20 000 i budget och kärlek

Igår begav vi oss ut, hela cirkussällskapet i stora bilen, i jakten på den perfekta fåtöljen. Det visade sig inte alls vara så lätt som man hade trott innan. Om man inte har en budget på 20 000 spänn, 25 000 om du ska ha med fotpallen också. För då finns det hur mycket som helst.
   Vi har snarare en budget på 5 000. Inkl fotpall. Och sidobord. En utmaning.
   Men nu var det inte det detta inlägg skulle handla om. Utan om en sån där go grej som får ett modershjärta att pumpa runt lite extra mycket blod.

Inne på möbelvaruhuset Mio kom 10-årige sonen plötsligt fram till mig och sa: "Mamma, jag har hittat en tavla. Inte för att den passar så bra hemma hos oss i färg och så, men den hade ändå passat för det är så ni är hemma."
   Tänk nu på att sonen är ett skilsmässobarn som hoppar mellan olika verkligheter varje vecka. I den ena är han ensam med pappa, som en dynamic duo, bara de två. Här hos oss är han en av 6 personer och försvinner nästan i mängden.
   Han släpade med mig en bit bort i gången vi just lämnat för att visa mig:

Åh. Är det så han upplever vårt hem. Då har vi gjort rätt nånstans. Då kan vi inte vara all bad. Och om han upplever det så, kan man hoppas att de andra tre små odågorna känner likadant.
   Kan man hoppas. Vi försöker så gott vi kan varje dag. Förvirrade som Don Quijote med alla väderkvarnar.
   Tack älskade pojke. Du lugnade mammas nerver, om än bara för ett ögonblick. Du anar inte hur mycket det är värt.

Sonen bor i västra flygeln, tur att det finns sms.

Familjen Sträng är modern. Internt kommunicerar vi ofta via sms. Klockrent. Och vi har stenkoll på varandra. Vi vet var alla är och vad alla gör vid varje given sekund.
   Så igår kväll gick sonen över till grannen för att leka. "Hejdå, ses sen", sa han och gick. En stund senare det blev dags att stänga för kvällen. Jag sms:ade till sonen att vi nu stängde dörren på baksidan och att han fick gå in genom framdörren (enklast att lösa sånt innan han börjar knacka på rutor och sånt när de mindre väl somnat) när han kom tillbaka från kompisen. "Vi har nu stängt på baksidan, så du får gå in på framsidan när du kommer hem sen."
   Allt väl. Cool. Vi är på. Ordning och reda, måndag på fredag. Snart fick jag svar.
   "Jag är hemma."

Eh.
Jaha.
Som om familjen Sträng huserar i en herrgård på 650 kvadrat där han bor i västra flygeln. Så är det ju inte. Det kan vara 3 meter fågelvägen mellan soffan i vardagsrummet där vi satt och sonens säng.

Jag sms:ade sonen igen: "Noll-koll-morsa"
Han svarade: "Hihi"
Ok. Allt i sin ordning.

Efter ett par timmar sms:ade jag igen. "Typ läggdags änna."
Svar: "Ok"

Det russlade, spolades lite vatten och minuterna senare dök han upp i dörröppningen till vardagsrummet. Vi gav varandra ett "God natt". Live. IRL. Man får vara försiktig med sånt där, sån nära kontakt liksom.

Snart är klockan halv tio och det börjar bli dags att väcka honom. Funderar på att skicka ett sms: "Frukost". Vi får se.  


  

Pojken och minsta systern

Här om dagen kom sonen, nu 10 år, stolt in med en av bästa kompisarna för att visa upp sin nya lillasyster, då ca 1 vecka gammal. Hon låg och sov bredvid mig på soffan under en tjock filt. Sonen smög fram tillsammans med kompisen och pekade på henne.
   "Kolla vad liten hon är!" konstaterade han.
   "Oj!!" sa kompisen.
   Jag lyfte då undan filten så att han även kunde se den lilla kroppen där den låg ihopvecklad, såsom de gör första veckorna.
   "Oj, så LITEN!!!" sa kompisen.
   "Ja", sa sonen. "Det är typ HELA hon!!"
   Skönt att han förtydligade att vi inte har ytterligare delar liggande nånstans och som vi skruvar på henne när vi visat färdigt och hugad publik lämnat rummet. Det hade känts väldigt konstigt.

Pojken och asagudarna

Sonen och jag hade lite ärenden att uträtta under eftermiddagen. I bilen kom vi att prata om de olika veckodagarna och deras namn. Jag dammade av mina gamla skolkunskaper och briljerade med kunskap som att söndag är svenska versionen av sonnentag och att det betyder solens dag. Jag fick krypa till korset med att jag helt glömt var tisdag kommer ifrån, men namedroppade sedan lite olika asar: onsdag är Odens dag, torsdag är Tors dag och fredag är Frejas dag... Men se där stötte jag på patrull hos den påläste och välinformerade nioåringen.
   "Nej, det måste vara Frejs dag, inte Frejas", sa han myndigt. "Frej var den viktigaste guden. Han gjorde så att böndernas växter växte bra."
   Min allmäna bildning på det specifika området är en aning rostig och var rätt undermålig även när den var som bäst. Men något inom mig tvekade... Frej... Neeeej, var han en asagud egentligen? Är det inte alltid Oden som liksom figurerar i framkant, enögd och väldig, med Sleipner, Hugin och Munin... Hmm... Och viktig, för övrigt, vad menas med det? Nåväl.
   "Nja," mumlade jag. "Jag tror inte Frej var den viktigaste guden; det tror jag var Oden."
   "Oden var ju krigets gud," sa sonen direkt. "Han var enögd."
   Återigen letade jag i de gamla, trånga, dammiga korridorerna av glömd kunskap längst bak i huvudet.  Ja, jo, att Oden skulle vara krigsgud lät bekant. Innan jag hann säga något fortsatte sonen:
   "Nej, Frej var viktig för bönderna, för deras mat och så. I boken i skolan står det att han var den största och viktigaste guden."
   "Nja," vidhöll jag. "Jag tror nog Oden ansågs vara störst och viktigast ändå..."
   Tystnad. En blick ut genom rutan. Funderande.
   "Alltså..." började sonen och laddade mentalt upp för sina argument. "Oden var ju krigets gud. Alltså... Jag fattar inte... Hur kan krig vara viktigt och stort? Viktigare och större än mat? Verkar ju helt knäppt."

Så är det mina vänner. Jag vet inte hur det var här i krokarna för sisådär en tolv-trettonhundra år sen, men nog tror jag att krig var viktigt om än i annan form. Det var viktigt då, det är viktigt nu. Och viktigare än mat också vad det verkar...

Till och med en nioårings logik räknar snabbt och enkelt ut hur fel vi är på det. Tack sonen. Tack för din självklara syn på världen och hur den borde se ut. Fortsätt du att prioritera mat framför krig och  fortsätt du att tycka att det är viktigare med det snälla och roliga i tjejer än det smala och onaturligt vackra (se inlägg lönnmord). Du har mamma på din sida, hela vägen. Min älskling.

Världens bästa mamma

Jag har från säker källa hört att det är jag det. Världens bästa mamma.
   Idag till lunch kokade jag några ägg. Jag missade lite med tiden och kände på mig att äggen blev aningens lösa. Sonen kan vara lite känslig för det, så när jag skalade hans ägg och gav honom det, föråkte jag lite med att säga:
   "Jag kan ha missat på tiden så kanske är ägget lite för löst för din smak. Hoppas det går bra ändå."
   Sonen slog sig ner vid bordet, började plocka med osten på sin smörgås och sa helt odramatiskt, rakt på sak:
   "Det går säkert bra ändå eftersom det är världens bästa mamma som kokat dem. "

Så där har ni det. It's a dirty work but someone's got to do it.

Idag för nio år sedan började det

Vid den här tiden, det här datumet, för nio år sedan vaknade jag upp till ett nytt liv. Ett liv som mamma. Sonen föddes vid två på natten; sen sov jag den djupaste sömn några timmar och vaknade upp till en underbar dag ungefär nu.
   Bredvid mig i sängen hade jag en liten, varm, 3,2 kilo tung koncentrerad omgång kärlek.
   Idag är han 9 år, 1,43 lång och väger runt 35 kilo. Tiden går, otroligt mycket runt omkring har hänt sen dess, men i hjärtat är det precis som då. Visserligen har han hunnit få grannar på hjärtats hotell (Läs mer på Hjärtats hotell), men hans rum är på exakt samma plats som då.

Grattis på födelsedagen min älskade pojke. En kram och ett leende från dig gör min dag. Varje dag.

Pojken och sånt som är gott

I morse när jag skulle åka och lämna sonen på skolan, behövde vi skrapa rutorna på bilen. Sonen sköter då skrapande av de två sidorutorna på passagerarsidan medan jag skrapar resten.
   I sedvanlig ordning startade jag bilen innan skrapandet påbörjades, satte på fläkten och... ja, ni vet...
   Sonen skrapade sina rutor medan han funderade. Så plötsligt: "Mamma, jag tycker det luktar bil. Det luktar gott."
   "Tja," svarade jag, "inte så konstigt det luktar bil, eftersom det luktar avgaser. Fast om det luktar så gott, vet jag väl inte..."
   "Nja," sa sonen, "det är inte det jag tänker på. Jag tycker att det luktar bensinsstation. Och på bensinstationer finns det en kiosk. Och i kiosken säljer de choklad. Och choklad är gott."

Eftersom sådana tankegångar måste förevigas, gjorde jag en snabb notis i telefonen när vi satte oss i bilen, så jag inte skulle glömma av dem. Sonen tittade nyfiket på. "Vad skriver du?" undrade han hängandes över axeln.
   "Jag skriver ner vad du just sa," svarade jag. "Jag vill komma ihåg såna här saker du sagt. En gång när du själv blir vuxen kommer du förstå att väldigt mycket av det du säger är fint." Sånt pinsamt och vist som bara en mor skulle säga, liksom. Och jag fortsatte på samma, enligt sonens himlande ögon,  outhärdligt pinsamma spår: "Du är en fin kille, vet du. Den finaste. Jag är så glad att jag har en sån fin kille."
   Vi backade ut från parkeringen och rullade så sakta iväg mot skolan i den klara vintermorgonen.
   Sonens rättvisepatos är starkt; man får inte under några omständigheter bara nämna ett av sina tre barn när det gäller fina saker, och han var snabb med att lägga till: "Ja, men lilla A och lilla V är också fina".
   "Ja, det är väl klart. Alla ni tre är de finaste. Ni gör mig lycklig varje dag bara genom att vara det ni är. Jag känner mig så rik för att jag har er."
   "Inte rik på pengar, utan liksom rik på annat," sa sonen lite filosofiskt.
   "Precis," sa jag. "Rik på pengar är jag inte, men jag är stormrik på det andra. Rik på kärlek och värme och på att det finns så många i min närhet som bara är... goa, liksom. Rik på värme."
    "Menar du som i värmen från en öppen spis när man är kall om händerna?" sa sonen och gnuggade händerna framför en imaginär eldstad. "Menar du som värmen i en kopp varm choklad med marshmallows i när man har varit ute hela dagen och blivit kall liksom även inuti?"
   Mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstkorgen. Sonen är snart nio, håller på att bli stor alldeles redan. Och så mysig och så fundersam. Med ett hjärta av guld. Han satte fingret precis på det, precis på kornet.
   "Exakt en sån värme menar jag,"sa jag och blinkade bort en tår i ögonvrån.

Tack, min son, tack för de fina orden. Du anar inte hur mycket.
   Jag ska vara mammaledig den här veckan då pappan är bortrest på jobb. Jag ska mysa så vid min öppna spis, dricka så mycket varm choklad hela dagarna så att jag aldrig mer kan bli kall liksom inuti. Om ni hajjar. Jag ska börja med en gång.

Pojken och sömngåendet

Sonen har för vana att periodvis gå i sömnen. Han inte bara går, utan pratar, dricker vatten och massa annat, så det är inte alltid man vet om han är vaken eller sover. Det har en tendens att utspela sig runt 22-24-tiden, det vill säga precis lagom till att man själv börjat slappna av och checka ut för dagen. Jag för min del är inte helförtjust i det där med att gå i sömnen som koncept i allmänhet - man möts av svarta döda ögon och allt känns lite skräckfilm.
   Igår kväll var det dags igen. Vi hade precis gått och lagt sig, maken hade somnat och jag låg och läste. Så hörde jag att sonen började gny och prata inne i sängen. Tonen han har då är alltid lite orolig, liksom ängslig, ångestladdad.
   Jag la ner boken och gick in till honom för att kolla läget och då satt han upp i sängen och stirrade vilt omkring sig.
   "Hur är det gubben?" sa jag.
   "Bra," muttrade han surt och vek undan täcket och satte sig på sängkanten.
   "Behöver du gå och kissa?" sa jag, vis av erfarenhet. Inte sällan är det just nödighet som ställer till det för hans nattsömn.
   "Nej," svarade han och reste sig upp.
   "Nähä, vad ska du upp och göra då?" undrade jag.
   "Jag behöver kissa," svarade sonen.
   "Ok," sa jag och lämnade väg.
   Han gick ut genom sin dörr, svängde vänster, gick förbi både toalett och kök och hann en bra bit ut i hallen innan han vände och kom tillbaka. Han stannade framför mig, precis utanför hans dörr och blängde argt. Jag flyttade mig och antog att jag stod i vägen. Men nej, han blev kvar där han stod utanför dörren.
   "Vad är det?" sa jag.
   "Jag behöver kissa!" väste sonen mellan tänderna precis som fattar du ingenting eller...
   "Ok," sa jag och följde honom en bit bort. Åter gick han med bestämda steg förbi toaletten och mot köket. Jag gick ikapp, vände honom försiktigt mot toaletten och hjälpte honom in.
   Där tände han ljuset, tvättade händerna mycket omsorgsfullt med tvål, torkade dem noga på handduken och sen satte han sig på toaletten. Utan att ta av sig byxorna. Och dessutom, kunde jag strax konstatera, utan att kissa.
   Sen reste han sig och gick tillbaka till sängen, kröp ihop under täcket och vände ryggen mot mig.

Nu är det så, att undertecknad har sett alldeles för mycket skräckfilm (tänk t ex Paranormal activity) och skumma Discovery-dokumentärer om sömngångare, och jag har därför mycket svårt att koppla av en bra stund efter att han varit uppe och hållit på sådär. Jag ser för mitt inre öga att han ljudlöst, med långsamma steg, smyger in bland skuggorna i sovrummet, står alldeles stilla och glor länge och väl tills jag precis vaknar till, innan han hugger mig med en stor kniv. Skratta om ni vill, men så livlig fantasi har jag, inte mycket att göra åt den saken.
   Så återigen har jag sovit alldeles för lite och drömt läskigt den stund jag väl sovit, vilket bara tröttar ännu mer.
   Jag hoppas att han kommer att växa ifrån det. Nu är han åtta år och jag tror man kan övermanna honom i denna värsta av mina mardrömmar, men när han är sexton...? Puh...

Med hopp om bättre sömn inatt.

Pojken och väderspänningen

Den här bloggen fungerar lite som en kom-ihåg-lista för mig ibland. I synnerhet gäller det roliga saker barnen (mest än så länge sonen eftersom de små inte pratar riktigt ännu) sagt eller gjort. Jag vill inte glömma dem; "they can and will be used against you..."

Följande scen utspelade sig när sonen var precis fyllda 4 år och vi var på väg hem från dagis en vacker vårdag. Vi hade köpt varsin glass som vi avnjöt i det härliga eftermiddagsvädret och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Doften av nyligen utslagna blommor solkades plötsligt ner längs vägen av en läcka i ett avlopp och en sugbil stod parkerad mitt på gångvägen.
   Sonen rynkade ihop sin fräkniga lilla näsa och grinade illa.
   "Ja, det var väldigt vad här luktade illa", sa jag och kväljdes en smula av den hemska avloppslukten.
   Sonen svarade myndigt: "Ja, det luktar vuxenprutt".

Så för er som trodde att vuxenprutt och barnprutt eventuellt var samma sak... lång näsa.
 

Pojken och pillepillen

En kväll när sonen hade lagt sig att sova hände följande. Han var vid tillfället blott 5 år gammal och brukade ligga i sin säng och titta i lite böcker eller så innan han själv släckte när han tyckte det var dags. Det var sommar och mamman hade lämnat honom i sängen för kvällen, med dörren lite på glänt.
   Plötsligt ropade sonen från sitt rum:
   "Mamma!!! Kom!!!"
   Luttrad visste mamman att det väldigt sällan är riktigt så akut som sonen ville göra gällande. "Vad är det då?"
   "Mamma! Du måste komma!"
   "Vad är det då? Har du ont någonstans?"
    Paniken stegrades inne hos sonen: "Mamma!! Du måste komma!! Jag har fått något i pillepillen!!!"
    Även hos mamma stegrades paniken i detta läge. Fast kanske på helt andra grunder? Vad ska jag nu behöva ta tag i? Pojken går på dagis, vad gör de på dagarna där egentligen som leder till att han får något i just pillepillen? Ååååhhh.... vad... hur...
   Bedrövad, stressad och med bestämda steg klev mamman in i sonens rum, beredd på det värsta.
   Till mammans förvåning satt dock sonen och petade sig i ögat. Han såg upp med förtvivlad min och blinkade frenetiskt. "Kan du se vad det är? Jag har något i pillepillen..."

Lättad mamma kunde konstatera att ämnet för dagen var pupillen och inte något annat. Tack för det.

Kraftwerk, Yello och... just det... gissa den tredje

För ett tag sen kunde jag nöjsamt berätta om mitt kontinuerligt pågående arbete med sonens populärkulturella skolning. Det skänker mig mycken glädjen att nu kunna berätta om nästa steg i denna fortbildning.

För några veckor sedan fattade sonen intresse för det eminenta, stilbildande och banbrytande elektroexperimentella tyska bandet Kraftwerk. Den här veckan har han nu fått upp ögonen för något som ligger ack så nära, men ändå en bit ifrån, nämligen den schweiziska duon Yello. I bilen häromdagen avnjöts Vicious Games, då sonen storögt undrade vad detta var för något fantastiskt bra. I denna skolning anser jag det självklart att det ingår en viss språk- och kulturbildning i övrigt. Vid frågan "Vad sjunger de om mamma?" tog jag givet tillfället i akt att gå in på relationsproblematik, allting om att relationer mellan människor som älskar varandra otippat ofta handlar om makt och att det därmed innehåller ett visst element av maktspel mellan den ingående parterna och att musikstycket i fråga berör detta ämne. Barn ska tuktas i tid. Sonen är 8 år gammal, självklart är han mogen för detta invecklade resonemang.

Senare samma dag när vi hade lite mer tid på oss, bläddrade sonen vidare i min iPod och vi hann lyssna igenom The Race, Pinball cha cha (everything is claro que si), Rubberbandman och slutligen den storslagna, den nödvändiga vid test för inköp av nya högtalare: Blender från Baby. Sonen fnissade förtjust vid de olika ljuden som låter som allt från bilar som kör förbi, till ljudliga läten av typen gasavgång via luftstrupen.

Jag är mycket nöjd med denna skolning så långt; det bådar gott inför framtiden. Enstaka avstickare såsom Crazy Frog och Eric Saade får man se som bevis på ungdomens eviga behov av att prova på nya saker, att skaffa sig erfarenhet för att sedan inse vad som leder framåt i livet och backa undan från den typen av förkastligt beteende. Kraftwerk och Yello, där har vi redan rönt stor framgång. Jag undrar nyfiket vad som kan tänkas komma härnäst i denna positiva utveckling.

Efter att ha lämnat av sonen vid läroverket i morse avnjöt jag i ensamhet en betydande del av mina egna favoriter bland Yellos diskotek. Lagom till att jag rullade in på uppfarten vid min arbetsplats klingade de sista tonerna av Rhythm Divine, där Shirley Bassey med självklar stämma levererar ett plågat kärleksbudskap. Utan ett hårstrå vilande åt rätt håll på min bleka lekamen klev jag vemodigt ur bilen och gick in för att påbörja dagens dagsverke. Tänk om man kunde göra allt man gör i sitt arbetsliv lika bra som hon kan sjunga. Du milde, för den kvinnan vet hur ett par stämband ska trakteras.

Pojken och dansskorna

Strax efter Michael Jacksons tragiska bortgång, fick sonen en Wacko Jacko-revival. Det var Thriller för hela pengen och försök till moonwalk dagarna i ända.
   Det var starten på höstterminen och sonen fick nya skor. Det tog inte många dagar förrän man kunde konstatera att skorna var mer än nådigt slitna kring tårna, liksom lite uppe på foten på nåt sätt. Vid hämtning kunde mamman iaktta att sonen ofta fick rollen att stå i mål på bandymatcherna. Positionen är då knästående och därmed slitning på skons ovansida.
   Mamman frågade sonen lite försiktigt om man kunde tänka sig att han kunde ha några av sina gamla skor på sig just vid bandymatcherna. Sonen, som inte är dum alls, förstod vad mamman var ute efter, sa: "Du menar så jag inte sliter skorna framme vid tårna?"
   "Det är riktigt." Skönt när man är på samma linje redan i inledningen, tänkte mamman. Men nej, så enkelt var det inte. Sonen förklarade:
   "Jo, men det är inte på bandyn som jag sliter på skorna vid tårna. Det blir så när jag dansar som Michael Jackson."

 
Mamman tänkte då att om denna danspassion skulle hålla i sig, skulle hon istället få köpa balettskor till gossen. Så långt kom vi aldrig. Snart blev det vinter och dans, såväl som bandy, blev bara ett minne blott.

Pojken och Michael Jackson

Det begav sig för några år sedan att Michael Jackson lämnade detta jordeliv. En sådan nyhet gick självklart inte sonen förbi. Sonen är ett Michael Jackson-fan av mindre mått, diggar hårt till Thriller och Beat It.
   Några dagar efter Jackos tragiska bortgång hämtade jag sonen på skolan och på väg hem i bilen hasplade han ur sig:
   "Mamma, vet du att Michael Jackson är död?"
   "Ja."
   "Vet du hur han dog?"
   "Nja... Inte riktigt..."
   "Det vet jag", sa sonen. Skönt. Där slapp jag undan. "Han trodde han skulle bli fin om han blev vit, så han åt massa mediciner för det, men då tappade han näsan och dog."
   Tja, det är väl ett sätt att se saken.

Crazy Frog vs Gyllene Tider

Jag vaknade imorse till tonerna av Crazy Frog inifrån sonens rum. Det gör att man får lite dålig vibb inför dagen. Under skjutsen till skolan funderade jag på vad jag själv lyssnade på när jag gick i lågstadiet, på den välsignade tiden innan Crazy Frog gjorde entré på världsarenan. Långt innan dessutom. Visst var det enstaka hits som Joan Jett och I love rock n roll, Men Without Hats och The Safety Dance och Rätt Stuks Oah hela natten, men det band som vid denna tidiga ålder mer än något annat bet sig fast och slets ut, var Gyllene Tider. Och det var innan Per Gessle blev En händig man, gick och fiskade och blev djävulens utsände på jorden.
   Otaliga var de timmar då jag satt ihopkurad i min egenhändigt byggda koja i flickrummet, pillandes med klistermärken, pennor, block och kritor och lyssnade om och om igen på texter som Povel Ramel, Paul McCartney och jag, Leva livet och Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly. Jag försökte förstå och klurade fram och tillbaka på fraser och ord: kubbhatt och frack? min vän slentrian? Och nog trodde jag att Buddy Holly var en plats, för prepositionen till hörde bara hemma bland rörelseverb av den mer traditionella typen i min värld.
   Det där med början av vuxenlivet och personlig utveckling verkade väldigt komplicerat i låtar som Billy, Revolver upp, På jakt efter liv. Och sommaren var ett annat, ständigt återkommande tema (Tylö sun, Sommartider). Det var tydligen på sommaren allt skulle hända...
   Och det där med kärlek? Vad var det för upplägg? Chrissie, hur mår du, Det hjärta som brinner, När vi två blir en, Teena? Vad spännande det verkade vara... Måste vara viktigt och stort eftersom det återkom i texterna hela tiden? Sen trodde jag länge att killar självklart var som i texterna också, fyllda av blind kärlek till en blond tjej med bruna ögon och att de gick omkring dagarna i ända och suktade... Surprise. Eller hur.
   När man i mer vuxen ålder har drabbats av återfall och lyssnat på Gyllene Tider igen, vill jag ge Gessle att han helt klart hade (snarare än har) en klar låtskrivartalang och texterna är bland de bästa riktade till hormonstinna 16-17-åringar hånglandes på fest efter några öl. Själv var jag bara en undrande lågstadieelev under Gyllene Tiders storhetstid i början av 80-talet och när det senare blev dags att hångla på fest var Gyllene Tider något av det absolut töntigaste man kunde tänka sig. De musikaliskt obildade (tyckte man då när man gått vilse i subkulturens förlovade land) skolkamrater man hade som gärna sjöng i kör till Sommartider kunde närmast likställas med paria och tillika offer för samhällets glättiga allting-är-underbart-propaganda.

Vår äldsta dotter föddes inte i amerikanska södern (se tidigare inlägg) som sin lillasyster, utan i allra högsta grad i en sjukhussäng i Halland till tonerna av Ljudet av ett annat hjärta. Sekunderna innan hon kom ut hörde jag maken säga till barnmorskan: "Ånej, nu kommer bebisen till den här låten, jag får ljuga för henne (dvs mig) senare och säga att det var en annan". På vilket sätt detta kommer att hjälpa eller stjälpa henne senare i livet återstår att se.

Idag lyssnas det till Crazy Frog i lågstadieled. Nu har jag inte satt mig in i Crazy Frogs rocklyrik, men jag undrar om min son blir pappa till tonerna av "baba, baba, baba-baba-baba" eller om han i mogen 30-årsålder kommer att drömma sig tillbaka till timmarna i pojkrummet och fundera över vad det hela liksom betydde? Sommar, utmanande fraser och formuleringar, den gåtfulla tiden som ung vuxen och kärlek?

Jag återkommer i ämnet när jag vet.

Pojken och flygplanet

En dag, gick sonen vid 4 års ålder gick omkring hemma med ett modellplan flygandes i luften: swiiiissshhh, swwoooosssshhh, öhnöhnöhnöööööhn... Ja, ni fattar grejen. Jag kan inte mycket om flygplan och har ingen aning om vilken typ av plan det skulle föreställa. Det är dock oväsentligt eftersom det i sonens värld var ett stridsflygplan. Tveklöst ett stridsflygplan.
   Vid något tillfälle när det flög genom luften (med hjälp av sonens hand) pekade sonen stolt på planets olika delar och förklarade för mamman hur det hela gick till. "Det här är vingarna och med dem flyger planet. Det här är där piloten sitter, som flyger planet. Med vingen här bak styr man planet" osv osv... Efter en lång utläggning kom till slut det som var mest viktigt. Sonen pekade, kanske något oväntat, på motorerna och sa kunnigt: "Och här mamma, här ur kommer det strids..."
Självklart.
Vad annars.

Mamman har noll boll koll

Det är inte bara barnen som gör dumma och konstiga saker, även föräldrar kan ha stooora svarta fläckar. Som jag. Är mer svart än gul. Vad det gäller lite av varje. Men i synnerhet vad det gäller bollkänsla.
   Det var sommaren 2008, sonen var fem och hade precis börjat i fotbollsskola. Klockan 8 på morgonen stod han, efter att omsorgsfullt ha bytt själv, i stora fotbollsmunderingen i hallen, trots att träningen inte började förrän 11. Vi påpekade försiktigt detta, men han tittade allvarligt på oss och sa: "Det är bara det att idag ska jag lära mig spela fotboll."
   Sen var det givetvis bara fotboll som gällde den sommaren, fotboll med allt och alla, högt och lågt, även med mamman. Jag har aldrig haft bollkänsla, kan inte ens skala en apelsin utan att det ser dumt ut. Men sonen ville så gärna. Så efter lite lattjande med lädret i trädgården, fick jag otippat in en klockren... bredsida(?) och bollen flög ledigt genom luften. Dess fina bana tog plötsligt stopp med ett ljudligt knastrande; jag såg sonens keps flyga av och sonen själv tog sig plågat för sidan av ansiktet.
   Kanon, nu har jag brutit hans näsben, hann jag tänka på vägen fram för damage control. Jag såg på sonen att det gjorde ont i ansiktet. Men som den tappre krigare han ändå var gjorde han snabbt en konsekvensanalys och bet ihop, för han förstod att jag inte skulle vilja spela mer om han visade hur ont det gjorde.
  Inte bara en, utan två gånger till, hände samma sak den sommaren. Till slut vägrade jag spela. Jag ville ju inte göra gossen både tandlös och blind innan han ens börjat skolan.
   Men, sonen gav sig inte, han ville ju så gärna spela. Så till slut tog han tjuren vi hornen i sin kamp att få mig med, ärlig som bara barn kan vara: "Mamma, vi kan väl spela lite fotboll, snälla. Jag vet att du bara sparkar bollen i ansiktet på mig, men det gör inget."
   Hur känns det? Kvalar man in till tävlingen för världens bästa förälder då? Skulle inte tro det va. Jag försöker numera visa min kärlek till honom på andra sätt än med boll; det blir så missvisande.

Mamman har sista ordet. Alltid.

Det var när sonen var två år gammal och han vägrade somna en kväll. Han förhalade det hela hit och dit: "mamma jag behöver kissa, mamma jag ska bara..."
   "Nej", sa mamman, "du ska sova nu och det ska vara TYST här inne". Ni vet hur det kan vara och sådär fortsatte det ett tag.
   Sonen struntade blankt i order och småsjöng istället. Mamman drog till slut djupt efter andan och frågade om sonen ville ha välling. Det ville han. "Ok", sa mamman, "men efter det ska det vara TYST, jag vill inte höra ETT LJUD här inifrån!"
   Sonen tittade oskyldigt (eller hur) på mamman och frågade lugnt: "Får jag andas?"
   I det läget är det inte lätt att hålla sig för skratt. Men man måste, för tappar man det då är det kört. Typ. Så mamman höll masken, bet ihop och väste mellan tänderna: "Ja om du gör det TYST."Mamman har sista ordet. Alltid.

Pojken och vapenskåpet

Jag passar på att använda denna blogg lite som dagbok. När barnen sagt något kul som man vill kunna dra när de kommer hem med första pojk-/flickvännen om några år (hänga ut dem sådär fint pinsamt, that’s right: I’m bad), gäller det att ha skrivit ner det så man inte glömmer av. Just denna lilla berättelse har de flesta som känner mig redan hört ett par gånger, men den är likväl ett guldkorn.  

Följande utspelade sig för ca 3 år sedan när sonen var 5 år. Han är ju kille och såsom varandes kille kan han inte gå på toaletten utan att ha nåt med att läsa (trillar de av stolen om de inte har nåt att hålla sig i, undrar jag?). Och såsom varandes kille, är Hobbexkatalogen ett självklart val som toalettlitteratur. Det här är på våren, strax innan hans födelsedag. Han sitter därinne länge och väl och småsjunger medan han bläddrar. Så plötsligt brister den lilla gossen ut i ett: “Nu vet jag vad jag vill ha i födelsedagspresent, mamma!” Mamman ilar till toaletten, lättad över att födelsedagsproblematiken verkar ha nåt en bra lösning. Nyfiket lägger hon örat mot dörren och frågar “vaddå?” Dörren är stängd, men mamman kan lätt förställa sig sonen rak i ryggen medan han nickar menande innan han högt och tydligt deklamerar: “Ett vapenskåp!!”
   Mamman brukar ha svar på det mesta, men i detta läge finns inget att säga. Tanken är: “självklart min son, alla pojkar med självaktning ska väl ha ett vapenskåp…”
   Sonen fick lego i födelsedagspresent. Så kan det gå.  

# förpubertetstrots????

Jag har funnits på facebook i flera år och ibland ser jag # i folks inlägg. Jag begriper inte ett smack. Vad står # för? Efter att ha sett sannolikt ett par hundra gånger, har jag gissat mig till att det står för “apropå, gällande, angående” ish, typ. Jag tänkte försöka hänga med i svängen så man inte hamnar hopplöst efter i utvecklingen och vid lämpliga tillfällen också använda #. Så nedan tänkte jag klämma ur mig en anekdot ur verkliga livet som jag tror kan hänvisas till som # förpubertetstrots och hoppas att jag fattat saken rätt. 

Det är en kall och mörk vintermorgon, nådens år 2011. Mamman kan fortfarande räknas som nyförlöst såhär ca 3 veckor in i minsta barnets liv, men inte stannar saker och ting av för det, nej nej, då stora barnet har skolplikt. Stora barnet, aka 8-åringen, är en pojke som äger mammans hjärta. Han har blivit så stor, särskilt i relation till hans mindre systrar; han går i skolan, är över 1,40, och drar 37 i skor. Han har ett hjärta av guld och är det snällaste som finns och när mamman hör honom skratta (en ganska sällsynt företeelse, oftast i form av ett fnitter som bubblar över) och hon ser in i hans stora vackra bruna ögon, växer hennes hjärta tills det gör ont i bröstkorgen och aldrig har andnöden varit så smärtsam och underbar på en gång. 

8-åringen bor dock inte på hotell, vilket han ibland kan tro, utan han har sysslor han ska sköta. I dessa ingår bland annat att ställa undan sin disk efter maten, att dra upp sin rullgardin och bädda innan han går till skolan. 8-åringen tycker självklart att detta är pest och pina, men sådana är nu reglerna en gång för alla.  

Just denna morgon ska mamman se till att få i rätt barn i rätt storlek på blöja, i rätt overall, i rätt bilstol inför färden till äldsta barnets skola. Det ena barnet ska ha ammats, det andra barnet ska ha ätit gröt, rutorna på bilen ska skrapas och det är mörkt och kallt och mamman är hårt ansatt av en omänskligt hög nivå hormoner. Med minsta barnet på armen och gapandes på mellanbarnet för att hon inte på smidigt sätt följer med mamman ut till hallen för att klä på sig, svänger mamman förbi 8-åringens rum för att se att han skött sina sysslor. Det pustas och stönas och stånkas inne i rummet, även lite himlande med ögonen förekommer.
“Vad är det?” säger mamman barskt och tittar på den obäddade sängen.
“Åh, det är så jobbigt att bädda” säger sonen lidande.
Mamman vet att om inte alla sitter i bilen om 10 minuter kommer vi för sent till skolan och säger ilsket: “Men hur lång tid tar det? 3 sekunder?” Det är fråga om att släta till täcket, inte om att militäriskt kunna studsa en enkrona på överkastet.
Sonen tittar nonchalant på mamman. “Ja, men det är slöseri med min tid”.
Mamman känner hur ilskan smyger sig på nerifrån tårna och jobbar sig upp genom kroppen. “Tänk alla gånger jag har bäddat för dig då?” säger mamman i hopp om att få sonen att förstå något slags rättviseresonemang. “Räknas inte det som slöseri?”
“Nej, då är det ju din tid”, svarar sonen blankt. 

Det är nära att det går en bult i huvudet på mamman i den sekunden. Ilskan rusar snabbt upp genom magen via bröstkorgen och upp i huvudet där den lägger sig som en betongkeps kring tinningarna. Mammans spontana reaktion är att skjuta ut sig i omloppsbana för att aldrig mer synas till, men av ren trötthet drar hon istället djupt efter andan, försöker tänka efter vad hon hört oftast INTE funkar vid barnuppfostran (att tappa kontrollen och skrika rakt ut) och säger med låg kall röst: “ursäkta, vad sa du? Räknas det inte bara för att det är min tid och inte din?”
“Nä, just det” säger sonen med näsan i vädret.
“Du, det är inte ok”, säger mamman med låg ton, käkarna så hårt sammanbitna att det knastrar. “Den tonen använder vi inte mot varandra här. Så enkelt är det bara.”

Och detta när han, mister Lugnet Själv, bara är knappt fyllda 8? Vad händer då när han är 15? Man älskar sina barn så det gör ont. Men ack, vad de med bara ett tonfall eller en blick kan få en att accelerera känslomässigt från 0 till 100 i hastigheter som teknikerna på Koenigsegg (stavas?) bara drömmer om. Från att allt är helt hunky dory till att man mist förståndet och behöver läggas in på bråkdelen av en sekund. Det är underbart att vara förälder. Eller hur var det nu?