tisdag 3 januari 2012

Ni vet, som i en tysk TV-reklam...

Solen skiner in genom verandadörren, med ett sådär härligt varmt och gult ljus. In dundrar maken och barnen, alla lika smutsiga från topp till tå, lite härligt crazy och leksugna. Särskilt maken som annars tillbringar dagarna som en very important business man, men ändå inte gör annat än längtar hem till sin älskade familj. Det är sånt som kanske inte riktigt framgår i reklamen direkt, men man ser det ändå tydligt för han utstrålar det.
   Kvinnan har äntligen fått ha lite tid för sig själv medan de varit ute och stojat i skogen. Hon har kunnat mysa runt en stund i sina härligt torra bindor under mensperioden, städat loss ordentligt med Yes och Cillit Bang och då och då puffat en puff på sin Glade Air freshener.  För att inte tala om all tvätt som blivit klorin-ren medan hon litat på rosa tillsammans med en väninna. Allt enligt Stepford Wives-konceptet.
   Så välter då resten av familjen in tillsammans med den leriga hunden, men hon bara ler överseende - de är för härliga ändå, alla barnen och inte minst det största barnet: maken. Hon rycker lite på axlarna och vet att köket åter blir nice and sparkling inom kort.
   Hon håller fram en låda toffifee och hela familjen sjunger inombords med skön stämsång: "I'd like to thank you, and thank you means merciiiiii..." Det rufsas i håren lite varstans (kvinnan i makens, maken i barnens - men fan ta den som rufsar till hennes) innan barnen skrattande och trallande snällt tar av sig sina kläder vid tvättkorgen innan de med hoppsansteg studsar upp till sina rum.
   Härliga tider, strålande tider. Ni ser det framför er... Den artficiella citrondoften från rengöringsmedlet... Solens strålar in genom den öppna verandadörren... Eller? Jo, visst har de dessutom ett hajomparti? Inte en familj med självaktning kan väl leva utan ett rejält tilltaget hajomparti (för er som ännu inte är invigd i hajompartiets hemlighetsfullt härliga värld, kolla här: Hajom)? Ja, ni är där, ni känner det, ni lever det, ni vill ha det...

Så är det inte här.
   Det enda som kommer in genom en öppen verandadörr här är ett snett västkustregn rakt upp i näsan. Solen? Vad är det? Inget annat än en vitaminbrist i det här läget.
   Maken är brakförkyld och har hamnat i Discovery-träsket, äldsta dottern håller på att sluta sova middag, med diverse utbrott som följd; yngsta dottern har varit sjuk i 6 dagar och annat än med nån timmes avbrott här och där har jag haft henne inom en halvmeters avstånd (ja, inklusive toalettbesök och matlagning, sovdags har jag henne på armen, håller henne i händerna med andra handen och ligger panna mot glödhet panna) i dessa 6 dygn. Just nu är det så att om jag är hemma vill hon inte vara med maken även om han tappert försöker ta henne.
   Och jag själv? Jodå, den fysiska hälsan hänger väl med, men resten...  För första gången på över 10 år såg jag fram emot över två veckors långledighet. Promenader, Pilates, god mat, trevligt umgänge med släkt och vänner, att få läsa ut den bok jag tragglat med sen i början av november, sällskapsspel med sonen mm... Ja, eller hur. Ligger London på Island? Simmar fisken? Har påven en lustig hatt? Mina kortisolnivåer är högre än innan ledigheten pga utebliven ledighet. Så att säga.
   Och vi har heller inget jävla hajomparti. Inte här. Det fanns det i det andra huset vi budade på, men inte här. Vi har ett fontänrum, igenmurat, så det gör ingen glad heller.

Så Tyskland, ta den jävla reklamen och stoppa upp den där du är som högst när du plockar blåbär: vem försöker du lura?

1 kommentar:

  1. Jag tar och startar Hajompartiet, vi ska gå till val på att allt är perfekt! =)

    /Pôta

    SvaraRadera