Jag har sagt nej. På riktigt. Det är inte många gånger i mitt liv jag gjort det. Jag bevakade mitt eget utrymme, försökte känna efter och sa nej när jag inte orkade mer. Jag tog ansvar. För mig själv. Det är bra skit det. Imponerande.
Ja. På dem bara.
Nöjd och stolt. Några minuter. Sen kom den. Iskylan. Ångesten, kallsvettningarna. Vad har jag gjort? Hur blir det här nu då? Åh, jisses, vad har jag nu ställt till med... Åh, varför varför tänker jag inte efter först? Om jag flyttar runt lite i schemat, om jag står på huvud och dricker sockerdricka i sugrör medan jag sjunger nationalsången baklänges? Då blir det säkert bra, jag sover några timmar mindre bara... Det är lugnt, jag är van, jag kan alltid vara alla till lags, räcka till och försöka få alla andra att må bra...
Men då var det för sent. Jag hade redan sagt ifrån. Dags för middag. Illamående och lätt febrig tryckte jag i mig några tuggor mat med darrande hand. "Jag mår för jävligt," sa jag till maken. Kroppen som rustad för strid.
Istället för stress har jag i och med mitt nej skaffat mig några dagars lugn och ro. Lite tidsfrist. Och tro mig, just nu behöver jag tidsfrist, för det snurrar på bra runt omkring redan innan. Och jag ligger efter. Har inte haft tidsfrist sen... jag minns det inte ens. Under mammaledigheten 2004 kanske? När chocken lagt sig kommer jag att vara glad för det. Men just nu går inte det in.
Det handlar om att sätta gränser. Att säga nej. Att lära mig att jag inte alltid kan göra som alla andra vill, att jag måste orka med mig själv också. Jag är inte bra på det. Inte alls. Det är mycket mycket svårt. Mitt track record är uruselt, patetiskt, plågsamt undermåligt. Men jag jobbar på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar