Ni vet känslan som kommer smygande på torsdag lunch. Ett hopp om livet. Om drygt en dag är den nära. Helgen. Tid för lek. Tid för vila. Tid för att umgås. Mysa. Äta god mat. Sova. Kalas. Fest. Eller bara en bra film och en skål ostbågar.
Snart, snart. Snart är den här. Fredag morgon är det tungt att gå upp, men lukten av frihet lurar runt hörnet. Det förlovade landet som är helgen.
Ni känner igen det. Ni förnimmer känslan. Upprymdhet. Lukten av ett glas vin. Här kommer vi med stormsteg. Långa benet före.
En halvtimme tidigare stänger man av datorn, unnar sig ett försök att hinna före alla andra i fredagstrafiken. Ett djupt andetag när kontorsdörren stängs igen bakom. Nu är det min tur, din tur, vår tur, familjens tur, att spendera tiden som vi vill. Tid att ladda batterier. Att fylla på bränsle i tanken.
Och varje fredag åker man hem, fylld av sinnebilden av en perfekt helg. Tid där man njuter av varandra.
Och varje gång är man lika blåst.
Fredagkvällen består av övertrötta, överstimulerade, överjävliga kids som vägrar äta den goda maten med den goda såsen: "TYCKER INTE OM DET!!!" Inte tar de hänsyn till att det är fredag och att det inte ens finns ångor kvar i tanken hos föräldrarna. Såsom brukligt för fredagen låter man barnen vara uppe nån timme längre i ett evigt hopp om att de i så fall sover en timme längre på lördag morgon.
Lång näsa. Dra den om älgen också.
Lördag morgon viskar 4-åringens röst "Jag vill se på TV och ha frukost" vid halv sex på morgonen, precis som alla andra morgnar. Skillnaden mellan lördagen och låt oss säga t ex tisdagen, är att jag gick och la mig senare kvällen innan. Jag har alltså redan här förlorat och ligger sämre till än när jag åkte hem från jobbet på fredag eftermiddag.
Konflikt utbryter. "Gå och lägg dig innan du väcker de andra", vädjar jag. Har jag tur gör hon det och jag kan få en halvtimme till. Har jag otur hör jag 2-åringens röst sekunden senare: "Jag också".
När TV:n är på och Doras överpigga röst fyller huset hörs 4-åringen undra: "Vad ska vi åka till idag?" Hon förväntar sig att bli underhållen. Stimulans. För att leka själv, eller kanske med lillasyster, i ett rum fullt av leksaker, det är inte aktuellt. Det är passé. Nej, det ska serveras upplevelser.
Vi är inte bra på det här hemma. Vi åker inte till lek- & buslandet eller simhallen på helgen för att till varje pris undvika att barnen har tråkigt. Jag vill att de ska ha tråkigt. Det är nyttigt att ha tråkigt.
Men så tänker inte barnen. Vid lunch på lördag är volymen hög och stämningen låg och oavsett väder och vind tar vi oss ut en stund. Till lekplatsen.
Hem. Pysslar. Med barn som kan sitta med samma sak i, säg, tjugo minuter. Sen ska det vara nåt nytt. De får hjälpa till att förbereda mat medan man förmanar om att knivarna är vassa och spisen är varm. De trängs om att stå på samma plats. Till slut får man diskbråck av att hacka lök för att man tvingas jobba ergonomiskt förkastligt.
Helgen.
När lördag eftermiddag kommer sneglar man ängsligt på klockan: hur lång tid är det kvar innan de ska lägga sig? Hur tar jag mig igenom dagen till dess? Hur många gånger till de ska de krocka idag för att de planlöst bara springer runt?
Självklart kommer det dåliga samvetet flygande och knockar en fullständigt i en sidledstackling där man står mitt under dubbla skift utan övertids- eller OB-ersättning i tvättstugan. Jag älskar ju mina barn, varför kan jag inte njuta av dem?
På lördagen jagar man dem i säng så fort det går. Det är ingen idé att hoppas på sovmorgon, bättre att njuta av den tid det faktiskt går att få dem att sova. Klockan sju startar vi kvällsfilmen och njuter av vår vuxentid. För min del består den just nu av att sitta så still jag kan i soffan med en 7-månaders bebis bokstavligt talat hängandes vid bröstet. Rör jag mig vaknar hon. Det gäller att dricka precis så mycket att man inte blir kissenödig.
Ramlar i säng senast halv elva, somnar som en klubbad oxe.
Vaknar halv sex på söndag morgon av en viskande röst: "Jag vill se på TV och äta frukost." Och så börjar vi om igen.
Söndagen handlar om att slå ihjäl tid. En transportsträcka.
Helgen. Som ska läka alla sår, fylla alla energidepåer. Som ska tillåta dig att ta mark och slå av till promenadtakt. Helgen. En tid att bara vara. Andas. Landa. Chilla. Softa. En stund då klockan inte styr.
Som INTJ sliter det extra. För helgen är den enda tiden jag kan välja att inte vara en del av karusellen.
Men det blir ett tillstånd av limbo. Varken hackat eller malet. När söndagskvällen kommer och barnen är i säng laddar man inför måndagen och den kommande veckan.
Nu är vi på igen. Tid som man förstår. Tid man vet hur man ska disponera. Tid där det trots allt, märkligt nog, ställs mindre krav på en. På vissa sätt.
Men jag vet. Att nästa fredag sitter man där igen vid lunchen, tar ut den inbillat förskönade fredagskänslan i förskott. Och som en dåre, hoppas på ett annat utfall. Denna gången då? Kanske blir smaken helt annorlunda den här gången trots att ingredienserna är samma?
Var det verkligen detta som var meningen med livet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar