...I am the pike.
För snart två år sen var jag på föreläsning med Olof Röhlander på temat var "Det blir alltid som man tänkt sig". Jag ska inte fördjupa mig i föreläsningen i stort, men jag vill berätta om ett av de videoklipp Olof visade. Det handlade om en gädda i ett akvarium.
Det handlar om ett fenomen som kallas The Pike Syndrome. Det började med ett experiment som utförts av forskare, av kläderna att döma någon gång sent 70- tidigt 80-tal, kring en gädda i ett akvarium. Olof tog upp begreppet i sin föreläsning kring hur det är att hamna i gamla spår, kring hur det är att vara utbränd och hur det är att bara helt enkelt fastna i en roll eller sinnesstämning.
I första läget simmar gäddan omkring i sitt akvarium, äter fisk och har det som han brukar ha det, inget nytt under solen, inga konstigheter.
Så för man ner ett plaströr i akvariet, där man sen släpper ner den fisk som gäddan brukar äta. Gäddan simmar då vid upprepade tillfällen mot sin föda, men möts gång efter gång av en vägg den inte kan se, med nosen före. När den försökt tillräckligt många gånger slutar den försöka. Fullt förståeligt.
Ett apatiskt tillstånd infinner sig. Forskarna lyfter bort plaströret, vilket innebär att fisken gäddan kan äta nu är helt tillgänglig igen och den simmar djärvt omkring fritt i akvariet.
Men det är då det märkliga händer. Gäddan bryr sig inte. Inte ett smack. Den ligger trött och hungrig på botten av akvariet och stirrar ut i intet. Fisken den nu ledigt hade kunnat äta simmar alldeles framför munnen på honom, simmar t o m på honom och krockar. Man han reagerar inte alls. Han har gett upp.
Se gärna länken nedan men ursäkta urusel bild- och ljudkvalité.
Pike Syndrome
Så vad gör man då? Om du är den som simmat med näsan före rakt in i en osynlig barriär som skiljer dig från det du vill åt gång efter gång efter gång, fler än du kan räkna? Visst lägger du dig också på botten, rycker på axlarna och skiter i vilket? Ingen idé ändå liksom?
På föreläsningen diskuterades naturligtvis vad som finns att göra för att bryta denna onda cirkel. Två av de förslag som dök upp var:
Stoppa ner en ny gädda, tillsammans med den gamla och se vad som händer. Den nya gäddan vet ingenting alls om att det i det här akvariet verkar finnas osynliga barriärer mellan den hungrige och dess mat. Så han kommer bara att köra på, som om inget hänt. Kanske får han med sig den första gäddan? Heeej, schysst, han verkar få bra med käk, kanske vågar jag testa en gång till då, om jag tar rygg på honom där...
Det andra förslaget var att ta den första gäddan och stoppa i honom i ett nytt akvarium. Ett nytt vatten med ny botten och nytt ljus som inte alls liknar det förra. Kommer han att våga prova igen då? Börja om från början, gå tillbaka till instinkten och jaga på? Man kan hoppas.
Jag tänker kanske att jag är gäddan. Jag, och en del av de jag har runt mig, vi är alla gäddor. Positionerna har frusit fast som om vi är mitt i en istid, 30 meter tjockt istäcke.
Den här gäddan behöver byta akvarium. För det där med att stoppa i en annan gädda, det har vi testat.
Så, nytt akvarium it is.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar