Om jag räknat rätt är vårt minsta barn 9 månader idag. Och äter inte mat. Så gott som. Utan bara mig.
Jag längtar så väldigt efter att få ha mig själv ifred.
Som introvert behöver jag ha utrymme. Tid och plats för återhämtning. Reflektion. Omgruppering. Till att andas ut och ladda om. En luftspalt på 5 cm kring min fysiska person hade smakat fågel. Hur mycket jag än älskar mina barn, orkar jag inte att ha min sfär överbefolkad hela tiden. Det äter upp all min energi. Jag har aldrig tidigare varit så trängd som nu. Det vankas personlighetsförändring och utmattningssyndrom.
Så ibland, som idag, önskar en betydande del av mig att jag skulle vakna upp imorgon och så är det den 27:e december 2017 istället. Då är det minsta barnet drygt 4,5 år och de mest intensiva åren i form av jagharminabehovochjaghardemnuochbaradukanhjälpamigmeddem är över. Då krävs annat, det vet jag. Men man kan också säga att du får vänta en stund. Och den där fasen då man ligger stel som en pinne i jättekonstig ställning i sängen för att lilla bebisen inte ska vakna om jag kanske ens råkar andas... är också över.
Nu är det natt både ute och inne, både i hjärta och sinne. Då barnen varit och är sjuka, blir belastningen såklart större. Den minsta har helt hamnat ur sömnmönstret och tycker nu det är klädsamt att vara vaken mellan ca 23.00 och 03.30. Och helst vill hon övningsgå alla de timmarna. Ischias och diskbråck. För att inte tala om de envetna ihållande foglossningarna som jag trodde skulle gå över när hon inte längre var kvar på insidan.
Jag vill bara förtydliga för er därute som tror att maken Sträng är en slappis, så att jag är helt själv med detta nattvak, att så är inte fallet. Maken Sträng har de senaste dagarna absolut gjort sina nattskift med de andra två små.
Nejdå. Jag är inte bitter. Inte alls. Inte det minsta. Neeeeejdå. Men jag har några uppslag till Lars Norén om han skulle få soppa torsk.
Jag läser följande på Wikipedia om Lars Norén (saker jag aldrig trodde skulle ske: att jag sitter vaken halv tre på natten och dammar av mina kunskaper om Lars Norén): Hans senare verk kretsar kring möten och tid i mänskliga rum. Hans pjäser är ofta på ett unikt sätt skrivna likt en sorts närmast ändlös intern dialog.
Pang på rödbetan. Kunde inte sagt det bättre själv. Jag skulle just nu vara en otrolig side kick.
Nehej. Jasså. Annars då? Jodå, så atteeee... Och bilen går bra?
Medan ni andra förhoppningsvis har en läkande natts sömn, ska jag gå och titta till det lilla barnet som för ögonblicket sitter i hallen och tuggar på ett par skor. Och sen kanske jag ska försöka använda tiden till något konstruktivt. Som till exempel att fräscha upp mina kunskaper i oregelbundna franska verb, företrädesvis tempusformen passé simple?
Ursäkta. Jag ber att få tacka för visat intresse. Nu hör jag att barnet försöker äta upp julgranskulorna. Jag återkommer tillsammans med mitt förstånd. Om jag skulle råka hitta det nånstans här bland gömmorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar