Har haft en sån där konstig dag. En sån där de flesta tankar som dykt upp i huvudet har kommit från de där ställena dit man trodde man hade låst och slängt bort nyckeln för alltid. Icke så. Men det är väl bara att inse - jag kommer aldrig lyckas med det. Nycklar kan vara bra att ha, tänker den mörka delen av mig... Och här följer en tankevurpa från förr. Logisk och ologisk på samma gång.
För några år sen var en dåvarande kollega till mig i Stockholm och jobbade på ett stort projekt. En av de ansvariga för kunden däruppe råkade under projektets gång ut för något fruktansvärt. Hennes då ca 10-årige son blev påkörd av en buss när han på cykel var på väg till skolan. Hon själv satt på cykel ca 15 meter bakom och såg när pojken fastnade i bussen och släpades med till bussen fick stannat. Han dog direkt.
När min kollega så berättade detta för mig, även han i nån form av chocktillstånd, hörde jag efter en liten stund min egen röst säga: "Har hon fler barn?" Något annat kom jag mig inte för att säga med min inre syn full av bilden av det inträffade såsom jag målade upp den för mig själv.
Kollegan svarade: "Ja, hon har en dotter också. Som tur är."
Som om ett barn någonsin skulle kunna ersätta ett annat. En så egendomlig tanke att tänka. Men ändå tänkte både min kollega och jag den samtidigt. Det är något med ensamheten tror jag. Har man ett barn kvar, blir man inte ensam i alla fall. Inte på samma sätt.
Så det kanske inte år så knasigt ändå att göra som vi: skaffa 4 barn. Jag menar inte att göra mig lustig, utan är högst allvarlig när jag tänker att man då har något i reserv. Liksom en plan B. Om något skulle hända något av barnen.
Även om aldrig ett barn kan ersätta och läka saknaden av ett annat. Såklart. Och jag hoppas att jag aldrig blir medveten om exakt hur omöjligt det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar