossningar och lite annat smått och gott. Det smakade inte fågel. Halt och lytt, utan känsel i större delen av vänster ben, släpade jag mig till slut till sängs vid halv fyra.
   Halv sju vaknade det lilla barnet igen. Reptilhjärnan gjorde en snabb uträkning - ta henne till sängen och du får sova lite till, eller gå upp med henne. Nu. Efter knappa tre timmars sömn.
   Mamman är bara så hård. Det lilla barnet lyftes över till föräldrarnas säng trots att varningsklockorna ringde i kör i huvudet - vilket budskap ska lilla barnet snappa upp nu? Ja eller nej? Rund eller fyrkantig? Svart eller vitt? Rätt eller fel? Eller allt på en gång?

Jag vet inte. Jag är inte lämpad till barnuppfostran. Det är för komplext. Jag älskar mina barn, tänker på dem tusen gånger om dagen, kramas med dem tills de knuffar bort mig, är konstant på tå, försöker tolka alla signaler: mår de bra, såväl fysiskt som psykiskt? Är de ok?
  Men ibland är jag för trött, står inte pall hela vägen. Ibland blir saker väldigt viktiga som annars inte alls spelar någon roll. Ibland... är jag inte så klok, så vuxen, så konsekvensmedveten, så påkopplad. Så bra. Som jag borde vara. Som de hade förtjänat.
   Tröttare än tröttast, helt blank i huvudet, har jag idag varit ute med dem på lekplatsen, pusslat golvpussel och bakat kakor i leklera. Ovanligt mycket lekstimulans för att vara jag. Jag försöker. Ungefär som en elefant i en porslinsaffär.
  
   Så, till den stackare som nu ligger i den här enorma magen... Älskade barn. Förlåt mig. Redan nu. För allt. Det var inte meningen. Jag menade väl.  

Bieffekter graviditet

Bieffekterna på enn graviditet är fler än man kan räkna. Det är jobbigt nog att jag vid flertalet tillfällen fått lämna mindre butiker och andra mindre lokaler om där kommit in en karl med en illaluktande after shave.
   Eller att vatten smakar väldigt illa, liksom järn.
   Och allt det andra. Hinner inte gå in på några detaljer här. Ointressant dessutom.
   Men när tandkräm börjar smaka dill... då vet jag inte. Dilltandkräm i tre månader till. Jag vet inte riktigt om jag orkar.