Sommaren 1996 gjorde jag en kraftig missbedömning. Jag satt hemma och pluggade fysik, A-kursen på universitetet, och hörde i radion: "....aaaah, tell me what you want, what you really really want... ... zig-a-zig-aaahh..."
Jag tänkte då direkt. Jaha. Kvalificerad skit. One hit wonder. Kommer aldrig bli nåt det här. Dagsslända. Varför produceras sånt här? Platt fall.
Ja. Eller inte. Spice Girls. Nog höll det i sig ett tag.
Så jag har väl haft fel förr, såklart. Rätt ofta faktiskt. Men igår var det ju Melodifestival. Det händer att vi väljer att se finalen även om vi högaktningsfullt skiter i delfinalerna. Så blev det även igår. I alla fall såg vi den delvis.
Jag trodde att det skulle stå mellan Yohio och Sean Banan och att hoppet till en eventuell 3:a skulle vara långt. Jag kunde inte se varför någon av de andra skulle dra hem poäng gentemot såna deltagare. Det betyder inte att jag själv skulle röstat så. Jag är en tant i yngre medelåldern och tycker för egen del att Louise Hoffsten och Ralf Gyllenhammar var bäst. Men jag tänkte att den publik som i första hand röstar borde ha den uppfattningen. Yohio och Sean Banan.
Men se. Lång näsa. Lange schnabel. Icke så. Istället gick nån slags Rick Astley look alike och plockade hem segern. Till hans stora förvåning dock. Som det kan gå.
Fru Strängs trendradar visar åter hur illa in tune med resten av världen den är. Aldrig modern, men kanske heller aldrig omodern å andra sidan. Det finns för- och nackdelar med allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar