I början ville jag inte. Motsträvig och tvär. Det här med iPhone... kan det vara något? Så, till slut, när alla på jobbet skulle ha likadana telefoner för att växel och sånt skulle funka, blev även jag med iPhone.
En kollega åtog sig uppgiften att visa mig allt fantastiskt man kan göra. Han visade hur man söker info, surfar, kopierar/klistrar in... Efter en kvarts mässande om alla coola funktioner la han väl märke till min glasartade blick. Med mjuk röst sa han: "Du kanske vill veta hur man gör när man ringer?"
"Gärna det, om du vore så vänlig. Det är ju trots allt en telefon."
Detta var 3 år sen. Och nu är jag såklart lika fast som alla andra. När barnen lagt sig och i andra stulna sekunder under dagen, kollar man läget. Facebook, twitter och via de kanalerna får jag del av nyheter. Min personlighet gör det nämligen lite stökigt för mig att läsa nyheter hur som helst, men det är inte det detta inlägg ska handla om.
När jag ser nåt intressant på TV, hör nåt på radio, ord jag inte förstår osv. Då är den där. Min kajplats i etern, mina sockeplast i gympasalen. På någon sekund får jag veta vad den och den organisationen jobbar med, vilken sjukdom döljer sig bakom förkortningen si och så, vilken film var han med i, vilket år var det val sist... Jodå, så atteeee. Även jag sitter fast. Skulle vara förvirrad utan.
Men jag har ett problem. Jag är inte en kvinna som normalt kan anses ha a man's hands, men när det gäller min iPhone fövandlas mina fingertoppar helt plötsligt. De blir ungefär lika stora som 5-kronor. Hur kolleger med korvfingrar eller långa naglar löser sitt sms:ande och telefonmailande med blixtens hastighet utan att framstå som dyslexins kungar eller att autocorrectfunktionen går på sånt högtryck att batterierna tar slut... kommer för mig att för evigt vara höljt i dunkel.
Vidare har jag märkt att jag gör en annan... egendomlig sak när jag jobbar med telefonen. Det är som svanskotan en rest från ett tidigare liv. I detta fall ett analogt liv, ett liv före cyber.
Säg att det ringt till mig från okänt nummer. Helt enligt ordningen tar jag då pekfingret och markerar numret, kopierar det. När jag sedan går ur den menyn för att gå in i min app (!) för att söka på vem numret tillhör använder jag mig av långfingret och när jag sedan kommer in i min app och ska klistra in numret i fråga... ja då använder jag pekfingret igen.
Som om telefonnumret helt verkligt liksom ligger kvar i toppen på pekfingret och på något vis kan försvinna och ramla ut om jag använder den fingertoppen till att bläddra i menyn. Hallå. Old school.
Sån är jag, där har ni mig. Mer high tech än så blir jag nog aldrig. Jag hoppas på devisen att allt går i cykler och väntar man bara tillräckligt länge kommer allt att vara modernt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar