Vi och de andra paren

Oftast brukar jag inte hinna. Eller ha lust. Eller anledning. Att befinna mig på stan mitt på dagen om lördagarna.
   Jag brukar välja bort det. Dels för att slippa slåss med folk – gör man ju veckorna i ända ändå, dels för att jag inte hinner – på helgerna är det ju alltid dags att tvätta, städa och laga mat. Göra rent spisen. Alla de där underbara sakerna man inte hinner med under veckorna.

Men så, igår, hände det. Jag var där. Och jag såg dem. Paren.

Vilka då? Tänker vän av ordning.

Jo, låt mig berätta. Paren är alla dessa fina människor som rör sig ledigt på stan på lördagsluncherna. Åldern varierar, allt mellan 22 och 52. Lite ledigt klädda, men ändå liksom tillfixade, medvetna. De håller handen, det glittrar lite om dem. Höga på kärlek, höga på varandra. Låt mig berätta hur deras dag ser ut. I min sinnevärld i alla fall.

Morgonen börjar runt 9-10 efter en natt med avslappnande, helande sömn. Tillsammans. Solen lyser in genom persiennen och genom fina gardiner som hon har valt. En frukost, fullkorn och nyttigt pålägg. Juice och kaffe. I lugn och ro. Planerar dagen. Vad ska vi göra idag? Ett oskrivet blad, en hel skål med godis att välja mellan, choklad, lakrits, sega råttor och syrliga karameller.
   Äh, vi tar en promenad och kollar lite i affärer. Hade behövt köpa en ny top, säger hon och sagt och gjort. Efter en lång dusch, eller kanske ett bad, lite smink (i badrummet finns små tvålar formade som hjärtan, rött genomskinliga och de får ligga där alldeles ifred), lite skön musik, ger de sig ut.
   Tar sig till ortens shoppingcenter. Tar en kaffe och något litet gott, pratar, tittar på folk och njuter av dagen, av varandras sällskap, lönehelg. De pratar om de ska gå ut och äta middag idag eller om de bara ska stanna hemma. Se en schysst film. Mysa i soffan.
   På vägen hem köper de en fläskfilé och en grönpepparsås, halvfabrikat, man är ju så trött på helgen, orkar inte göra allt rätt hela tiden…
   Hemma slappar de en stund, surfar, bläddrar i senaste Amelia, ringer en vän.
   Maten lagas, det småhånglas, sådär bara lite mysigt, medan potatisen blir klar i ugnen. De delar på en flaska vin till maten och fyller på med en liten whiskey och en liten skål godis framför TV:n till filmen med Hugh Grant. Eller så är det den senaste Resident Evil beroende på ålder och smak.
   När det är dags att lägga sig blir det långligg, mysligg, maratonligg med lampan tänd. Lite närhet, lite spooning, lite kuddsnack, en känsla av att allt är som det ska när de somnar. Kanske somnar de tätt ihop, eller med en rejäl luftspalt emellan, men de är sams och de är nöjda med dagen.
   Lördagen följs av en söndagmorgon när solen lyser in genom de gardiner hon valt. Släntrar upp vid 10-tiden, utvilade, efter att ha pratat om livet en stund i sängen. Lördagen är bättre såklart, men söndagen, den är bra den också.

Alla dessa par. Jag önskar dem lycka och välgång under varje sekund de har som är sådär. Jag har haft det också. Men det var 11 år sen jag hade det heltid och sen hade jag det halvtid i nåt åt för fyra år sen. Sen dess, inte. Och inte lär det hända heller under de närmsta 12-14 åren. Men sen, kanske, kanske.
   Vår lördag är istället sån här.

3-åringen smyger sig in till oss strax efter 5 på morgonen. Vilket är ok. Tills hon genom att småsjunga och peta väcker 1-åringen, som genast ska upp. Jag går upp med dem, vimmelkantig och förvirrad. Placerar dem framför TV:n och startar igång en maskin tvätt. Plockar undan den gamla tvätten. Gör iordning flingor till 3-åringen, betalar räkningar, går igenom veckans post. Allt det där goa.
  En inventering i kyl och skafferi, skriver en inköpslista. Barnen bråkar. 9-åringen släntrar upp, vill ha frukost.
   Jag äter min egen frukost stående medan jag langar pålägg, mjölk och annat genom köket. Såklart är det fel sked till tallriken och för lite kaviar på smörgåsen.
   Städar. Skurar WC:t. Halvsover en stund framför Bolibompa med en tjej på varje knä. Bråka inte nu tjejer…
   Vid 9-10-tiden kommer maken upp, fixar frukost och tar en kaffe. Vi stämmer av läget. Dags för lunch till de små. Sen tar jag 3-åringen och åker och handlar så tar maken 1-åringen. Ica Maxi, 2 timmar, 4 överfulla stora påsar med mat och 1800 kronor senare.
   Lassar in mat medan maken byter däck på bilen. Tar en kaffe stående medan jag hänger upp dagens andra maskin tvätt. Kör sonen till pingisträningen. Hade behövt duscha, orkar inte.
   Jobbar några timmar, ligger lite efter.
   Maken fixar mat, alltid alldeles underbar, och sen ska två timmar slås ihjäl med griniga småtroll som är trötta och inte vill någonting. Men för tidigt för att lägga. Alla 4 går vi omkring som osaliga andar, väntar ut varandra, 9-åringen har flytt fältet och är inne hos grannen.
    Klockan 19 lägger vi de små. I konstant stress. Är de magsjuka? Tyckte hon åt dåligt…
    Klockan 20 vill sonen se på Americas funniest videos. Jag är inte så intresserad utan jobbar en stund, eller beställer kläder (vem hinner gå och handla sånt live liksom), fixar med ekonomin eller nåt annat upplyftande.
   Klockan 21 går sonen och lägger sig, snabbt som ögat får vi igång en film för att hinna se klart innan man slocknar i soffan. Egentligen är man för trött redan innan filmen börjat.
   Läggdags. Om det liggs är det ett sprinterligg. För trött redan från början, men man saknar varandra ändå och vill. Det gäller att hinna klart innan 1-åringen gnyr. Och lampan är släckt, för man vet aldrig när sonen kommer insläntrande nästa gång i sömnen med en tandborste i mun. Man vill inte skada hans framtid med den synen på näthinnan.
   Med lite tur hinner vi med några minuters spooning innan 1-åringen vill få plats emellan. För trötta för att ta matchen med henne, somnar vi på varsin kant i sängen vid 23-tiden, farligt nära att trilla ut och med plastspadar och leksaksvispar lite varstans.
   Kvart över 5 på morgonen därefter är det dags igen. En ny dag. Farligt lik lördagen. Det enda som gör en glad är att ingen verkar blivit sjuk under natten. Och att man inte behöver packa ihop barn i overaller och ge sig ut i morgonmörkret.

Jag är rädd att när vi nästa gång kan ha det som de där andra har det… Då är vi för trötta för att uppskatta det, pensionärer som vaknar klockan 4 och sitter och väntar på tidningsbudet och som lägger oss så fort det börjar mörkna. Dvs en tillvaro som är otäckt lik den vi har nu, fast på ett annat sätt. Shoppingturerna vid lördagslunchen då? Titta på folk?  

Ibland undrar jag om det här fjärde barnet var så genomtänkt. Men så såg vi det på ultraljud nu i veckan. Och jag längtar redan efter det så att det gör ont. Lilla vän, när du nu tänker titta ut. Du är välkommen ut till oss. Din trötta och stressade familj. Bara du inte är som din äldsta storasyster och vaknar kvart över 5 på helgerna, så ska vi nog dra jämnt.

 

 

Tur. Det är bara det det handlar om.

Ni har säkert läst det, brevet som Anna Berglund skrivit till statsminister Fredrik Reinfeldt. Den uppdaterade här på Lyran vet att jag sällan (aldrig) är den som står främst på barrikaderna. Inte heller är jag den som står på andra sidan. Jag är ointresserad, tycker hela ämnet är tråkigt. Det är för komplext för mig. Jag har ett starkt rättvisepatos, men jag har också lite för lätt för att sätta mig in i allas situation. Därmed flyter det en smula ihop. Jag kan se allt ifrån alla perspektiv och lika ofta som det går att peka ut en solklar syndabock i en given situation efter att ha lyssnat på alla iblandade, lika ofta går jag ifrån situationen med ett uppgivet ryck på axlarna – här har ju alla varit med och hållit i kniven…
   Men det är ju inte så att jag skiter i allt. Absolut inte. Bara de riktigt nonchalanta skiter i allt. Det vi skapar idag är det som våra barn tar över och jag vill ju att deras framtid ska vara bättre och ljusare än… så som det är nu. Liksom.

På ytan kan det tyckas som att Anna Berglund och jag är mil bort ifrån varandra. Men jag ser det inte så. Visst, jag är nästan 15 år äldre och lite sånt, men… för bara 4 år sen hade jag heller ingen bostad och ingen klar bild över hur jag skulle lösa det. Med barn, vilket krånglar till det något.
   Och visst har jag utbildning, mer universitetspoäng än jag kan räkna, men inom alla de ämnen jag idag INTE arbetar med. Utbildning är överreklamerat, min bestämda åsikt. Alltså kan jag inte se en enda koppling mellan mina studier och min nuvarande situation. Jag är inte där jag är tack vare min utbildning.
   Och jag har också jobbat dubbelt. Fram till för ca 6 år sen har jag alltid jobbat mer än heltid, jobbat när jag pluggat, jobbat extra på kvällarna osv osv. Allt för att få pengarna att räcka till och i bästa fall kanske räcka till något roligt också.
   När jag sen valde att inte jobba dubbelt, jobbade jag långt över heltid ändå, fast bara på ett ställe. Och som egenföretagare hade jag förmånen att göra de extra timmarna alldeles gratis.
   Som 29-åring drog jag på mig ett diskbråck, men vården lät mig veta att jag var för frisk för att operera och diskbråcket läkte ut av sig själv, fast hann under tiden ställa till oreda i ryggen med kronisk värk som följd.

Så Anna Berglund och jag är inte så långt ifrån varandra som man skulle kunna tro om man skulle ställa oss bredvid varandra.
   Det som skiljer oss åt är en sak, som jag ser det. Inte rika föräldrar, för det har inte jag heller. Inte nåt flådigt ställe att växa upp på, jag kommer från ett problemfyllt arbetarområde i en förort.
   Inte att jag sprungit på någon osedvanligt kompetent person på Arbetsförmedlingen eller någon bostadsförmedling. Efter att ha varit arbetslös en gång som ung, förvisad till samhällets hjälp och det enda som mötte mig var en uppgiven arbetsförmedlare som sa ”du får hoppas att du har friska och snälla föräldrar”, insåg jag att den vägen inte var en möjlig väg att gå. Man får klara sig själv. Och det i såväl socialdemokraternas som moderaternas Sverige.  
   Och bostadsförmedling? Är det århundradets största skämt?
   Så det enda jag haft som Anna Berglund inte haft är tur. Tur att råka vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Och framför allt, det mest oumbärliga i vår värld, turen att springa på rätt personer. Men det är inget strävsamt och medvetet arbete från min sida, för jag har aldrig varit skicklig på att knyta ytliga kontakter, introvert som jag är. Utan det är tur, ren och skär tur.
      Via en dåvarande arbetskamrat fick jag ett förstahandskontrakt på en fin liten hyreslägenhet, så att jag kunde flytta hemifrån. Den lägenheten löste boendeproblemen då och senare, tills jag ställde till det för mig själv med en relation som inte fungerade och hamnade i ett läge att börja om, utan någon biljett, så att säga. Då var det inte långt från bostadsproblem, men även denna gång räddade turen och slumpen mig.
  Och via nuvarande arbetskamrater och andra kontakter har jag fått fler uppdrag som gjort det möjligt för mig att starta eget som faktiskt rullar på ok. Tusentals är de, vars företag och drömmar går i stöpet innan de ens blivit varma i kläderna. Just nu funkar det. Men jag har varit med så pass länge att jag vet att det kan vara över, upp som en sol och ner som en pannkaka på en vecka. Jag är ödmjuk. Man vet aldrig.

Anna Berglund. All respekt. Din situation visar på det allra mest orättvisa i samhället. Jag blir så sur, det känns trist och hopplöst.
   Och Fredrik Reinfeldt. Hur tänkte du nu? I ett Sverige där hårt arbete skulle löna sig? Och hur tycker du det fungerar så långt? Är det inte bara klubben för inbördes beundran? Vi som redan är bäst ska bli ännu bättre? De andra – de behöver vi inte bry oss så mycket om… eller? Sånt där trivialt som nånstans att bo. Och vård. Nja, ska det verkligen vara nödvändigt?

Tyvärr är min bittra erfarenhet (och då är jag ändå en av dem som, i alla fall för ögonblicket, ser ut att ha lyckats, jag är en av de där som kan göra lite mer som de vill; ingenting jämfört med de som är en av de där på riktigt, där är jag ljusår bakom, men jag har det bra och jag har det jättebra och jag har framför allt möjligheten att påverka min egen situation) dock att det bara handlar om tur. Jag har varit vuxen både under vänster- och högerstyre, haft problem både under vänster- och högerstyre, hade behövt hjälp från samhället både under vänster- och högerstyre och känner att det mesta är slumpmässigt. Ibland har jag fått god hjälp, ibland ingen alls. Det har handlat om vem man haft turen att springa på. Om de varit på gott humör den dagen, om deras chef skickat schyssta signaler den veckan. Om det regnar, solen skiner, månen står i rätt linje mot solen... vad vet man?  
   Man är förvisad till sin lyckliga stjärna och till de man har runt sig, vänner och arbetskamrater. För min del har det fallit väl ut. Jag är tacksam och ödmjuk inför det, men jag har varit med så länge att jag vet att det kan tas ifrån mig lika fort. Och då kommer jag kanske också att behöva samhället. Men då tror jag det kommer gå åt skogen. Vare sig mitt brev, likt Anna Berglunds, då kommer att vara adresserat till Fredrik Reinfeldt eller någon annan. 
   

Fläder och björnbär

Jaha, då är jag snart halvvägs genom den här graviditeten. Det visar sig i en craving för nybakade grahamsscones med björnbärsmarmelad. Och på kvällen framför TV:n ska det vara sorbet. Hallon och fläder, närmare bestämt. De hade ingen ananassorbet när jag handlade idag, anars hade det också varit aktuellt.

Normalt sett äter jag inte särskilt mycket vare sig glass eller sorbet, men under graviditet är det som amen i kyrkan.

Gött. Nu är sconesen klara.

Ibland är det bara dags

Idag är det en sån där dag. Jag orkar helt enkelt inte. Köra full sula, plattan i mattan.
   Vaknade i vanlig ordning strax före 6 då maken går upp, gick själv upp strax därefter. Och vid frukosten slog den till, tröttheten och... håglösheten.
   En snabb blick i spegeln och jag möttes av en blek och glåmig, lätt genomskinlig, zombie. Tomma ögon stirrade tillbaka på mig - vaddå, finns det liv här bakom nånstans?
   Så jag tänkte om. Visst har jag jobb att göra idag, men jag vet inte exakt vad och hur mycket och om och inte ens riktigt varför, så det är lite svårt att förhålla sig. Jag har i vilket fall inte bråttom idag.
   Jag stoppade tvättmaskinen full, startade, krängde på mina två små hjärtna dagens kläder, packade ner varmare ytterkläder i en påse och körde barnen till dagis.
   Nu är jag hemma igen. Jag tänker tillbringa en timme, eller kanske två, med att surfa, hänga upp tvätten, vattna blommorna, betala räkningarna, ta en kaffe i lugn och ro och lyssna på lite musik. Gråta en skvätt (jag påminner om att jag är i femte månaden - mina hormoner gör mig lipig av bara satan), fundera över livet, världen och dess komplexitet.
   Det är bara dags. Det är bara en sån dag.
   Och trots allt, för att vara jag, var det väldigt längesen jag hade en sån dag. Om det nu är bra eller dåligt. Eller så kanske det bara är.

Det är lätt i ett land som Sverige. Om krig och outhärdlig sorg.

Jag är inte polititskt engagerad. Det är ångest varje gång det är val och det är meningen att man ska tycka något. Visst har jag grundläggande åsikter om hur det borde vara, men i Sverige är det inget av de större partierna som inte tycker samma. Typ att alla ska få utbildning och vård och att staten inte ska sitta ihop med kyrkan. Sen verkar Moderaterna inte riktigt hänga med på det där med utbildning och så det sista, men i stort känner jag att parti som parti, liksom. I Sverige är extremerna inte så stora. Som i andra länder.

Det är krig på många ställen. Det vet vi alla. När man är född och uppvuxen (och inte minst politiskt fullständigt ointresserad) i ett land som Sverige, är det lätt att tänka "Sluta bråka nu" med lite uttråkat tonfall. "Nu får ni komma överens."
   För jag vägrar tro något annant än att det, i vilket krigshärjat land du än väljer, till 99 % bor människor som bara vill få sin dag att fungera, att barnen och de andra nära och kära ska ha det så bra som möjligt.
   Men så finns det pengar, makt, högre intressen och såväl gamla som nya orättvisor som går så långt över huvudena på den stora massan att de plötsligt är i krig med varandra. Ändå. Till vad som känns som ingen större nytta för de flesta.
   Det slutar med förstörda familjer, sorg, hat och ännu mer orättvisor som blir angelägna att ställa till rätta. Och så eskalerar det hela.
  Mat och andra förnödenheter får inte nå Ghasa, det ser minsann Israel till. Och allt vad det är.
   Jag blir bara ledsen, så jag försöker ducka för nyheterna. Det är så hopplöst. Vad kan göras? Jag ger upp inför situationen komplexitet. Min begränsade hjärnkapacitet klarar inte att ta in det.

Och så bor man i Sverige. Vi är allt annat än änglar, det vet jag, vi bidrar med våran alldeles egen del till världens elände och misär. Men vi har inte bomber och granater flygande genom luften och plötsligt befinner man sig ändå långt ifrån allt. Tycker man. Det är en chimär. Men icke desto mindre en man klänger sig fast vid.

För även i länder utan krig och den typen av elände, händer det fruktansvärda saker. Samma saker som händer över hela världen och som borde fylla kvoten för hur mycket vi människor ska lägga till i elände uppe på. Sjukdomar, olyckor och brott.
   På senare tid har det dykt upp två hemska historier, båda i min närhet. Förvisso inte direkta närhet, men ändå, människor man vet vilka de är och känner till lite grann.
   I ena fallet ett par, nu runt 40 år och som bor i närheten av där vi bor, som försökt få barn i hur många som helst men det inte fungerat. Efter en del kamp och slit så lyckades de till slut adoptera hem tre syskon från ett asiatiskt land. Tre små barn, den äldsta snart 4 år. Barnen kom hit i början av sommaren. För några veckor sedan valde mannen att skjuta sig. Hemma.
   Det är fruktansvärt och obegripligt. Hur kunde det blir sådär? Det går inte att förstå.

Det andra tillfället är en gammal skolkamrat. Vi hängde lite på rasterna i gymnasiet, men har sen dess bott i helt olika delar av staden och därmed inte haft någon som helst kontakt annat än det man hör ryktesvägen.
   För två år sedan uppdagades det att han fått cancer och nu nyligen gick han bort. Efter två år av operationer och all annan upptänklig behandling. Han skulle precis fylla 39. Ett år äldre än jag. Efter sig lämnar han självklart ett helt nätverk av vänner och släkt som från och med nu och alltid kommer att vara kantstötta. Men han lämnar också en familj, en fru och två små barn, vars liv aldrig kommer bli... som det liksom var tänkt.

När sådana här saker händer - hela jävla tiden - även i ett land där människan inte skapar sig krig och andra hemska problem i sin direkta närhet... räcker inte det? Är det inte tillräckligt med sorg och elände liksom helt naturligt och ibland självvalt redan som det är? Varför behöver vi lägga till en massa?

Parallellt med såna här hemskheter, är livet fullt av glädje. Det är allt bra konstigt alltihop. Allt finns samtidigt. Dygnet runt.
   För en vecka sen hoppade en man fallskärm från rymden. Bara som en sån sak. Vem behöver droger när sånt går att göra? Och han kom dit upp med hjälp av ballonger. Ärligt talat...
   Om jag slänger en blick över axeln ser jag en 3-åring och en 1-åring som ligger och kramas i soffan. Och själv sitter jag här med magen i vädret och ser fram emot att inom några månader få sitta här i soffan, halvt hög av den underbara doften av bebis. Detta underliga, helt fantastiska fenomen, en ny människa blir till. Det är lika fantastiskt överallt i världen där det händer.
   Jag har en kollega vars vän för några år sedan helt hastigt och lustigt hamnade i situationen där han ensam tvingades förlösa sin hustru i hallen. Med telefonen i örat fick han löpande instruktioner från en barnmorska och klarade det hela galant. Vilken superhjälte. Och han sammanfattade det hela med: "Ingen man som sett en kvinna föda barn kan starta krig".
   Om det ändå vore så... Kanske är det så... Svårt att säga... Men visst hade det varit det bästa. Det enklaste sättet att komma till rätta med det värsta, det helt onödiga, eländet. Att tvinga in karlar i parti och minut på BB runtom i världen.
  
När ska det bli lite ordning? Kan det bli ordning? När ska det gå upp för världen att det är dags att koncentrera sig på rätt saker? Att det liksom räcker med de dåliga kort man blir tilldelad av moder natur ibland? När människan vill åstadkommer hon underverk, fortsött med det istället. Vi har nog på tallriken ändå. Sluta lassa upp portioner av äcklig mat ingen kan eller vill äta.

Så sant som det är sagt

"You don't need a horocsope or a microscope to see the mess that you're in."

Tänkvärt, pang på rödbetan. Han kunde sina saker, George Harrison. Jag är ingen stor fan i allmänhet, men karln har skrivit While my guitar gently weeps och äger därför för all framtid en alldeles speciell plats i rockhistorien.

Cravings

Det är underligt när det händer. Det sätter in, från sekund till annan-. Och det följer ett visst mönster. Börjar bli van nu.

Först ut är citroner. Citronsaft och citronpeppar på allt. Sen lakrits. Haribos piratpengar. Eller varför inte kryptoniter, en sur karamell med saltpulver inuti. Allt gott på en gång.

Sushi. Pad Thai.

Sen kommer Tiramisú.

Och eftersom vatten smakar så vederstyggligt äckligt helt plötsligt, rena kräkmedel, kommer suget efter juice. Blodgrape, till exemepel. Och jag är annars ingen storkonsument av juice. Ens i närheten.

Salt hockeypulver.

Kexchoklad.

Och sen, av någon mycket förunderlig anledning, glider jag in i crème brûlée-fasen. Något såpass dessutom. Har så gjort alla gånger, ett stadium på ett par veckor. Billig, sliskig crème brûlée på påsa att blanda ihop med mjölk. Jag tror att det är något av det mest onyttiga man kan äta. Men kroppen vill ha, hallucinationer om det mellan varven.

Havregrynsgröt. Märk väl: med bjänrbärsmarmelad och ovispad grädde till - annars får det vara.

Hönökaka med prickig korv. Sötlimpa med gräddost. Valnötsost.

Det är väl så långt jag hunnit denna gång hittills. Jag är i en stark vecka 17 och någonstans därinne flyter en liten astronaut vars lilla lilla hjärta kan pumpa runt 24 liter blod per dygn. Det är så abstrakt. Vem behöver knark när världen kan vara så förunderlig...

Det är ju över halva tiden kvar och jag har några faser till att gå igenom. Nötcrème brukar komma in i bilden lite senare, t ex. Choklad rent allmänt. Och mer salt godis. Gyllenmust välling. Vi får väl se.

Det mesta av det ovan är inget jag äter annars, utan det smyger fram nu. Likadant varje gång.

Nu är det frukostdags. Sötlimpan och blodapelsinjuicen skriker mitt namn från köket och magen knorrar.

Jag har lagt ner LCHF för ett tag. Som ni kanske förstår av ovan nämnda mat. Nu är det mest HCHF. Mycket av allt. Jag skyller på bebisen. Ta det inte ifrån mig.

Nej, nej, så lätt kommer man inte undan

Den uppdaterade läsaren här på Lyran, som följde mina semestervedermödor (säg fort tio gånger) i mitt förra inlägg, trodde kanske att allt skulle ordna sig nu när vi kommit hem. Hemma är ju alltid bäst, mat man känner igen, fasta rutiner osv.

Hahaaaaa.Kul. Dra den om älgen också.

I torsdags morse, dvs knappt tre dagar efter att vi landat hemma i vårt regnkalla Götlaborg, slog magsjukan undan benen totalt för fru Sträng.
   Magsjuka.
   Känns omodernt. Faktiskt. Och bara jag dessutom. Inte hela-familjen-ligger-däckad-i-vinterkräksjuka (vilket såklart hade varit mycket värre), utan bara jag. Fast däckad så det räckte för hela familjen, så summan av lasterna hela tiden är konstant.

Jajamen. Det bara fortsätter. Är det inte det ena, så är det det andra, sa flickan som blödde näseblod.

Men nu är jag bättre. Så snart ska jag väl se världen genom de snälla glasögonen och återkomma med inlägg som doftar mer av... glädje och framtidstro? Om jag nu hade varit lagd åt det hållet. When pigs fly.
   Men man vet ju aldrig.

30 sidor, Bröderna Cartwright och en stukad fot

Japp, så är det. Fru Sträng och hennes fina familj var en vecka på Cypern. Mamma/mormor var också med.
   Upplägget var perfekt. En vuxen mer än antalet små barn att hålla ordning på. Flådigt boende med egen pool och 3 sovrum. Ingen anledning att klänga på varandra. Najs.
   Maken och jag var inte sena att njuta av situationen och det perfekta läget. Vi åkte på måndagen och fram på torsdagen började vi fantisera om att det här borde man ju göra om nästa år. Allt är ju hur götta som helst. Vädret är perfekt. Stället är perfekt. Medelhavet precis så salt som man minns det och som man gillar. När huden känns liksom lite taggig av saltet fram på eftermiddagen - ja då kan man inte vara annat än snäll och nöjd.

Men se, man ska inte vara nöjd. Man ska inte ropa hej förrän man är över ån. För på torsdag kväll kräktes ettåringen. Det där borde man sett komma. Liksom.
   Men, till allas förtjusning, var det över lika fort som det kom och efter bara någon timme somnade det lilla barnet om och sen märktes inget mer.

Ha! Minsann! Lite medvind i seglen ändå! Ett litet straff för att vi njöt, men ändå helt hanterbart. Det här ska nog gå bra.

Fredagen passerade utan större dramatik och maken och jag började åter fantisera om nästa års semester. Hur länge kan vi vara borta? Vad kostar det med maten? Vi diskuterade högt och lågt där vi kramades i det salta vattnet. Njöt av vädret, av varandra, av våra underbara barn och den goda maten.

Att man aldrig lär sig.

Pang på pung, direkt på lördag morgon, öppnar 3-åringen stort med att kräkas. Nåja, tänkte vi, visa av erfarenheten från några dagar tidigare, om nån timme är väl det här över... Men nej. Inte så.
   Det lilla barnet kräktes och kräktes där hon satt med mormor (inte många andra räknas när mormor finns nära). Själv förströdde jag mig denna morgon med att passa på ettåringen så att hon inte skulle springa ut i gatan i väntan på att gå och äta frukost.
   Och då mina vänner, det är då det händer. Med den lilla oskyldiga ettåringen i ett fast grepp i vänster hand, trampade jag snett på det enda trappsteget som fanns på framsidan huset och faller framstupa. Självklart drar jag med mig den lilla i fallet så att ett ljudligt, lite ihåligt "tock!!" ekar mellan husväggarna när hennes lilla lilla panna åker med farten av hennes tunga mammas fall ett trappsteg och rakt i betonggolvet. Vilken god mor man är. Sällan skådat slag.
   Jag ropar på hjälp. Maken kommer rusande. Blåmärket i lillans panna syns redan, och det är välgjort för det är alldeles vitt i mitten och lite grus sitter fast.
   Själv sitter jag kvar på marken. Länge. Oklart om jag brutit foten. Jag vet bara att jag har så ont så ont som man bara kan ha. Till slut tar jag mig upp, haltar fram till poolen och sänker enfaldigt ner foten i den för att svalka den (yeah, right, säkert bara 26 grader däri). Brister så ut i hysteriskt fnissanfall som jag alltid gör när jag gör mig illa men inser att det inte gått sådär vansinnesilla trots allt. Sonen tittar förvirrat på modern som tjuter av skratt så tårarna rinner medan foten sakta sväller till sin dubbla storlek. Han skakar klokt nog på huvudet. Vad ska man säga?

Vid frukosten ber jag om is i baren och får med en påse hem som jag med jämna mellanrum under dagen vårdar mig själv med. Medan 3-åringen kräks, sitter jag bredvid henne i soffan med foten invirad i is i högläge och tittar på Bröderna Cartwright. 2 avsnitt. Textade på norska.
   Senare på eftermiddagen samlas vi allihop och tittar på Doobidoo tillsammans.
   Det, mina vänner, det är semester det. Den bästa sorten.

Fram på eftermiddagen har jag så ont i foten att jag inte kan stödja på den utan att tårar rinner ner för kinderna. Ett kort ögonblick diskuteras läkarbesök, men det avfärdas lika fort. Vad sjutton. Det är bara en stukning. Måhända mycket välgjord. Står sig även internationellt. Så här i efterhand är jag nöjd med hur bra jag gjorde det.

Resten av dagen förflyter på nåt sätt ändå ok, den värsta smärtan lägger sig, 3-åringen slutar kräkas fram på eftermiddagen. Man ska inte klaga.

Så på söndag, händer det, det som får allt att vända. 3-åringen, som förvisso absolut piggat på sig, återhämtar sig sakta i skuggan i vagnen (självvalt ställe) där hon lugnt sover bort hela förmiddagen. Detta gör att det bara är ett barn att hålla ordning på. Vilket i sin tur innebär att jag hinner läsa lite. Med foten i höglöge hinner jag faktiskt ta mig igenom 30 sidor i min bok och det är min själ inte dåligt för att vara semester. Visst var jag optimist när vi åkte hemifrån och hade med mig två böcker (vet inte hur det gick till; maken hade också med sig två och han hann läsa ut båda), men hoppet är ju det sista som lämnar människan.

Så där har ni det. En kanonsemester. Två magsjuka små barn, en stukning i absolut världsklass, Bröderna Cartwright, Lasse Kronér, 30 sidor och medelhavets salta vatten. Så hade vi det. Redan nu pratar vi om vart vi ska åka nästa gång och när.