Jag är inte polititskt engagerad. Det är ångest varje gång det är val och det är meningen att man ska tycka något. Visst har jag grundläggande åsikter om hur det borde vara, men i Sverige är det inget av de större partierna som inte tycker samma. Typ att alla ska få utbildning och vård och att staten inte ska sitta ihop med kyrkan. Sen verkar Moderaterna inte riktigt hänga med på det där med utbildning och så det sista, men i stort känner jag att parti som parti, liksom. I Sverige är extremerna inte så stora. Som i andra länder.
Det är krig på många ställen. Det vet vi alla. När man är född och uppvuxen (och inte minst politiskt fullständigt ointresserad) i ett land som Sverige, är det lätt att tänka "Sluta bråka nu" med lite uttråkat tonfall. "Nu får ni komma överens."
För jag vägrar tro något annant än att det, i vilket krigshärjat land du än väljer, till 99 % bor människor som bara vill få sin dag att fungera, att barnen och de andra nära och kära ska ha det så bra som möjligt.
Men så finns det pengar, makt, högre intressen och såväl gamla som nya orättvisor som går så långt över huvudena på den stora massan att de plötsligt är i krig med varandra. Ändå. Till vad som känns som ingen större nytta för de flesta.
Det slutar med förstörda familjer, sorg, hat och ännu mer orättvisor som blir angelägna att ställa till rätta. Och så eskalerar det hela.
Mat och andra förnödenheter får inte nå Ghasa, det ser minsann Israel till. Och allt vad det är.
Jag blir bara ledsen, så jag försöker ducka för nyheterna. Det är så hopplöst. Vad kan göras? Jag ger upp inför situationen komplexitet. Min begränsade hjärnkapacitet klarar inte att ta in det.
Och så bor man i Sverige. Vi är allt annat än änglar, det vet jag, vi bidrar med våran alldeles egen del till världens elände och misär. Men vi har inte bomber och granater flygande genom luften och plötsligt befinner man sig ändå långt ifrån allt. Tycker man. Det är en chimär. Men icke desto mindre en man klänger sig fast vid.
För även i länder utan krig och den typen av elände, händer det fruktansvärda saker. Samma saker som händer över hela världen och som borde fylla kvoten för hur mycket vi människor ska lägga till i elände uppe på. Sjukdomar, olyckor och brott.
På senare tid har det dykt upp två hemska historier, båda i min närhet. Förvisso inte direkta närhet, men ändå, människor man vet vilka de är och känner till lite grann.
I ena fallet ett par, nu runt 40 år och som bor i närheten av där vi bor, som försökt få barn i hur många som helst men det inte fungerat. Efter en del kamp och slit så lyckades de till slut adoptera hem tre syskon från ett asiatiskt land. Tre små barn, den äldsta snart 4 år. Barnen kom hit i början av sommaren. För några veckor sedan valde mannen att skjuta sig. Hemma.
Det är fruktansvärt och obegripligt. Hur kunde det blir sådär? Det går inte att förstå.
Det andra tillfället är en gammal skolkamrat. Vi hängde lite på rasterna i gymnasiet, men har sen dess bott i helt olika delar av staden och därmed inte haft någon som helst kontakt annat än det man hör ryktesvägen.
För två år sedan uppdagades det att han fått cancer och nu nyligen gick han bort. Efter två år av operationer och all annan upptänklig behandling. Han skulle precis fylla 39. Ett år äldre än jag. Efter sig lämnar han självklart ett helt nätverk av vänner och släkt som från och med nu och alltid kommer att vara kantstötta. Men han lämnar också en familj, en fru och två små barn, vars liv aldrig kommer bli... som det liksom var tänkt.
När sådana här saker händer - hela jävla tiden - även i ett land där människan inte skapar sig krig och andra hemska problem i sin direkta närhet... räcker inte det? Är det inte tillräckligt med sorg och elände liksom helt naturligt och ibland självvalt redan som det är? Varför behöver vi lägga till en massa?
Parallellt med såna här hemskheter, är livet fullt av glädje. Det är allt bra konstigt alltihop. Allt finns samtidigt. Dygnet runt.
För en vecka sen hoppade en man fallskärm från rymden. Bara som en sån sak. Vem behöver droger när sånt går att göra? Och han kom dit upp med hjälp av ballonger. Ärligt talat...
Om jag slänger en blick över axeln ser jag en 3-åring och en 1-åring som ligger och kramas i soffan. Och själv sitter jag här med magen i vädret och ser fram emot att inom några månader få sitta här i soffan, halvt hög av den underbara doften av bebis. Detta underliga, helt fantastiska fenomen, en ny människa blir till. Det är lika fantastiskt överallt i världen där det händer.
Jag har en kollega vars vän för några år sedan helt hastigt och lustigt hamnade i situationen där han ensam tvingades förlösa sin hustru i hallen. Med telefonen i örat fick han löpande instruktioner från en barnmorska och klarade det hela galant. Vilken superhjälte. Och han sammanfattade det hela med: "Ingen man som sett en kvinna föda barn kan starta krig".
Om det ändå vore så... Kanske är det så... Svårt att säga... Men visst hade det varit det bästa. Det enklaste sättet att komma till rätta med det värsta, det helt onödiga, eländet. Att tvinga in karlar i parti och minut på BB runtom i världen.
När ska det bli lite ordning? Kan det bli ordning? När ska det gå upp för världen att det är dags att koncentrera sig på rätt saker? Att det liksom räcker med de dåliga kort man blir tilldelad av moder natur ibland? När människan vill åstadkommer hon underverk, fortsött med det istället. Vi har nog på tallriken ändå. Sluta lassa upp portioner av äcklig mat ingen kan eller vill äta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar