Det är lördag morgon, det minsta barnet vaknar 06.20 och kvittrar glatt. Det är dock svårt att klaga då hon sovit alldeles tyst i sin säng sen klockan nio igår kväll. Jag lyfter över henne till mig och hon ligger där och myser en stund innan storasyster också kommer in och klämmer sig ner emellan. Vi går upp strax före sju, ingen poäng att hoppas på att de somnar om.
Det är lördag och dags för invägning. Det har slarvats lite med dieten den här veckan, vaddå har ju varit förkyld och börjat jobba och allt. Synen i spegeln är inte grann. Jag är ingen solfantast vilket syns väldigt tydligt såhär när det fortfarande är lite sommar kvar och man är blek som ett lakan på kroppen. Gropar i låren, bristningar och blek så blek, svagt ljuslila faktiskt. Som marmor. Vågen drar upp nära 2 kilo från förra lördagen och måttbandet avslöjar 1 cm extra på alla mått över hela kroppen. Späck. Jag är som Moby Dick, den vita valen. Dessutom modstulen. Man kanske skulle dra i sig resten av paketet Tramadol och helt enkelt sova bort ett par veckor och kilon?
Det börjar åska och blixtra och det regnar ymnigt. Jag går in i arbetsrummet efter att jag tycker mig höra ett konstigt ljud, som att det droppar någonstans. Visst serru, sakta droppar det in genom taket. Osannolikt nog står det en mugg på byrån som vattnet droppar ner i, nästan som om det vore planerat. Men det är en slump. Tur i oturen.
Jag går ut till underbare J i köket. "Det läcker in genom taket", säger Moby Dick till sin make, sätter sig på golvet med barnen och får yrsel. Det går inte bra nu. Dags att göra det man är bäst på? Aldrig är det annat. Bryta ihop och komma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar