Vår soffa har gått sönder. Vi har en stor reva som blir större och större och vid inspektion kan man iaktta att den inte är ensam. De andra är ännu små och oskyldiga, men om någon månad eller två till så är katastrofen ett faktum. Häromdagen stod den älskvärda lilla tvååringen och pillade i soffan innanmäte med nappen. Mums. Vi behöver alltså ha en ny soffa.
Efterforskning på nätet gav vid handen att hörnsoffor (känns lite 80-talsretro, jag vet, men det är den perfekta lösningen för vår familj och vårt vardagsrum) inte är jätteheta just nu och att man får räkna med att pynta upp runt 30 000 för att åstadkomma en skapligt snygg pjäs.Vi hittade en på Mio vi gillade, men att köpa något för ca 35 000 som man vet kommer att kissas, spillas choklad och glass i och inte minst kräkas på, kändes inte så aktuellt.
Så vi åkte till Ikea.
I många relationer kan ett besök till Ikea vara starten på en skilsmässa. I vår relation är det en ganska enkel sak. Vi hittade två soffor att välja mellan, resonerade lite fram och tillbaka. Den ena soffan var lite snyggare, men hade lägre ryggstöd och var lite hårdare att sitta i, min favorit. Maken gillade den soffan som var lite mindre snygg (tyckte alltså även han), men som var mer bekväm. Efter lite dividerande kom vi fram till att den bekvämare soffan snabbare blir nedsutten och att det gick att köpa till nackstöd till den andra soffan och så var saken klar.
Väl hemma började så funderingarna kring möblering. Jag vet att ni är många tjejer därute som blir lite suddiga i konturen och hamnar i självsvängning av tanken att få göra om i vardagsrummet. Jag får ångest och blir bara förvirrad. Hos oss är det maken som har visionerna. Så även denna gång. Fram på eftermiddagen presenterade maken ett ommöbleringsförslag som jag för min del aldrig hade kommit på på egen hand.
Denna nya möblering innebär några smärre tillbyggnationer, måleriarbete och kabeldragning.
Jag föreslog att vi skulle göra si preliminärt för att sen göra så om vi gillar det.
Maken tyckte vi skulle göra så direkt.
"Men om det visar sig att vi inte gillar så, får vi ju göra om alltihop, bättre att vi gör si först, så är det lättare att backa tillbaka"(INTJ, bakåtsträvaren, den försiktige generalen Dysterkvist, glaset är halvtomt, kill joy).
"Ja, men gillar vi så, får vi göra allting dubbelt om vi gör si" (ESFP, visionären, framåtandan, glaset är halvfullt, upptäckarglädjen).
"Ja, men om vi gör så direkt och ogillar det, så blir det ju ännu jobbigare att backa tillbaka än vad det blir i dubbelarbete med att göra si preliminärt några dagar först." (Förnuftets röst, den kloka, den... tråkiga?)
Tystnad.
"OK, jag kan tänka mig att backa på det", säger maken. "Vi gör si först, så får det bli lite merarbete mot att vi lättare kan backa om det inte funkar."
Tystnad. Eftertanke. Varför är jag sån? Varför utgår jag liksom från att förändringen inte kommer att bli bra? Varför hängslen och livrem? Varför döda makens härliga entusiasm och förmåga att tänka estetiskt utanför synliga ramar? Varför är jag så himmelens tråkig mot honom? Jag vet ju att det brukar bli bra. Och blir det inte det, får man väl ändra om igen, fast kanske inte till hur det var innan utan till ett nytt, tredje sätt istället, är det så märkvärdigt? Kör nu, var inte så himla stel, våga sniffa på luften utanför din comfort zone, kvinna.
"Nej, vi gör så direkt, det blir kanon", säger jag.
Maken tittar uppgivet på mig och säger krasst: "Nej, var inte sån nu, för då går jag ut och promenerar några timmar". Jag vet vad han menar. Han har haft flickvänner och sambos innan som velat och haft sig fram och tillbaka.
Fast jag velade inte. Jag menade det efter att ha tänkt om. Vi gör det på riktigt, direkt från början. Våga chansa lite. Kanske a small step for mankind, men definitivt a giant leap för undertecknad. Så, älskade make, du behöver inte gå ut och promenera och sen få skit för att du gjorde som jag sa (dessa underliga varelser, kvinnor, går inte att göra nöjda, du får skit om du gör som de säger och skit om du inte gör som de säger, damned if you do, damned of you don't). Jag står för vad jag sagt.
Det kommer att bli hur fint som helst här hemma. Och det kommer inte att vara min förtjänst, älskade make.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar